Bokslut 2008

Nytt år snart med nya läsval. Men först en summering.

De böcker jag läst under året har till viss del präglats av hur mitt arbete sett ut. I mars började jag en ny bibliotekarietjänst i vilken jag kommit att arrangera eller medarrangera en del program på temat litteratur. De föreläsare som fyllt programmen med innehåll har även fyllt mina läslistor. Det har varit oerhört inspirerande att höra kunniga människor berätta om bland annat afrikansk och arabisk litteratur. De bloggar jag läser har förstås också bidragit till en del av den litteratur jag tagit del av. Särskilt titlar som annars skulle försvinna i det stora (biblioteks)flödet av böcker.

Några av författarna jag läst under året är sådana jag känner sedan tidigare, t ex T Lindgren, J C Oates, I B Singer och F Guène men en hel del är helt nya för mig. Enstaka böcker är omläsningar men de allra flesta har jag läst för första gången. Nästan uteslutande har jag läst skönlitteratur under året.

De böcker som i efterhand värmer mitt läsminne mest är:

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
De små tingens gud av Arundhati Roy
De blåaste ögonen av Toni Morrison
Från kart till fallfrukt av Ulf Linde

Men den korta listan var svår att göra för när jag nu väl börjat fundera på hur jag känt inför det jag läst inser jag att det är fler böcker än jag trodde som gett mig fina stunder och berikat mig.

Några hade jag alldeles för höga och kanske felaktiga förväntningar på:

SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson
Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam
Drottningen vänder blad av Alan Bennett
Yacoubians hus av Alaa al-Aswany
Vinterträdgården av Christine Falkenland
Att tro på mister Pip av Lloyd Jones

Att läsa dessa kändes väl inte så där väldigt roligt och förvirring har i vissa fall infunnit sig efteråt när jag undrat hur jag kunnat missa poängen som andra verkat förstå.

Några böcker eller författare har överraskat mig genom sin ibland oväntade friskhet:

Baby Jane av Sofi Oksanen
Klanerna i Palos Verde av Joy Nicholson
Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten
Tackar som frågar av Jennie Dielemans
Militärmusik av Vladimir Kaminer

Två sträckläsningar jag minns särskilt är de av:

Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten
Invasion! av Jonas Hassen Khemiri

De båda intogs tillsammans med popcorn i sängen. Smuligt, men trevligt.

Argast blev jag på den dumme brodern i Rotlös av Tsitsi Dangarembga. Mest generad gjorde mig den pilske unge mannen i Det nakna brödet av Muhammed Shukri. Den gladaste tragiken fann jag i En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja. Den bästa tågresan bjöd Anita Nair på i Kvinnor på ett tåg.

För att få lite ordning; så här ser de skönlitterära vuxenböckerna jag läst ut fördelat på i huvudsak författarnas ursprung. Bilden stämmer på ett ungefär:

Totalt 76 titlar skrivna av 32 män och 44 kvinnor. För mig som under en period nästan enbart läste kvinnliga författare består skörden av oväntat många män. Författare från Europa med Sverige dominerar fortfarande men jag anar att det ändå är en liten annan fördelning över världsändar jämfört med min läsning under tidigare år. Lite mer världsomspännande, lite mer vidgad.

2009 lockar med nya läslistor och med gammal och nyutkommen litteratur. Vad året inleds med återstår att se.

Gott nytt läsår!

Läsningen av Abigails liv

avbryts eftersom kortromanen känns alldeles för smärtsam. Istället tar jag mig an det som blir årets sista bok - Den larmande hopens dal av Erik Andersson. Den ger mig ett mer lättsamt slut på läsåret. Andersson presenterar mig för Ina Ljung, ung journalist som får jobb på Varas Värn, en liten dagstidning i Västergötland. Här stiftar hon snabbt bekantskap med tidningens invecklade men intrikata arbetsstruktur.

Ina påverkas av människorna hon möter under sina mer eller mindre besynnerliga arbetspass och hon påverkar i sin tur dem. I bygden finns ett stort intresse för historien, för bynamns och gårdars ursprung. Människorna lever långt från de maktcentrum de styrs av men har ett egen vilja och ett eget förhållningssätt till saker och ting. Ina blir mer indragen än hon tror då till och med hennes drömmar som kommer till henne om natten i det hyrda eternithuset handlar om Västgötarna.

Jag skrattar inte högt när jag läser men det är underhållning och för mig som tillbringat ett par år i Borås är det rätt roligt se ortsnamn från den tiden dyka upp här. Andersson har en egen ton, en egen stil men den får mig att tänka på Torgny Lindgren. Det är något med det här lokala med det lilla samhället i det stora. Det är något med de absurda berättelserna, med berättarglädjen.

Jag läser boken snabbt, inte helt koncentrerad. När jag traskar hem från jobbet tänker jag "de här människorna borde någon skriva en roman om". Så slår det mig att ju är precis vad Andersson gjort. Så tunn blev gränsen mellan fantasi och verklighet.

Från kart till fallfrukt

är den finurliga titeln på Ulf Lindes (född 1929) självbiografi, hans 70 kapitel om sitt liv. Hans liv är vigt åt konsten, han har arbetat med utställningar, som professor på Konsthögskolan, som konstkritiker, som chef på Thielska galleriet. Men han har också varit jazzmusiker och innehar sedan 1977 stol 11 i Svenska Akademien. I början av läsningen tappar jag bort mig. Det är så många namn. Så mycket hopp i tid och liv. Men så läser jag att för Linde har tiden ingen roll eller realitet vilket färgar hans berättelse.

Det är med djup fascination jag tar del av Lindes liv. Eller Ulfs. Han har mött "alla" - konstnärer och författare, både svenska och internationella. Hans bok är en stor droppe av namn men samtidigt något så mycket mer. Den ger en levande bild av konstsverige, av konstvärlden. Genom de möten som beskrivs ger också Linde en bild av sig själv.

Linde skriver själv att de människor han berättar om i huvudsak är människor han tyckt om. Bokens sidor andas kärlek till de som i ord porträtteras och Linde som tycks verka utan prestige som drivkraft (men ändå når betydande positioner) delar glatt med sig av allt han lärt av dem. Några tycker han inte om och det framkommer tydligt för läsaren. Hans sätt att se på konst är bestämt och han har inget till övers för dagens konstkritik eller Moderna Muséets behandling av sin samling. Han har också flera gånger, till sin stora förvåning, hamnat i konflikt och ofta känt sig missförstådd. Men det han skriver är ingen uppgörelse i Maja Lundgrens anda.

När Linde väljs in i Akademien berättar han att hans mor nu äntligen inte längre ser honom som ett misslyckande. Kanske är det hans på något vis underdog-inställning som gör att han känns som en frisk fläkt snarare än som en konservativ konstkännare. Det är ingen översittare som berättar, utan en man med mycken kunskap och stor kärlek till det som kommit att bli en så stor del av hans liv. I mötet med akademieledamöterna känner han sig dock i underläge och ett tips ges: "[...] är man relativt obildad är nog det bästa man kan göra att bli invald i Svenska Akademien för där rådde en bildningsnivå som var fullständigt svindlande". Jo, just det. Skildringen av akademien som den såg ut vid Lindes inträde är både underhållande och fyndigt skriven.

Undan för undan växer bilden av Linde fram. Hans konstsyn som inspirerats av Lars Ahlin. Om konsten som något som förstås av de som har rätt kunskap av tolka, att inte se konsten som fullständig i sig själv. Konsten är något att demaskera, se bakom. Om vikten av att inte blanda samman konst och politik. Om hur konstnären ska tolkas utifrån hennes eller hans verkliga avsikter och inte utifrån ett psykologiskt omedvetet - "Psykoanalysen och marxismen anser jag är det förra seklets största intellektuella olyckor och tyvärr har åtskilliga kritiker tjusats av dem." som han bestämt skriver, kanske provocerande för en del. Som kritiker ska man, menar Linde, alltså underordna sig konstnärens avsikt.

På flera ställen i boken har jag stoppat in små lappar, vid avsnitt att avnjuta igen, vid textbitar jag inte riktigt förstått. Lindes liv har varit på något sätt intakt. Han berättar att han inte förändrats mycket; att hans sätt att skriva och uttrycka sig är ungefär likadant nu som i hans ungdom. Han känns definitivt inte som fallfrukt utan som det kart han började som - inte ofullgången och omogen utan levande. Jag fullkomligt älskar den här biografin och den tid som skildras. En tid där Marcel Duchamp övernattar i tältsäng hemma hos Linde och hans fru Bertha. Där Linde hänger med Siri Derkert i tunnelbanenedgången vid Östermalm för att bistå henne i henne stora komposition, där även Linde finns med på ett hörn. Det är en tid på väg mot något nytt, något stort. Och visst vill jag genast avlägga visit på Thielska galleriet, restaurerat av Linde. Linde, vars egna väggar pryds av konst skapad av vänner.

Jag bedåras av alla möten som skildras - av hur Linde beskriver personliga och innerliga relationer med så många av 40-60-talets stora namn. Åh, vad jag önskar att jag fått sitta där som en fluga på väggen, se mötena, höra diskussionerna: Vara en del av denna tid där surrealister, naivister, kubister m fl härjar, helt enkelt där stora konstnärer och författare träder fram.

Efter en sömnlös natt

där jag i huvudet packat flyttkartonger slumrar jag ryckigt på bussen på väg hem från jullov i Västerbotten. I sömngungandet kommer en artikel av Jonas Thente förbi mig. Han skriver om hur jag-romanen tagit över den polyfona eller mångstämmiga romanen. Vad som menas, och här skriver jag fritt ur minnet eftersom jag inte får fram artikeln på nätet, är att det finns en jag-centrering i de svenska texter som ges ut idag. Med få undantag skrivs inte romaner där fler röster görs hörda, där röster talar mot varandra. Exempel som Sara Mannheimers Reglerna ges. Det är som jag förstår det inget kvalitativt "fel" på romanerna men de är inga stora romanbyggen med flera röster, många berättartrådar etc. I artikeln sattes ord på något jag inte ens visste att jag eftersökte. Men i hans resonemang, om det stämmer, ser jag en möjlig förklaring till varför få av den senaste tidens svenska romaner lockat mig till läsning. Att det är få texter jag låtit mig ryckas med av. Eftersom artikeln inte finns framför mig och mitt minne inte är att lita på vet jag inte om artikelförfattaren försöker finna några svar på varför det är så här.

På bussen ringlar sig tankarna vidare: Är viljan att bearbeta och lyfta fram det egna jaget, eller ett fiktivt själv, större än lusten att berätta en historia? Har vår individcentrerade tid speglat av sig på litteraturen så att det som skrivs inte längre omfattar det mångstämmiga? Kanske är detta inget unikt för vår tid - kanske finns dessa vindlingar och spänningar mellan det monologa och polyfona även i ett långt litteraturhistoriskt perspektiv. Om man inte riktigt trivs i det egofierade samhälle vi till viss del har idag kanske man inte heller trivs i litteraturen som skrivs? Det känns sorgligt tänka att det eposliknande sättet att berätta blivit något ovanligt. Jag tänker på författare som Sara Lidman, Kerstin Ekman, Sven Delblanc med många flera - vilka blir deras arvtagare? Var hittar jag i framtiden dessa historier? Och behövs de? Vilka är undantagen från den påstådda jag-trenden i den svenska litteraturen?

----
Nu har artikeln dykt upp igen.

God Jul läsvänner

P O Enquist är en av de där författarna

jag försökt läsa men inte riktigt lyckats med. En roman och en pjäs, Livläkarens besök och Bildmakarna är vad jag slutfört. Ett par romaner har jag också lämnat halvlästa. När jag nu läst Ett annat liv har jag tänkt att den både ger en ingång till författarskapet och kastar en skugga över det. Kommer jag att kunna läsa författarens romaner utan att samtidigt tänka på berättelsen om honom själv?

Ett annat liv är mer än något annat berättelsen om ett författarskap. Vad som präglat författaren från barndom till vuxenhet berättas, upplyses och belyses. Oron som barn för att vara bortbytt eller att berättaren egentligen är sin döde bror - tankar som förföljer, är stoff att väva berättelser av. Jag tycker om sättet barndomsåren berättas, där det vardagliga är nära skrönan. Det västerbottniska, norrländska. Tiden i Uppsala skildras kort men är intressant för här byggs kontaktnätet upp med de (kortvuxna) intellektuella, den blivande kultureliten. Med förvåning läser jag sedan om författarens framsteg som dramatiker, om hur han framträtt runt om i världen i olika roller och om hur han provocerat genom texter, varit en röst i debatten. Det är mycket jag inte känner till vilket gör romanen än mer intressant.

Något som framkallar oro hos författaren är att han ska förhäva sig och brista i ödmjukhet. Denna rädsla finns genom hela livet. Det är heller inte helt enkelt göra denna klass- och livvstilsresa - att åka från Hjoggböle till de "fina salongerna" - att bli på något sätt antropolog i sitt eget liv.

"Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför". När Enquists författare super frågas varför, men ingen säger i början åt honom att sluta dricka. Att det inre mörkret kommer från spriten. Det är författarens möte med alkoholismen, det handlar i första hand om hur skrivandet och författarrollen påverkas om hur han protesterar mot behandlingsmetoder försöker återta kontrollen av detta sitt liv. Romanskrivandet helar, leder in på nya vägar, bär författaren vidare genom livet.

Det är en roman som både värnar om och håller de som borde vara nära utanför. Den ger en klar bild av författaren men skapar också en känsla av att något saknas. Av att bilden inte är hel, kanske aldrig var tänkt som hel. Det är ett stort och starkt romanbygge som presenteras. Det blickas bakåt och framåt, det knyts ihop och håller ihop. Det är en författare som sätter ord på sitt författarskap - fångar det flyktigt mellan pärmarna.

En bieffekt av läsningen är att boken får mig att ta itu med DN:s klassikertävling för här ges välbehövlig ledtråd.

Bara därför att

jag är väldigt förtjust i henne samlar jag några tankar och länkar. Miranda July har de senaste dagarna funnits i mitt huvud som en inspirerande fe. Precis som Agnès Jaoui är detta en kvinna som verkar behärska alla konster. Som performance artist, manusskrivare, regissör, skådespelare och författare.

Julys film Me and you and everyone we know var omöjlig att inte tycka väldigt mycket om. Den lekfullhet som visas upp där hoppas jag för alltid kommer att vara en strävan för mig att ha nära. En scen älskar jag - det är när July låter sina skor agera, leka lite, besjälas. July gör konst av leken och för en som inte slutat leka känns det oerhört befriande och tillåtande. Men filmen är förstås så oändligt mycket mer.... Det handlar om människor som söker sig till varandra och som vill nå ut. De tänker kanske lite annorlunda än du och jag men känns igen i varje gest och ton.

Hennes novellsamling, Ingen hör hemma här mer än du, har jag ännu oläst. Jag har läst hemsidan i stället. Skriven direkt på Julys kylskåp, fotad med en text i taget. Sedan text på spisen, eftersom det visade sig att kylen inte var så lämplig som whiteboard (texten går knappt att få bort). July marknadsför sin bok på ett helt lysande sätt. Jag blir alldeles kär i idén. Hon färgmatchar bokomslag och kläder som ingen annan. Ändå har jag hört något riktigt knasigt, fast det har inget med July att göra utan det berättades av en kollega - tydligen finns det personer på mitt jobb som matchar kaffemuggen med dagens outfit. Om boken är det minsta som hemsidan eller filmen är jag mer än lycklig. Precis som jag blir av färgmatchande medarbetare.

Och jag sätter på riktigt mitt te i halsen när jag ser att Bokhora intervjuat allkonstnären. Hur har jag kunnat missat det? Fast nu har jag det fint bevarat. Även Bookslut... har intervjuat July, det återstår att läsa. Sparas här.

I vår drar vi igång ett nytt projekt på mitt bibliotek, inspirerat av vad Signe gör i Nynäshamn. Vi är några stycken som kommer att läsa en varsin novell för bibliotekets besökare, under några tillfällen. Och det är kanske därför jag gått runt och tänkt på July. För att jag tror hennes noveller skulle ligga precis rätt i min mun. Så nu återstår att läsa.

A good book is one that makes you want to do more, try more,
feel more. July hos Bokhora.

För en morgontrött kvinna är det redan läggdags. Men youtube hindrar mig.

Intervju:

Boken!

Kortfilm eller How to Make a Button:

Till sängs går jag med ett leende på läpparna, inspirerad och trygg.

With love.

Den 25 oktober

publicerade DN en artikel av Ingrid Elam som fått rubriken "Bokhöstens gubbröra". Tidningen med artikeln i sparade jag, mest för att Enquist just då lästes av kollega på jobbet och vi pratade en del om just dessa självbiografier eller berättelser. Nu letar jag fram tidningen igen eftersom några av de i artikeln nämnda böckerna letat sig till mig genom bibliotekets kösystem. Enquist har jag redan som sällskap i soffan. Resten av julledigheten tycks komma att ägnas åt herrarna Linde och De Geer där jag är särskilt nyfiken på den tidigares Från kart till fallfrukt. Den fanns också med i listorna av DN:s eller SvD:s kritiker med årets mest intressanta böcker*.

På fler än ett sätt har jag kommit att bredda min läsning under året, till viss del planerat. Tidigare läste jag i första hand kvinnliga författare - nu tittar fler män fram ur läshögarna. Läsningen har skett av litteratur från fler kontinenter och länder än under tidigare läsår, även detta lite lagomt planerat. Ändå har läsningen sammantaget känts både lustfylld, inspirerande och utmanande. Bloggandet och att här skriva om läsupplevelser gör det lätt att genomskåda den egna läsningen, att bryta tendenser som kapslar in i stället för vidgar ut.


*Reagerade dock på hur lika listorna var samt på hur få titlar som var hämtade från andra delar av världen än Europa och Usa. Liten grupp människor i litet land läser samma saker? Biblioteksfolk likaså? Präglar läsarna i lilla landet, läser samma saker. Tycker lika? Bokhandlar utan böcker säljer samma saker. Var bryts det homogena? Macondo, Karavan etc? Några oklara tankar bara.

Halva dagen

ägnas åt att läsa i Enquists Ett annat liv och åt att invänta leverans av flyttlådor som snart ska fyllas. Andra halvan av dagen ägnas åt att få fason på vintertrött hår och till att inhandla sista julklappen, den som min västerbottning ska få. Och visst har jag en ledig måndag.

Under de första sidorna irriterar det mig oerhört att Enquist skriver i tredje person och inte i jag-form. Läsningen stoppas upp av att jag envisas med att byta ut de flesta "han" mot "jag". Men så sjunker jag in i texten och konstaterar att det här är en Enquist jag gillar. I takt med att jag läser uppskattar jag alltmer att romanen är en roman och inte en biografi. Jag är på något sätt glad för författarens skull, att han valt att lägga berättelsen en bit utanför sig själv med hjälp av just ordet "han". För jag anar texten kommer att bli alltmer smärtsam. Under sitt besök i Gävle berättade Jonas Hassen Khemiri angående valet av ord i Montecore där de partier bokens Jonas skriver i du-form och där "mammor" och "pappor" skrivs i plural att det är ett sätt för honom att skapa avstånd i en berättelse jobbig att skriva. Samma val kanske hos Enquist. Att berätta en historia om sitt liv, som Enquist gör, istället för att skriva memoarer tilltalar mig. Jag tycker om också hur Enquist föregår händelserna, skapar nyfikenhet hos mig som läser.

Godhet har jag funderat en del på under dagen, med anledning av Lena K E:s fråga om godhet i litteraturen. Vad är godhet egentligen? Finns osjälvisk godhet eller agerar vi generöst, gott för att vi vinner något på det? D v s för att känna oss som bra människor, blir sedda som goda människor. Och spelar det egentligen någon roll vilket motivet är, om vi agerar för att vi har något att vinna eller av ren och sann människokärlek? Vet det gick en dokumentär om det på, jag tror, Kunskapskanalen om det för ett tag sedan. Om den "själviska genen", kanske? Och det finns böcker i ämnet. Men finns det svar?

Sent igår kväll

börjar jag så på Enquists Ett annat liv. Jag har en förkärlek för västerbottningar - Sara Lidmans Jernbaneepos är bland det bästa jag läst, Torgny Lindgrens böcker är favoriter och så maken förstås. Enquist har jag bara en bok läst av, Livläkarens besök. Mina försök med hans andra texter har inte gått så bra, de har inte fått något riktigt grepp om mig. Kanske kan Ett annat liv vara en väg in i hans författarskap.

Jag kommer dock av mig i läsningen där på gränsen till natten. Maken berättar nämligen om hur han en gång för länge sedan på bussen mellan Umeå och sitt hemma läst över axeln på nämnda Sara Lidman. Läste så mycket över axeln att hon till slut lånar honom tidningen som var Aftonbladet.

De har något speciellt, västerbottningarna. Och jag är glad att jag hittat min egen.

I arla morgonstund,

nåja, tassar jag upp och hämtar Owe Wikströms Sonjas godhet ur hyllan. Läser hans texter om läsning och om läsningens betydelse för människan.

Läser också detta, passande i dessa bokbloggartider:

Men ibland kan det också vara viktigt att bevara sin [läs]upplevelse för sig själv; att inte spä ut den med ord. Risken är då att den trivialiseras. Att inte torgföra vissa erfarenheter respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Allt skall kanske inte alltid benämnas.

För att kommentera kommentarer. Sällan tycker jag mig uppnå ett fördjupat samtal om böcker i mitt dagliga möte med människor. Ofta stannar det vid ord som bra, mindre bra, dålig - ungefär så. Att förmedla lästips kan för mig bli personligt, jag kan ge av mig själv till viss del men det är inte ofta jag får det tillbaka från människorna jag möter. Det är sällan jag SAMTALAR med människor på biblioteket. Samtalar på det sätt jag tror biblioterapeuten skulle göra. Samtalar som en psykolog och bibliotekarie, enligt Lyrans förslag, skulle göra. Fina fina idé.

Och ja, Dora och jag har verkligen haft goda racersamtal om litteratur! Tittat djupt i själen (och i vinglaset...). Jag saknar dem. Så går det när goda vänner flyttar och liven förändras. Trots alla kommunikationsformer vi har att välja mellan kan inget ersätta direkta möten, ögon som möts.

Vilka goda berättelser finns det frågar sig Lena K E och nämner Dödssynden (To kill a Mockingbird), Idioten, Mio min Mio, Mästaren (av Ranelid), Tone (av Brögger), Comedia Infantil, Odödligheten (av Kundera), Ett ögonblick i sänder, Sophie Scholls korta liv och någon muminbok. Lena ska skriva essäer om böcker där någon person kan kallas "god" eller där godheten är ett motiv eller tema. Vad saknas i raden böcker? Låt oss bistå Lena med flera förslag! Jag blickar mot min bokhylla - försöker utröna mellan vilka pärmar godheten finns. Jag tänker på Selma Lagerlöf och hennes berättelser där godheten ofta samsas med tragik, sorg och livsdrama. Sent i november av Tove Jansson är en tröstebok, kanske finns där också godhet.

Wikström skriver om ett bokligt husapotek - en samling av de böcker som betyder absolut mest för oss, som hjälper oss genom livet. Böcker med omsorg valda, böcker att återkomma till. Vad som ryms i det bokliga apoteket är djupt personligt, anpassat till den du är och efter dina behov av läkande läsning. Vad ska stå på dessa husapotekshyllor?

Varför läser vi? Kanske finns det lika många svar som det finns läsande människor. Behovet av läsning, av texter och påhittade figurer skiftar, vi susar fram genom vissa texter, stannar upp i andra. Jag läser nu allra mest för att bli lite mer människa.

Ett annat liv

Nu är det snart dags för mig att ta mig an P O Enquist Ett annat liv men innan dess lyssnar jag på Jessica Gedins spaning om bl a The School of Life. Kanske skulle Laura (Vinterträdgården) efter avslutad berättelse behöva den biblioterapi som erbjuds där? Här tar man böckernas helande kraft, som medel för trasiga själar, på absolut allvar. Något av det skriver Owe Wikström om i Sonjas godhet, om jag nu inte gått vilse i minnet.

Biblioterapeut förresten - kanske en möjlighet om bibliotekarieyrket någon dag känns för trångt. För det här är så intressant! Att verkligen använda litteraturen för att låta den gripa in i människors liv. Hemsidan ovan bjuder på många intressanta uppslag och ingångar där litteraturen är det bärande.

Den bokcirkel jag haft hand om under hösten har bestått av deltagare som inte känt varandra innan, där kretsade samtalen nästan uteslutande kring böckerna vi läst. Jag kan dock tänka mig att det ser annorlunda ut när vänner möts över samma lästa bok. Romanen kan redan i denna form vara en öppning till det fördjupade samtalet, för att komma nära detta att vara människa. Tillvaron består av alltför många avbrutna samtal, av en ytans lätthet. Som alltid längtar jag till det bottenlösa.

När jag lägger ifrån mig boken

efter avslutad läsning inser jag att jag känner mig berörd och det förvånar mig lite eftersom jag under pågående läsning förhållit mig oväntat sval till texten. Christine Falkenlands suggestiva romaner utspelade under dåtid har jag tagit till mig, denna samtida skildring, Vinterträdgården har jag svårare med. Men ändock - berörd har jag blivit.

Laura är dottern i yngre medelåldern som blivit över, hon bor i källaren i villan tillsammans med sin far. Hon bär med sig en obesvarad kärlek till sin nu döda mor samt rädslan för arvet från modern, den livsslukande bröstcancern. Det är Laura som berättar sin historia, en smärtsam historia om en uppväxt i utkanten av gemenskap. Nu arbetar hon på en förskola, lever utanför sitt eget liv. Ett gammalt intresse, att skriva, dammas av och Laura börjar på en skrivarkurs. Så möter hon Shahrzad, mamma till en av pojkarna på förskolan och blir som besatt. Denna iranska kvinna tar fullständigt andan ur Laura. De otroliga händer - de båda kvinnorna inleder trevande ett kärleksförhållande. I texten finns bitar av de dikter Laura skriver, som förstärker den historia som berättas. Kanske är detta också delvis ett verk av vad kulturen, i det här fallet det egna skrivandet, kan göra med en människa.

Falkenland har skrivit en roman om passion, om omöjlig kärlek. Den beskrivning vi får av Shahrzad, sedd genom Lauras tillbedjande ögon, är på något sätt traditionellt exoticerande. Det Laura ser är sin egen motsats. Jag tänker på en annan roman som skildrar oväntad kärlek på ett mycket fint sätt, nämligen Matthandlaren av Meg Mullins, läst före bloggtid.

I Falkenlands roman saknar jag författarens överblick. Det är begränsande att berätta i jag-form. Det gör att Shahzards figur fastnar i bilden av den exotiska kvinnan (det gör liksom ingen skillnad att det är en kvinna som beskriver en annan kvinna) - hennes tankar och känslor förblir i det närmaste okända. Lauras röst ekar ibland stumt - jag saknar ett större sammanhang.

Men ändå: Det är tilltalande läsning, det är en fin kärlekshistoria. Och jag är berörd även om jag förväntade mig något ännu mer. Fast jag känner mig ganska åsiktstrött, kanske för att jag jobbat under dagen.

I går såg jag om filmen

I andras ögon eller i original Le goût des autres. Den är gjord 1999 av Agnès Jaoui, en av dessa multibegåvade människor. Hon skriver manus, regisserar, skådespelar och gör fin musik.

I I andras ögon följer den medelålders företagsledaren, monsieur Castella, motvilligt med till operan, detta är inte hans preferens när det gäller underhållning. Men han sitter helt förtrollad under föreställningen medan hans fru suckar vid hans sida. Nu har den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, tillika Castellas lärare i engelska, en viss inverkan på honom men för mig som ser mannens känslor gestaltas kommer insikten att det är allra första gången han verkligen känner något på riktigt.

Mannen närmar sig kvinnan och kretsen kring henne. De driver med Castella, de driver med hans okultiverade sinne. En tragikomisk scen är när kulturnissarna runt bordet nämner ett gäng svenska dramatiker - Strindberg, Dagerman, Norén - och får Castella att tro det är riktiga lustigkurrar.

Men det nyvakna kulturintresset går djupare än så. Castella intresserar sig för konst och litteratur förutom för teater och vågar samtidigt visa sin okunnighet om det han ser eller läser. Det är befriande att möta en man som så ärligt närmar sig de sköna konsterna som annars varit okända för honom. Filmen visar på ett fint och övertygande sätt hur starka upplevelser av kultur på ett totalt sätt kan gripa in i och förändra människors liv.

Det finns en bihistoria också i vilken Jaoui agerar men det är berättelsen om Castella jag minns sedan jag såg filmen på bio, det är också den som gör starkast intryck på mig nu.

Manus har Jaoui skrivit tillsammans med Jean-Pierre Bacri som spelar Castella. De båda har tillsammans också gjort Se mig eller Comme une image från 2004. Även det är en film jag minns som väldigt bra. De spelar dock inte par i de filmer jag sett men är däremot ett par i verkliga livet. Deras båda budskapsbärande filmer ser jag som läsvänliga, det är berättelser som skulle göra sig väl i bokform.

Om att leva och arbeta ihop säger Jaoui i en intervju i SvD så här:
-Vi arbetar var för sig. Klockan tre varje dag har vi möten i våra favoritfåtöljer. Då jämför vi idéer som vi har skrivit ner i varsitt block. Och så utbyter vi åsikter. Så enkelt är det. Och svårt.


Lena K E påminner i sin kommentar om att även Drottningen vänder blad är spunnen kring temat konstens/litteraturens kraft. Och visst har jag den i åtanke när jag ser filmen. Filmen går dock, till skillnad från boken, rätt in i mitt hjärta. Vi har fortfarande inte riktigt kommit sams, boken och jag.

Mina historiekunskaper

är inget vidare. Jag skyller på skolan för jag minns inte att vi på något stadium kom längre än till tiden strax efter andra världskriget. Därför får jag i år en julklapp av mig själv för att få bättre kännedom om världen. Bonniers världshistoria ligger inhandlad bredvid mig på skrivbordet. Det är förstås både snuttigt och pluttigt att klämma världshistorien på drygt 560 sidor men den kommer förhoppningsvis att ge mig en saknad överblick. Och kanske kan jag få grepp om vad Falklandskriget egentligen var, för att nämna en av mina historiska luckor. Sammanhang kanske klarnar, den världsomspännande berättelsen blir mer komplett. Det känns som en skyldighet att veta vad som hände då, förut, innan jag blev ett frö i världen.

När jag lyssnade på Gunilla Kindstrand tidigare i höstas refererade hon till ett samtal med jag minns inte vem. De hade i alla fall kommit att tala om just berättelser och samband. Mannen hon talade med menade att den ekonomiska krisen får alla att svaja, flacka med blicken och känna sig allmänt förvirrade därför att det ännu inte finns någon berättelse om det. På samma sätt med klimathotet - det finns ingen berättelse som sätter in dess skeenden i ett sammanhang, som berättar vad som sker. Och det skrämmer oss. Vi behöver goda berättelser som håller ihop oss och världen.

När jag tittar i mina anteckningar från Kindstrands föreläsning, eller inspirerande prat, ser jag att hon inledde med att prata lite om Drottningen vänder blad. Hon tog den som exempel på hur vi läser - vi har frångått läsning som något som gör oss till bättre människor, friskare etc. Själva nyttoaspekten är till viss del utbytt. Kindstrand pratade istället om läsningen som subversiv kraft genom vilken vi kommer i kontakt med det svarta och mörka. Läsning handlar om hur vi definierar oss själva, eller kanske att vi definierar oss själva genom det vi läser.

I timmar skulle jag kunna sitta och lyssna till Gunilla Kindstrand, höra henne prata om litteratur ur olika synvinklar.