Poesi - sedan paus

I stället för att ordentligt blogga om Sigrid Nurbos bok med titeln Sprawl, råder jag dig att läsa den. Boken som alltså finns även på nätet handlar om L=A=N=G=U=A=G=E-rörelsen och de svenska poeter som verkar i dess anda. Jag hade inte hittat texten om jag inte hade läst ett inspirerande inlägg på bloggen tchoupitoulas.

En sprawlande poet är mannen med det nästan onomatopoetiska efternamnet Raattamaa. Så här kan det se ut:

Är icke som landet

"älska skall alltid, och älskar du den är jag

:svar ett
kommer det och

himlar alla än
högre armar sina ut
sträcker det och

visshet än annat

ingenting är människobarn, ett men svar
intet vet och

dimmor, ändlösa I

drunknar människobarn
ett och

högre och
högre sig

välva himlarna
Namn: Hans Är
vad älskade min är?
vem?

svar till dallra, stjärnorna och
mörk är natten älskade
min är? vem? krona?

gnistrade med älskade, min går där

är icke som landet I
är icke som landet till vägen vunnit
verkligen jag
har ett och funnit
jag har ett
men villa

het en var
liv mitt dagg
månens I

panna sargade vår
svalka vi
där landet falla

kedjor våra alla

där landet uppfylld
underbart
blir önskan vår all

där landet är icke som landet

om runor
silverne I mig berättar
månen begära

att trött jag är
är som allting
ty är

icke som landet Till

längtar jag?"

ur Svensk dikt

Visst ekar det svensk dikt i form av Edith Södergran?
De sprawlande (ung. spretande) dikterna öppnar för läsarens tolkning, det finns inget rätt eller fel - men en stor frihet. Det är en demokratisk form av poesi, utan centrum, som genom sin till synes obegriplighet kan vara svårtillgänglig men som jag lärt mig nu saknar krav på mig som läsare. Sigrid Nurbo skriver:

Att läsa language-poesi är mycket svårt, eftersom det innebär att lämna alla invanda tankemönster och läsa på ett ovant sätt. Samtidigt är det extremt enkelt - det är bara att läsa! Man kan jämföra det med livet. Livet är väl ingen enkel sak att förhålla sig till, ingenting man direkt kan lära sig. Men ändå är det väldigt lätt, att bara leva.

Jag gillar det och tycker det jag läst av bl a Lars Mikael Raattamaa och Marie Silkeberg känns befriande i sitt ifrån centrum utsträckande. Min poetiska vy har vidgats. Jag blir glad och får själv lust att sprawla. Men först:

"häng
matta

ränder
över bilden

naglar
banden

nu
tappade jag redan tråden

glasskulpturen"

ur Sockenplan, säger hon av Marie Silkeberg


Hermia Says tar nu en stunds paus och återkommer med ny energi och kanske en rapport från en resa. Ha det bra så länge!

Merhaba

Ni firade väl FN-dagen igår? Jag gjorde det på mitt bibliotek genom att vara fixare, trixare, konferencier och åskådare under en kulturdag. För innehållet stod ett gäng föreningar som bjöd på utställningar, föreläsning om mänskliga rättigheter, samtal, arabisk musik m.m. Ibland ses sådana här sammankomster som något slags felriktad välvilja, som ett gullande med andra "kulturer". Men så länge aktiviteter sker på, i det här fallet, föreningarnas villkor och de själva är klara över vad de i sina föreningar representerar har jag svårt att se det problematiska. Människor möts, samtal uppstår.

Det mest visuella bidraget, förutom en del foton och teckningar, stod English Speaking Society för då de visade kläder från olika delar av världen, som nedan en dansdräkt, från ett land i Latinamerika som jag inte minns, med färgglad underdel.Det var första gången jag på egen hand, men med god hjälp av kollegor, höll i ett arrangemang med så många olika människor inblandade. Natten innan sov jag riktigt gott men nu i natt, när allt redan var över kom katastroftankarna - det är väl hur irrationellt som helst? Nu värker ryggen efter bärande av bord och stolar, så idag intar jag stol- eller sängläge. Maken är min Jeeves, det enda jag saknar är en klocka att plinga i när det är dags för mera te.

God fredag!

önskar jag dig, vän av böcker. Jag fortsätter mitt poetiska sökande och träffar på en bekant, Eva-Maria Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen. Hur små poesiläsare finns det, undrar jag? och öppnar boken på slumpvalt ställe. En dikt trillar ut - jubla åt:

"de ramlar ihop dessa excentriker med fäbless för poesi
de ramlar ihop i en hög innanför dörren så man ropar
strike! och då bjuder man dem strax efteråt välkomna
in men då rusar de bara fram till de små skrivpulpeterna
och börjar trängas härligt startblocksaktigt och ber att
de så måtte få börja på momangen med att kärleksfullt
plita det käraste namnet, älsklingsnamnet, det skönaste,
det helt sol- och månlika namnet, namnet på min duva."


Jag är golvad.

Jag tror jag har hittat en annan poet också som kan komma att bli en favorit. När jag får tid mellan internationell kulturdag och uppsalaresa ska jag återkomma till honom. Till mannen med namnet som låter som en ljudillustration i en ganska dålig film.

Starka vokaler

Det här är en sådan där dag när arbetskapaciteten är en bit under ytan, när effektiviteten sjunkit flera steg under det normala. När jag hellre lutar huvudet mot min kontorsstols ryggstöd, tittar mot min stackars garderobsblomma längtar till Italien än gör något idogt. Letar vidare i mitt biblioteks ryggrad och hittar, efter inspiration från bloggen med den långa gatuadressen, Marie Silkeberg. Sprawl hittar jag också, att återkomma till.

Det här är lagom:

"Halsen
aaaaaaaaaaaaaaaaa

Starka vokaler
Chimärer

Starka strukturer
Böjelser

aaaaaaaaaaaaaaaaa
Hand

Handen tvärs genom salen"

Ur: Sockenplan, säger hon


Text så öppen för din egen insats som tolkare. Inbjudande igenkänning och förnyelse på samma gång. Jag vill ha mera ord. Vill ha orden i min hand att sprida ut omkring mig.

Ibland kan man behöva lite Lugn

Ett par gånger om året upptäcker jag att det finns en poesihylla på mitt jobb, biblioteket. Varje gång det händer blir jag lika förundrad och förbryllad, över att jag inte oftare vistas nära intill den. Igår inleddes en ny upptäcktsfärd med blicken vandrande längs bokryggarna. Kanske är det orden i dess mest rena eller sparsmakade form jag behöver just nu när mörkret faller allt tyngre. Jag vet att jag i alla fall inför lördagens utmaning på arbetet behöver lite lugn i röran och Lugn.

"Jag skulle naturligtvis mycket hellre
vilja befinna mig på en hög abstraktionsnivå
i en maskinpark
där de logiska principerna
har en lugnande inverkan på alla dem
som sover bredvid papperskorgarna
och har vigt sina liv åt att försöka tämja
en feldesignad kundvagn.

Jag skulle naturligtvis mycket hellre
vilja ha en av de bortsprungnas
trädgård inom mig
en kärleksfullt anlagd rosengård
där vinden får vandra som vinden vill
därför att den har en så vänlig värme
i människornas korridorer
de som vindlar sig
under Nattens alla hemliga
små dotterbolag."

Vad gjorde Inger Christensen i Gävle?

I våras besökte Katarina Frostenson mitt bibliotek under en dag vigd åt poesin. Hon satt med ryggen mot Gavleån och påmindes om en dikt av Inger Christensen där just denna å nämns. Fast hon kallar den kanal. Jag har tänkt på den där dikten sedan dess, på att jag skulle vilja läsa den. Och nu ligger diktboken Alfabet framför mig, skvallrandes om Gävle. Gävle som en gång utsågs till "Sveriges tråkigaste stad" i någon av kvällstidningarna. Det finns roligare saker att göra än att läsa om sin hemstad hos Christensen, men jag gör det ändå:

"kanalen i Gävle är blank som metall
och oavsett väderlek speglar den alltid
ett gråväder någonstans, så att man aldrig
får mod att rista sitt hjärta i
vattnet och blint som en dikt vilken
skrivits för tidigt flyta bort
från kommunens statister på torget

gatorna ligger som någon en gång måste
ha lagt dem och väntar, gatstenarnas
ljus stiger upp mot en igengrodd himmel
och först klockan fem när fabriksporten
öppnas ser man ett barn springa bort mot
sin far medan han liknar en främling och
dela hans änglsan innan den försvinner

det är här i en nernött provins
där gatornas träd från timme till
timme kastar längre skuggor än förr
samlar vatten och vakar över att de vuxna
hushållar med sin tilmätta
tid och nätt och jämnt längtar

det är här i en nernött provins
där inga citronträd blommar
där svalorna inte har anlänt och
sommarn är nästintill dyster av sol
som folk ligger vakna och tänker
medan trädgårdar långsamt slår rot

bara enstaka hundar är redan på gång
en örn slår sig ner på en kudde av
luft medan ett barn i sin säng får
en mönstrad tapet att likna en
himmel som snart ska klarna

det är här i en nernött provins
med ett vemod som ingen törs älska
som gruset på slottsparkens gångar
envist knastrar i åratal sedan
de sista förälskade gick där

det är här i en nernött provins
som den sista husklungan redan för längesen
har gjort halt så att folk kan se TV
och uppsamla tårar för kommande bruk

blott en hemlös sparv flaxar upp
blott en pust som från alla tings
laglösa sorg får ett träd att
viska ett dunkelt och svårbestämt ljud

innan tåget med ryck drar i gång
och jag snart blott ska minnas den
tomma perrongen och bänken med den

blöta tidning som vinden som bläddrar
så beskäftigt i allt aldrig fick
lyftad, medan resten slussas in

i min barndom någonstans i ett
torrt och outrotligt hus där

jag står i ett fönster och ser
på tåget i det silande regnet

kväll den sextonde juni"

Julie & Julia & jag eller jakten på en hobby

Min kära vän E föreslog en film, olik för oss båda; Julie & Julia. Filmen som är based on two true stories och handlar om Julie som börjar blogga om hur hon under ett år lagar mat enligt recept skrivna av kokboksgurun Julia Child.

Filmens nutida Julie slog an något hos mig kanske djupare än egentligen tänkt. Hon uppenbarade inte något för mig, men skakade liv i några tankar som kommer med jämna mellanrum. Medan Julie väldigt troget följer sitt självpåtagna uppdrag att laga mat och skriva hattar jag mellan sysslor både på jobbet och hemma. Jag minns inte när jag sist hade en långvarig hobby, något jag hängav mig åt totalt. Så jag börjar fundera på vad JAG vill göra, på samma sätt som Julie gör. Den artikel Amanda Hesser (författare till Middag med mr Latte) skrev om Julie Powell i New York Times ger en rätt bra bild av Julies besatthet. Hesser spelar för övrigt sig själv i filmen.

Det är så lätt att konsumera upplevelser - böcker, filmer, teater - men steget till att skapa själv är ju så mycket större. Och skapar är ju just vad både Julie och Julia gör. För jag tror man mår bra av att låta sitt inre ta kreativa uttryck. Fast jag saknar det - ett kvalificerat tidsfördriv bortanför jobbet, som innefattar något mer kreativt än att läsa böcker (men mindre kreativt än att skriva böcker). Men hur ser en vuxen människas hobbyliv ut när bokmärkestiden så att säga är förbi? För att inte bli en apa efter Julie Powell

vill jag hitta mitt eget sätt att fylla fritiden med något mer beständigt, något som lämnar spår. Frågan är bara med vad?

För övrigt rekommenderas filmen som var på något vis en oväntat trevlig bekantskap.

0 rätt

Min egen tipslista inför nomineringarna till Augustpriset bestod av två namn - Alexandra Coelho Ahndoril och Annelie Jordahl så det blev just inget rätt... Eva Adolfsson däremot - hennes fina roman hade jag helt glömt bort - är ju nominerad. Hurra! Skrev lite hattigt om den här.

Övriga
Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Den siste greken av Aris Fioretos
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund
De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

Fioretos roman står ganska högt på min evighetslånga läslista.

Nya spekulationer tar vid - vem vinner?

För bibliotekskramaren

finns en del intressant att läsa här, i texter producerade av Kultur i Väst Regionbiblioteket. På den inledande sidan sägs bl a:

Mycket kan sägas om bibliotekens framtid. Debatter och samtal i olika grader brukar inte sällan kretsa kring vissa nyckelbegrepp, som mötesplats, digitalisering, läsfrämjande och andra kärnuppgifter under bibliotekens flagga. I ekonomiskt svåra tider talas det ofta om bildning och bibliotekens roll att vara ett stöd till utsatta grupper. Det hela kokar till slut ner till en diskussion kring vad som egentligen är ett bibliotek.

Vad är ett bibliotek för dig?

Det här?

Eller det här?
Eller kanske både och?

Tålamodets sten - Syngué sabour. Pierre de patience

"De runk..." Utan att avsluta ordet lämnar hon ursinnig rummet, hon behöver frisk luft, behöver tömma sin ilska. "De jävlarna! Såna äckel!" ropar hon förtvivlad. Och kort därefter hör man henne snyfta och be: "Men vad är det jag säger?! Varför säger jag så?! Gud, hjälp mig! Jag kan inte kontrollera mig. Jag pratar dumheter..." Hon isolerar sig i tystnaden.

Vi kanske är i Afghanistan. En kvinna i ett rum är ensam med sin man som ligger onåbar för omvärlden efter att ha blivit skjuten i bakhuvudet. Två små döttrar finns någonstans i bakgrunden. Kvinnan och barnen är övergivna, lämnade kvar. Utanför hörs skottlossning, kör stridsvagnar. Mannen blir kvinnans "Tålamodets sten - Syngué sabour" den magiska sten som tar emot dina innersta hemligheter. Kvinnan bekänner, berättar, förbannar - säger, i takt med att pärlorna på radbandet flyttas, hela sanningen om sig själv till mannen som själv innefattas av det kvinnan berättar. Förbjudna tankar kommer ut som ord. Och just att det är kvinnans talade tankar jag delar som åskådare tror jag gör detta drama så mycket starkare än om det handlat om att följa ett inre flöde. Under några dygn följer läsaren kvinnan i denna mycket sceniska roman, vilket också Sara Gordon belyser i sin recension i DN. Dialog och scenanvisningar finns liksom inskrivna i berättelsen. Kvinnans ord är starka - något måste hända - och slutet är dramatiskt.

Kvinnan/texten ger uttryck för förtryckta tankar, för de innersta känslorna. Text möter läsare och romanen finner en botten i mig trots att kvinnans liv är så olikt mitt. Denna kortroman är en stark upplevelse. Det är en text man kan vilja fjärma sig från, skapa ett avstånd till. Men Rahimi placerar dig där mitt i rummet,som kvinnan lämnar men där du stannar kvar. Du ser allt, du hör allt. Det går inte att värja sig.

Exilafghanen Atiq Rahimi tilldelades det franska litteraturpriset Prix Goncourt 2008 för just den här romanen. Kanske någon som läser här hörde honom på årets bokmässa i Göteborg? Jag gjorde det tyvärr inte. Däremot kan man läsa om honom här, DN 091010.

Filmfrossa pågår - del 2

Som lördagsmatiné ses Buddha föll av skam (2008) av Hana Makhmalbaf som utspelas i det afghanska Bamyan. Filmens titel anspelar på de Buddhastatyer som tidigare fanns inhuggna i bergsväggarna, år 2001 sprängs de dock av talibanerna som gick hårt åt provinsen. I centrum för handlingen står den sex-åriga flickan Baktay, en Tjorven-figur, som inget hellre vill än att gå i skolan. Så en dag lämnar hon lillebror hemma och ger sig iväg för att skaffa den nödvändiga anteckningsboken och pennan men det visar sig lättare sagt än gjort för en flicka som inte har pengar. När hon blir tillfångatagen av pojkarna som leker terroriserande talibaner blir skolan alltmer avlägsen. Barnen som gestaltas har upplevt ondskan på nära håll vilket alltså satt flera spår i deras lekar - att leka stening är inte främmande för dem. Barnen i filmen kommer från den miljö filmen utspelas i - de är otroligt skickliga, helt enkelt fantastiska små skådespelare i en film starkare men märkligt nog också charmigare än något annat jag sett på länge. Baktay är en hjältinna som jag kommer att minnas länge.

Filmfrossa pågår - del 1

Min och makens alldeles egen tvåpersons-filmsalong öppnar på fredagskvällen med John Cassavetes debutfilm från 1958, Skuggor på Manhattan. Det är fartigt, jazzigt, bråkigt och passionerat i filmen om några unga skapande människor i New York. Extra roligt är scenerna från ett "litteraturparty", tänk litterär salong med drinkar och tjusiga klänningsfodral. För mig som har jättesvårt att skilja ansikten åt tar det ett tag att klura ut vilka som är vilka, till det bidrar att denna film går i svart-vitt. Färgerna svart och vitt har också betydelse för filmens handling då den ger uttryck för ett rasförtryck, detta blir extra tydligt genom filmens kärlekshistoria mellan en vit man och en svart kvinna. Cassavetes har, läser jag, använt sig av okända skådespelare som också fått behålla sina egna namn. Efter en grundidé har scenerna improviserats fram vilket känns; särskilt i dialogen som är naturligt pratig och smågruffig. Vissa scener är uppbyggda på liknande sätt som Seinfeldavsnittens kaféscener. Det händer liksom ingenting, men ändå finns där en mening, ett konstnärligt uttryck. Skuggor på Manhattan är en klassiker som man inte bör ha osedd.

Mäster

Det verkar vara lite av en trend just nu att skriva liv i verkliga personer, att ge dem röst och tankar - jag tänker på Annelie Jordahls Jag skulle vara din hund.. eller kanske Carola Hanssons Med ett namn som mitt. Alexandra Coelho Ahndoril har tidigare i romanens form berört utforskandet av världen genom Stjärneborg med Tycho Brahe i huvudrollen (mycket bra den med) och religionen i Birgitta och Katarina. Nu har turen kommit till politiken och romanen Mäster som handlar om August Palm, mannen som förde fram socialismen i Sverige.

I romanen skildras en kamp för arbetarens rättigheter som Palm viger sitt liv åt att strida för. Engagemanget väcks efter en uppväxt där August skiljs från mor och syskon för att säljas som som skräddarlärling. Som ung vuxen lämnar han landet för Tyskland där han kommer i kontakt med de socialistiska idéerna och även Johanna som kommer att bli hans fru. Johanna blir efter flera födslar skör och lever i ständig oro för sin familj men främst för sin man vars tro på socialismen hon inte riktigt delar.

Den natten ligger hon vaken och i hennes huvud raseras städer, avrättas tronföljare, fängslas medlöpare. Eld, eld, tänker hon och får samtidigt en drift, som kommen från sidan, att skratta åt sn egen vrede.
En våldsam tunga av hat rinner ut mot August. Där han ligger och snarkar någonstans i Danmark, på Själland nu. Du gode skräddare, tänker Johanna. Du vill inte ha bränder, vill inte rasera, inte förstöra eller förnedra - trots att allt är förnedring.

Det att vara agitator är förknippat med hot, hårda slag och nära döden-upplevelser vilket förstås påverkar familjens liv.

I Mäster kläs både August och Johannas tankar och känslor i ord, ibland låter författaren dem tala och tänka i jag-form. Detta är bådas historia! Den här närheten är gjord med så stor inlevelse och medkänsla utan att bli det minsta kletig. De har något slags likhet i språk och stil också Jordahl och Coelho Ahndoril fast jag har svårt att sätta fingret på vad. De har båda två en stor respekt för sina huvudpersoner men törs ändå vara dem väldigt nära.

I romanen skildras ett historiskt skeende men samtidigt är det svårt att inte associera den till vår egen tid där människor flyr sitt land för att leva i exil på grund av sina åsikter. Där det att uttrycka sin politiska ståndpunkt kan vara samma sak som att gå mot döden. Hotet mot familjen Palm blir desto starkare att läsa om när jag vet att så här, kanske precis så här, lever människor här idag. Vi har inte kommit längre än så. Men Coelho Ahndoril drar alltså inga sådana paralleller, det hade nog stört text och läsning. Nu är det istället stor och fin romankonst.

När de nominerade till Augustpriset tillkännages på måndag hoppas jag att Alexandra Coelho Ahndorils roman Mäster är en av kandidaterna. Förhoppningsvis hör också Annelie Jordahls roman dit...

"Jag vill äta färg!"

Med baskern på svaj och med fötter i kängor som ska vandras in går jag på höstpromenad, denna alltför långa arbetsdag. Solen sviker mig dock och något snöliknande attackerar. En vindpinad tur blir det längs med ån och sedan till Länsmuseet. Därifrån har jag mina första museiminnen. Minns det stora dockskåpet med gamla små möbler. Minns tavlan med flickan som håller en hund i famnen. Den sista har nog blivit förpassad till magasinet för jag har inte sett den på många år. Minns den gamla, verkligen jättegamla, ekan från Björke. Egentligen tyckte jag det stora huset var ganska läskigt med sitt knarrande golv och dunkla vrår, ändå är minnena därifrån glada.

Nu går jag mest till museet för att se konst, den bofasta eller som nu den inlånade. Två Göteborgskolorister, Ivar Ivarson och Karin Parrow visas. Samlingsnamnet kommer sig av att dessa två och fler med dem var elever till samma lärare, Tor Bjurström, på Valand. I sin stil har de också påverkat varandra.

Karin Parrow (1900-1984) började på konstskolan under mitten av 20-talet och var verksam fram till sin död. Precis som det påpekas i informationen som hör till utställningen är hon mer eller mindre bortglömd medan Ivar Ivarson (1900-1939) som dog relativt ung levt kvar i konstminnet.

Det är Karin Parrows målningar som gör allra starkast intryck på mig. Särskilt hennes självporträtt (se bilden här ovanför!) och hennes andra suggestiva personporträtt. Hon har en mörkare ton och större spänning i sin konst än kollegan Ivan Ivarson. Det blommar en del också, flera blombuketter, lite trista i sitt stillastående, har målats av båda konstnärerna. Härligt är istället att se Karin Parrows målningar, från 80-talet, de är ett slöseri med färg, som liknar barnets målande med tjocka vaxkritor. Fast Parrows färg var olja. Fina är också hennes blyerts- och kolteckningar från hennes tidigare konstnärsår.

Det är Ivan Ivarson som sagt ”Jag vill äta färg!” – den lusten till färgen känns verkligen under besöket på museet.

Pacing in Vaudeville av Örjan Andersson

Det här inlägget borde inte skrivas, men det är kanske typiskt mig att vilja sätta ord även på det ordlösa, för att minnas det bättre. Kanske handlar det också om att jag är otränad på att bara ta in det jag ser. För det är inte ofta jag ser på dans. Men dans, mina vänner, dans bjöd Gävle teater på igår.

Scenen är sparsmakad, ljuset till en början kallt. Det kontrollerade möter det okontrollerade (inte i betydelsen okoreograferade). Symmetri möter asymmetri. Scenen är rörlig men byggstenarna på den flyttas enligt bestämda mönster för att senare återställas.

Fem personer finns på scengolvet. Tre är med varandra i flöde och ibland i nära kontakt i figurationer som får mig att vilja ropa efter mer. Tänk vad människan kan gör med sin kropp! Två figurer är utanför - den ena avvaktande men ändå med de andra, kavajnissen med tyllkjol, står till större delen, helt utanför. Han testar statiska poser och flyttar byggbitar men det är när han kliver ur sina cirklar och släpper kontrollen för att interagera något med de andra som det blir riktigt intressant. För det är i mötet det sker, där finns ömsint närhet. Förvandlas det karga landskapet till mjuka vidder. Blir figurerna mjuka kärlekskrigare. Kontrasterna behöver varandra för att framträda. Vi behöver ordning för att rama in våra liv, men oordningen för att skapa nytt, kreera. Det är en kontrasternas dans, en bild av livet.

Turnéplan finns här. Studera den noga - gå och se!

Gud vilken tråkig blogg, mer bilder!

skrev Anonym i en kommentar till Hermia, som tänker att tja - det stämmer nog. Hermia Says är en ganska tråkig blogg. Fast Hermia leker hellre med ord än bild, det gör andra så mycket bättre.

Hoppas att du, Anonym, har andra mycket roligare bloggar att läsa!

När man är ägd slutar man att tänka, tankarna kommer och går som främlingar - de är förbiresanden, avlägsna bekanta som hasar förbi i något vimmel på någon station eller genom någon folkmassa. Själv sitter man hukande i ett mörker och väntar. Man är bara ett enda: föda åt tiden.

Återigen: slaveri. Denna gång svenskt i Alexandra Coelho Ahndorils Mäster, romanen om August Palm. Stark läsning inledningsvis.

Den sista läsaren - El último lector

En lätt depressiv dag som den här har jag tillbringat större delen av tiden i sängen och lyssnat på regnet läsandes David Toscanas roman Den sista läsaren (2009). Med den har jag samtidigt väntat på just regnet i byn Icamole någonstans i Mexiko. Med ett slitet uttryck är Toscanas bok "en liten pärla" som trots upptakten inte är en deckare.

Remigio finner en flicka död i sin brunn, han är den ende som har lite vatten kvar för att åtminstone tvätta sig i och vattna sitt älskade avokadoträd med. Flickan är okänd för honom och vållar förstås en del huvudbry. Remigio besöker sin far bibliotekarien Lucio för att få råd. I pappans liv glider fiktion och verklighet hela tiden ihop. Han är guden i det numera nedlagda biblioteket där han tar ställning till varenda bok som anlänt till biblioteket. Det är inte så många böcker som finner nåd, många är de som stämplas "censurerad" för att sedan sändas till helvetet i form av ett stängt rum fyllt med bokätande kackerlackor.

Polisen kommer och gör sina undersökningar men då är flickan redan begravd under avokadoträdets rötter. Flickans mamma dyker även hon upp i Lucios bibliotek. Lucio och kvinnan möts i böckernas värld både bland böcker de läst och bland böcker de inte läst. Kvinnan är inte direkt nedbruten av saknad efter sin dotter utan mer intresserad av att genom litteraturen finna svaren. Kanske finns svaret på vad som egentligen hänt i böckerna?

Toscanas roman är berättelsen om en by och om ett mordfall eller en historia om berättandets magi eller om jakten på den mest perfekta boken. Texten rinner mellan mina fingrar, trots den sträva torka som ryms mellan dess sidor. Det är sparsmakat skrivet utan överflöd av ord vilket stämmer väl överens med Lucios krav på något slags berättarens äkthet och exakthet. Tyvärr missade jag David Toscana under bokmässan, jag hade gärna hört honom utveckla tankarna kring sin historia. Det är underhållande läsning vilket kan låta märkligt då boken inleds med en flickas död. Samtidigt finns här allvaret för det är ganska hårt beprövade människor som författaren berättar om. Mest kommer jag att minnas Lucios förhållande till bibliotekets böcker, jag kommer dock inte att anamma det i min egen yrkesroll. Eller?

Det är inte första gången Lucio håller Bibeln i sin hand, han har läst den förut och tycker den är förträfflig som bok betraktat, med den invändningen att man borde ha redigerat den noggrannare och att det är synd att det så tydligt framgår att författaren har tagit betalt per ord.

Lyran gillade också vad hon läste. Se här!

Älskade - Beloved

Du är en handelsvara. En varelse utan rätt till ditt eget liv, till dina egna tankar, till ditt eget namn. Ditt liv bestäms av andra människor. Du är vit mans slav.

Så är det i slavtidens USA där Toni Morrisons roman Älskade (1988) utspelar sig. Boken ingår just nu som ett resmål i Jorden runt-resan organiserad av Lyran. Precis som Morrisons De blåaste ögonen drabbar den här romanen mig. Form, innehåll och personer är utmejslade till fulländning. Tycker jag.

Sethe flyr efter den stora kränkningen och efter att ett träd präglats på hennes rygg mot friheten. Då har maken redan försvunnit för att aldrig återvända och de tre små barnen har skickats i förväg. Målet är Baby Suggs, svärmoderns, hus. På vägen föder Sethe Denver som ska komma att bli den berättelsen är närmast och den som jag vill allt gott under historiens gång. En kort tid av lugn tar vid efter det hemska. Sedan dyker bödelsmännen upp igen på jakt efter hon som avvek. Men ingen ska få ta Sethes barn, sända dem i anonymitet och i döden. I frustration, raseri och kanske galenskap lyckas Sethe dräpa ett av sina barn, skada de andra. Sethe bär på ett utanförskap som fri, hennes handling gör att stadens invånare vänder henne ryggen. Kan hon försonas med sina handlingar och skulden dessa för med sig? Kan hon bli fri från det yttre och inre slaveriet?

Historien avslöjas bit för bit men anas av mig som läser. Flickan som dödats av sin mor, Älskade, kommer tillbaka som ett kärlekspaket till Sethe och Denver. Hon är en köttslig ande från andra sidan eller en livs levande fresterska. Hos Morrison möts det verkliga livet med det magiska på ett, skulle jag vilja säga, naturligt sätt.

Morrison är en fantastisk berättare som här får mig att åtminstone ana känslan av att genom min hudfärg, "ras" stå utanför. Vara vit mans djur. Kan man överhuvudtaget existera utan att få ge uttryck för sitt eget jag? Vad är då kvar av en människa? Samtidigt som författarens berättelser är just berättelser, befriande långt från dokumentärromanen. Romanen bär budskap men framförallt bjuder den på en god historia. Morrison kommer jag ständigt att återvända till.

Några ord från slutet av boken avslutar mina tankar om det jag nyss läst

Han böjer sig fram och tar hennes hand. Med sin andra hand rör han vid hennes ansikte. ”Du själv är det bästa du har, Sethe. Det är du.” Hans goda fingrar håller hennes.
”Jag? Jag?”

___

De blåaste ögonen
Kärlek

Nobelpriset i litteratur år 2009 tilldelas den tyska författaren Herta Müller
”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”.

Nyss smet jag ifrån mediapådraget på mitt bibliotek dit både lokala tidningar och tv letat sig. Fotografen sprang efter mig till hyllan när jag ilade iväg för att plocka fram Herta Müllers böcker. Det blev ju inte en ny författare att lära känna - men oj vad roligt att akademien valt just denna!

Hjärtdjur - var en stark läsupplevelse som jag tyckte mycket om. Här skriver jag om den. Om författaren skriver jag här, nu med tillägget att hon är årets nobelpristagare.

Bland vänner som jag är här kan jag inte låta bli att nämna Gefle Dagblads artikel från deras besök på biblioteket. Den har fått rubriken "Då blev det fart på bibliotekarierna". Detta låter som en beskrivning av tomtens julverkstad:

Någon plockar fram de böcker av Herta Müller som finns på hyllorna i biblioteket. En annan springer ner i lagret och hämtar böcker av henne. En tredje fäster utskrifter om författaren på väggen ovanför den mobila hylla där hennes böcker har placerats.

I dagens DN redogör Karin Bojs för hur man kan förutsäga Nobelprisen och delar med sig av några egna spekulationer. När det handlar om de mer vetenskapliga prisen finns flera knep att tillgå för att få en aning om hur prisen kan komma att fördelas. Bojs visar hur man kan studera vilka forskare som tilldelats andra stora pris inom respektive områden, vilka som bjudits till olika symposium inom ramen för Nobelrörelsen. Det är ganska underhållande läsning och för den insatte säkert intressant och inte helt omöjligt att fundera kring.

Nobelpriset i litteratur är dock en helt annan historia att fundera över. Fast ändå - tänk om Man Booker-priset eller kanske Pulitzer-priset varit indikatorer på vem pristagaren skulle kunna tänkas bli. Att det inte är så kanske är tur för den som söker litterär spänning? Dagerman-priset har ju ett par gånger med Elfride Jelinek (2004) och Jean-Marie Gustave Le Clézio (2004) förebådat Nobelpriset. Tidskriften Karavan mottog årets Dagerman-pris men där slutar nog tyvärr likheten med de båda författarna.

Tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur är nästan löjligt spännande. Men det bjuder oftast på en upptäckt av ett för mig nytt författarskap även om namnet som avslöjas allt oftare faktiskt är åtminstone bekant. Det känns som en belöning åt bokläsaren också att så stort fokus fästs på författaren och litteraturen, att de ges en sådan dignitet. Jag kommer att sitta med örat tryckt mot dator eller radio på torsdag, redo att springa till rätt hylla i biblioteket och i värsta fall ned till magasinets mörka hörn. Med tanke på nyss avslutad bok, Desirada, skulle jag glädja mig mycket åt om det smeknamn som används mest i Svenska Akademien just nu är något i likhet med "Majsan Karlsson".

När höstmörkret faller - Sigh no more

Från en tid när Kenneth Branaghs namn var synonymt med Shakespeare, inte med Wallander. Much Ado About Nothing (1993). Filmen har jag inte sett på länge men just de här tonerna ljuder inom mig ibland.

Desirada

I Maryse Condés roman Färden genom mangroven utgörs gåtan av den man för vilken det hålls likvaka, i Desirada består gåtan i huvudpersonen, Marie-Noëlles, ursprung - vem är hennes far? Marie-Noëlles föds när hennes mor bara är 15 år. Den blivande mamman har försökt avsluta sitt liv men fiskas upp ur vattnet och tas om hand av Ranélise. Hos Ranélise växer Marie-Noëlle upp som en liten prinsessa medan mamma Reynalda lämnar Guadeloupe för att arbeta i Paris. När Marie-Noëlle är tio år vill Reynalda återförenas med sin dotter som motvilligt flyttar till Frankrike eller "metropolen" som landet benämns där i Västindien.

Marie-Noëlle byter ytterst motvilligt liv och flyttar från ett varmt till ett kallare klimat - på fler än ett plan. Reynalda som byggt upp en ny familj och gjort akademisk karriär har svårt att visa både sin man och dotter kärlek. Hon utstrålar en kyla som minner om upplevelser i det förflutna och om en annan känslokall mor. Även modern är en gåta för Marie-Noëlle att lista ut. För det finns många frågor mellan mor och dotter - frågor som aldrig blir ställda. Marie-Noëlle väljer som vuxen USA där även hon så småningom kommer in i den akademiska världen. Med sig bär hon gåtan om sin far och till viss del även om sin mor. Gåtan är omlindad av olika tänkbara scenarier, alla lika hemska för Marie-Noëlle att föreställa sig. Hon kämpar med sin identitet som inte bara handlar om föräldrarna utan också om att hon är svart västindier i Amerika, på resa mellan klasser.

Förenta staterna var till för sådana som hon, de besegrade, de som inte längre ägde något, varken ursprungsland eller religion, möjligen en ras, och som anonymt smyger in i dess ofantliga mörka vrår.

Marie-Noëlle utformar sina egna mönster, sitt eget sätt att tolka sitt liv. Och kanske kommer hon sig själv lite närmare med lite större acceptans något skiftet av berättarröst låter mig ana i bokens slutkapitel.

Efter läsningen, och utan att minnas vad kritikerna skrev, tänker jag på om det finns en symbolik inbyggd i berättelsen. Att det handlar om kolonisatörernas intrång i Västindien, tänker på Marie-Noëlle som den eventuella frukten av en våldtäkt utförd av en av västvärldens män. Men jag klarar inte av att dra några sådana slutsatser, anar blott något mer bakom orden. Vill också låta romanen vara en historia om tre generationer kvinnor, påverkade av minnet av kolonialismen men ännu mer av den egna personliga historien. Kyla går i arv, värme finns i andra famnar än modersfamnar.

Romanen känns mer lättillgänglig och öppen än Färden genom mangroven. Condé skriver mycket levande och samtidigt distinkt, hon kan med få ord fånga in stora omvälvande händelser. Desirada är en roman som gjort starkt intryck på mig. Jag har lidit med Marie-Noëlle när hon mött moderns kyla, känt hennes saknad efter Guadeloupes fuktiga värme.
___

Färden genom mangroven