Midsommarfirande på Valborgsmässoafton

I torsdags, efter en sen och tebaserad lunch

tog maken och jag plats på Operan för att se Alexander Ekmans uppsättning Midsommarnattsdröm, en balett i två akter. Musiken som är en sammansmält del av föreställningen är skapad av Mikael Karlsson. Han är former Gävlebo (och gymnasist samtidigt som jag!), men numera prisbelönt kompositör boende i New York.

En man vaknar, det är midsommaraftonsmorgon och den årliga festen väntar. Dag och tid syns tydligt över scenen där också ett ordspel visas, på samma gång ångestladdat som ytterst underhållande, innan föreställningens början.

Oavsett om man delar traditionen eller inte så känns ingredienserna i förställningen så väl igen - sillen, nubben, dansen runt stången, sångerna, det dåliga vädret och den pinsamma stämningen då människor som inte känner varandra särskilt väl samlas kring något så egentligen märkligt och bisarrt - allt finns där. Firandet fångas på fantasifulla, överraskande sätt i dansen, i musiken och i Annika von Hausswolffs betraktande och närvarande sång.

Så går kvällen och det blir natt. En man somnar och drömmer, surrealistiska scener och tablåer utspelas i en midsommarnattsmardröm där sillen, nubben, lustan får andra mer groteska former. Den yttre festvåndan tar sig  alltmer bisarra inre uttryck och publiken bjuds på ångestladdad underhållning och på en scen som används i hela sin bredd och djup.

Shakespeares ande och text svävar kanske över Operan men Midsommarnattsdröm är framförallt en unik och egen skapelse fylld av humor, av lust och glädje. Jag har väl aldrig fnissat så när jag sett dans och det är sällsynt att få ta del av ett så i alla bitar njutbart och väl sammansatt konstverk - ett allkonstverk som talar till sinnena genom dansen, musiken, komiken och allvaret. Detta var ett alldeles underbart Valborgsmässofirande!

Läs också gärna det här förtjusta och förtjusande blogginlägget!

Tre danser av Cullbergbaletten

Tre generationer koreografer från Cullbergbaletten presenterar var sitt verk. Det är ånyo danskväll på Gävle Teater. Först ut är Mats Eks Hon var svart från 1995. I koreografin känner jag ett berättandes magi, i par rör de sig över scenen, rör sig upp och ned i den stora grå trappan, rör sig mellan varandra, kring varandra, med varandra. Rör sig en Willy Wonka-figur i tåspetsskor över scenen.

Här är älskogsglädje och skakiga lemmar blandat med mystiskt kringålande örngott. Sittandes allra längst fram hör jag andningen, inser att den också är ett verk av koreografen. Jag är ett med dansen, totalt fokuserad. Förundras av de starka smidiga kropparna. Det är oerhört sammansatt och genomarbetat utan att vara överkontrollerat. Här finns magi! Här finns lek!

Sedan är det dags för Alexander Ekmans verk, 40 m under, från 2010. Här möter vi på storbildsduk, för det är filmad dans, ett gäng utflippade forskare i vita rockar.
Efter visselpipans ljud dansar de vid och med varsitt bord, eller hamrar på det i takt eller otakt. Man och kvinna möts i rum, klurig scen utspelas med tillhörande textremsa som ger röst åt gesterna. Allvar och skratt i kombination. Detta är föreställningens mest underhållande stycke, en arbetsplats gone mad.

Kvällen avslutas med Negro con Flores, Johan Ingers verk från 2005. Fem dansare och skarpt nästintill migränframkallande ljus bygger en scen, eller är det drömbilder som spelas fram? Det är modernt i både musik, uttryck och kläder. Formationer bildas av dansarna när inte egna avsnitt framförs. Detta verk påminner mest om de jag såg under hösten.

Mitt kvarstående intryck ett par timmar efter föreställningen är att äldst är bäst. Det första stycket var det som fångade mig mest och framkallade ungefär samma känsla som t ex Le Cirque Invisible, Victoria Chaplins fantastiska skapelse som överraskar på de mest märkliga vis.

Men de tre akterna bjöd tillsammans på fantastisk dans! Det är en ynnest att få ta del av detta i min egen stad.

En bonus var att se dansarna, när ridån oväntat går upp en sista gång efter en lång stunds applåder, nyfiket undersöka den stora fruktkorg som gavs istället för blommor. Ett brott mot scennärvaron gör att de kommer ännu ett stycke närmare.

Bilderna är lånade från Cullbergbalettens hemsida.

Cas Public : Diary

Som kulturintresserad är det roligt att finna nya uttrycksformer att ta del av. Därför har jag nu sett ett par dansföreställningar som gästat Gävle teater. Den ena har jag skrivit om tidigare. I tisdags såg jag föreställningen Dairy framförd av en dansgrupp från Kanada.

Scengolvet är fyllt med värmeljus som det åtta dansarna flyttar runt på. Så ställer de sig vid scenkanten och börjar prata som en inledning. Gester används och språken är inte bara engelska och franska utan även svenska vilket först är svårt att uppfatta kanske på grund av det oväntade. Det vi ska få se kommer att handla om kärlek, passion och åtrå. Ungefär så.

Det dansas i olika konstellationer i olika takt, stil, mönster. Jag gillar det jag ser, förstår de vänder sig till en ungdomlig publik genom det sätt framställningen görs vilket också bekräftas av publikens ålder där vi sitter en trappa upp. Det är friskt på något sätt, tydligt. Andhämtningen ibland passionerat tung hos vissa dansare, som vore det de intimaste akter vi tog del av. Dansarna slutar då och då dansa för att återigen berätta, skoja och driva med varandra som räcker inte dansens rörelser riktigt till. En liten filmkamera fångar ibland upp det som visas, projiceras på stor filmduk som bakgrund. Precis som vid förra danstillfället försöker jag för mig själv berätta historier utifrån det jag ser liksom för att skapa sammanhang.

I dagens DN recenseras föreställningen vilket ger mig en delvis ny syn på det jag ser och andra saker att tänka på. I litteraturen eller framför en teaterföreställning känner jag mig hemma. Jag finns i ett ramverk där jag har verktyg att tolka med. Det gör jag inte på samma sätt med dans - vilket känns på något sätt befriande samtidigt som jag vill lära mig vad jag "ska" titta efter. Kanske för att det analytiska ligger för mig, och för att få verktyg att nå steget vidare. Kanske kan det likaväl ses som en ängslan för att inte tänka "rätt" , men allra mest vill jag förkovran, vill veta mer. Nu bygger jag på en egen danskanon.

Pacing in Vaudeville av Örjan Andersson

Det här inlägget borde inte skrivas, men det är kanske typiskt mig att vilja sätta ord även på det ordlösa, för att minnas det bättre. Kanske handlar det också om att jag är otränad på att bara ta in det jag ser. För det är inte ofta jag ser på dans. Men dans, mina vänner, dans bjöd Gävle teater på igår.

Scenen är sparsmakad, ljuset till en början kallt. Det kontrollerade möter det okontrollerade (inte i betydelsen okoreograferade). Symmetri möter asymmetri. Scenen är rörlig men byggstenarna på den flyttas enligt bestämda mönster för att senare återställas.

Fem personer finns på scengolvet. Tre är med varandra i flöde och ibland i nära kontakt i figurationer som får mig att vilja ropa efter mer. Tänk vad människan kan gör med sin kropp! Två figurer är utanför - den ena avvaktande men ändå med de andra, kavajnissen med tyllkjol, står till större delen, helt utanför. Han testar statiska poser och flyttar byggbitar men det är när han kliver ur sina cirklar och släpper kontrollen för att interagera något med de andra som det blir riktigt intressant. För det är i mötet det sker, där finns ömsint närhet. Förvandlas det karga landskapet till mjuka vidder. Blir figurerna mjuka kärlekskrigare. Kontrasterna behöver varandra för att framträda. Vi behöver ordning för att rama in våra liv, men oordningen för att skapa nytt, kreera. Det är en kontrasternas dans, en bild av livet.

Turnéplan finns här. Studera den noga - gå och se!