Den gamla skolan - om litterär besatthet

"Om det här ser ut som en viss sorts författarbiografi så är det ingen tillfällighet. Ännu medan jag framlevde detta liv såg jag det på baksidan av en bok."

Den gamla skolan (2003) av Tobias Wolff utspelas i huvudsak under 60-talet på en internatskola med stora litterära pretentioner. Här deltar pojkarna varje år i en novell- eller poesitävling där vinsten är att få ett personligt möte med en författare som kommer till skolan. Eleverna får dock också finna sig i att bli missförstådda (misslästa) och inför publiken hånfullt kommenterade av just den gästande författaren.

Bokens berättarjag är besatt av att få möta någon de utvalda författargenierna. Pojkarna trissar varandra och det blir en kamp mot klockan att i tid till inlämning författa en text. Detta urartar på flera sätt när det visar sig att den store Hemingway ska komma till skolan.

Det här är en perfekt bok om att växa upp och finna sig själv - och en fantastisk skildring av litterär besatthet. Jag njöt i stora drag av romanen skriven i självbiografisk tappning.

Östergrens Twist

På Bokmässan hörde jag ett samtal mellan Yukiko Duke och Klas Östergren, strax innan hade jag köpt hans nya Twist som nu ligger i toppen på Dagens Nyheters kritikerlista. Jag började läsa boken nästan direkt när jag kom hem och hade Östergrens egna ord om det inledande kapitlet i huvudet. Det första kapitlet fångar enligt författaren in hela romanen.

Nu har det gått någon vecka sedan jag läst ut boken och jag har läst om det första kapitlet flera gånger. Men idag har jag också läst om slutkapitlen med känslan av att inte riktigt greppa hela historien eller berättarjagets egentliga roll i den. Så vill jag börja från början igen, om inte nu så snart.

Berättarjaget möter som ung pojke flickan som ska bli hans älskade under en tid i livet, och som kommer tillbaka fast i andra skepnader med olika betydelser för olika människor. Men i romanens nu lever hon inte längre. Jag förstår att genom henne berättarjaget dragits in i ett spel där han inte ser sin egen roll. Bitarna läggs på plats och fram träder affärer och hemligheter med kopplingar runt om i världen. Berättaren är en del i ett pussel inte helt enkelt att lägga.

Jag minns nog fel när jag tänker att Duke menade, i samtalet på Bokmässan, att det är en lycklig och lättsam Östergren som skrivit Twist. För jag fäster mig vid den melankoliska tonen, men det är en roman som fint skiftar i sinnesstämning beroende på vad och vilken tid den berättar om. Från pojkårens kurtis och nyfikenhet på vuxenvärldens hemligheter till den medelålders mannen som utan att riktigt förstå det är en del av de hemligheter han bara anade som ung. Och som sagt en roman att läsa om för att verkligen få syn på. I alla fall för mig.

Nej, det här blev inte mycket till varken reflekterande text eller boktips. Läs hellre t ex Bernur.

Drömmar, Nobelpris och bokhögar

Sveriges Television ska sluta sända sitt litteraturprogram! Det har sålts till kanal 5 och den blonda prinsesslånghåriga programledaren skickar, iklädd sin vippiga blomsterklänning, iväg den vita lyckobilen till den nya tablån. Så otroligt tråkigt, och så dåligt att Svt gör sig av med sin bevakning av litteratur. Men - vips! - så är jag på audition för rollen som programledare till ett helt nystartat program! Jag befinner mig i ett hörn av en murrig studio där uppdraget är att inför en tänkt publik påannonsera programmet och läsa en på förhand utvald och ganska tråkig dikt. Jag klarar den första delen galant, men har valt ut en helt annan dikt och deklamerar Werner Aspenströms

Regnar gör det alltid.

Ibland våldsamt. Ibland duggande,

nästan omärkligt.

Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss

som våta terrier.

Eller försynt, så att ingen märker

att vi gråtit.

Men regnar gör det alltid.

Hur högt når gråtpelaren i dig?

Till naveln? Brösten? Strupen?

Du behöver inte klä av dig och visa.

Vi läser det i varandras ögon

som på gradskivor.

Måste något sägas, kan man säga:

Älskade,

tills imorgon torkar dina fingervantar.

Så drömde jag alldeles innan jag vaknade i morse efter en lång skön sömn. Fortfarande halvvaken tänkte jag att årets Nobelpris i litteratur kommer att tilldelas en dramatiker, närmare bestämt Jon Fosse. 

Det är nog inte så konstigt att mitt huvud är fullt av böcker - jag läser som aldrig förr även om det inte syns här på bloggen. Efter att i våras ha bytt bibliotekarietjänst så har mitt läsfrämjande arbete vidgats från att "bara" handla om vuxna till att också handla om barn i lite olika format och deras pedagoger. Så jag ligger i med läsningen för att få koll och för att så småningom bli en bra boktipsare. Så bokhögarna ser lite annorlunda ut nuförtiden.

Barn- och ungdomsböcker hade jag annars inte läst på hundra år, och för oss som inte har barn är den världen inte naturligt nära. Men som tur är har jag generösa kollegor som delar med sig av bra böcker att ha koll på och som talar om vilka serier jag absolut inte får missa och som skrattar lite snällt när jag blandar ihop författarnamnen. Jag spanar in kompisen T:s läsning via hennes mamma Feelgoodbibliotekarien och jag lusläser allt som Prickiga Paula skriver och ofta också böckerna hon skriver om... Och så gläds jag över vad mycket bra böcker det finns för alla ungar att upptäcka! 

Det är verkligen en läsningens höst och den mer egna läsningen är helt spontan och impulsstyrd utan några som helst krav. Jag har till och med slutat få dåligt samvete för sådant jag inte läser ut. Om jag får någon framtida programledarroll återstår att se.

En dag på Bokmässan

I år tog mina bibliotekskollegor i Gävle och jag så att säga bokbussen till Bok- och biblioteksmässan.

Vi åkte i första hand dit för att heja fram Helgebiblioteken som årets bibliotek, den här gången blev det ingen glädjeyra för Gävleborg även om jag var glad över att ha lyckats navigera till DIK:s monter i rätt tid.

Annars var det här nog första gången sedan studietiden i Borås som jag inte hade något mer anspänningsskapande uppdrag på mässan. Här fanns inget monterpass att komma i tid till, ingen monter att sköta, inget anförande eller annat att vara nervös för. Det gjorde att jag kunde vistas mer rofyllt på denna tummelplats om än med en ganska tydlig egen plan.

Ett mål på mässgolvet var att nå Sveriges Radios monter i tid för inspelningen av Lundströms bokradio i P1 som blir bara bättre och bättre. Och det var riktigt roligt att få se Lundström & co in action i ett samtal om läsning och vad det ger och betyder på ett djupare plan än det upprepade mer nyttoninriktade.

Innan gästerna tog plats vid bordet regisserades publiken som talkör:
- Hallå Bokmässan!
- Hallå Lundström!
- Hur mår ni?
- Mycket mycket bra!

Pooneh Rohi som skrivit uppmärksammade Araben valde jag också att lyssna till i ett samtal på författarscenen. Hennes debutroman tog åtta år att färdigställa, en lång tid tänker jag att aktivt ägna åt en text. Ändå i romanen en övertygande, och sammansatt berättarröst om än i olika spår. Rohi utvecklade tankar i romanen, om viktiga saker som hur höga krav vi ställer på människor för att inkluderas i "det svenska". Mycket givande.

I tidningen VI:s monter ägde ett samtal rum mellan Yukiko Duke och Klas Östergren som jag inte ville missa. Jag läser hans senaste just nu, Twist, och är glad över den respekt de båda visade läsaren genom att inte berätta för mycket om boken. Och det är mer intressant tycker jag de övergripande samtalen om skrivande och författande än de som specifikt kretsar kring handling och innehåll.

Efter en intensiv dag på bokmässan var jag faktiskt väldigt nöjd, jag tyckte jag fick ut mycket av mitt besök på mässgolvet. I år har jag köpt ovanligt mycket böcker, lånar annars det mesta och kom hem med den här högen.

Däremot såg jag varken Guillou eller Ranelid, inte heller fick jag någon tygkasse. Det är inget jag sörjer, däremot hade jag gärna stött ihop med någon annan bokbloggare.

I efterhand har jag tagit del av Bokmässan främst genom de fylliga texterna hos Kulturkollo! En eloge till er för allt ni skrivit!

Medan mörkret faller - ett ruggigt sällskap

Medan mörkret faller inleds minst sagt bestialiskt, och det är med fasa jag följer forskaren Gustaf Eklund in i döden. Mordet sker på Anatomiska institutionen i Uppsala, men fallet är förutom makabert också känsligt och Carl Hell vid statspolisen i Stockholm kopplas in och åker tillsammans med polissystern Maria Gustavsson till universitetsstaden. Det är november 1934.

Anna Lihammer berättar, trots den makabra inledningen, i lugnt tempo om forskning och vetenskapstro som gått över alla gränser, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vad som är rent och inte, vad som är friskt och sjukt. De nazistiska influenserna är många och rätten att tvångssterilisera ska just införas. Här möts forskare, läkare, humanister, politiker och sanningssökare i en starkt berättad (och ruggig) historia om makt och hämnd, men också om otillåtna relationer, vänskap och kärlek. Skildringen bjuder också på en bredd i perspektivet och problematiserar såväl genus som klasstillhörighet. 

Texten är en deckare, som är en roman om en smutsig, skamlig bit svensk (europeisk) historia men också om ett Europa i förvandling där livsutrymmet för de som inte motsvarar normen snabbt döms ut, döms. I språket finns en tyngd - det är inte de rappa dialogernas deckare - som jag tycker motsvarar tiden som skildras. Däremot stönar jag lite över alla forskare och professorer som tvingar mig att bläddra fram och tillbaka för att hålla rätt, hålla ordning. Uppsala med de stora akademiska pampiga byggnaderna träder tydligt fram när jag läser, det är en roman som andas 30-tal.

Avblattefieringsprocessen - obehagligt aktuell

Alen är född i Sverige, men det räcker inte för Partiet eftersom han inte ser svensk ut. När hans pappa som en gång flytt till landet hamnar i fängelse placeras Alen (Alien?) i en äktsvensk familj. Alen är inte den mest skötsamme, han är väl som vilken unge som helst som inte har det helt lugnt och tryggt omkring sig. Ofta är det han som utsätter lärare för elaka spratt, som vågar det ingen annan vågar.

Så hårdnar samhällsklimatet vilket direkt drabbar Alen. Partiet som tagit makten vill anpassa alla icke-svenska till ett svenskt sätt att vara. De ska "avblattifieras". Men det som från början mest tycks stolligt och bitvis komiskt blir alltmer bisarrt. Alen hamnar i läger där kläderna byts mot uniform, namn mot nummer och rörelseytan begränsas av stängsel.

Zulmir Becevic har skrivit en satirisk skildring om ett knappt framtida Sverige. Men den kommer också nära vår samtida verklighet, blir en kommentar till de som inte tycker att alla är välkomna eller är lika mycket värda, och den kommer med sin lägerskildring nära nyss lästa bok Jag heter inte Miriam. Avblattefieringsprocessen är tankeväckande, dialogskapande läsning för såväl unga läsare som kulturtanter och -farbröder.

Jag heter inte Miriam

I skrivande stund är jag fortfarande förfärad över valresultatet, över att så många valt att rösta för att stänga andra ute, för ett kyligare Sverige. Dagen innan valet läste jag ut något av det bästa och starkaste jag läst på länge - Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Många är ni som redan läst den och jag är så glad över att jag trotsade min oro för att bli alltför berörd och tog mig an den, tog den till mig.

Det är hemska scener som utspelas i romanen, scener i fiktionens form hämtade från verkligheten. Miriam med sin stora hemlighet gestaltas så fint, det är ett av samtida romanvärldens starkaste porträtt. Så mycket lidande, så många farligheter som kan rymmas i en människas liv. Ett människoliv som borde vara alldeles för litet för att inrymma så mycket. Så mycket som gör ont. Länge kommer jag att tänka på Miriam och Axelsson har återigen trätt fram som en av de riktigt stora författarna.

I sin roman använder Axelsson ett citat som jag haft med mig, och tänkte mycket på, under veckan som gått:

Alla dessa vackra nederlag

Det här var ju en frisk fläkt i romanfloran - underhållande, lekfull och charmig. Precis en sådan karamell jag så väl ibland behöver.  

Till den lilla bedagade italienska byn (Cinque Terres sjätte smutsiga kusin) kommer en ung svårt sjuk filmstjärna, Dee Moray. Att hon hamnat här framstår som en gåta för den unge hotellägaren Pasquale.. Ett band skapas mellan dem på knagglig engelska respektive italienska. Dee befinner sig där efter en cynisk komplott, att det ändå går bra för henne vet läsaren eftersom författaren håller igång flera parallella spår, där Dees framtida historia utgör ett. 

Samtidigt i vårt nu möter vi kvinnans forna producent Michael Deane, en numera sjukligt föryngrad man som på ålderns höst fortfarande kämpar med att få snurr på karriären - på det ena mer mediokra sättet än det andra. Genom honom och hans uppgivna assistent Claire skildras en bisarr mediacirkus. Så en dag dyker Pasquale upp i Hollywood.

Som läsare förstår jag att de olika spåren ska mötas, jag anar också hur. Men det förutsägbara mildras av sättet romanen är skriven på med dess olika lager, med fiktion i fiktionen. Författaren är kvick och smart i sitt sätt att väva berättelsen och det får den att bli till något mer. Berättargreppet gör att den lyfter. 

Jess Walter tar sig vissa friheter med verkligheten och ger Richard Burton en rätt framträdande roll. Så blir detta den andra roman jag läser på kort tid som blandar fiktionens Hollywood med verklighetens. Den tidigare var Och snön smälter på Hester Street. 

Alla dessa vackra nederlag gjorde mig på läsglatt humör - Walter bjuder på en riktigt behaglig resa genom tid och rum. 

Systerland

Eftersom jag tyckt bra om Curtis Sittenfelds tidigare romaner så såg jag mycket fram emot att läsa hennes nya Systerland om ett par omaka och synska tvillingsystrar.

Kate är bokens berättare, hon är den präktiga systern som lagt karriären på hyllan för att ge sitt liv åt man och barn, hon försök också att bli kvitt sin synska förmåga. Vi är den flummiga systern som får en del av sin inkomst genom att verka som medium. Upptakten i romanen är Vis förutsägelse om att att en stor jordbävning ska drabba området det bor, Kate fyller i med ett specifikt datum och genast är Vi med i all tänkbar media.

I romanen skildras genom de olika personerna en kamp eller ett möte mellan å ena sidan det rationella, vetenskapliga och å andra sidan det intuitiva och klärvoajanta. Men även om systrarna besitter förmågan att se vad som komma skall klarar de inte alltid av att tolka vad de egentligen ser, samtidigt som de styrs av sina syner. Läsaren får också ta del av systrarnas gemensamma historia, om vad som format dem och de bitarna är tycker jag starkare och trovärdigare än de delar som handlar om det vuxna tvillingparet.

För en stor del av romanen upptas av Kate och hennes relation till sina två små barn och till sin man som hon i allt känner sig underlägsen. Det blir en ganska sorglig bild av en kvinna som tappat bort sig själv mitt i livet och som söker något/någon att hålla sig i när marken bokstavligt kan komma att skaka. Det är tänker jag starkt amerikanska värderingar som lyser genom texten, även om de förstås inte behöver vara författarens egna, om manligt och kvinnligt m m. Kate är på ett klaustrofobiskt sätt insnärjd i småbarnslivet som är fullt av upprepningar, så blir läsningen rätt tjatig och jag tappar ibland intresset för Kates våndor. En motvikt är Vi som framstår som nästan alltför flummig och omogen i jämförelse med den självuppoffrande Kate. Kontrasterna mellan dem har, tänker jag, gjorts medvetet stora av författaren men det är på gränsen till vad som känns riktigt trovärdigt.

Min bild av Sittenfeld är att hon är en distanserad, distinkt och lite kylig berättare, därför blir jag förvånad över hur pladdrig den här romanen är. Berättelsen skyms av de detaljerade skildringarna av mammalivet och jag kan inte förmå mig att tycka att det är intressant, jag tror inte ens att det beror på det att jag själv inte har barn. Det blir i vissa fall en lite för övertydlig skildring där författaren anstränger sig för mycket i att försäkra sig om att jag som läsare hänger med och förstår.

Jag kunde inte motstå att läsa blurbarna på baksidan och kan inte annat än skaka på huvudet åt The Guardians ord om att romanen är "ett psykologiskt mästerverk med en fantastisk twist på slutet." Möjligen har vi inte läst samma bok.. Sittenfeld är och förblir en intressant författare men Systerland är på inget vis i en klass för sig.

(För en gångs skulle tycker Feelgoodbibliotekarien och jag ungefär lika. Synd för Sittenfeld...)

I en klass för sig
Presidentens hustru 

Svantjuvarna stal min lästid

Svantjuvarna av Elizabeth Kostova har jag sneglat på ibland i bibliotekshyllan, den har lockat genom sin handling i konstens värld. Men den visade sig inte vara en roman för mig.

Omväxlande berättar psykiatern Andrew som tagit sig an fallet med en konstnär som efter att ha attackerat en målning på ett museum slutit sig som en mussla, konstnären, hans ex-fru och ex-flickvän.Därtill kommer ett lager berättelse som ger en blick längre bakåt i tiden och som har beröring med den nutida konstnären. Så här i efterhand kan jag inte längre reda ut alla trådar. Andrews roll är att få sin patient att öppna upp, att tala ut. På vägen dit begår han den ena överträdelsen efter den andra, allt i konstens eller kärlekens tjänst. Patienten är besatt av en kvinna, ett motiv och psykiatern blir i viss mån besatt av sin patient. 

Efter att jag läst ut romanen känner jag mig föräten som på för många efterrätter, och önskar jag hade förmått sluta i förtid. Det är en nästan kväljande text med ett sådant överflöd av ord att hälften hade varit nog. Ändå, efter 566 lästa sidor frågar jag mig vad poängen i detta smått mediokra romanbygge egentligen var...  

Natten är ljuv

Det är 20-tal och livet leker för den nya unga filmstjärnan Rosemary. På den franska rivieran möter hon Dick och Nicole Diver som är ett vackert par i händelsernas centrum och Rosemary njuter av att vara i deras närhet. F. Scott Fitzgerald berättar om lata dagar i solen, om relationer och förvecklingar människorna emellan. Så tar romanen ett steg bakåt i tiden och läsaren får del i paret Divers historia. Deras komplexa relation har växt fram ur den mellan psykiater och patient, där Nicole varit den senare. Det är en på samma gång tärande som närande relation, som Rosemary på sitt naiva sätt senare griper in i.

Fitzgerald blottlägger bit för bit de olika personernas relationer och avslöjar deras olika förhållanden och drivkrafter. Med samma säkerhet skildras det drastiskt naiva mötet med omvärlden som det tilltagande desillusionerade. Glättig yta och själsliga bråddjup samsas sida vid sida i en av sensommarens större läsupplevelser. 

Kristina Kappelins italienska dagbok

Helgen som var började på något sätt i Italien med den Svt-sända dokumentären om Venedig, The Venice Syndrome. Den var intressant och skrämmande för även om staden än så länge står på sina pålar så sjunker den befolkningsmässigt sett. Bostäderna blir för dyra för vanligt folk att bo i, samhällsservice försvinner och det blir en plats för enbart turister eller som en venetianare lakoniskt konstaterar - det blir som ett Disneyland. Att se de gigantiska kryssningsfartygen, som skadar staden, glida tätt förbi är minst sagt bisarrt. För snart fyra år sedan var jag en av turisterna där.

Jag uppfylldes av det magiska ljuset, fascinerades av livet på vattnet och beundrade konst och byggnader. Det som händer där oroar förstås och Venedig finns i mitt hjärta.

Från tv-rutan stegade jag vidare till Rom via Kristina Kappelins Italiensk dagbok som handlar om hennes liv i det motsägelsefulla landet.

Detta är en personligt skriven skildring som berör allt från knepiga möten med italienska myndigheter, journalistisk bevakning, matköp till skola och träff med påven. Jag gillar mycket Kappelins rapporter i tv från landet och jag tyckte om hennes bevakning från årets VM i fotboll med lite udda vinklingar. Och jag tycker om henne som skribent. Kappelin har bott länge i landet och verkar älska det trots alla märkligheter - Italien är som Sverige fast tvärtom. Själv längtar jag alltid dit.


Rom och floden som delar staden är en annan bok som berättar om själva staden. Jag var senast där 2011.

Ryskt bläck

Tack vare att Prickiga Paula lyfte fram det parisiska i Ryskt bläck så har jag nu läst min första Tatiana de Rosnay-roman! Och visst är här Paris - och Ryssland och inte minst Italien! Även om den är mer person- än platsorienterad.

Jag tycker författaren skriver bra och gjuter liv i sin historia - men huvudpersonen gillar jag inte det minsta. Och det är helt ok! Den unge författaren, huvudpersonen, vars framgång stigit honom alldeles åt huvudet får mig att tänka på Henrik H Langelands odräglige Wonderboy (klockorna! kvinnorna!) som jag läste med stor behållning. Nicolas Kolt har gjort kometkarriär genom en bok där han i fiktiv form berättar utifrån en i hans familj väl dold hemlighet. Gåtan i familjen präglar honom och skapar en ganska vilsen människa utan någon riktig trygghet.

I bokens nu befinner sig dock Kolt tillsammans med en ny ung flickvän på ett fashionabelt hotell på en italiensk ö. Samtidigt som han bedrar i både ord och handling. På hotellet blir han ömsom igenkänd och ömsom negligerad - båda delarna är lika besvärande för honom - och oväntade möten uppstår. Ständigt har han ett öga på sin smarta telefon; är ständigt sedd, ständigt seende.

De Rosnay berättar omväxlande och ledigt om då och nu, får läsaren att förstå bakgrunden till hur Kolt blivit den han är. Och nu säger jag emot mig själv, men för det allra mesta tycker jag om romaner där slutet inte sys ihop till perfektion fast här bjuder författaren på några lösa ändar för mycket. Hon laddar pistolen utan att avfyra den så att säga. Men det är en god historia och jag läser den snabbt och med nöje. Det är en i vissa stycken rätt underhållande satir över en skenande och förytligad kändiskultur där författaren i de här fallet lika väl hade kunnat vara en Idol-vinnare. Fast mest ändå en ung mans sökande efter sig själv.

De Rosnay låter, jag ska inte avslöja hur, verkligheten möta fiktionen i sin roman. Men hon har också låtit sina fiktiva figurer träda fram utanför romanen - flera av dem twittrar, Kolt och någon mer instagrammar. På riktigt alltså.

Stoner!

Så står det längst upp i vänstra hörnet på omslaget till Stoner av John Williams. Det gör mig skeptisk. Det har, tänker jag mig gått lite inflation i blurbarna, vilket är orättvist mot litteraturen och författaren som får så många stora förväntningar att leva upp till. Så lever det jag läser också sällan upp till överorden. Men ibland så händer det! Och med att risk att avskräcka någon annan utbrister jag att jo - Stoner är så bra!  

Williams berättar okonstlat om William Stoner som bryter med sitt lantbrukarursprung och väljer litteraturens och litteraturvetenskapens väg. Han tar som den första i sin familj, i sin släkt, steget in i den akademiska världen. Steget är stort och acklimatiseringen svår, till en början. Sakta övergår blyghet i större säkerhet och engagemanget som forskare och lärare tar över. Men Stoner är otränad i det sociala livet och har kanske svårt att tolka andra människors beteenden. När kärleken kommer i form av Edith leder det snabbt till ett äktenskap som nästan lika snabbt blir till en katastrof. 

Edith är en ytterst bärande person i historien vars beteende och sätt att vara i mycket också styr Stoners eget liv. När de får en dotter blir detta alltmer uppenbart. I denna lilla familjen råder något slags mental terror med Edith som avsändare utan att för den skull vara romanens "bad guy". Även det akademiska, kollegiala, livet bjuder på utmaningar och uppgörelser med såväl andra lärare som överordnande och studenter. Då hjälper det inte så mycket att Stoner brinner för sitt ämne.

Stoners lever, med vissa avbrott för mer ljusare stunder, men hans liv är inte lyckligt. Eller - det bara är. Livet går på och blir som det blir, mycket blir inte alls. Det är bitvis tung läsning, tankeväckande. Men Stoner är en roman som jag läser utan att haka upp mig någonstans - inte ett ord skaver, inte en mening känns överflödig och inte något är inflikat för att fria till läsarens sentimentalitet. Det är en roman rak och ärlig och trots sitt mörker upplyftande läsning. Tänk att de finns - de vidunderliga romanerna!

Williams påminner, vilket nämnts på andra ställen om författare som Richard Yates och även om Ian McEwan vars På Chesil Beach jag särskilt tänker på. Men Williams är vassare tänker jag i förmågan att så tränga in i sin romanfigur, att skapa en levande både person och historia som får liv långt utanför boksidorna. 

Rapport från en lässommar

Innan semestern bekymrade mig bristen på läsuppslag och på hett efterlängtade högar. Kanske skulle det här bli den minst litterära ledigheten någonsin? Nu sitter jag med en hög böcker bredvid mig, böcker som blev läste under de varma och arbetsfria sommardagarna - en trave som bjuder på fina läsminnen...

Den första veckan i juli, under den stora resan börjar jag läsa Garp och hans värld av John Irving som fick mannekänga i den hyrda lägenheten. 

Så här i efterhand inser jag att handlingen blivit till ett töcken i mitt huvud, jag har svårt att dra mig till minnes enskilda episoder och kan bara återge innehållet i den i väldigt stora drag. För mig är det ändå ett positivt tecken (även om jag önskar mig ett lite bättre bokminne) på att romanen jag läst varit ovanligt innehållsrik och infallsrik och så vill jag gärna ha dem! 

Inledningsvis möter läsaren Jenny som vill ha ett barn men absolut ingen man och som efter lite list sätter Garp till världen. Garp och hans mor lever i något slags symbios och när båda skrivardrömmar. Jenny blir så oplanerat en feministisk förebild och Garp så småningom en gift familjefar och författare. Relationsförvecklingarna är många och oväntade, handlingen svänger mellan tragedi och komedi och jag njöt rätt igenom romanen. Nu (eller kanske senare i höst) vill jag bra gärna läsa mer av Irving (har tidigare läst Ciderhusreglerna och Den fjärde handen)! 

På stranden (när senast badade jag så mycket som i sommar?) började jag passande nog en torsdag med att läsa Torsdagsänkorna av Claudia Pineiro. 

Romanen inleds dramatiskt med att tre män hittas döda i en pool i ett tjusigt villaområde skyddat av stängsel i Buenos Aires. Varje torsdag träffades männen för att äta middag, medan fruarna höll sig på annat håll. Vad som lett fram till den tragiska händelsen berättas ganska raffinerat med olika röster, där en tillhör en mäklare med bra koll på  de boende i området. På ytan är det polerat och så tillrättalagt det kan bli medan de verkliga förhållandena (t ex de ekonomiska) hålls hemliga, skyddade av något slags inbyggt system av lögner. Historien hinner till slut upp sig själv och författaren är tillbaka i nuet - hos de avlidna och de som är kvar. Författaren har byggt upp en roman som är svår att släppa, och också lite svår att orientera sig i på grund av de många namnen men lite extra bläddrande fram och tillbaka var romanen väl värd.

För fem kronor köper jag Kurt Vonneguts Burfågel på en loppis hemma i Gävle 

och under ett par dagar, vid Lövvattnet i Västerbotten, tar jag del av Walter F Starbucks märkliga levnadsöde, bland annat som fängelsekund. Vonnegut är en galen berättare och jag nästan känner hur huvudet vidgas och tänjs ut när jag läser. 

På fina Bokcafé Pilgatan i Umeå 

inhandlar jag bland annat Ingenting oroar Coco Chanel efter midnatt som ingår i samlingen "Reportagets mästare", utgivna av Ordfront. I det här fallet är det Djuna Barnes texter som samlats, mer känd är hon kanske för Nattens skogar men det var som krönikör och tidningsskribent hon började. Efter ett fyndigt förord som berättar om författaren läser jag hennes texter som handlar om först New York och sedan om några år som Barnes tillbringade i Paris, texterna är ungefärligen tillkomna under åren 1913-31. Barnes ger sig ut i New York och försöker se sin stad med den utanförståendes blick vilket inte är helt lätt "man tvingas bli främling i sitt eget hus för att kunna beskriva det med den rätta nyansen."

Barnes är intressant både i sig själv och som ett ögonvittne från tiden och städerna hon levde i, och så kände hon ju de andra stora T S Eliot, Sylvia Beach mfl mfl och hon var nära vän med Dag Hammarskjöld. Texterna är poetiska, drastiska och till dem hör författarens egna illustrationer. 

Mest tagen blir jag av reportaget som beskriver hur Barnes helt frivilligt låter sig tvångsmatas - för att kunna skildra vad hungerstrejkande brittiska kvinnliga rösträttsaktivister utsatts för. Det är journalistisk med livet som insats.

När jag hälsar på i Feelgoodbiblioteket och tittar runt bland böckerna hittar jag  (i fönstret?) en bok som Feelgoodbibliotekarien redan läst nämligen Och snön smälter på Hester Street av Daisy Waugh. Boken får resa med mig hem.

Så är jag strax i Hollywood i denna fiktion som glatt leker med verkligheten och låter Greta Garbo och Charlie Chaplin m fl inneha biroller. Huvudpersonerna - Max och Eleanor - är dock hittepå även om de placeras i verklig och trovärdig miljö. De gör en märkvärdig klassresa från eländiga förhållanden i det fattiga och farliga New York till filmens glassiga värld där de både röner stor framgång. Det är med andra ord en verklig framgångssaga. Men paret har mer i bagaget, t ex minnet av en en gång försvunnen dotter. Och lyckan och lugnet vill aldrig riktigt infinna sig för det är strax dags för börsen att krascha. 

Romanens styrka tycker jag ligger i skildringen av dels det tidiga livet i New York, vilken arbetarskildring! och dels av det sprakande Hollywood-livet. Författaren förmår gestalta två ytterligheter väl. Men historien om dottern och det omständliga sätt den berättas på har jag lite svårt att engagera mig i, och det är synd eftersom den upptar så stor del av romanen. Det kan låta bakvänt men trots eländeseländet så blir det i slutklämmen det lite för sockrat för mitt lite mer cyniska jag.

Ut från det söta antikvariatet i Norberg 

och dess sorterade oordning kommer jag, en kvav dag när åskan mullrar i större delen av landet, ut med P G Wodehouses Åska i luften. 

Jag älskar verkligen tv-serien baserad på historierna om Jeeves och Wooster och har länge velat läsa något av författaren. Den här godingen handlar dock inte om radarparet utan om ett gäng människor som av olika anledningar strålar samman på Blandings slott. Här är förlovningar med förhinder, en stöldbegärlig sugga, trilskande släktingar och inte minst ett manuskript som absolut inte får komma på villovägar. Det är, om inte en skrattfest från pärm till pärm så en underhållande läsning, dock i viss mån lite väl präglad av sin tid. Jag tror i bakhuvudet under antikvariatsbesöket jag hade Kulturdelens/Jenny B:s litterära möte med slottet.

Snipp snapp snut så var semestern slut. Augusti månad har jag inlett med att äntligen läsa John Williams återuppväckta Stoner som jag just nu smälter. Mer om den kanske senare.