En obehagligt bra andrabok

Originalet till Jeanette Wintersons Tidsklyftan, Shakespeares En vintersaga utspelas delvis på Sicilien, så som han föreställde sig ön. Där utspelas även Negar Nasehs andra roman De fördrivna som jag plockar upp och läser strax efter att jag avslutat Tidsklyftan. För mig som är löjligt förtjust i böcker som hakar i varandra var det bingo direkt.

De fördrivna är en tät roman, föredömligt kort, om Miriam och Filip som under föräldraledigheten lämnat Sverige för den italienska sköna ön. Miriam har hand om dottern, men ska snart börja jobba, Filip kramar ur det sista av tiden innan föräldraledigheten. Han är konstnär och vistas gärna i ateljén. Miriam svettas i värmen, dricker gin (för mycket) och oroar sig för dotterns sömn. Något håller på att gå sönder.

Så kommer vännerna Erika och Ashkan för att hälsa på. Det är Filips vänner, Miriam och de andra har inte funnit varandra. Det är obekvämt och knepigt. Så för Ashkan den omedelbara närheten på tal, liksom fördömande utmanar hans frågot särskilt Miriam. Hur kan de leva som de gör med flyktingkrisen så nära inpå? Hur kan de ha så dålig koll på det som sker så nära? Det är besvärande frågor.

Så fångar Naseh något som många av oss är en del av - vi som har lyxen att kunna resa för nöjes skull. Vi som njuter av utsikt, av mat, vin på balkongen och lena stränder. Samtidigt som katastrofen pågår. I samma hav, vid samma strand. Därutöver är det en stark relationsroman, en bok som skildrar småbarnsåren så det kryper innanför skinnet även på mig som inte har barn.

Jag tyckte mycket om Nasehs debut Under all denna vinter som också utforskade en sårig relation, den mellan en mor och en vuxen dotter. Den nya är snäppet vassare och ännu mer påträngande - på ett alldeles utmärkt sätt.