fredag 8 april 2016

Avd. för grubblerier - galet bra

Som jag sett fram emot att läsa Elena Ferrantes omtalade och hyllade Min fantastiska väninna. Men så - förskräckelse! - händer det som händer ibland; texten griper inte tag i mig, den lyfter inte! Jag drabbas inte av Ferrantefeber... Istället seglar jag mot Avd. för grubblerier av Jenny Offill och läser en helt underbart smart roman.
En nackdel med att läsa mycket, och att ha läst mycket under många år, kanske kan vara att kraven på texterna ökar, att det med läsåren allt mer sällan händer att man bländas av en text, att man blir överraskad av form eller innehåll. Som läsare har man redan sett så mycket, kanske till och med blivit lite blasé?

Offill tränger med sin både roliga, sorgliga och finurliga text direkt igenom och får mig att häpna, stanna upp, läsa högt för mig själv. Så rätt ligger orden i den här lilla boken, så välanvända är de.

Handlingen? En berättare, en kvinna, har bestämt sig för att viga sitt liv åt konsten. Hon ska leva som ett "konstnärsmonster" men så tränger sig kärleken in och med den äktenskap och snart därpå en dotter. Livet går på, kvinnan handleder studenter, skriver en bok och försöker spökskriva. Så en dag kommer det fram att maken träffat en annan. Vad ska nu hända?

Handlingen i sig är om än ett trauma inte på något sätt unikt - det är sättet boken är skriven på som är det speciella. Här finns insprängt citat från filosofer och poeter, invävda i berättarens liv. Här är rymdvetenskap i populärform - det stora jämsides vid det "lilla" livet.

Jagets/hustruns historia ges i korta stycken, i perfekt avvägda ofta komiska meningar och vändningar,  med bråddjupet hela tiden lurande vid sidan av. Bokens människa är i kris ändå är berättelsen så lustfylld. En del stycken är som små noveller, t ex den här som skildrar ett möte jaget är med om under en resa:
Jag träffade en australiensare som sa att han älskade att resa ensam. Han berättade om sitt jobb medan vi satt och drack vid havet. När en student fattar, när ansiktet liksom lyser upp, det är så jävla vackert, sa han. Jag nickade, rörd, trots att jag aldrig hade lärt någon en endaste sak. Vad är det du undervisar i? frågade jag. Rullskridskor, förklarade han.
När jag läser Avd. för grubblerier känner jag att jag verkligen lever som läsare. Att läsning är något som berikar, skakar om och kanske omformulerar mig. Det är inte ett tidsfördriv, det är en livsform. Och jag helt enkelt älskar de cyniska, roliga, djupa inpassen som den här romanen består av.

6 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack! Det var en härlig bok :)

      Radera
  2. jamen, den tänker jag ju läsa! Blir ännu mer sugen nu. Håller med om din början, så sällan något riktigt bra dyker upp. Men då det gör det, wow!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det här var verkligen en wow-bok för mig! Hoppas den blir det samma för dig!

      Radera
  3. Tack!
    Det här är en bok som jag vill ha i handväskan jämt - så jag kan ta upp den och läsa ett av de där ljuvligt formulerade styckena som dyker upp igen och igen.
    Dessutom är den snygg, bra papper och lagom tjock.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh så glad jag blir men så klart du måste gilla den! Verkligen ett perfekt format på den! :)

      Radera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!