Agnes Grey

Anne Brontë är nog den minst kända av de begåvade Brontë-systrarna, och hennes debutroman Agnes Grey, publicerad under pseudonym 1847, är det första jag läser av henne. Däremot var såväl Jane Eyre och Svindlande höjder redan tidigt självklarheter i mitt läsarliv. 

Agnes Grey vill inte längre vara en belastning för sin familj, hon vill göra rätt för sig och kanske samtidigt forma sitt eget liv och efter lite övertalning får hon sin vilja igenom och blir guvernant. Agnes har egna föresatser, moraliska intentioner och en viss pedagogisk iver. Den första familjen hon kommer till har dock sådana odrägliga barn att jag läser med stor fasa. Agnes försöker härda ut och slits mellan å ena sidan föräldrarnas vilja och oförmåga att inse sina barns svagheter och å andra sidan barnen själva och deras konsekventa illvilja. Hur ska hon klara ut det här? Nåja, det gör hon inte riktigt utan får lämna familjen.

På nästa ställe är hon satt att undervisa några unga damer, men hur mycket hon verkligen förmår bilda dem är mycket oklart. De unga flickorna skildras som inbilska och beräknande, de drar sig inte för att leka ens med Agnes hjärta. Ja, det är verkligen en tid av prövning för guvernanten. Hon finner i alla fall för ett tag en livsuppgift i att besöka gamla och sjuka i byn, det ger henne också tillfälle att träffa den unge, uppmärksamme prästen. 

 Agnes Grey är en gripande historia om kära Agnes, så anspråkslös men samtidigt bestämd, rättrådig och sträng mot både sina elever och sig själv. Romanen sägs grunda sig på författarens egna erfarenheter som guvernant och texten känns bitvis som en hämnd eller revansch för saker hon fått utstå. Det är en rakt berättad och direkt drabbande roman av lillasyster Brontë.

Vinterdagar i Berlin

Efter att ha jobbat en del mellandagar var det äntligen dags att åka till Berlin. Senast vi, det vill säga min man och jag, var där var för 3,5 år sedan. Då var det 30 grader varmt, den här gången ca -9, och vi fick se staden i vinterskrud.

Liksom förra gången valde vi att bo på Circus Hotel, ett mysigt ställe med ekologisk profil rätt vid Rosenthaler Platz. Efter en viss flygförsening började vi med utforska närområdet i Prenzlauer Berg, där vi till sist sökte oss in i kafévärmen hos Anna Blume på Kollwitzstraße där vi serverades de bästa av crêpes. Senare på kvällen hamnade vi på hotellet med vin, mat och varsin bok.  

Utvilade var vi dagen därpå redo för resans första museibesök och vi begav oss till Gemäldegalerie. Här såg vi, lite lustigt nog, en utställning om italienske Botticelli, eller snarare och än mer om konstnärer som skapat med inspiration av och i dialog med hans verk. Sedan bekantade vi oss med museets övriga och överdådiga samling som, hur mycket jag än älskar och intresserar mig för konst, gjorde mig proppmätt. Åh nej, inte en Rembrandt till...  

Ut i kylan igen och vidare till Alexanderplatz där vi gjorde som alla andra och såg upp.

Sedan pulsade vi vidare mot Nikolaiviertel, ett äldre kvarter med rekonstruerade byggnader, här finner man t ex kaféer, restauranger och butiker. 

Efter en värmande potatissoppa var vi redo för något som kom att bli en av dagens verkliga höjdpunkter - utställningen "Tanz auf dem Vulkan".

Strikt fotoförbud rådde i byggnaden, Ephraim-Palais, men här visades genom konst och foton Berlin så som det var på 20- och 30-talet. I utställningen samsades på ett tematiskt vis nöjesliv med arbetsliv och samhällsliv. Förutom konst visades kläder, affischer mm som speglade och levandegjorde tiden innan allt brakade samman. Det var en sammansatt och mycket fin utställning, särskilt om man som jag är intresserad av tidsperioden. 

Högst upp i huset visades en utställning om olika parfymhus som funnits i Berlin där vackra flakonger och doftprov fanns att ta del av. Och jo, jag bröt en gång mot fotoförbudet. 

Kvällen avslutades på Vino e Libri, en restaurang med italiensk mat som gjord för en italo- och bibliofil. Och visst fanns där böcker i hyllorna bl a ett exemplar av en tysk utgåva av Pär Lagerkvists Barabas.  

Så blev det en ny dag och vi gav oss iväg till Kreuzberg där vi slirade runt på trottoarerna på spaning efter en bokhandel vi besökte under förra resan hit. Men tji fick vi och tog oss istället till museet Martin-Gropius-Bau. Här visades en utställning kallad "Von Hockney bis Holbein" som genom de skapade mötena mellan konstnärer från olika tid och rum gav verken nytt liv och nya associationer hos betraktaren. Men för mig fanns här också många nya konstnärer att upptäcka och bli nyfiken på.

Här såg vi också en utställning om fotografen Germaine Krull baserad på hennes många foton. Jag kände inte till henne sedan innan - men vilken fascinerande person hon var! Hon intresserade sig för snabba bilar och tog gärna bilder av byggnadsverk och maskindelar, händer i rörelse var ett återkommande motiv hos henne liksom den nakna kroppen, andra motiv fann hon bland Paris hemlösa eller på reportageresor runt om i världen. En del foton togs i samarbete med andra, t ex svensken Adolf Hallman vars Paris fyra årstider med foton tagna av Krull exponeras. Krull tycks ha varit en fri och frihetstörstande själ med förankring i sin tids kulturella sfär av författare mm och jag kommer definitivt att ta reda på mera om henne. En lättare lunch avslutade ett mycket givande museibesök. 

Strax var resan slut och vi ägnade den sista halva dagen åt att traska runt i närområdet, titta på gatukonst och gå över snöklädda sommarområden. 

Berlin! Jag tycker mycket om staden där det finns så mycket att se och uppleva. Även om vi den här gången mest såg äldre konst finns här ett synnerligen levande kulturliv. Jag tilltalas också mycket av den ekologiska medvetenheten som jag hoppas sprider sig, likaså att här vid sidan av de stora kedjorna finns ett rikt utbud av fristående både kaféer och butiker, här kan var och en finna något just för sin egen smak. Berlin! Jag kommer tillbaka. 

Här skrev jag om Berlinresan 2012, första och andra inlägget. 

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter - en storartad start på läsåret!

Julklappsboken blev årets första utlästa bok - och vilken bok, vilken läslycka det var!

Elizabeth Gilbert berättar i Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter en historia om just Alma som föds den 5 januari år 1800, i romanens första mening. Redan som ung slår Alma in på vetenskapens väg och utforskar inspirerad av sin far, som är en förmögen botaniker/växthandlare, växternas liv och leverne. Hon är en självständig tänkare och systematiker långt ifrån de formella universiteten och långt ifrån den traditionella kvinnorollen. Alma är grovlemmad, tvär och i vissa fall egoistisk eller - hon är mänsklig. Hon får sällskap av adoptivsystern Prudence och senare väninnan Retta som båda är olika Alma i allt, vilket skapar spänningar och intressanta förvecklingar.  

I brusande hemlighet längtar Alma efter kärlek och passion. Och kärleken drabbar henne till slut, men även snart därpå besvikelsen. Alma lever ett långt liv och tar sig så småningom bort från den en gång pampiga gården och ut på det stora äventyret.

Romanens 600 sidor håller sitt grepp om mig från början till slut, det är så välberättat, fint skrivet och genomtänkt. Författaren måste själv ha gjort en hel del egen efterforskning för sin romans räkning, allt förmedlat med lätthet och, även i mörkare avsnitt, glädje. För Gilbert skildrar något större än en enskild människas liv - kärleken till vetenskapen, att vilja förstå världen och skapa egna teorier om den, om upptäckandes lycka, om intellektet respektive känslan som livsavgörare och vägbestämmare, vetenskap versus andlighet...  

Allt i boken har sin betydelse och finns där av en anledning, inget är lämnat åt slumpen men överraskar ändå. Och när jag vill ha mer så får jag mer, för författaren känner läsaren och vet hur hon ska få texten att lyfta, flyga. Jag kan allt vara kritisk men den här romanen vill jag inte tänka en enda negativ tanke om, jag vill för alltid behålla den i minnet som en helt fulländad läsupplevelse. Alma Whittaker är en av de mer minnesvärda och storartade litterära gestalter jag läst om. 

Meditation vid bokhyllan.

Och några läsönskningar tar vid.

Läst 2016

1. Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert
2. Agnes Grey av Anne Brontë

3. I all välmening av Angelica Garnett

4. Villette av Charlotte Brontë

5. Effekten av Susan av Peter Hoeg
6. De urolige av Linn Ullmann (årets bästa bok? läst i februari)
7. Northanger Abbey av Jane Austen
8. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa
9. Det dyrbara av Linn Ullmann
10. Änkans bok av Joyce Carol Oates
11. En skugga blott av Maria Lang (påskekrim)
12. Flickan framför muren av Kristina Appelqvist (påskekrim)
13. Natt för gott av Jenny Erpenbeck
14. Karthago av Joyce Carol Oates
15. Farligt att förtära av Maria Lang
16. Avd. för grubblerier av Jenny Offill
17. Säker stil av Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret
18. Under krigets himmel av Niroz Malek
19. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
20. Nocturner av Kazuo Ishiguro
21. Tidsklyftan av Jeanette Winterson
22. De fördrivna av Negar Naseh
23. Bli som folk av Stina Stoor

24. Skönhetens fatala betydelse av Amanda Filipacchi
25. Inte flera mord av Maria Lang
26. Den smala vägen mot norr av Richard Flanagan
27. De osynliga av Roy Jacobsen

28. Norrut åker man för att dö av Ida Linde

29. Barnbruden av Anna Laestadius Larsson

30. Pottungen av Anna Laestadius Larsson

31. Vattnet drar av Madeleine Bäck

32. En gud i spillror av Kate Atkinson
33. Resa i månljus av Antal Szerb

34. Presidentens apelsiner av Abbas Khider

35. Sommarregn av Marguerite Duras

36. Jag är bröderna Walker av Jan Kjaerstad

37. De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer
38. Störst av allt av Malin Persson Giolito
39. Utmarker av Arne Dahl
40. Gånglåt av Elin Olofsson
41. Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg
42. Kompani Orheim av Tore Renberg
43. Romanerna om Patrick Melrose, del 1 av Edward St Aubyn
44. Den gröna vägen av Anne Enright
45. Norma av Sofi Oksanen
46. I Love Dick av Chris Kraus
47. Tjärdalen av Sara Lidman
48. Upp genom mörkret av Ngugi Wa Thiong'o
49. Se nu då av Jamaica Kincaid
50. En nästan sann historia av Mattias Edvardsson
51. Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes
52. Máni Steinn pojken som inte fanns av Sjón
53. Himlakroppar av Eleanor Catton
54. Hustrun av Meg Wolitzer
55. Flickorna av Emma Cline
56. En svensk kändis av Alma Kirlic
57. Okänt hot av Dror Mishani
58. Jazz av Toni Morrison
59. I vilt tillstånd av Roxane Gay
60. Brev till min dotter av Theodor Kallifatides
61. En ömtålig balans av Rohinton Mistry
62. En lång vinter av Colm Toibin
63. Butcher's Crossing av John Williams
64. Oskuldens museum av Orhan Pamuk
65. Skönhetens linje av Alan Hollinghurst
66. Mannen som planterade träd av Jean Giono
67. Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter
68. Ett litet liv av Hanya Yanagihara
69. Primtalens ensamhet av Paolo Giordano
70. Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen
71. Vitt hav av Roy Jacobsen
72. Huset vid sjön av Kate Morton
73. Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan
74. Baserad på en sann historia av Delphine de Vigan
75. Saturnus tecken av Ulrika Kärnborg
76. Död bland de döda av H.-K. Rönblom
77. Det är natten av Karolina Ramqvist

Läsårskrönika 2015

Så har ett år snart gått och jag ser tillbaka på en tid med fina litteraturupplevelser, bra filmer, en del konst och några resor. Det är samtidigt svårt att inte med sorg tänka på världens oro, på hur de politiska besluten överträffat varandra i omänsklighet. Inför nästa år önskar jag mig mer frid både inuti och utanför mig själv. Och precis som och än mer än förra året önskar jag ett varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!

Januari: Tillsammans med maken firar jag in det nya året i Florens. Filmåret börjar starkt med Birdman, sedan följer filmfrossa på Filmfestivalen i Göteborg. Och så börjar jag läsa den första delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj som jag jag lever med och igenom en stor del av våren, Majs ögon blir mina.

Februari: Vi tar med Shaun på bio och Kristina Sandberg gör ett hejdundrande författarbesök på mitt lilla bibliotek, alltså stället där jag arbetar.

Mars: Den fina jubileumsutställningen på Prins Eugens Waldemarsudde besöker jag två gånger med kort mellanrum. Jag drömmer om att svepa in mitt hem i blommors doft.

April: Valborgsmässoafton firas med Alexander Ekmans snygga dansuppsättning Midsommarnattsdröm på Operan i Stockholm. Bokledes hänger jag med Thora Dardel i Paris konstnärskretsar.

Maj: Jag tjusas av Kate Atkinsons Liv efter liv och dricker te i solen med Sarah Waters Hyresgästerna. På Kulturhuset i Stockholm hör jag tillsammans med en god vän på Silvia Avallone.

Juni: Min midsommarläsning på Österby bruk blir Jenny av Sigrid Undset. Medan Badortsmysteriet läses i viken nära lilla stugan på Limön. 

Juli: Semesterns första vecka delas mellan Gardasjön och Verona. Det är alldeles för varmt men ändå - utflykter, läsning och opera. Min trogna följeslagare är Alan Hollinghurts bedårande Främlingens barn. Semestermånaden avslutas med ett kort stopp på det fina antikvariatet i Norberg och därefter ett besök på Open Art i Örebro. Där ser vi bland annat det stora bokklotet. 

Augusti: Inte helt utvilad och redo är det dags för höstens läsning och arbetsuppgifter. Månadens starkaste läsminnen blir Agneta Pleijels Spådomen och Nadifa Mohameds Förlorade själar. Båda läses vid vatten. Årets upplaga av Avesta Art besöks, där finns bland annat Bea Szenfelds pappersrika kreationer.

September: Så fyller jag 40 år och firar bland annat med att titta in i den fina bokkiosken i Sigtuna. En stark, viktig läsupplevelse jag tar med mig från månaden är Regnet luktar inte här av Duraid Al-Khamisi.

Oktober: Vecka 42 är det äntligen dags för litteraturfestivalen som vi planerat för så länge på mitt lilla bibliotek. Sätra litteraturfestival! Bland gästerna märks kanske särskilt Anna Jörgensdotter, Hans Gunnarsson och Ison Glasgow. Och så förstås Mireya Echeverría Quezada - just när debatten om Rummet tar sina allra första andetag. Sedan går luften ur den här arrangören och bloggen går in i ett djupt viloläge.

November: En sen kväll i november tassar vi runt på Fotografiska i Stockholm, för att dagen därpå se Olafur Eliassons interagerande installationer och Francesca Woodmans lågmälda starka foton på Moderna museet. På Dramaten väntar Idioten som är lite sådär. Marilynne Robinsons Lila och Patti Smiths efterlängtade M Train blir de bästa läsminnena. I tanke och hjärta är jag i Paris.

December: Bloggen väcks till liv med hjälp av Louise Penny vars deckare pockar på att omnämnas. Mina kollegor och jag uppmärksammas stort när vi tilldelas Gefle Dagblads kulturpris. Året avslutar jag, min vana trogen, med ett par äldre verk - i år med Ett adelshem av Ivan Turgenev och Par i brott av deckardrottningen Christie.

Strax är det dags för ett nytt år att träda in på scenen. Välkommen 2016.


Läsårskrönika 2012, 2013, 2014.

Carol - film på bio

I morgon väntar arbete men idag har jag levt ut det jag från ungdomen minns som det allra bästa med jullovet - sovmorgon, lästid och bio. Min make och jag avslutade kvällen med att se Carol av Todd Haynes.

Carol är alltså namnet på huvudpersonen, spelad av Cate Blanchett, som drabbas av kärlek och passion långt utanför äktenskapets gränser. Mitt i julruschen möter hon det lite yngre butiksbiträdet Therese (Rooney Mara). De ger sig efter några vändningar av tillsammans för att för en stund få ro tillsammans, men det krävs mer än en bilresa för att fly samhällets, moder - och äktenskapets konventioner. 

Tyvärr har jag inte läst Patricia Highsmiths roman som filmen bygger på och har ingen aning om vad som komma skall. Men åh så mycket jag tycker om den här lågmält gestaltade filmen om starka, innerliga känslor. Blanchett är så bra i all sin styrka, känslighet och kompromisslöshet. 1950-talet känns fint fångat i miljöer och inte minst kläder. Tänk att få vandra i den här filmgarderoben... När filmen slutar finner jag mig omfamnad av musiken, eftertexterna och den filmiska vackerheten. 

Par i brott - pussel med Tommy & Tuppence

Kommer ni ihåg tv-serien Par i brott med Bruce Willis och Cybill Shepard? Jag kunde i alla fall inte låta bli att tänka på den när jag fick den här novellsamlingen av Agatha Christie i min hand. 

Som en del i ett större uppdrag får de Londonbaserade makarna Tommy och Tuppence Beresford överta en detektivbyrå med löfte om att krydda sin lite trista, men välmående, tillvaro med att fritt anta vilka fall de vill. Särskilt Tuppence vill ha en lite mer händelserik vardag så det passar dem alldeles utmärkt. 

Men paret behöver lite hjälp på vägen och hämtar stöd hos de fiktiva ledstjärnorna i främst den brittiska kriminallitteraturen. Så lånar novellerna drag från andra författares deckarhjältar och makarna B träder in i olika roller. Som tur är förklaras upplägget i ett förord, så att även en nutida läsare har en chans att hänga med i texten från 1929.

Berättelserna som handlar om allt från inbrott, skämtsamma spratt, ligor och mord, blinkar hit och dit och även till upphovskvinnan själv. Det är underhållande och kul att lära känna paret Beresford. Så roligt att jag faktiskt direkt biblioteksbeställer de två första av fyra fullängdare om Tommy och Tuppence som tidigare finns på svenska. Jämfört med Poirot och Marple så följs det här charmiga paret genom livet, de ändrar med andra ord ålder och antar jag intressen.

Och så en eloge till Bookmark förlag som piffat upp Christie och i det här fallet sett till att en inte tidigare översatt bok nu finns på svenska. 

Ett adelshem - årets julläsning

Under julhelgen har jag hängt med en gammal ryss, närmare bestämt med Ivan Turgenev och hans roman Ett adelsbo. 

Handlingen utspelas i den lilla ryska staden O... där läsaren möter några människor som drabbas av kärlek, svek och hoppfullhet. Det är lågmäld dramatik och skvalpande känslor, i en historia som med lite mer socker och komik skulle kunna placeras bredvid Jane Austens ljuvligare romaner. Men jag tycker om de mörkare stråken och lever mig in i de våndor som drabbar två av romanens huvudpersoner, Fedja och Lisa. Persongalleriet speglar olika förhållningssätt till och inriktningar i livet, en del val styr människorna själva över, andra tvingas de till men de följer sin övertygelse på olika vis. Här möts också ett gammalt och ungt Ryssland. 

Jag vänder mig ju gärna till den äldre litteraturen och alldeles särskilt den här tiden på året. Och det här var en perfekt klassisk, rysk roman som höll mig i sitt grepp på spåret till och från julfirandet i Västerbotten.  

Stefan Zweig - vid världens ände

Författaren Stefan Zweig var en riktig superstjärna på sin tid, han skrev artiklar, gav ut böcker som sålde i kopiösa mängder, höll föreläsningar runt om i världen och öppnade dörren för de massor som ville ha hans autograf eller ett utlånande om något eget trevande litterärt försök. De senaste åren har delar av hans verk givits ut på nytt i Sverige, däribland den självbiografiska Världen av igår som jag läste och greps starkt av under julen 2012. Boken är hans litterära testamente och en kärleksförklaring till och sorgesång över hans älskade Europa som gått förlorat genom världskrigen och Hitlers maktövertagande. Zweig levde den sista tiden av sitt liv i exil, den allra sista tiden i Brasilien där han och hans hustru valde att avsluta sina liv.

Den senaste veckan har jag återvänt till Zweig genom George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil. Den utgår i mycket från Zweigs egna texter, såsom dagböcker, men även från brev och andras utsagor om honom och berättar tematiskt om hans vuxna liv. Ibland går Prochnik emot Zweig och ifrågasätter intentioner och åsikter eller lyfter fram sådant Zweig kanske väljer att inte berätta. Zweig levde i en ständig ambivalens mellan att å ena sidan vara utåtriktad med en längtan efter att stå i centrum, och å andra sidan ett beroende av ensamhet och tystnad. Han var en komplex person med en längtan till det sköna, som jag förstår att man fann intressant och fascinerande. 

Prochnik kommer själv från en familj som flytt nazismen och det bränner till extra mycket när hans familjeminnen möter Zweigs. De delar direkt eller indirekt erfarenheten av att vara invandrare, av att inte höra till. Av att förlora sin säkerhet och självförtroende, sin ställning och det naturliga i att uttrycka sig på sitt modersmål. Prochnik använder förutom ord också fotografier för att visa Zweig före och efter exilen, det är smärtsamt att se en karismatisk människa vissna. Zweig lider av ett stort utanförskap och upplever sig alienerad, särskilt i mötet med den amerikanska kulturen så olik den europeiska. Undrar vad han hade tänkt om oss idag när så mycket smält samman och vi blivit ett med amerikaniseringen? 

Andra världskrigets flyktingvåg hat ofta nämnts i debatt och nyhetsartiklar under hösten och här i texten finns de flyktingarna. Här berättar vittnen från ca 70 år tillbaka i tiden om upplevelser med ord som känns direkt överförbara till vår tid. Jag tror att boken, fastän den handlar om en människa i exil, skildrar exilens tillvaro på ett sätt som är allmängiltigt. Av detta verkar vi inte kunna lära.

"I Zürich, Prag, Amsterdam och Köpenhamn såg man de olyckliga sitta i dystra väntrum 'nervöst pratande eller försjunkna i tyst grubbel, i väntan på att kallas in till tjänstemannen, på det skräckfyllda förhöret, vars resultat skulle bli utvisning', skriver syskonen Mann. 

'Utvisning - men vart? Inget annat land tar emot de utstötta.'" 

Året var 1939. 

Ett förbud mot mord

Med Ett förbud mot mord hoppades jag få fortsätta min vistelse i mysiga (och mordiska) Three Pines. Men den här gången har Louise Penny förlagt större delen av handlingen till värdshuset Manoir Bellechasse dit kommissarie Gamache åkt med sin hustru för att fira bröllopsdag.

De delar utrymmet med en familj bestående av ett åldrande föräldrapar och ett gäng syskon som inte verkar tycka det minsta om varandra. Till syskonskaran visar sig också Peter, konstnären i Three Pines, höra. Så klart inträffar ett mystiskt dödsfall när ett av syskonen förolyckas - och Gamache får släppa semesterfriden och lämna sin frus famn för att ta sig an det prövade sällskapet. 

Värdshuset ligger långt från civilisationen och tillsammans med kollegorna inrättar Gamache en mycket analog ledningscentral. Vem är den skyldige? Och vad har format dessa bråkiga, oförskämda familjemedlemmar och vad insinuerar de om Gamaches bakgrund? 

Redan i början av boken blev jag besviken på att inte få återse Three Pines. Samtidigt förstår jag att författaren kan ha haft ett behov av att vidga persongalleriet och skifta miljö. Men utan de andra byborna och fördjupningen i deras liv blir det tyvärr en mer ordinär deckare. Den komiska spänsten fattas också i den här delen, samtidigt som en del dialoger och anspelningar är svåra att hänga med i. Avser författaren att vara fräck eller är det jag som läser in fel saker i det som sägs? Och vad menar hon i så fall egentligen?

I de fyra Penny-deckare jag läst hittills är det lite märkligt nog bara kvinnor som fått sätta livet till. Kanske dyker det upp något manligt mordoffer framöver? Där är påfallande många par som inte har bildat familj i böckerna, vilket varit lite extra intressant eftersom jag, särskilt som yngre, sökt barnfria förebilder. Konstnärsparet Peter och Clara har t ex valt ett liv utan barn, något som tidigare mest tillskrivits Clara. Nu bjuds istället en annan förklaring, nämligen den att man i Peters hemska familj inte varit så lockade av att föra generna vidare. Det enda syskonbarnet är också en lite udda varelse. Istället verkar det vara "de goda", med välordnat liv bildat familj, t ex Gamache. Nåja, det är lätt att övertolka...

Inte heller i de föregående delarna i serien har jag till fullo "köpt" intrigen utan tyckt om dem mest för stämningens skull, för de personligheter som författaren låtit mig lära känna. Här finns tyvärr inte lika mycket att tycka om, så jag hoppas Ett förbud mot mord är en parentes i Pennys universum. 

Fast i Three Pines

Det hela började en kväll när vi satt runt ett bord och vek figurer av böcker, guidade av en pysslig kollega. Böckerna vi återvann var kasserade och sönderlästa, det är nog bäst att tillägga det. Jag befann mig mitt i vikningen av en igelkott när jag började läsa lite här och där på boksidorna. Här stod om konstnären Clara Morrow, om varm cider i mysig bistro och om en sympatisk kommissarie. Vad var det här för bok egentligen? Eftersom jag var i ett litterärt sällskap kom någon snabbt på att det måste vara några sidor ur en sönderälskad deckare av Louise Penny.

Och vips så hade jag lånat och avverkat inte bara hennes första Mörkt motiv utan även de två följande, den fjärde biblioteksköar jag på. Och det gjort av en läsare som inte så ofta vänder sig till deckarhyllan, eller för den delen djupdyker i ett författarskap.

Böckerna utspelas i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Och det är den och dess invånare som fått mig på fall. Det här är perfekt upplagt för en kulturintresserad dam som jag. Jag myser med Myrna i hennes bokaffär, dricker varm cider hos Olivier och Gabri i deras bistro och så deltar jag i pladdriga, vänskapligt retsamma middagar hos konstnärsparet Clara och Peter samtidigt som jag är på min vakt mot poeten Ruths vassa tunga.

Och så sker ett och annat mord i byn eller trakten som gör att kommissarie Gamache får rycka ut. Precis som jag trivs han i byn och tar allt större del i människornas liv där. Med sig i bagaget har han ett obearbetat fall och kollegor som inte verkar vilja hans bästa, förutom Beauvoir då. Gamache är dock ingen bitter dysterkvist, utan en varm man med stor människokärlek och med sin fru alltid närmast hjärtat.

Visst låter det lite oförargligt? Och det är precis vad jag behövt den här mörka hösten när världen blivit mer än galen. Penny låter mig fly in i en varm kupa av liv, ibland överskuggad av mord, som på olika sätt berör byborna. Största oron under läsningens gång är att någon av mina vänner i byn ska bli till offer eller gärningsman...

Det är kluriga mordgåtor, fina skildringar av människorna i byn och av Gamache med kollegor. Och så är det roligt att läsa om Kanada, om mötet mellan det brittiska och det franska. Och så är det förstås oemotståndligt med böcker som rymmer meningar som "Dödligt våld krävde Earl Grey", eller hur? 

Blodig jul

Jo, men det här var ju en riktigt trevlig förjulsläsning!

Det är överhuvudtaget roligt med denna nyutgivning sv Agatha Christie som kanske lockar nya läsare, eller i alla fall som i mitt fall får gamla läsare att hitta tillbaka.

Det är dags för julfirande med tillresta familjemedlemmar - och ett par mer oväntade besökare - på Gorston Hall. Så hittas den patriarkale och ska det visa sig hatade fadern död i sitt låsta rum. Vilken tur då att Hercules Poirot är i krokarna och gärna bistår med sin briljanta hjälp och slutledningsförmåga! 

I Poirots jul bjuds det på mysmord i juletid kryddat med blod, girighet, mörka hemligheter och oklara testamenten. 

Domaren

I Ian McEwans senaste roman Domaren ställs Fiona May inför ett moraliskt dilemma. Det är egentligen en del av hennes vardag, att döma i svåra frågor, och hon är erkänt skicklig och välgrundad. Den här gången handlar det om en ung man, dock minderårig, som på grund av sin religiösa övertygelse inte vill ta emot en blodtransfusion, något som är avgörande för hans överlevnad. Läkarna vill göra sitt yttersta för att rädda honom, pojken och hans familj vill följa sin tro. Fiona har makten i sin hand att avgöra.

Eftersom Fiona vill fatta mogna beslut besöker hon den sjuke för att bilda sig en egen uppfattning och höra patienten själv uttrycka sina tankar. Mötet berör domaren vars privatliv svajar rejält. Vilket beslut hon än fattar kommer att få konsekvenser men de följder som verkligen uppstår hade ingen kunnat förutse. 

Domaren är en stark rätt kort roman om moral och etik, om svårigheten att veta vad som är verkligt rätt, och om något sådant rätt finns. McEwan brottas elegant med svåra frågor. 

En amerikansk förlust

Stålverken har lagt ned och sorg och olyckor dragit fram. Vännerna Isaac och Poe - och deras familjer - är hårt drabbade. Isaac bor med sin sjuklige pappa som lider efter sviterna av en svår olycka, Poe lever med sin mamma i en trailer. De båda kompisarna hade en gång vägar ut, men av olika anledningar har de blivit kvar i den lilla orten i Pennsylvania. Det är rätt eländigt och i bokens början är faktiskt Isaac äntligen på väg därifrån, precis som hans syster som tidigare gjort sig fri. Men läget förändras när Isaac och Poe blir minst sagt inblandade i ett dödsfall.

Dödsfallet är romanens katalysator som gör att Isaac flyr medan Poe sätts i fängelse. Allt skildras i ett växelvis berättande där läsaren följer Isaac och Poe men även Isaacs far, syster, Poes mor och polisen Harris som alla på olika sätt berörs av det som sker.

Författaren skildrar människor, vänner, som står i skuld till varandra, som det förflutna förenat med starka band. Men hur långt är de beredda att gå i vänskapens namn? Och vilket ansvar har man som barn inför och för sina föräldrar?

Philipp Meyers En amerikansk förlust är en ibland lite monoton, stillastående, men i allt annat en stark läsupplevelse om vänskap som sätts på prov, om utsatthet och vilsenhet. Därtill är det en skildring av ett amerikanskt samhälle där ingenting finns kvar, där människorna kämpar för överlevnad och ett värdigt liv. Då och då tränger romanen in under huden.