måndag 21 december 2015

Stefan Zweig - vid världens ände

Författaren Stefan Zweig var en riktig superstjärna på sin tid, han skrev artiklar, gav ut böcker som sålde i kopiösa mängder, höll föreläsningar runt om i världen och öppnade dörren för de massor som ville ha hans autograf eller ett utlånande om något eget trevande litterärt försök. De senaste åren har delar av hans verk givits ut på nytt i Sverige, däribland den självbiografiska Världen av igår som jag läste och greps starkt av under julen 2012. Boken är hans litterära testamente och en kärleksförklaring till och sorgesång över hans älskade Europa som gått förlorat genom världskrigen och Hitlers maktövertagande. Zweig levde den sista tiden av sitt liv i exil, den allra sista tiden i Brasilien där han och hans hustru valde att avsluta sina liv.

Den senaste veckan har jag återvänt till Zweig genom George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil. Den utgår i mycket från Zweigs egna texter, såsom dagböcker, men även från brev och andras utsagor om honom och berättar tematiskt om hans vuxna liv. Ibland går Prochnik emot Zweig och ifrågasätter intentioner och åsikter eller lyfter fram sådant Zweig kanske väljer att inte berätta. Zweig levde i en ständig ambivalens mellan att å ena sidan vara utåtriktad med en längtan efter att stå i centrum, och å andra sidan ett beroende av ensamhet och tystnad. Han var en komplex person med en längtan till det sköna, som jag förstår att man fann intressant och fascinerande. 

Prochnik kommer själv från en familj som flytt nazismen och det bränner till extra mycket när hans familjeminnen möter Zweigs. De delar direkt eller indirekt erfarenheten av att vara invandrare, av att inte höra till. Av att förlora sin säkerhet och självförtroende, sin ställning och det naturliga i att uttrycka sig på sitt modersmål. Prochnik använder förutom ord också fotografier för att visa Zweig före och efter exilen, det är smärtsamt att se en karismatisk människa vissna. Zweig lider av ett stort utanförskap och upplever sig alienerad, särskilt i mötet med den amerikanska kulturen så olik den europeiska. Undrar vad han hade tänkt om oss idag när så mycket smält samman och vi blivit ett med amerikaniseringen? 

Andra världskrigets flyktingvåg hat ofta nämnts i debatt och nyhetsartiklar under hösten och här i texten finns de flyktingarna. Här berättar vittnen från ca 70 år tillbaka i tiden om upplevelser med ord som känns direkt överförbara till vår tid. Jag tror att boken, fastän den handlar om en människa i exil, skildrar exilens tillvaro på ett sätt som är allmängiltigt. Av detta verkar vi inte kunna lära.

"I Zürich, Prag, Amsterdam och Köpenhamn såg man de olyckliga sitta i dystra väntrum 'nervöst pratande eller försjunkna i tyst grubbel, i väntan på att kallas in till tjänstemannen, på det skräckfyllda förhöret, vars resultat skulle bli utvisning', skriver syskonen Mann. 
'Utvisning - men vart? Inget annat land tar emot de utstötta.'" 

Året var 1939. 

2 kommentarer:

  1. Jag läser sällan biografier, men den här låter ju läsvärd, speciellt som den handlar om någon som skriver så väl som Stefan Zweig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här, läser sällan biografier. Men den här är fin, den vrider och vänder lite på Zweig men utan att krafsa för mycket.

      Radera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!