Stark söndagsläsning

En journalist som debuterar med en roman i efterdyningarna av 11 september, kan det vara något? Ja, det kan det. I alla fall om man förmår belysa frågor på det sätt som Amy Waldman gör i Paradisträdgården.

Vad är det för konstig särskrivning i titeln egentligen?

Det har gått två år sedan katastrofen och en jury har samlats för att ta ställning till vilket minnesmärke som ska uppföras på platsen för händelsen. Två tävlingsbidrag återstår, juryn är oenig men det bidrag man till slut bestämmer sig för, och det anhörigrepresentanten i gruppen pläderar för består av en minnesträdgård. När namnet på arkitekten avslöjas för juryn vet den inte riktigt hur den ska reagera: han heter Mohammed Kahn. Troligtvis är han muslim. Vad detta betyder eller kan komma att betyda diskuteras i den lilla gruppen, orden får inte lämna rummet. När så ändå sker är det ett faktum att minnesmärket bara blir en förlängning av den ursprungliga katastrofen. Mohammed, eller Mo som han kallar sig, är en arkitekt lika amerikansk som någon annan amerikan men hans identitet ifrågasätts. Han slussas in i en roll han inte känner, inte vill vara. Allt på grund av hans helande förslag till trädgård.

Waldman lyfter fram olika röster och personer i sin roman som var och en visar på olika förhållningssätt. Hon låter dem vara osäkra, låter dem svaja, byta sida och ändra sig. Romanen ger uttryck för ett möjligt scenario och det som målas upp känns faktiskt trovärdigt. Författaren väcker många frågor och utmanar också läsarens fördomsfrihet/fördomsfullhet. Historien håller mig i sitt grepp rakt igenom de första ca 380 sidorna, de sista 20 hade kunnat göras annorlunda för att bättre stämma överens med kvaliteten i den övriga texten. Men det är starkt, tankeväckande, riktigt riktigt bra fram till dess. Och det är inte illa!