Nej, jag är för arg, rädd och uppgiven för att skriva något om förslaget från Svenskt näringsliv om sänkta studiemedel för humaniorastudenter, om EU:s förslag att minska (ta bort?) kulturstödet, kanske något om bibliotekssituationen i min kommun. Det går inte. Jag vill vara glad och positiv, jag vill att det jag skriver här ska vara mest ljust. Men just nu mest kulturskymning. Inte här hos mig. Men snart där ute.
Utan kultur, inget liv. Kultur är liv.
torsdag 30 juni 2011
"De timmar jag har tillbringat på kaféer är de enda jag kallar levande, bortsett från mitt skrivande"
Kanske kan den här läskigt fläckiga boken vara en bra uppladdning inför semestern, som är en verkligt dryg vecka bort? Fast den väcker kanske drömmar om Paris, och dit ska jag ju inte åka. Henry & June - ur Anaïs Nins ocensurerade dagbok blir mitt första möte med författaren.
Men jag borde ju ha läst henne tidigare. Det borde jag verkligen. Men det är så mycket som man borde ha läst (och alltså finns det väldigt mycket fint kvar att se fram emot).
Har du läst Nin?
Men jag borde ju ha läst henne tidigare. Det borde jag verkligen. Men det är så mycket som man borde ha läst (och alltså finns det väldigt mycket fint kvar att se fram emot).
Har du läst Nin?
"Kära hjärtanes låt flickan vara i fred - "
Det skulle mycket väl kunna vara värmen som gjorde att jag var i stort behov av något slags släktträd när jag läste Hjalmar Bergmans Hans nåds testamente för även om där inte var så många personer hade jag fullt sjå att hålla isär dem, särskilt som det hintades en del om att släktskapet i vissa fall skulle kunna vara än mer familjärt än det allmänt kända.
Hans nåd önskar lagom till sin 65-års dag skriva sitt testamente och det är inte systern Julia "Jullan" Hyltelius (som också är med i Flickan i frack) han vill låta ärva utan Jacob, son till huserskan, och Blenda som är hans nåds dotter (om det verkar hon dock rätt ovetande och kallar genomgående sin far för onkel). Anledningen till det är att de unga tu har ett gott öga till varandra, de ränner på barns vis runt hela dagarna fast de är nästan vuxna och egentligen borde gå i skolan. Syster Julia kommer och uppvaktar, får nys om testamentet och på ett insmickrande förstående sätt försöker hon få sin bror, hans nåd, att ändra sig ty hon har söner som förstås borde få sitt. Men hans nåd är, i all sin skröplighet och de "sprattliga" benen till trots, en bestämd man. Men över ungas hjärtan kan man inte styra och ställa - det blir tydligt för dem alla.
1910 gavs Hans nåds testamente ut. Det känns att det är en äldre text - men den har ändå en språklig fräschör och en levande historia. Men mina Bergmanfavoriter är nog ändå Farmor och vår herre och Chefen fru Ingeborg för de starka personskildringarna och för allvaret i dem och kanske för kvinnoperspektivet. Jag vill inte kalla Hans nåds testamente för en bagatell men jag tror inte den fäster så djupt i mitt minne (eller sinne). Det var ändå en klassiker jag gärna ville läsa, och nu har jag nöjt gjort det.
Hans nåd önskar lagom till sin 65-års dag skriva sitt testamente och det är inte systern Julia "Jullan" Hyltelius (som också är med i Flickan i frack) han vill låta ärva utan Jacob, son till huserskan, och Blenda som är hans nåds dotter (om det verkar hon dock rätt ovetande och kallar genomgående sin far för onkel). Anledningen till det är att de unga tu har ett gott öga till varandra, de ränner på barns vis runt hela dagarna fast de är nästan vuxna och egentligen borde gå i skolan. Syster Julia kommer och uppvaktar, får nys om testamentet och på ett insmickrande förstående sätt försöker hon få sin bror, hans nåd, att ändra sig ty hon har söner som förstås borde få sitt. Men hans nåd är, i all sin skröplighet och de "sprattliga" benen till trots, en bestämd man. Men över ungas hjärtan kan man inte styra och ställa - det blir tydligt för dem alla.
1910 gavs Hans nåds testamente ut. Det känns att det är en äldre text - men den har ändå en språklig fräschör och en levande historia. Men mina Bergmanfavoriter är nog ändå Farmor och vår herre och Chefen fru Ingeborg för de starka personskildringarna och för allvaret i dem och kanske för kvinnoperspektivet. Jag vill inte kalla Hans nåds testamente för en bagatell men jag tror inte den fäster så djupt i mitt minne (eller sinne). Det var ändå en klassiker jag gärna ville läsa, och nu har jag nöjt gjort det.
onsdag 29 juni 2011
Back to the Future
Få se nu. Via Tchoupitoulas hamnade jag hos English Muse och efter att ha bläddrat mig fram och tillbaka där en stund, bland vackra bilder och texter hamnade jag hos fotografen Irina Werning. Hon rekonstruerar gamla fotografier där de avbildade människorna möter sitt forna jag i en nytagen bild. Det är så fascinerande och verkligt häftigt!
Fler bilder ser ni här!
måndag 27 juni 2011
En gotländsk pärla
I maj var jag ju på ett folktomt Gotland. Först på konferens, för att sedan kryssa ön med bil tillsammans med maken. Några gånger for vi förbi en skylt med texten "Muramaris". Det lät så bekant - men vad var det? Efter en snabb koll med hjälp av telefonen trädde det fram ur minnet och vi åkte dit. För det är ju ett hus, ett f d konstnärshem! Om du har vägarna förbi Visby, så ta sikte på skylten ca 5 km norr om stan och sväng in. Muramaris är en gotländsk pärla! Kanske har restaurangen intill öppet?
Huset byggdes under åren 1915-17 av Ellen Roosval von Hallwyl och Johnny Roosval. Hon konstnär och dotter till samlaren Ellen von Hallwyl (Hallwylska museet), han konsthistoriker. De gjorde, precis som Vargas Llosas Mario och tant Julia, skandal genom sitt äktenskap. Förutom att Ellen skilde sig när hon träffade Johnny så var ålderskillnaden, även i deras fall, stor.
Sommarhuset är idag ganska eftersatt, även om upprustning pågår. Det är byggt i en stil som blandar gotländsk medeltid och italiensk renässans. Det är vackert placerat, jag förstår verkligen att paret föll för platsen, med utsikt mot vattnet. Det är lätt att föreställa sig att där på sin tid pågick stor aktivitet - här fanns ateljéer, bastu, golfbana, tehus, lusthus mm. Ellen skapade, bl a de flesta av statyerna i barockträdgården, som återställts.
Makarna anlade tillsammans trädgården, som planlagts av Nils von Dardel. Konstnären var en återkommande gäst i hemmet och nära vän med/partner till Ellens son Rolf, som ibland stod modell. Det spekuleras t o m i om han är modell för "Den döende dandyn" och att målningen kom till i huset.
Det är fantasieggande... Mari Jungstedt fascinerades av historien och skrev sin Den döende dandyn inspirerad av Muramaris. Jag har inte läst deckaren men dras med i hennes berättelse om hur den kom till.
Huset med dess park och tillbyggnader är skapat genom ägarnas varma omsorg. Titeln på en fin bok, skriven av Håkan Hollström och Anna Lytsy, Muramaris – en kärlekshistoria, fångar in vad det handlar om: Kärlek!
Efter resan snöade jag in lite på Muramaris, läste på en del och så avslutade jag tillsammans med en kurskompis mina 7,5 poäng kulturjournalistik med en artikel på Wikipedia, för där fanns konstigt nog inte Muramaris med.
Ett annat fint hus
Hildasholm
Huset byggdes under åren 1915-17 av Ellen Roosval von Hallwyl och Johnny Roosval. Hon konstnär och dotter till samlaren Ellen von Hallwyl (Hallwylska museet), han konsthistoriker. De gjorde, precis som Vargas Llosas Mario och tant Julia, skandal genom sitt äktenskap. Förutom att Ellen skilde sig när hon träffade Johnny så var ålderskillnaden, även i deras fall, stor.
Sommarhuset är idag ganska eftersatt, även om upprustning pågår. Det är byggt i en stil som blandar gotländsk medeltid och italiensk renässans. Det är vackert placerat, jag förstår verkligen att paret föll för platsen, med utsikt mot vattnet. Det är lätt att föreställa sig att där på sin tid pågick stor aktivitet - här fanns ateljéer, bastu, golfbana, tehus, lusthus mm. Ellen skapade, bl a de flesta av statyerna i barockträdgården, som återställts.
Makarna anlade tillsammans trädgården, som planlagts av Nils von Dardel. Konstnären var en återkommande gäst i hemmet och nära vän med/partner till Ellens son Rolf, som ibland stod modell. Det spekuleras t o m i om han är modell för "Den döende dandyn" och att målningen kom till i huset.
Det är fantasieggande... Mari Jungstedt fascinerades av historien och skrev sin Den döende dandyn inspirerad av Muramaris. Jag har inte läst deckaren men dras med i hennes berättelse om hur den kom till.
Huset med dess park och tillbyggnader är skapat genom ägarnas varma omsorg. Titeln på en fin bok, skriven av Håkan Hollström och Anna Lytsy, Muramaris – en kärlekshistoria, fångar in vad det handlar om: Kärlek!
Efter resan snöade jag in lite på Muramaris, läste på en del och så avslutade jag tillsammans med en kurskompis mina 7,5 poäng kulturjournalistik med en artikel på Wikipedia, för där fanns konstigt nog inte Muramaris med.
Ett annat fint hus
Hildasholm
söndag 26 juni 2011
Kulturkofta av, klubbtröja på
Ibland kan det vara bra att byta spelplan, se annan slags poesi.
Gefle IF-IFK Göteborg
1-0
Tjoho!
Frukost med tant Julia
Hermia: "Mig tycks jag allting ser med delat öga,
Allt ser jag dubbelt."
ur En midsommarnattsdröm
Mitt midsommarfirande hade inte mycket (ingenting) gemensamt med den mardrömsnatt som Shakespeares Hermia går igenom. Istället för att få mitt kärleksliv förstört av en förvirrad Puck vaknade jag utvilad i stugan och intog frukosten utomhus tillsammans med käre maken och tant Julia.
Den är utläst nu, Tant Julia och författaren. Detta spännande första möte med Mario Vargas Llosa handlar om den unge Mario, juridikstuderande med extraknäck på radion och tant Julia, den äldre och frånskilda släktingen som blir hans käresta. Vilken skandal de gör! Släkten upprörs men paret väljer varandra - det är ett seriöst förhållande som trotsar ålderskillnad och släktskap. Det är en härlig, men komplicerad, kärlek som de får kämpa hårt för. De drömmer om en vindskupa i Paris där Mario ska skriva men lever så gott de kan i Lima. Parallellt berättas historier, den ena värre än den andra, skrivna av Pedro Camacho som är en firad följetongsförfattare på radion. I takt med att kärleksparet blir alltmer pressat blir de korta novellerna alltmer förvirrande. Överarbetad tappar Pedro greppet om sina historier, hans figurer uppstår från de döda, byter namn och berättelser.
Jo, men det här var ju en jättebra roman att inleda bekantskapen med Vargas Llosa med. Riktigt bra, med ett språk som anstår en Nobelpristagare och en livlig historia. Jag har förstått att Tant Julia och författaren tillhör en lite mer lättillgänglig del av författarskapet, och att den rekommenderas som bra att starta med, kanske för att den är skriven ganska rakt, utan någon direkt underliggande symbolik. Nu ser jag fram emot att någon gång ge mig i kast med andra av hans texter. Romanen är bara början på vad jag tror kan komma att bli en lång bekantskap.
fredag 24 juni 2011
Glad midsommar!
Önskar jag tillsammans med en (på fult sätt) lånad bild av Gävles egna hjältar - Berglins!
Genom Jan och Maria Berglin har Gävle verkligen satts på den litterära kartan! Och visst är det väl på Limön, ön där min stuga ligger och där midsommarkvällen ska firas, som midsommarfirarna sitter? De kluriga samtidsgranskarna hyllas i dagens DN.
onsdag 22 juni 2011
Lånad present
De bästa presenterna är kanske de mest oväntade. Som den som kom till mig via internposten idag, i syfte att skänka "snart-är-det-semester-feeling" till en lite på förhand stressad själ.
Ett paket med inte mindre än fem skivor, en tidning om sommarens musikfestivaler och partyparaplyer!! Skivorna kommer från Musikbiblioteket förstås. Utlånade saker måste ju vara den ultimata presenten för ett hållbart samhälle? Dessutom behöver man inte förklara för givaren varför man vill lämna tillbaka, eller fråga efter kvittot. Skitsmart ju!Skivorna då?
Martin Hederos - Together in the Darkness (har lyssnat - bra val!)
Tiger Lillies - Circus Songs (Åh, gillar det!)
Hazmat Modine - Bahamut
Lhasa - The Living Road
Fredrik Lindhs Orkester - Låtar och visor från Nordanstig (här flöjtar ju utlånaren själv!!)
Inte en enda har jag hört förut! Alla vill jag lyssna på. Och alla kommer jag att lämna tillbaka... men paraplyerna behåller jag.
Tusen tack!
måndag 20 juni 2011
Huvudbry av kameratömning
Just nu tömmer jag kameran på bilder för att få plats med nya, sommartagna. Där finns en del märkliga bokbilder. Bland annat denna. Men vad är det för bok jag läser? Själv har jag ingen aning (kanske är det inte ens jag som läser?).
Mysteriet är löst, tack vare Spectatia! Gåtans svar i kommentarerna...
söndag 19 juni 2011
Ett 10-tal, med tankar om romanen
Vi har en rätt rik tidskriftsavdelning på mitt jobb, större delen av den passerar jag dock mest förbi. Utan att ens stanna upp för att bläddra. Ändå finns där delar som jag vet borde intressera mig, men i valet mellan bok och tidskrift drar den senare det kortaste strået. Men så när On Word Arts hänvisar till senaste numret av 10-tal, där tempen tas på romanen. Då väljer jag att inte gå förbi, utan stannar upp och läser. Det är jag glad att jag gjorde.
Det är ett nummer som rymmer väldigt mycket: Dan Jönsson resonerar kring varför arbetet inte skildras i dagens litteratur, var har arbetarförfattaren tagit vägen? Stefan Helgesson diskuterar vilka romanens särdrag är, vad som skiljer litteraturen från visuella medier som tv-serier t ex. Så här
"Men vad har då romanen att erbjuda dagens läsare? Jag vill pröva ett förutsättningslöst svar som utgår från dagens mediesituation: den erbjuder något så besynnerligt som ett icke-visuellt berättande. Eller rättare: den erbjuder ett annat seende än den synlighetens regim som råder idag och gör det möjligt att betrakta den kritiskt, utifrån."
Innehållet framför ytan. Och verkligen lyfter han fram litteraturens möjligheter, med exempel från bl a Coetzees Ett dåligt år.
Sigrid Combüchen, Anne Swärd m fl reflekterar över romanens framtid. De tror (om än kanske lite vacklande) på romanen! Swärd tar upp en sak jag vill lägga på minnet, ord som är aktuella för mig i min pågående läsning av Mario Vargas Llosa men också med tanke på allas vår läsning av Karl-Ove Knausgårds Min kamp (obs långt citat..):
"Mediernas tendens att fokusera mer på person än verk och göra spekulativa kopplingar däremellan - eller bara lite slött läsa ihop dem - blev tydligt efter Vargas Llosas Nobelpris. Det riskerar definitivt att kasta en mer skymmande personskugga över verket än nödvändigt. Förutsättningslöst läsande är en utopi, och därför bör vi vara uppmärksamma på hur de starka mediebilderna kring somliga författare påverkar hur vi närmar oss deras texter. Jag reagerade på ett till synes oreflekterat moraliserande över Vargas Llosas romaner utifrån vad man trodde sig veta om honom som intellektuell och person,'konservativ, sexistisk, medelålders, latinamerikansk, man'. Det var guilt by association, medan andra författare tvärtom läses väldigt okritiskt för att deras status biografiskt och värderingsmässigt just nu råkar vara 'rätt'. Ett tendentiöst och ytligt sätt att närma sig skönlitteratur, tycker jag. Intressanta romaner är sällan megafoner för författarnas åsikter."
Innan jag slår ihop tidningen med nya tankar, hinner jag se att en Gävlebo debuterar med novell också. Stefan Westrin. Kanske en framtida berättare att läsa?
Nu återgång till arbetet.
Det är ett nummer som rymmer väldigt mycket: Dan Jönsson resonerar kring varför arbetet inte skildras i dagens litteratur, var har arbetarförfattaren tagit vägen? Stefan Helgesson diskuterar vilka romanens särdrag är, vad som skiljer litteraturen från visuella medier som tv-serier t ex. Så här
"Men vad har då romanen att erbjuda dagens läsare? Jag vill pröva ett förutsättningslöst svar som utgår från dagens mediesituation: den erbjuder något så besynnerligt som ett icke-visuellt berättande. Eller rättare: den erbjuder ett annat seende än den synlighetens regim som råder idag och gör det möjligt att betrakta den kritiskt, utifrån."
Innehållet framför ytan. Och verkligen lyfter han fram litteraturens möjligheter, med exempel från bl a Coetzees Ett dåligt år.
Sigrid Combüchen, Anne Swärd m fl reflekterar över romanens framtid. De tror (om än kanske lite vacklande) på romanen! Swärd tar upp en sak jag vill lägga på minnet, ord som är aktuella för mig i min pågående läsning av Mario Vargas Llosa men också med tanke på allas vår läsning av Karl-Ove Knausgårds Min kamp (obs långt citat..):
"Mediernas tendens att fokusera mer på person än verk och göra spekulativa kopplingar däremellan - eller bara lite slött läsa ihop dem - blev tydligt efter Vargas Llosas Nobelpris. Det riskerar definitivt att kasta en mer skymmande personskugga över verket än nödvändigt. Förutsättningslöst läsande är en utopi, och därför bör vi vara uppmärksamma på hur de starka mediebilderna kring somliga författare påverkar hur vi närmar oss deras texter. Jag reagerade på ett till synes oreflekterat moraliserande över Vargas Llosas romaner utifrån vad man trodde sig veta om honom som intellektuell och person,'konservativ, sexistisk, medelålders, latinamerikansk, man'. Det var guilt by association, medan andra författare tvärtom läses väldigt okritiskt för att deras status biografiskt och värderingsmässigt just nu råkar vara 'rätt'. Ett tendentiöst och ytligt sätt att närma sig skönlitteratur, tycker jag. Intressanta romaner är sällan megafoner för författarnas åsikter."
Innan jag slår ihop tidningen med nya tankar, hinner jag se att en Gävlebo debuterar med novell också. Stefan Westrin. Kanske en framtida berättare att läsa?
Nu återgång till arbetet.
fredag 17 juni 2011
Cirkeln (nej, inte boken)
Snart är det dags att träffa litteraturcirkeln för sista gången i vår. Jag "valdes in" i höstas och sedan dess har vi läst bland annat Kolka och Dödssynden. Ikväll är står Aino Trosells Hjärtblad på menyn. Men något hände hos mig; romanen trängdes undan av männen (Bergman, Böll, Vargas, Knausgård), och jag har inte hunnit läsa mer än de 40 första sidorna. Men det var gripande sidor, så jag ser ändå fram emot diskussionen. Det är ju där i samtalet, att höra de andras tankar, som litteraturen får verkligt liv. Samma sak som ibland, i de allra finaste ögonblick, händer även i bloggvärlden. Fast i det reella samtalet ändå mer direkt.
Kanske hade Eyvind Johnsons Krilon och hans samtalande vänner i dag träffats genom de sociala medierna. Men jag tror inte de hade valt bort det direkta mötet, det där ansiktsuttryck och gester förstärker orden. Där händer kan mötas när tankar byts.
Istället för solhatt tar jag paraply och regnkläder med mig till Sandviken där cirkeln sluts.
Kanske hade Eyvind Johnsons Krilon och hans samtalande vänner i dag träffats genom de sociala medierna. Men jag tror inte de hade valt bort det direkta mötet, det där ansiktsuttryck och gester förstärker orden. Där händer kan mötas när tankar byts.
Istället för solhatt tar jag paraply och regnkläder med mig till Sandviken där cirkeln sluts.
Kul på kultursidan
Jens Liljestrand om Jens Lapidus nya. Tänk om alla sågningar var så snitsigt utförda...
Fast synd på Stockholm Noir, det började ju så bra med Snabba Cash, och för författaren, som var en trevlig gäst på mitt bibliotek för ett par år sedan.
Fast synd på Stockholm Noir, det började ju så bra med Snabba Cash, och för författaren, som var en trevlig gäst på mitt bibliotek för ett par år sedan.
torsdag 16 juni 2011
En te och en bok, tack!
Ibland föreställer jag mig hur jag på något slags kontinentalt manér slår mig ned på ett kafé efter jobbet. Beställer in en cappuccino eller ett glas rött vin, sitter en stund och läser, antecknar något i en svart skrivbok. Ser lite så där lagom djup och mystisk ut, fast den looken skulle jag behöva jobba lite för att få. Istället har jag den här årstiden, de senaste tre vårarna oftast hamnat här
på min egen bakgård. Eller altan. Tänk, inte trodde jag att jag som vuxen skulle bli en sådan radhusråtta, inte trodde jag att jag skulle fascineras så av att följa årstidernas växlingar, se jorden varje år få nytt liv. Varje dag en runda förbi rabatten - vad är nytt, vad är på väg att slå ut och tja, VAD är det?
I eftermiddag serveras på min bakgård te som smakar hubba-bubba och förra årets Nobelpristagare.
Att han kommer till Bokmässan i höst är en anledning god som någon att läsa honom nu. I julklapp fick jag, för första gången på länge en bok, kärleken skänkte tjocka Samtal vid katedralen. Jag börjar med lite behändigare Tant Julia och författaren (vars framsida ser just så där...kontinental ut). Är precis i början av vad som jag tror kommer att bli en angenäm läsupplevelse. Men den tar nog sin tid, och inget ont i det.
Var läser du helst i sommar?
på min egen bakgård. Eller altan. Tänk, inte trodde jag att jag som vuxen skulle bli en sådan radhusråtta, inte trodde jag att jag skulle fascineras så av att följa årstidernas växlingar, se jorden varje år få nytt liv. Varje dag en runda förbi rabatten - vad är nytt, vad är på väg att slå ut och tja, VAD är det?
I eftermiddag serveras på min bakgård te som smakar hubba-bubba och förra årets Nobelpristagare.
Att han kommer till Bokmässan i höst är en anledning god som någon att läsa honom nu. I julklapp fick jag, för första gången på länge en bok, kärleken skänkte tjocka Samtal vid katedralen. Jag börjar med lite behändigare Tant Julia och författaren (vars framsida ser just så där...kontinental ut). Är precis i början av vad som jag tror kommer att bli en angenäm läsupplevelse. Men den tar nog sin tid, och inget ont i det.
Var läser du helst i sommar?
Några tvättäkta kulturkoftor
Det här måste väl ändå vara ett av de mer udda litteraturhistoriska verken?
"Essäer om poetkoftor och annat författarylle" - och det är precis vad det är. I Celia B. Dackenbergs bok finns författare med stickade koftor, mössor, tröjor. En del av dem har också skrivit om stickning och stickade kläder, några stickade själva. Här finns t ex Dylan Thomas (tjock stickad kofta), Werner Aspenström (röd kabelstickad tröja), Karin Boye (något slags väst), August Strindberg (basker (stickig?), vackrast är nog Edith Södergrans stickade plagg som kallas "bröstvärmare", vilket sorgligt påminner om tuberkulosen.
Några av författarna känns nästan synonyma med sina kläder. Förutom essäerna finns efter fotografier återskapade koftor etc - och stickbeskrivningar. Kunde jag sticka hade jag kanske knåpat ihop en islandströja à la Stig Dagerman? Tyvärr är risken stor att det skulle sluta som för Gunnar Ekelöf, som stickar en "pullover" till en vän:
"[D]en tilltänkte lycklige ägaren, lär ha stått frågande inför den färdiga tröjan. Den hade råkat få egendomliga dimensioner. Stor som ett hus, med overkligt långa armar hängande efter sidorna. Inte särskilt lättburen, med andra ord." (Dackenberg, s. 47)
I Ylle & bläck skulle jag lätt kunna fastna. Men det ska jag inte göra nu.
"Essäer om poetkoftor och annat författarylle" - och det är precis vad det är. I Celia B. Dackenbergs bok finns författare med stickade koftor, mössor, tröjor. En del av dem har också skrivit om stickning och stickade kläder, några stickade själva. Här finns t ex Dylan Thomas (tjock stickad kofta), Werner Aspenström (röd kabelstickad tröja), Karin Boye (något slags väst), August Strindberg (basker (stickig?), vackrast är nog Edith Södergrans stickade plagg som kallas "bröstvärmare", vilket sorgligt påminner om tuberkulosen.
Några av författarna känns nästan synonyma med sina kläder. Förutom essäerna finns efter fotografier återskapade koftor etc - och stickbeskrivningar. Kunde jag sticka hade jag kanske knåpat ihop en islandströja à la Stig Dagerman? Tyvärr är risken stor att det skulle sluta som för Gunnar Ekelöf, som stickar en "pullover" till en vän:
"[D]en tilltänkte lycklige ägaren, lär ha stått frågande inför den färdiga tröjan. Den hade råkat få egendomliga dimensioner. Stor som ett hus, med overkligt långa armar hängande efter sidorna. Inte särskilt lättburen, med andra ord." (Dackenberg, s. 47)
I Ylle & bläck skulle jag lätt kunna fastna. Men det ska jag inte göra nu.
onsdag 15 juni 2011
Sång utan ord
Här sitter jag och jobbar.
Med morgonens version av Aurora på i datorn. Där spelas vacker musik, bra att läsa papper till. Bland annat spelas Sång utan ord av Felix Mendelssohn, skriven för piano. Den vill jag dela med mig av. Så när jag söker stycket på YouTube hittar jag det här, med Jacqueline de Pré (cello).
Ganska magiskt, eller hur?
Kanske har ni sett filmen Hilary och Jackie? Om inte, gör det!
Med morgonens version av Aurora på i datorn. Där spelas vacker musik, bra att läsa papper till. Bland annat spelas Sång utan ord av Felix Mendelssohn, skriven för piano. Den vill jag dela med mig av. Så när jag söker stycket på YouTube hittar jag det här, med Jacqueline de Pré (cello).
Ganska magiskt, eller hur?
Kanske har ni sett filmen Hilary och Jackie? Om inte, gör det!
tisdag 14 juni 2011
Boxblomma i fönstret
Titta vilken fin ros jag har på mitt kontor!
Det är så klart boxen som innehåller de nyutgivna Dorothy Sayers-deckarna. Eller innehöll, för lådan är tom - böckerna ska ju förstås lånas ut i biblioteket.
En del andra bokbloggare har behållit innehållet... t ex Vicky som vann sin box
Det är så klart boxen som innehåller de nyutgivna Dorothy Sayers-deckarna. Eller innehöll, för lådan är tom - böckerna ska ju förstås lånas ut i biblioteket.
En del andra bokbloggare har behållit innehållet... t ex Vicky som vann sin box
måndag 13 juni 2011
Fler förråd fyllda med Bergman
En vända mellan hyllorna senare har jag 3xBergman med mig hem från biblioteket.
Dess värre hittade jag inte Jonas och Helen, det händer ju tyvärr att böcker ibland "får fötter". Men jag trotsade regnet på hemvägen tillsammans med Lotten Brenners ferier och Hans nåds testamente som jag inte läst och Chefen fru Ingeborg som jag läst. Swedenhielms trodde jag var en mäktig roman, men den visade sig vara en pjäs och fick tills vidare hålla sig på sin hyllplats. Så nu ligger en trave Ingmar B och trave Hjalmar B och väntar på att tas i bruk.
Tänk förresten hur stor betydelse böckernas omslag har idag (om de har det?), påminns om det när jag ser
den på biblioteksvis mörkt vinröda boken om Lotten. Den är nästan lite befriande i sin anonymitet.
Men ja, det är nog dags att sluta tjata om Bergman och börja läsa honom istället. Så klart och snart.
Dess värre hittade jag inte Jonas och Helen, det händer ju tyvärr att böcker ibland "får fötter". Men jag trotsade regnet på hemvägen tillsammans med Lotten Brenners ferier och Hans nåds testamente som jag inte läst och Chefen fru Ingeborg som jag läst. Swedenhielms trodde jag var en mäktig roman, men den visade sig vara en pjäs och fick tills vidare hålla sig på sin hyllplats. Så nu ligger en trave Ingmar B och trave Hjalmar B och väntar på att tas i bruk.
Tänk förresten hur stor betydelse böckernas omslag har idag (om de har det?), påminns om det när jag ser
den på biblioteksvis mörkt vinröda boken om Lotten. Den är nästan lite befriande i sin anonymitet.
Men ja, det är nog dags att sluta tjata om Bergman och börja läsa honom istället. Så klart och snart.
Brödet är brutet, Böll är läst
Denna eftermiddag och kväll, när regnet öser ner, myser jag i soffan med SR Klassikt i P2, te och Ungdomens bröd av Heinrich Böll.
Och vips! Så har jag visst bidragit till en utmaning hos Lyran - Tyskspråkigt, med anledning av Bokmässan. En Nobelpristagare är det dessutom, från 1972. Kriget är över, tiden är 50-tal (boken är skriven 1955) och platsen Tyskland. En ung man, Walter, har äntligen sluppit undan hungern, nu finns bröd i stora mängder. Efter en ganska misslyckad tillvaro som student arbetar han nu med att reparera tvättmaskiner. Till staden kommer, från hans hembygd, Hedwig för att studera till lärare. Walter har lovat ta hand om henne. Den lilla romanen utspelas under en dag, en måndag. Det är en dag då mycket händer, framförallt för Walter. Han tar avstånd från sitt tidigare liv i konsumismens och lyxartikelns tjänst, han tar avstånd från arbetsgivarens fusk med pengar. Han upptäcker Hedwig och allting förändras och blir kanske lite mer äkta.
Vem är dagens Walter? Som rubbar förhållandet till pengar och ägande, som låter andra viktigare ting sättas i främsta rummet? Det han gör på en dag kanske många inte uppnår under ett helt liv? Hade Walter idag inrättat köpstopp i sitt liv, hade han övergett stadens larm för en stilla tillvaro på landet? Det vet vi inte. Lika lite som vi vet om vad som händer där romanen slutar. I förordet till boken, skrivet av Synnöve Clason, om hur Böll lanserade "brödets estetik", vilket jag blir nyfiken på. Romanen är, precis som den nyss lästa av Duras, tät. Men även om jag gillar det jag läser - språket, strukturen etc - så förmår jag inte att följa den till djupet. Böll skriver om sådant som jag inte klarar att se och föra upp till ytan. Det förstår jag av förordet. Men oavsett vilken nivå man läser romanen på ger den läsaren något. För mig blir den en roman om ett uppbrott och en väg mot kärleken. Något sådant.
Och vips! Så har jag visst bidragit till en utmaning hos Lyran - Tyskspråkigt, med anledning av Bokmässan. En Nobelpristagare är det dessutom, från 1972. Kriget är över, tiden är 50-tal (boken är skriven 1955) och platsen Tyskland. En ung man, Walter, har äntligen sluppit undan hungern, nu finns bröd i stora mängder. Efter en ganska misslyckad tillvaro som student arbetar han nu med att reparera tvättmaskiner. Till staden kommer, från hans hembygd, Hedwig för att studera till lärare. Walter har lovat ta hand om henne. Den lilla romanen utspelas under en dag, en måndag. Det är en dag då mycket händer, framförallt för Walter. Han tar avstånd från sitt tidigare liv i konsumismens och lyxartikelns tjänst, han tar avstånd från arbetsgivarens fusk med pengar. Han upptäcker Hedwig och allting förändras och blir kanske lite mer äkta.
Vem är dagens Walter? Som rubbar förhållandet till pengar och ägande, som låter andra viktigare ting sättas i främsta rummet? Det han gör på en dag kanske många inte uppnår under ett helt liv? Hade Walter idag inrättat köpstopp i sitt liv, hade han övergett stadens larm för en stilla tillvaro på landet? Det vet vi inte. Lika lite som vi vet om vad som händer där romanen slutar. I förordet till boken, skrivet av Synnöve Clason, om hur Böll lanserade "brödets estetik", vilket jag blir nyfiken på. Romanen är, precis som den nyss lästa av Duras, tät. Men även om jag gillar det jag läser - språket, strukturen etc - så förmår jag inte att följa den till djupet. Böll skriver om sådant som jag inte klarar att se och föra upp till ytan. Det förstår jag av förordet. Men oavsett vilken nivå man läser romanen på ger den läsaren något. För mig blir den en roman om ett uppbrott och en väg mot kärleken. Något sådant.
söndag 12 juni 2011
Semesterskildring i glödande sol
"På det hela taget kunde ingen komma ihåg en semester som varit så misslyckad som denna." Och eftersom solens hetta påverkar de flesta av personerna i Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia på ett negativt sätt så kan de inte ens tänka att de i alla fall hade tur med vädret.
Som så många gånger tidigare befinner sig Sara och Jacques med sitt lilla barn (som väl aldrig kallas vid namn?) på en soldränkt italiensk badort. Där träffar de, som så många gånger förr, vännerna paret Ludi och Gina. Här finns också Diana, den allseende författaren. Jean som är ny turist på orten, och nästan genomgående kallas han mannen eller killen, far fram i sin stora fina båt och blir bekant med de andra. Och så finns här barnflickan som inte tycker om barnet hon ska ansvara för, utan hellre vill hänga med sin tullvakt.
Här vaknar man sent efter en sömnlös natt, går eller tar båten till "plagen", tar siesta, dricker bitter campari* och spelar boule på kvällarna. Det är på samma gång en avkopplande som en enahanda tillvaro. Livet i byn vid bergets fot gränsar till det klaustrofobiska. Vännerna står varandra nära, de kan varandras olika sidor. Men mellan dem finns mycket outtalat. I deras samtal, som ibland är nästan nonsens, vilar något annat och större hela tiden under ytan. Det är mitt i det avslappnade spända relationer, som skildras kanske främst genom dialogen - både genom det uttalade och det outtalade.
En händelse som påverkar dem på olika sätt är när en ung minröjare sprängs till döds på berget. Hans föräldrar är där för att samla ihop spillrorna av sonen. Men när de är färdiga vill inte modern slita sig därifrån, och hon vill inte underteckna dödsattesten. Olika inställningar tas till det äldre paret - vilket präglar diskussionen mellan människorna.
Sara och Jacques drar åt olika håll, de är inte alldeles snälla mot varandra, så när Jean visar intresse för Sara väljer hon till en början att inte stå emot. Kärleken är inte enkel, så här uttalar sig Ludi om den: "Det går inte att ta semester från kärleken, sade han, något sådant existerar inte. Kärleken måste genomlevas i alla dess faser, även de trista, det finns ingen möjlighet att ta semester från det." Ett visst mod kan behövas för att trots det ändå välja den långa relationen. Så ställs också Sara inför ett val. Den rena, okomplicerade kärleken, hyser hon för sin son. Det är en kärlek så stor att den lyser över allting annat, kanske på samma sätt som den andra mamman hyser för sin döde, sprängde, son.
Det är en tryckande sommarstämning i Duras roman, men även om relationerna är uppslitande så önskar jag nästan att jag var där. Detta är människor som både är ärligare mot varandra och om varandra än vad som är brukligt, samtidigt som de är som slutna musslor. Det är ett drama som utspelas i den täta romanen med intressanta och ibland avbrutna scener. Det är fint att boken, utgiven 1953, nu kommit på nytt, även om jag läste ett lite sunkigt äldre biblioteksexemplar.
*Bitter campari serverades för första gången på 1860-talet i Milano. Smaken är enligt dricka.se Halvsöt, elegant, frisk smak av malört, blodapelsin och citrusskal. Själv har jag aldrig testat.
Som så många gånger tidigare befinner sig Sara och Jacques med sitt lilla barn (som väl aldrig kallas vid namn?) på en soldränkt italiensk badort. Där träffar de, som så många gånger förr, vännerna paret Ludi och Gina. Här finns också Diana, den allseende författaren. Jean som är ny turist på orten, och nästan genomgående kallas han mannen eller killen, far fram i sin stora fina båt och blir bekant med de andra. Och så finns här barnflickan som inte tycker om barnet hon ska ansvara för, utan hellre vill hänga med sin tullvakt.
Här vaknar man sent efter en sömnlös natt, går eller tar båten till "plagen", tar siesta, dricker bitter campari* och spelar boule på kvällarna. Det är på samma gång en avkopplande som en enahanda tillvaro. Livet i byn vid bergets fot gränsar till det klaustrofobiska. Vännerna står varandra nära, de kan varandras olika sidor. Men mellan dem finns mycket outtalat. I deras samtal, som ibland är nästan nonsens, vilar något annat och större hela tiden under ytan. Det är mitt i det avslappnade spända relationer, som skildras kanske främst genom dialogen - både genom det uttalade och det outtalade.
En händelse som påverkar dem på olika sätt är när en ung minröjare sprängs till döds på berget. Hans föräldrar är där för att samla ihop spillrorna av sonen. Men när de är färdiga vill inte modern slita sig därifrån, och hon vill inte underteckna dödsattesten. Olika inställningar tas till det äldre paret - vilket präglar diskussionen mellan människorna.
Sara och Jacques drar åt olika håll, de är inte alldeles snälla mot varandra, så när Jean visar intresse för Sara väljer hon till en början att inte stå emot. Kärleken är inte enkel, så här uttalar sig Ludi om den: "Det går inte att ta semester från kärleken, sade han, något sådant existerar inte. Kärleken måste genomlevas i alla dess faser, även de trista, det finns ingen möjlighet att ta semester från det." Ett visst mod kan behövas för att trots det ändå välja den långa relationen. Så ställs också Sara inför ett val. Den rena, okomplicerade kärleken, hyser hon för sin son. Det är en kärlek så stor att den lyser över allting annat, kanske på samma sätt som den andra mamman hyser för sin döde, sprängde, son.
Det är en tryckande sommarstämning i Duras roman, men även om relationerna är uppslitande så önskar jag nästan att jag var där. Detta är människor som både är ärligare mot varandra och om varandra än vad som är brukligt, samtidigt som de är som slutna musslor. Det är ett drama som utspelas i den täta romanen med intressanta och ibland avbrutna scener. Det är fint att boken, utgiven 1953, nu kommit på nytt, även om jag läste ett lite sunkigt äldre biblioteksexemplar.
*Bitter campari serverades för första gången på 1860-talet i Milano. Smaken är enligt dricka.se Halvsöt, elegant, frisk smak av malört, blodapelsin och citrusskal. Själv har jag aldrig testat.
Läsa bok eller skrapa plank?
Är det därför ljuboken är så populär? För att man slipper välja... Fast läsa lyssnande fungerar inte för mig, tankarna vandrar bort från orden som jag måste ha framför mig och röra blicken över och hålla kvar.
On Word Arts har funderat över detta med att lyssna på litteratur.
(Åskan fattade beslutet åt mig. Läsa bok!)
On Word Arts har funderat över detta med att lyssna på litteratur.
(Åskan fattade beslutet åt mig. Läsa bok!)
lördag 11 juni 2011
Männen i Hermias liv
Det där med läslistor. Det är ju inte min grej, egentligen, det har jag redan konstaterat. Men några namn surrar nu oartikulerat i huvudet, lockar till läsning. Eyvind Johnson, Marcel Proust och så Hjalmar Bergman som efter Flickan i frack nästan glidit förbi de andra. Det skulle vara fint återknyta lite till Örebro/Wadköping också eftersom jag nätledes har studerat där under våren. I Örebro har jag nog annars bara bytt tåg.
I hemmahyllan hittar jag den här
Det gläder mig, för den lockar mer till omläsning än boken jag trodde att jag hade, Markurells i Wadköping. Hägrar gör också några som jag inte läst tidigare Hans nåds testamente, Lotten Brenners ferier och Swedenhielms. Lite nyfiken är jag också på Johan och Helen. Jag stannar där, innan jag börjar räkna upp vad mer jag vill läsa om. Bergmans sätt att skriva, och att han låter delar av persongalleriet återkomma lockar väldigt just nu.
Oavsett vad det blir så verkar det bli männens sommar.
I hemmahyllan hittar jag den här
Det gläder mig, för den lockar mer till omläsning än boken jag trodde att jag hade, Markurells i Wadköping. Hägrar gör också några som jag inte läst tidigare Hans nåds testamente, Lotten Brenners ferier och Swedenhielms. Lite nyfiken är jag också på Johan och Helen. Jag stannar där, innan jag börjar räkna upp vad mer jag vill läsa om. Bergmans sätt att skriva, och att han låter delar av persongalleriet återkomma lockar väldigt just nu.
Oavsett vad det blir så verkar det bli männens sommar.
Skandalen i Wadköping
Med ett fånigt leende, från första till sista sidan, läste jag Hjalmar Bergmans Flickan i frack. Vilken härlig författarröst (som håller för ögonen när flickan tar på sig den skandalösa fracken t ex)! Vilken charmig historia om Katja och om Ludwig och om småstaden Wadköping. Ett tag tror jag att Bergman skrivit en verklig emancipationsroman, och de lärda kvinnorna på Larsbo för tankarna till både Agnes v Krusenstjernas Fröknarna v Pahlen och Fogelstadgruppen - men riktigt så blir det inte. Men Bergman står på Katjas upproriska sida, låter ungdomen få sin ljusnande framtid. Mums! God bok.
torsdag 9 juni 2011
"Titta! Och där står hon framför spegeln med studentmössa på pagehåret och iförd en elegant frackkostym, som sitter nästan oklanderligt."
Vad kan vara bättre läsning denna dag när nybakade studenter tjoar i stan än Hjalmar Bergmans Flickan i frack (från 1925)?
Alldagliga Katja Kock lånar i protest sin dandy-brors frack för att gå på studentbal. Vilken skandal! En ung kvinna i frack! Sen blir det visst kärlek också. Det här är en liten glädjespridare till bok. Bergman kan konsten att formulera sig både fyndigt och slagfärdigt. Vi borde läsa mer av honom.
Bisysselsättningen, fotbad i kvällssol, hoppas jag blir ett återkommande inslag i vardagen.
Alldagliga Katja Kock lånar i protest sin dandy-brors frack för att gå på studentbal. Vilken skandal! En ung kvinna i frack! Sen blir det visst kärlek också. Det här är en liten glädjespridare till bok. Bergman kan konsten att formulera sig både fyndigt och slagfärdigt. Vi borde läsa mer av honom.
Bisysselsättningen, fotbad i kvällssol, hoppas jag blir ett återkommande inslag i vardagen.
Inspiration till sommarens Johnson-läsare
Ingrid utmanar oss andra att läsa Eyvind Johnson! Hurra!! tänker jag som helt slukades av hans Krilontrilogi i somras. Kanske läser jag själv vidare i år, Nu var det 1914 med efterföljare eller Strändernas svall.
Jo, jag är avundsjuk på dig som har kvar dessa tre böcker att läsa. Så väldigt avundsjuk. Hm, undrar om jag inte också är lite svartsjuk?
Men nu ska jag ånyo lovebomba Krilon för det är inte ofta jag blir så förtjust i texter som jag blev i den! Den är ett mästerverk i tre delar.
Som smittade av sig på förra året sommar, först Åre sedan Trondheim. Johannes Krilon är en litterär gestalt jag skulle vilja träffa på riktigt. En sympatisk, men inte perfekt man. En man som vill det rätta.
Jo, jag är avundsjuk på dig som har kvar dessa tre böcker att läsa. Så väldigt avundsjuk. Hm, undrar om jag inte också är lite svartsjuk?
onsdag 8 juni 2011
Konstpaus
Ja, en bokstavlig konstpaus. När arbetsdagen är lång är det skönt att det finns ett museum en kort promenad bort. Där en stunds betraktande av konstverk och sedan godbit och bok.
Den tillfälliga utställningen jag såg, "I'll Do it Tomorrow" , utgörs av verk ur den egna samlingen. Det är relativt nyinköpta verk som av olika anledningar valts för att förnya och komplettera samlingen. Det är om detta utställningen handlar - hur samlingen ser ut i morgon. Det handlar om hur valen görs, vilka som köper, hur stor budgeten är och varför man valt just dessa verk. Varje konstnär presenteras grundligt, de flesta är kvinnor, flera har en anknytning till regionen. Jag fastnar särskilt för verket "Herrens tjänarinnor II" av Anna Lindkvist Adolfsson. Händer (tre par?) i betong sträcker sig ut från väggen, de håller i varsin Bibel. Traditionellt och nytt på samma gång, det kraftfulla materialet och det andliga i ett. Traditionen i samtiden. Ett annat verk jag gillar är "Keep Moving" av Ingela Jönsson som blandar graffitti i en målning där vardagen är närvarande i form av bord och stolar. I lunchrummet på jobbet har vi en ännu större målning av henne. Ögat letar sig gärna från matlådan till de gömda detaljerna, alltid går där att upptäcka något nytt.
Visst är det fint få se vad som införlivats i samlingarna i form av målningar och skulpturer men hållningen känns så defensiv. Motiveringarna till varför konsten inhandlats blir till ett försvarstal. Men konsten kan tala för sig själv, är stark nog även utan museipersonalens röster. Precis som museets inköpare önskar jag att de hade en större budget till inköp än sina ynka 100 000 kr/år men de behöver på inget sätt urskulda den lilla summa de har. En stad utan konst är en fattig stad, jag hoppas Gävle kommer att bli än mer rik.
Den tillfälliga utställningen jag såg, "I'll Do it Tomorrow" , utgörs av verk ur den egna samlingen. Det är relativt nyinköpta verk som av olika anledningar valts för att förnya och komplettera samlingen. Det är om detta utställningen handlar - hur samlingen ser ut i morgon. Det handlar om hur valen görs, vilka som köper, hur stor budgeten är och varför man valt just dessa verk. Varje konstnär presenteras grundligt, de flesta är kvinnor, flera har en anknytning till regionen. Jag fastnar särskilt för verket "Herrens tjänarinnor II" av Anna Lindkvist Adolfsson. Händer (tre par?) i betong sträcker sig ut från väggen, de håller i varsin Bibel. Traditionellt och nytt på samma gång, det kraftfulla materialet och det andliga i ett. Traditionen i samtiden. Ett annat verk jag gillar är "Keep Moving" av Ingela Jönsson som blandar graffitti i en målning där vardagen är närvarande i form av bord och stolar. I lunchrummet på jobbet har vi en ännu större målning av henne. Ögat letar sig gärna från matlådan till de gömda detaljerna, alltid går där att upptäcka något nytt.
Visst är det fint få se vad som införlivats i samlingarna i form av målningar och skulpturer men hållningen känns så defensiv. Motiveringarna till varför konsten inhandlats blir till ett försvarstal. Men konsten kan tala för sig själv, är stark nog även utan museipersonalens röster. Precis som museets inköpare önskar jag att de hade en större budget till inköp än sina ynka 100 000 kr/år men de behöver på inget sätt urskulda den lilla summa de har. En stad utan konst är en fattig stad, jag hoppas Gävle kommer att bli än mer rik.
Från en gravplats på Fårö
Apropå Bergman. Härförleden var jag ju en sväng till Fårö. Ett vackert Fårö, strax innan anstormningen av turister. Efter att ha klappat på raukar och letat öppet matställe besökte kärleken och jag kyrkogården för att klappa på gravsten.
Vacker vy från där de ligger.
Intill vacker kyrka.
tisdag 7 juni 2011
Två olika men lika starka läsupplevelser
Eftersom jag, precis som många andra, blev minst sagt förtjust i En halv gul sol (mästerverk!) så hade jag vissa förväntningar på Chimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Fast jag hade vett att skruva ned dem några snäpp - för det var ju faktiskt hennes debut jag skulle läsa. Men vilken debut det var! Det har nu gått några veckor sedan jag läste den men särskilt huvudpersonen, tonårsflickan, har dröjt sig kvar. Hennes miljö är så karg, med den stränge, hemske fadern som känns som en perverterad version av Atticus Finch, den alltigenom goda pappan i Harper Lees Dödssynden. Det gjorde riktigt ont att läsa Adichies roman som var så gripande, så stark och så, tyvärr, trovärdig. Berättelsen är rakare, i strukturen enklare än den i En halv gul sol men inte mindre betydelsefull. Inte heller Dödssynden iddes jag skriva om här, tillfälligtvis mätt på iakttagelser och tyckanden. Men oj, det är verkligen en levande klassiker, utgiven 1960. Viktigare bok får man leta noga efter. Lena K E skriver om den här i en kommentar.
Bergman räddar regnig semester
Förråden är fyllda så OM det blir en blöt semester ordnar kärleken och jag en egen Bergmanvecka. Jippi!
Hornby says "förskräckligt rolig" - Hermia says "förskräckligt"
Nåja riktigt så illa var det kanske inte men så "förskräckligt rolig" som Nick Hornby, enligt bokomslaget, finner Joshua Ferris Så fick vi se slutet finner inte jag den. Och det är inte första gången jag 1. inte roas av en "rolig" bok och 2. läser ut en bok fast den egentligen inte tilltalar mig.
Reklambyråns vi-berättande människor är så tragiska och så enerverande irriterande. Ett av deras uppdrag handlar om att göra en reklamkampanj för att få bröstcancersjuka att skratta. De inser det omöjliga i uppdraget. Samtidigt misstänker man att chefen på byrån har just bröstcancer. Alla olika möjliga knep tar man till för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig. Och jag önskar att författaren lärt sig av sina romanfigurer - för det blir inte roligt. Sen är det, förstår jag på slutet, ändå lite smartare tänkt med romanen än vad jag förstod i mitten. Men en lite unken känsla dröjer sig kvar. Allt kanske går att skoja om, men kanske bör man vara någon annan än Ferris för att lyckas med det?
Så dessa varma dagar har jag ägnat mig åt en 372 sidor lång roman i tron att få mig något mer lättsamt till livs än Knausgårds andra kamp. Men istället har jag fått nattsömnen störd av dessa störda människor. Det är något med humor utan värme som inte fungerar för mig. Som barn fick jag ångest av Svarte orm!! Det måste vara något mjukare och varmare för att jag ska skratta. Minns ni t ex tjejerna i Smack the Pony? Förskräckligt roligt! Här från en annan kontorsmiljö:
Men det boken av Ferris - nej, blä. Eller nåja nästan i alla fall.
Reklambyråns vi-berättande människor är så tragiska och så enerverande irriterande. Ett av deras uppdrag handlar om att göra en reklamkampanj för att få bröstcancersjuka att skratta. De inser det omöjliga i uppdraget. Samtidigt misstänker man att chefen på byrån har just bröstcancer. Alla olika möjliga knep tar man till för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig. Och jag önskar att författaren lärt sig av sina romanfigurer - för det blir inte roligt. Sen är det, förstår jag på slutet, ändå lite smartare tänkt med romanen än vad jag förstod i mitten. Men en lite unken känsla dröjer sig kvar. Allt kanske går att skoja om, men kanske bör man vara någon annan än Ferris för att lyckas med det?
Så dessa varma dagar har jag ägnat mig åt en 372 sidor lång roman i tron att få mig något mer lättsamt till livs än Knausgårds andra kamp. Men istället har jag fått nattsömnen störd av dessa störda människor. Det är något med humor utan värme som inte fungerar för mig. Som barn fick jag ångest av Svarte orm!! Det måste vara något mjukare och varmare för att jag ska skratta. Minns ni t ex tjejerna i Smack the Pony? Förskräckligt roligt! Här från en annan kontorsmiljö:
Men det boken av Ferris - nej, blä. Eller nåja nästan i alla fall.
lördag 4 juni 2011
"Vi var stingsliga och överbetalda"
När jag för ett tag sedan läste Tom Rachmans De imperfekta fanns i bakhuvudet minnet av en annan bok, om en annan arbetsplats som inte heller (längre) är någon succé. Och nu har jag hittat den!
I Joshua Ferris Så fick vi se slutet (2008) är handlingen förlagd till en reklambyrå som precis som tidningen i De imperfekta fått stora problem. Det är alltså reklammakarna i boken, och inte bibliotekariekåren som jag tillhör, som är "stingsliga och överbetalda".
Jag började läsa romanen i dag och kontrasten till Knausgårds jag-intensiva Min kamp 2 kunde inte vara större, för Ferris låter ett "vi" berätta. Det är väl ändå ett rätt udda berättargrepp? Knausgårds Karl Ove älskar dessutom att arbeta/skriva, men så är det inte direkt i Ferris roman. Här kivas det, liksom i De imperfekta, om kontorsstolar, man hittar olika kreativa sätt att manipulera tidrapporten osv. Och så har jag lärt mig ett knep som jag vill dela med mig av:
Hank Neary hade stor aptit på böcker. Han brukade komma tidigt på morgonen i sin manchesterkavaj och med en bok från biblioteket, kopiera hela boken och sedan sitta vid sitt skrivbord och läsa vad som för en förbipasserande såg ut som några viktiga jobbpapper. Han kunde ta sig igenom ett par trehundrasidiga romaner i veckan.
Nu får man förstås inte kopiera böcker!! Men nog skulle hans tilltag göra arbetsveckorna innan sommarens semester lite lättare?
Ferris är aktuell med en ny roman på svenska - Tillståndet.
I Joshua Ferris Så fick vi se slutet (2008) är handlingen förlagd till en reklambyrå som precis som tidningen i De imperfekta fått stora problem. Det är alltså reklammakarna i boken, och inte bibliotekariekåren som jag tillhör, som är "stingsliga och överbetalda".
Jag började läsa romanen i dag och kontrasten till Knausgårds jag-intensiva Min kamp 2 kunde inte vara större, för Ferris låter ett "vi" berätta. Det är väl ändå ett rätt udda berättargrepp? Knausgårds Karl Ove älskar dessutom att arbeta/skriva, men så är det inte direkt i Ferris roman. Här kivas det, liksom i De imperfekta, om kontorsstolar, man hittar olika kreativa sätt att manipulera tidrapporten osv. Och så har jag lärt mig ett knep som jag vill dela med mig av:
Hank Neary hade stor aptit på böcker. Han brukade komma tidigt på morgonen i sin manchesterkavaj och med en bok från biblioteket, kopiera hela boken och sedan sitta vid sitt skrivbord och läsa vad som för en förbipasserande såg ut som några viktiga jobbpapper. Han kunde ta sig igenom ett par trehundrasidiga romaner i veckan.
Nu får man förstås inte kopiera böcker!! Men nog skulle hans tilltag göra arbetsveckorna innan sommarens semester lite lättare?
Ferris är aktuell med en ny roman på svenska - Tillståndet.
"Det var bara dit, mot det väsentligaste, mot den mänskliga existensens innersta kärna jag måste röra mig."
Ungefär samma tomhet som när gäster reser hem efter några dagars besök framkallar den utlästa Min kamp 2. Jag har tyckt mycket om att vistas i denna intensiva jag-berättelse.
Det finns i romanen ett slags poetik, en författares intention, som handlar om att skriva nära det egna jaget, att skriva äkta och sant. Det jag som framträder i boken känns just så, som äkta och sann och ärlig. Oavsett om den person som skildras är författaren själv eller ej. Ju längre jag läser desto mer väljer jag att bortse från de verkliga personerna bakom namnen, för att låta berättelsen träda fram. Men ändå. Tänk att kunna skriva så oförblommerat ärligt, att kunna ge ett sådant tillträde till ett annat jag.
Det finns så många spår i romanen som är intressanta förutom detta att man får syn på en annan människa, med alla hans skevheter. Det är intressant att få ta del av en utomståendes syn på svenskhet och på svenskt inskränkt kulturliv, de olikheter mellan svenskt och norskt som jag anat får ny näring. Och även om jag läser romanen som fiktion njuter jag i smyg när jag i boken möter huvudstadens kulturelit. Det avslöjas och kläs av. Samtidigt är det en skör kärlekssaga, en roman om föräldraskap och en berättelse om skapande. Det är konstnärsrock'n roll och outhärdlig, slitsam vardag. I ett.
Om Karl Ove Knausgård inte var en så säker författare, så välskrivande, hade kanske meningarna blivit till ett surr och pladder. Nu är det njutbart rätt igenom. Jag fastnar t o m mer i denna andra del än i den förra. Kanske är beröringspunkterna fler, kanske är berättelsen ännu öppnare. Det är ett människoliv. Så himla stort. Och samtidigt så futtigt.
Bokbabbel och Calliope låg före mig i läsningen, i besattheten.
Det finns i romanen ett slags poetik, en författares intention, som handlar om att skriva nära det egna jaget, att skriva äkta och sant. Det jag som framträder i boken känns just så, som äkta och sann och ärlig. Oavsett om den person som skildras är författaren själv eller ej. Ju längre jag läser desto mer väljer jag att bortse från de verkliga personerna bakom namnen, för att låta berättelsen träda fram. Men ändå. Tänk att kunna skriva så oförblommerat ärligt, att kunna ge ett sådant tillträde till ett annat jag.
Det finns så många spår i romanen som är intressanta förutom detta att man får syn på en annan människa, med alla hans skevheter. Det är intressant att få ta del av en utomståendes syn på svenskhet och på svenskt inskränkt kulturliv, de olikheter mellan svenskt och norskt som jag anat får ny näring. Och även om jag läser romanen som fiktion njuter jag i smyg när jag i boken möter huvudstadens kulturelit. Det avslöjas och kläs av. Samtidigt är det en skör kärlekssaga, en roman om föräldraskap och en berättelse om skapande. Det är konstnärsrock'n roll och outhärdlig, slitsam vardag. I ett.
Om Karl Ove Knausgård inte var en så säker författare, så välskrivande, hade kanske meningarna blivit till ett surr och pladder. Nu är det njutbart rätt igenom. Jag fastnar t o m mer i denna andra del än i den förra. Kanske är beröringspunkterna fler, kanske är berättelsen ännu öppnare. Det är ett människoliv. Så himla stort. Och samtidigt så futtigt.
Bokbabbel och Calliope låg före mig i läsningen, i besattheten.
onsdag 1 juni 2011
Tapas & co
Min bra mycket bättre hälft summerar fint den ätbara delen av påskresan till Barcelona. På den andra bloggen, alltså.
Men in white
Ett tillfälligt avbrott från Knausgård har jag ägnat åt Ljust & fräscht-boken författad av Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Jag tror att om man är alltför djupt nedsjunken i inredningsträsket så kan deras iakttagelser kännas cyniska och hånfulla. Men om man lagt ifrån sig inredningsmagasinen och rensat Hemnet från favoritfliken, och kanske dessutom fått nog av de vita haven utan något att fästa blicken vid, så är den snarare uppfriskande.
I mig landar boken faktiskt helt rätt. För trots ljusa väggar och trots ett visst mått av fräscht här hemma så lever jag inte för att inreda. Det är befriande att läsa deras version av varför vi håller på så här - varför inredning blivit en så stor del av våra liv, nästan som en religion, och för vårt identitetsskapande. Himla märkligt egentligen och på något sätt komiskt med dessa nästan erotiskt laddade texter som beskriver hem, och som författarna ger rikliga exempel på. Lite storstads- eller kanske Stockholmsfenomen tror jag dock det är. För jag har i alla fall aldrig hört talas om att man i Gävle gör "bostadskarriär", men det kanske inte är något man pratar högt om?
Det finns något komiskt i hur vi förhåller oss till vårt boende och inredningsdetaljerna. Där det som omger oss tillskrivs ett större värde än att vara bara stol, bord, säng, skål och kök. Hur det som förut signalerade fattigdom idag visar på god smak. Hur det plötsligt blir inne att köpa nytt, som ser ut som gammalt. Hur det personliga blir något slags mainstream. Tänker så på hur jag själv under de senaste resorna köpt souvenirer med ett ironiskt leende. För inte är väl jag en sådan som köper souvenirer? Som om de små snöbollarna blir finare för att min inställning till dem inte är den samlande turistens. Utan, ja vad då?
Ja, det är märkligt. Schyffert/Lindström skriver med ett lekfullt allvar och har fyllt boken med retfullt fina bilder. Antiinredningsboken är läsvärd och showen den hänger ihop med säkert sevärd.
I en av texterna skriver Lindström att han helst av allt vill bo i en fransk film. En krönika i DN skriven av Ingrid Hedström kanske kan avhjälpa just den drömmen om det perfekta? Läs den också - "I Paris slipper man inredningshetsen".
I mig landar boken faktiskt helt rätt. För trots ljusa väggar och trots ett visst mått av fräscht här hemma så lever jag inte för att inreda. Det är befriande att läsa deras version av varför vi håller på så här - varför inredning blivit en så stor del av våra liv, nästan som en religion, och för vårt identitetsskapande. Himla märkligt egentligen och på något sätt komiskt med dessa nästan erotiskt laddade texter som beskriver hem, och som författarna ger rikliga exempel på. Lite storstads- eller kanske Stockholmsfenomen tror jag dock det är. För jag har i alla fall aldrig hört talas om att man i Gävle gör "bostadskarriär", men det kanske inte är något man pratar högt om?
Det finns något komiskt i hur vi förhåller oss till vårt boende och inredningsdetaljerna. Där det som omger oss tillskrivs ett större värde än att vara bara stol, bord, säng, skål och kök. Hur det som förut signalerade fattigdom idag visar på god smak. Hur det plötsligt blir inne att köpa nytt, som ser ut som gammalt. Hur det personliga blir något slags mainstream. Tänker så på hur jag själv under de senaste resorna köpt souvenirer med ett ironiskt leende. För inte är väl jag en sådan som köper souvenirer? Som om de små snöbollarna blir finare för att min inställning till dem inte är den samlande turistens. Utan, ja vad då?
Ja, det är märkligt. Schyffert/Lindström skriver med ett lekfullt allvar och har fyllt boken med retfullt fina bilder. Antiinredningsboken är läsvärd och showen den hänger ihop med säkert sevärd.
I en av texterna skriver Lindström att han helst av allt vill bo i en fransk film. En krönika i DN skriven av Ingrid Hedström kanske kan avhjälpa just den drömmen om det perfekta? Läs den också - "I Paris slipper man inredningshetsen".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)