Ja, vad tyckte jag egentligen om Pojken på andra sidan? Irene Sabatinis roman som kanske orättvist blev katalysator för självkritiska tankar kring rollen som läsare.
Tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Sedan följer läsaren paret ett tiotal år till genom livet.
Författaren kan verkligen fånga läsaren både genom den inledande spänningen (är Ian skyldig eller inte?) och genom att låta Lindiwe möta honom. Jag gillar greppet med att skapa luckor, att författaren undanhåller läsaren hela sanningen för att bit för bit avslöja olika händelser. Samtidigt är det en skildring av ett samhälle i upplösning, där särskilt detta par är utsatt för hot.
Grundtonen tilltalar mig. Men jag önskar författaren sorterat mer. Det är så många aspekter som ska behandlas inom en och samma text. Författaren hade kunnat spara lite på krutet och istället fördjupat vissa delar. Det blir en galen mamma för mycket för historiens bästa.
Så både bra och mindre bra tycker jag om romanen. Men jag blir mer försiktig med att söka saker som inte finns. Omvärderar mina uppskruvade förväntningar och läser texten som text. I en värld som blir alltmer globaliserad, där vi rör oss alltmer, får alltmer lika referensramar borde samtidslitteratur världen över ha alla möjligheter att bli tillgänglig för en stor publik. Vi talar samma "språk" men har olika perspektiv. Det här har jag egentligen aldrig tänk, men; en författare har ingen skyldighet skriva utifrån sitt etniska ursprung, en människa är så mycket mer än det.
söndag 31 oktober 2010
lördag 30 oktober 2010
Hur etnocentrisk är jag?
Ingrid och Lyran har tyckt till om mitt torsdagsinlägg. Jag är jätteintresserad av flera personers tankar - kan inte släppa ämnet och blir inte klok av mig själv.
Poesiprovning
Efter dagens dos av Spanarna, funderar på hur länge jag lyssnat och inser det nog är sedan de var en del av Metropol då i P3, är det dags för Boklördag. Först tidningen sedan en egen lässtund.
Fastnar för "Snälla poesiskolan" av Anna Hallberg. Del ett om vad dikten handlar om
"Låt oss säga att du har en dikt framför dig. Det känns ovant. Bry dig inte om det. Dikten är där och den finns, strunta i vad den handlar om, starta istället med enkla motsatspar: 'Jaha, den här dikten, är den lång eller kort? Smal eller tjock? Rolig eller tråkig? Spattig eller seg? (...)"
Stycket ovan får mig att tänka på en vinprovning, den första och enda jag varit på. Smaken bestämdes efter motsatspar. Där de egna smaklökarna styrde uppfattningen. I vinets värld upplevde jag ett rätt och ett fel i hur drycken skulle uppfattas. I poesins värld råder en större frihet. Åtminstone tycker jag friheten förmedlas av Anna Hallberg som på ett inbjudande sätt lyfter fram verktyg för att som hon skriver "interagera" med poesin. En nybörjarkurs i poesi som inte fördummar läsaren utan inspirerar till närläsning. Jag gör som förr i tiden: klipper ur med sax och sparar.
Fastnar för "Snälla poesiskolan" av Anna Hallberg. Del ett om vad dikten handlar om
"Låt oss säga att du har en dikt framför dig. Det känns ovant. Bry dig inte om det. Dikten är där och den finns, strunta i vad den handlar om, starta istället med enkla motsatspar: 'Jaha, den här dikten, är den lång eller kort? Smal eller tjock? Rolig eller tråkig? Spattig eller seg? (...)"
Stycket ovan får mig att tänka på en vinprovning, den första och enda jag varit på. Smaken bestämdes efter motsatspar. Där de egna smaklökarna styrde uppfattningen. I vinets värld upplevde jag ett rätt och ett fel i hur drycken skulle uppfattas. I poesins värld råder en större frihet. Åtminstone tycker jag friheten förmedlas av Anna Hallberg som på ett inbjudande sätt lyfter fram verktyg för att som hon skriver "interagera" med poesin. En nybörjarkurs i poesi som inte fördummar läsaren utan inspirerar till närläsning. Jag gör som förr i tiden: klipper ur med sax och sparar.
torsdag 28 oktober 2010
Om läsning - tankar från en cykel
Under morgonens cykeltur till jobbet funderar jag på boken jag läser eller kanske mer på hur jag läser den.
Irene Sabatini är en författare från Zimbabwe, romanen heter Pojken från andra sidan. Denna debutroman tilldelades Orange Award for New Writers 2010. Romanen fångar mig från början – tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Där är jag nu i berättelsen, med ungefär halva kvar. Jag vet alltså inte vad som ska komma att hända, vilka vägar historien kommer att ta.
Nu till mina funderingar som jag skruvar och hårdrar lite:
Jag läser gärna litteratur från olika delar av världen. Men när jag läser, hur etnocentrisk är jag då? Är jag så präglad av min kultur att när jag läser något från som nu Zimbabwe förväntar jag mig då något annat, något som på ett positivt sätt skiljer sig? Förväntar jag mig att känna doften av Indien, färgerna och myllret när jag läser något av en indisk författare? Förväntar jag mig att en afrikansk författare ska skildra konflikter och stora frågor snarare än personliga problem och dilemman? Blir jag då besviken när berättarstrukturen är för västeuropeisk eller för amerikansk?
Är jag mer ”förlåtande”/”tillåtande” mot en roman som innehåller ingredienser jag tycker är ”för mycket” om den är skriven av en afrikansk författare än om den vore skriven av en säg amerikansk? Alltså reagerar jag olika på samma karaktär av historia beroende på varifrån författaren kommer och vilken kontext den skildrar? Hade jag tyckt mindre om romanen jag läser om den varit skriven av en amerikansk författare?
I romanen jag läser finns starka porträtt av människor och en berättelse som bjuder läsaren på överraskningar. Samtidigt finner jag vissa poänger lättköpta. Knepen för att bygga upp en intressant historia lite för enkla. Men ändå – det är på inget sätt en dålig roman. Men hade den varit skriven av en amerikansk dam är det inte säkert jag hade gillat den eller attraherats av de teman som tas upp. Eller så hade jag det.
Irene Sabatini är en författare från Zimbabwe, romanen heter Pojken från andra sidan. Denna debutroman tilldelades Orange Award for New Writers 2010. Romanen fångar mig från början – tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Där är jag nu i berättelsen, med ungefär halva kvar. Jag vet alltså inte vad som ska komma att hända, vilka vägar historien kommer att ta.
Nu till mina funderingar som jag skruvar och hårdrar lite:
Jag läser gärna litteratur från olika delar av världen. Men när jag läser, hur etnocentrisk är jag då? Är jag så präglad av min kultur att när jag läser något från som nu Zimbabwe förväntar jag mig då något annat, något som på ett positivt sätt skiljer sig? Förväntar jag mig att känna doften av Indien, färgerna och myllret när jag läser något av en indisk författare? Förväntar jag mig att en afrikansk författare ska skildra konflikter och stora frågor snarare än personliga problem och dilemman? Blir jag då besviken när berättarstrukturen är för västeuropeisk eller för amerikansk?
Är jag mer ”förlåtande”/”tillåtande” mot en roman som innehåller ingredienser jag tycker är ”för mycket” om den är skriven av en afrikansk författare än om den vore skriven av en säg amerikansk? Alltså reagerar jag olika på samma karaktär av historia beroende på varifrån författaren kommer och vilken kontext den skildrar? Hade jag tyckt mindre om romanen jag läser om den varit skriven av en amerikansk författare?
I romanen jag läser finns starka porträtt av människor och en berättelse som bjuder läsaren på överraskningar. Samtidigt finner jag vissa poänger lättköpta. Knepen för att bygga upp en intressant historia lite för enkla. Men ändå – det är på inget sätt en dålig roman. Men hade den varit skriven av en amerikansk dam är det inte säkert jag hade gillat den eller attraherats av de teman som tas upp. Eller så hade jag det.
onsdag 27 oktober 2010
Ljuv musik uppstod
Planen är att inte låta hösttröttheten ta över, att istället göra fina, roliga saker. Så igår kväll traskade maken och jag till Gävle konserthus för att möta en av stadens nya medlemmer. En stor, spegelblank Steinwayflygel som smyginvigdes av Per Tengstrand. Pianisten är känd även för mig som annars förknippar klassisk musik mer med kompositörer än med specifika musiker.
Flygeln presenteras och spelar sedan upp sitt stora register av toner och klanger. Jag ser pianistens snabba händer förflytta sig i kända stycken som låter som nya. Händerna avspeglas som snabba spindlar i flygelns front. Snabbt snabbt förhäxande. Var sitter musiken och minnet av den? Undrar jag. I huvudet, kroppen, händerna, hjärtat? Så berättar Per Tengstrand, mellan styckena, att det var genom Franz Liszt (1811-1886) inflytande som konsertpianster började spela utan notblad framför sig. Det är en konst i sig att minnas.
Ett stycke av Liszt tar oss till underjorden och ger en litterär prägel åt kvällen - titel på det spelade är "Efter läsning av Dante". Chopin är där också, förstås, tillsammans med bland andra Stenhammar, Grieg och Mozart. Chopins Nocturner är jag väldigt förtjust i. Jag lyssnar gärna på dem hemma och drömmer om att höra dem framföras i konsertform. En hel kväll med bara dem. Nu avslutas konserten med en sådan Nocturne. Med det är jag nöjd - särskilt som kvällen i sin helhet var en otroligt fin och fascinerande upplevelse.
Flygeln presenteras och spelar sedan upp sitt stora register av toner och klanger. Jag ser pianistens snabba händer förflytta sig i kända stycken som låter som nya. Händerna avspeglas som snabba spindlar i flygelns front. Snabbt snabbt förhäxande. Var sitter musiken och minnet av den? Undrar jag. I huvudet, kroppen, händerna, hjärtat? Så berättar Per Tengstrand, mellan styckena, att det var genom Franz Liszt (1811-1886) inflytande som konsertpianster började spela utan notblad framför sig. Det är en konst i sig att minnas.
Ett stycke av Liszt tar oss till underjorden och ger en litterär prägel åt kvällen - titel på det spelade är "Efter läsning av Dante". Chopin är där också, förstås, tillsammans med bland andra Stenhammar, Grieg och Mozart. Chopins Nocturner är jag väldigt förtjust i. Jag lyssnar gärna på dem hemma och drömmer om att höra dem framföras i konsertform. En hel kväll med bara dem. Nu avslutas konserten med en sådan Nocturne. Med det är jag nöjd - särskilt som kvällen i sin helhet var en otroligt fin och fascinerande upplevelse.
söndag 24 oktober 2010
Mord i skogen
För några veckor sedan, kanske det var, läste jag Mordet på Halland av danska Pia Juul. En frustrerande men allra mest lustfylld läsning av en bok som börjar som en deckare men slutar med fler frågor än svar. En antideckare, glädjande nog.
Pia Juul är poet också. Det märks i romanen. I hennes diktbok Helt åt skogen ett mord till, i diktsviten - offret, den sörjande, mördaren, polisen, vittnena och så rubrikerna:
RUBRIKER
Lik funnet i bäck
Man funnen död i skog
Små flickor fann lik i skog
Barn fann skjuten man i bäck
Känd författare mördad
Författare skjuten
Kanske skulle det ha roag honom att se dessa
variationer? Han kunde
ha hittat på några bättre.
Författare omsider avlägsnad från jordens yta!
Vem läste denne mans dödssjuka böcker?
Peter Jyde äntligen död!
Men det var bra att han var död och inte skulle
vara vittne till eftermälet:
"Känd författare död". Om han var känd kunde
de väl skriva hans namn?
Och det kunde de inte. Ingen visste vem Peter
Jyde var. Bara de
hundra som köpte hans böcker, och så hans mor
och hans redaktör och så
Veronika.
Som han skulle gifta sig med
men det blev det inget av
för han var ju död.
Pia Juul är poet också. Det märks i romanen. I hennes diktbok Helt åt skogen ett mord till, i diktsviten - offret, den sörjande, mördaren, polisen, vittnena och så rubrikerna:
RUBRIKER
Lik funnet i bäck
Man funnen död i skog
Små flickor fann lik i skog
Barn fann skjuten man i bäck
Känd författare mördad
Författare skjuten
Kanske skulle det ha roag honom att se dessa
variationer? Han kunde
ha hittat på några bättre.
Författare omsider avlägsnad från jordens yta!
Vem läste denne mans dödssjuka böcker?
Peter Jyde äntligen död!
Men det var bra att han var död och inte skulle
vara vittne till eftermälet:
"Känd författare död". Om han var känd kunde
de väl skriva hans namn?
Och det kunde de inte. Ingen visste vem Peter
Jyde var. Bara de
hundra som köpte hans böcker, och så hans mor
och hans redaktör och så
Veronika.
Som han skulle gifta sig med
men det blev det inget av
för han var ju död.
lördag 23 oktober 2010
Passion i Milano
Det går inte att känna sig chic i cykelhjälm! Jag har misstänkt det och insett att det stämmer efter två dagars behjälmade turer till jobbet. Chict är det däremot i Milano där filmen Kärlek på italienska utspelar sig. Den har nu äntligen nått Gävle! Fast titeln? Vad var det för fel på Io son l'amore - som på engelska tolkats I am love?
Filmen är dramatisk som en opera och musiken slår an tonen för dramat som utspelar sig. Vi möter den anrika familjen Recchi där modern Emma spelad av Tilda Swinton står i centrum för handlingen. I filmen ett materiellt överdåd, ett hus som verkar hämtat ur fantasin, gnistrande juveler och tjusiga middagar. De verkar har det väldigt bra. Men med maken på affärsresa och barnen utflugna på väg att finna sina egna liv söker Emma något mer. Hon finner en älskare i kocken, sonens vän. Förhållandet växer till en passion så stor att ingenting annat har betydelse. Allt ska skalas av, kläs av. I Swintons nakna, uttrycksfulla, ansikte gestaltas skeendet som blir alltmer dramatiskt och hastigt ställs allt på sin spets.
Att vi, maken och, jag lämnar salongen med vissa orätade frågetecken kanske inte är negativt? Men blev filmen mer öppen än som var från början tänkt? Ibland också kanske helt avsiktliga klippfel - där bilder från senare förebådar vad som komma skall? Ibland är det überdramatiskt. Det är så italienskt det kan bli och för mig som alltid längtar dit är det njutbart. Med musik och expressiva bilder tecknas ett klassiskt familjedrama eller kärlekshistoria och skapas en riktigt stark filmupplevelse. En annan film gjorde sig lite påmind.
Att vi, maken och, jag lämnar salongen med vissa orätade frågetecken kanske inte är negativt? Men blev filmen mer öppen än som var från början tänkt? Ibland också kanske helt avsiktliga klippfel - där bilder från senare förebådar vad som komma skall? Ibland är det überdramatiskt. Det är så italienskt det kan bli och för mig som alltid längtar dit är det njutbart. Med musik och expressiva bilder tecknas ett klassiskt familjedrama eller kärlekshistoria och skapas en riktigt stark filmupplevelse. En annan film gjorde sig lite påmind.
fredag 22 oktober 2010
Kvinna i mansdominerat land
I mitt land prisas kvinnor som ger upp sin rätt att protestera. Sedan dör de utan något annat att föra vidare till sina döttrar än osjälviskhet; ett pinande arv, som tårar nerför en svedd strupe.
Så tänker Enitan, huvudperson i den prisbelönta nigerianska författaren Sefi Attas roman Allt gott ska komma dig till del (2010). Romanen skildrar Enitans uppväxt och liv i Lagos från 70 till 90-tal. Som barn lär Enitan känna Sheri, grannflickan som öppnar upp för en friare tillvaro. Vänskapen uppskattas inte av Enitans föräldrar, modern som efter en sons död tillbringar all sin tid i kyrkan och fadern, advokaten. Så inträffar det värsta som kan hända och flickorna skiljs åt.
Enitan går i sin fars fotspår, utbildar sig i England till advokat men återvänder hem, till landet hon älskar. Det är ett land präglat av snabba maktskiften och kupper, av otrygghet och en opålitlig infrastruktur men samtidigt av en stolthet och en tro på förändring är möjlig. Enitan söker kärleken och finner den - men ingenting är enkelt. När hennes far blir fängslad för att ha uttryckt sina åsikter alltför högt vaknar Enitans eget engagemang, vilket för in fler starka figurer i berättelsen.
Attas text skildrar skickligt både individen och hennes plats i samhället och samhället som sådant. Att vara modern kvinna är för Enitan svårt att förena med förväntningarna i det manligt styrda samhälle hon lever i. Den traditionella kvinnorollen är svår att frångå, även på det privata planet.
I ett av bokens kanske mer udda men intressanta partier låter författaren Enitan jämföra afrikansk litteratur med böcker av "utländska" författare:
Och dessutom verkade det som om afrikanska författare hela tiden var tvungna att förklara de enklaste ting för resten av världen. För en afrikansk läsare kändes det som om saker och ting blev alltför ingående beskrivna. Ta harmattan, till exempel. Man visste ju redan: en period från december till januari, damm i ögonen, hosta, kyliga morgnar och fram mot eftermiddagen svettiga armhålor. När jag läste utländska böcker förklarade de aldrig naturliga saker, som snö. Hur den knarrade under skorna, blötte ner ens ansikte så att det blev både varmt och kallt.
Atta själv förklarar också i sin text, både här och på andra ställen. Skrivandes för en publik utöver den afrikanska/nigerianska. Så en viss självkritik spåras i stycket ovanför. Vilken är den tänkta publiken? Samma sak uppstår i viss litteratur utgiven av indiska författare, men skrivna för en mer västerländsk publik. Stycket fortsätter sedan med kritik av den exoticerande bild som ges av Afrika i litteraturen, Afrika som den mörka kontinenten.
Författaren vill säga mycket med sin roman, vill väcka frågor och tankar. Mest nerv har berättelsen i skildringen av Enitans barndom och i skildringen av kampen för ett rättivst samhälle, där människor inte fängslas för sina åsikters skull. Det bestående minnet blir nog det av en engagerande och gripande roman - både om romanens starka kvinnor och om ett samhällssystem på väg mot förändring.
Sefi Atta var där jag inte var, på Bokmässan. Bland annat hos Pocketblogg finns en rapport från ett seminarium med författaren.
Det finns ju en del andra nyare romaner från Nigeria som också översatts till svenska som även de bjudit på starka läsupplevelser. Abigails liv och En halv gul sol till exempel.
Så tänker Enitan, huvudperson i den prisbelönta nigerianska författaren Sefi Attas roman Allt gott ska komma dig till del (2010). Romanen skildrar Enitans uppväxt och liv i Lagos från 70 till 90-tal. Som barn lär Enitan känna Sheri, grannflickan som öppnar upp för en friare tillvaro. Vänskapen uppskattas inte av Enitans föräldrar, modern som efter en sons död tillbringar all sin tid i kyrkan och fadern, advokaten. Så inträffar det värsta som kan hända och flickorna skiljs åt.
Enitan går i sin fars fotspår, utbildar sig i England till advokat men återvänder hem, till landet hon älskar. Det är ett land präglat av snabba maktskiften och kupper, av otrygghet och en opålitlig infrastruktur men samtidigt av en stolthet och en tro på förändring är möjlig. Enitan söker kärleken och finner den - men ingenting är enkelt. När hennes far blir fängslad för att ha uttryckt sina åsikter alltför högt vaknar Enitans eget engagemang, vilket för in fler starka figurer i berättelsen.
Attas text skildrar skickligt både individen och hennes plats i samhället och samhället som sådant. Att vara modern kvinna är för Enitan svårt att förena med förväntningarna i det manligt styrda samhälle hon lever i. Den traditionella kvinnorollen är svår att frångå, även på det privata planet.
I ett av bokens kanske mer udda men intressanta partier låter författaren Enitan jämföra afrikansk litteratur med böcker av "utländska" författare:
Och dessutom verkade det som om afrikanska författare hela tiden var tvungna att förklara de enklaste ting för resten av världen. För en afrikansk läsare kändes det som om saker och ting blev alltför ingående beskrivna. Ta harmattan, till exempel. Man visste ju redan: en period från december till januari, damm i ögonen, hosta, kyliga morgnar och fram mot eftermiddagen svettiga armhålor. När jag läste utländska böcker förklarade de aldrig naturliga saker, som snö. Hur den knarrade under skorna, blötte ner ens ansikte så att det blev både varmt och kallt.
Atta själv förklarar också i sin text, både här och på andra ställen. Skrivandes för en publik utöver den afrikanska/nigerianska. Så en viss självkritik spåras i stycket ovanför. Vilken är den tänkta publiken? Samma sak uppstår i viss litteratur utgiven av indiska författare, men skrivna för en mer västerländsk publik. Stycket fortsätter sedan med kritik av den exoticerande bild som ges av Afrika i litteraturen, Afrika som den mörka kontinenten.
Författaren vill säga mycket med sin roman, vill väcka frågor och tankar. Mest nerv har berättelsen i skildringen av Enitans barndom och i skildringen av kampen för ett rättivst samhälle, där människor inte fängslas för sina åsikters skull. Det bestående minnet blir nog det av en engagerande och gripande roman - både om romanens starka kvinnor och om ett samhällssystem på väg mot förändring.
Sefi Atta var där jag inte var, på Bokmässan. Bland annat hos Pocketblogg finns en rapport från ett seminarium med författaren.
Det finns ju en del andra nyare romaner från Nigeria som också översatts till svenska som även de bjudit på starka läsupplevelser. Abigails liv och En halv gul sol till exempel.
söndag 17 oktober 2010
Trängsel i kyrkan
Efter gårdagens intensiva krattande etc känner jag mig ledbruten medan käre maken är ledbruten på riktigt fast inte av krattande. Poesi är säkert bra för både kropp och själ. Därför tar jag, liksom Vixxtoria, ned Tomas Tranströmer från hyllan. Hos honom en dikt jag återkommer till. Ord att vila i.
Romanska bågar
"Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.'
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt."
Valv bakom valv oändligt. Så förunderligt att vara människa.
Romanska bågar
"Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.'
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt."
Valv bakom valv oändligt. Så förunderligt att vara människa.
I 20-talets Harlem
Det är som att hon har historien i sin hand men slungar den hårt i golvet så att den splittras för att sedan foga samman dem igen på ett helt nytt sätt. Det är ett pussel att läsa romanen, ett krävande stycke text. Men samtidigt en stimulerande och intressant läsning både om enskilda och kollektiva levandsöden. En roman komponerad så att olika röster får var sitt soloavsnitt, den återkommande berättarrösten/författaren/boken inte är helt tillförlitilig. En berättelse som följer jazzen, i vars ålder den utspelar sig. Det är en roman som saknar centrum - eller har flera.
Redan i berättelsens början finns huvudhandlingen klar: Joe skjuter sin unga älskarinna, på begravningen störtar den bedragna hustrun Violet över den unga döda med kniven. Utifrån det vrids scenen, vävs eller varvas rösterna och tidsperspektiven. Vilka är Joe och Violet - hur hamnade de så kära här? Teman som sökande efter ursprung och frihet, som kärlek och hämnd blir synliga.
Jag hittar in och kanske till slut ut.
Redan i berättelsens början finns huvudhandlingen klar: Joe skjuter sin unga älskarinna, på begravningen störtar den bedragna hustrun Violet över den unga döda med kniven. Utifrån det vrids scenen, vävs eller varvas rösterna och tidsperspektiven. Vilka är Joe och Violet - hur hamnade de så kära här? Teman som sökande efter ursprung och frihet, som kärlek och hämnd blir synliga.
Jag hittar in och kanske till slut ut.
lördag 16 oktober 2010
Fingervantar
Efter flera timmars gårdsstädning, med krattning och sopning och med löv som hånfullt fortsätter att dala lägga sig på det frostbitna gräset, behöver jag något välbekant. Några ord att vila i. För kroppen är trött och håret står som det vill efter tid i mössa. Hos Werner Aspenström regnar det både ute och inne, här är i alla fall sol.
"Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.
Men regnar gör det alltid.
Hur högt når gråtpelaren i dig?
Till naveln? Brösten? Strupen?
Du behöver inte klä av dig och visa.
Vi läser det i varandras ögon
som på gradskivor.
Måste något sägas kan man säga:
Älskade,
till i morgon torkar dina fingervantar."
"Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.
Men regnar gör det alltid.
Hur högt når gråtpelaren i dig?
Till naveln? Brösten? Strupen?
Du behöver inte klä av dig och visa.
Vi läser det i varandras ögon
som på gradskivor.
Måste något sägas kan man säga:
Älskade,
till i morgon torkar dina fingervantar."
torsdag 14 oktober 2010
Let's misbehave!
Biel i rollen som amerikanskan och rallyföraren Larita äktar den yngre John Whitaker. Tillsammans åker de till Johns äktengelska familjegods och möter en desiullsionerad far som motvilligt kommit hem efter kriget, ett par till en början beundrande systrar och inte minst, en härskande mor i Scott Thomas skepnad. Det som utspelas på godset är en tragikomisk historia där Laritas frigjordhet ställs mot mrs Whitakers konservativa seende. Det blir en kamp mellan dessa båda om John men också om rätten att leva sitt liv på det sätt man vill. Hemligheter avslöjas medan jakt, bal och andra sociala umgängen pågår. Allt förpackat i en snygg kostym. Det är riktigt riktigt bra...så bra att jag nog ser om den innan den lämnas tillbaka.
Säffle på bokkartan
Var det någon mer än jag som såg Kulturnyheterna på Svt igår? Och tänkte att Säffle blir ett framtida utfkyktsmål? Lite har jag tappat tron på bokhandelns förmåga att inspirera och bjuda på läsmiljöer, men så berättas det om en ung man som gått sin alldeles egen väg och öppnat bokhandel/kafé i den värmländska staden. De bilder som visades från butiken Röda rummet gav löfte om en plats med mycket själ och med ett innehåll av internationell prägel tillägnat litteraturälskaren/kännaren. Där skulle jag gärna slå mig ned en stund, bläddra i en bok och dricka en kopp te (eller kaffe som sketchen säger). Här finns inslaget just nu.
tisdag 12 oktober 2010
Bokbloggarnas litteraturpris
Läs mer hos Breakfast Bookclub som instiftat utmärkelsen.
söndag 10 oktober 2010
Med skeva uttryck
En vacker höstdag åker vi, make, bror och jag, på utflykt i ett Gästrikland som glöder.
Vi åker till ett av alla dessa bruk - Högbo - idag ett kultur- och friluftsområde. Här finns bland mycket annat Keramikgalleriet, en ateljé där Margareta Persson huserar. Dit går vi för att pånytt se hennes olika skapelser. Det är figurer med skeva, surmulna ansiktsuttryck och kroppar i märkliga proportioner. De är på en gång tragiska, komiska och skrämmande. De ser inte särskilt trevliga ut. Egentligen. Men mest söker de betraktarens kärlek, tror jag.
När jag går med kameran, rädd att bli misstänkt för industrispionage, får jag hindra mig själv från att klappa på monstren, ballerinorna, hundarna eller någon av de andra som befolkar världen. Jag är förstås inte ensam om att gilla det jag ser. Min kollega på spaning är ett stort fan och har också skrivit om konsten.
Ett par av mina favoriter till sist, dessa damer, vars blickar sätter igång fantasin. Vad händer omkring dem? Vilken relation har de, lika klädda som de är? Varje figur sätter igång en historia.
Och ja, de går ju att köpa. Ska tänka på det.
Vi åker till ett av alla dessa bruk - Högbo - idag ett kultur- och friluftsområde. Här finns bland mycket annat Keramikgalleriet, en ateljé där Margareta Persson huserar. Dit går vi för att pånytt se hennes olika skapelser. Det är figurer med skeva, surmulna ansiktsuttryck och kroppar i märkliga proportioner. De är på en gång tragiska, komiska och skrämmande. De ser inte särskilt trevliga ut. Egentligen. Men mest söker de betraktarens kärlek, tror jag.
När jag går med kameran, rädd att bli misstänkt för industrispionage, får jag hindra mig själv från att klappa på monstren, ballerinorna, hundarna eller någon av de andra som befolkar världen. Jag är förstås inte ensam om att gilla det jag ser. Min kollega på spaning är ett stort fan och har också skrivit om konsten.Ett par av mina favoriter till sist, dessa damer, vars blickar sätter igång fantasin. Vad händer omkring dem? Vilken relation har de, lika klädda som de är? Varje figur sätter igång en historia.
Och ja, de går ju att köpa. Ska tänka på det.
fredag 8 oktober 2010
Från den ena till den andra
"Man ville ta läsarens hjärta med storm, men vad gör läsaren? Klockan tre har han läst ut ens bok och klockan fyra börjar han på en ny, oavsett hur bra den förra var."
I det här fallet är läsaren en hon som gör just så. Sträckan jag använder för att smälta en roman är ganska kort. Nu är jag igång med nästa som jag väntar ska bli en stor läsupplevelse till. Nostalgia av Mircea Cãrtãrescu. En man vars namn nämndes inför Nobelpriset. Den författare som berättar i prologen skriver orden om den flyktige läsaren.
Årets pristagare har jag inte läst, kanske håller jag på med en framtida?
I det här fallet är läsaren en hon som gör just så. Sträckan jag använder för att smälta en roman är ganska kort. Nu är jag igång med nästa som jag väntar ska bli en stor läsupplevelse till. Nostalgia av Mircea Cãrtãrescu. En man vars namn nämndes inför Nobelpriset. Den författare som berättar i prologen skriver orden om den flyktige läsaren.
Årets pristagare har jag inte läst, kanske håller jag på med en framtida?
tisdag 5 oktober 2010
Hedda, kom tillbaka!
"Det är så vemodigt att leva, man visar sig kapabel och är det inte."
Det var med motstridiga känslor jag läste igår. Läste som om jag halkat tillbaka i slukaråldern. Jag ville texten skulle vara för evigt samtidigt som läskraften för att läsa ut var stark.
Det är mitt första men inte sista möte med Sigrid Combüchen. Ibland är det med oro jag närmar mig ett verk så tokhyllat som Spill har blivit. Men romanen mer än infriar alla högt ställda förväntningar. Den är mästerligt skriven!
Hedvig Langemark får i gåva en av Combüchens böcker, i boken finns ett foto beskrivet som Hedvig känner igen som föreställande sig själv som barn. Brevet är början på en brevväxling, om än en något ensidig sådan, där Hedvigs liv växer fram. Parallellt diktar Combüchen, en fiktion i fiktionen, om Hedvig/Hedda. Breven föregriper ibland berättelsen om Heddas liv, lockar vidare, lovar mer.
Hedda som under 30-talet växer upp i en familj med tre till karaktären olika bröder. Familjen är fin, de lever gott och ser hellre att barnen ägnar sig åt akademiska yrken än åt det konstnärliga. Hedda är en reflekterande ung kvinna som väljer sin egen väg och ger sig av från Lund till Stockholm för gå i lära i en sömnadsateljé. Det är ett val som får stöd även om det ifrågasätts. Hon bryter sig fri, i väntan på äktenskapet eller högre studier. Jag gillar det här att det är lagom svårt - hon behöver inte bryta helt med föräldrarna för att lämna hemmet. Men hon lever med känslan av att svika, av att inte leva upp till förväntningarna. Hennes uppror är lugnt och går att känna igen sig i. Hedda hamnar inom filmen, gör mindre roller och någon större. I Stockholm finns också kärleken, mannen att åtrå.
Författaren ifrågasätter Heddas liv - gjorde hon verkligen de rätta valen? Var hon ett rö för vinden? Eller som jag läser det en kvinna som vågade prova, gick sin egen väg och tog konsekvenserna av sitt agerande. Ibland är det livet som väljer.
Jag är stum av beundran inför hur Combüchen, den reella och i boken självironiska, bygger upp berättelsen. Hur hon låter den snirkla runt sig själv utan att någonsin tappa bort mig. Jag häpnar när jag kommer tillbaka, inser att jag svävat genom tid och rum i ett och samma avsnitt. Det är härligt läsa en text som inte skaver någonstans, som känns så självklar i alla bitar. Det är skönt också med den äldre Hedda, som läsaren möter genom breven, som med sin distans till det som hände då ger något slags löfte om att det ordnar sig.
Till och med de mer heta scenerna är så rätt, så sensuella men samtidigt realistiskt skildrade. Det är med blossande kinder jag läser, blir som en del av Heddas hud. Jag njuter av stadsskildringarna, av de fina gatorna i Lund och av storstaden Stockholm där Hedda gärna besöker mitt favoritbadhus.
"Dessa höstmånader renoverades damavdelningen som fanns ovanpå, som hade svängda fönster utåt trädgården och ladylike utsmyckning men bara tiometersbassäng. Därför fick även kvinnor använda den tjugofem yards långa herrbassängen, som fanns i en salong i en simhall, med mörka träslag och palmer och aspidistrar"
Språket en njutning när Centralbadet beskrivs. Därtill finfina skildringar från sömnadsarbetet i ateljén. Och epitetet "damroman" får sin förklaring och sitt sammanhang, vad annars? Här finns känsla för detaljerna samtidigt som perspektivet och blicken för helheten aldrig saknas.
Jag blir helt lycklig av att tänka på smarta, kloka Spill och hoppas många låter sig ta del av läsupplevelsen. Hedda är en romanfigur som placerar sig nära hjärtat tillsammans med bl a Tony, Alberte och Emelie. Andra kvinnor jag följt och lärt känna i litteraturen. Frågan är hur jag laddar om efter det här?
Det var med motstridiga känslor jag läste igår. Läste som om jag halkat tillbaka i slukaråldern. Jag ville texten skulle vara för evigt samtidigt som läskraften för att läsa ut var stark.
Det är mitt första men inte sista möte med Sigrid Combüchen. Ibland är det med oro jag närmar mig ett verk så tokhyllat som Spill har blivit. Men romanen mer än infriar alla högt ställda förväntningar. Den är mästerligt skriven!
Hedvig Langemark får i gåva en av Combüchens böcker, i boken finns ett foto beskrivet som Hedvig känner igen som föreställande sig själv som barn. Brevet är början på en brevväxling, om än en något ensidig sådan, där Hedvigs liv växer fram. Parallellt diktar Combüchen, en fiktion i fiktionen, om Hedvig/Hedda. Breven föregriper ibland berättelsen om Heddas liv, lockar vidare, lovar mer.
Hedda som under 30-talet växer upp i en familj med tre till karaktären olika bröder. Familjen är fin, de lever gott och ser hellre att barnen ägnar sig åt akademiska yrken än åt det konstnärliga. Hedda är en reflekterande ung kvinna som väljer sin egen väg och ger sig av från Lund till Stockholm för gå i lära i en sömnadsateljé. Det är ett val som får stöd även om det ifrågasätts. Hon bryter sig fri, i väntan på äktenskapet eller högre studier. Jag gillar det här att det är lagom svårt - hon behöver inte bryta helt med föräldrarna för att lämna hemmet. Men hon lever med känslan av att svika, av att inte leva upp till förväntningarna. Hennes uppror är lugnt och går att känna igen sig i. Hedda hamnar inom filmen, gör mindre roller och någon större. I Stockholm finns också kärleken, mannen att åtrå.
Författaren ifrågasätter Heddas liv - gjorde hon verkligen de rätta valen? Var hon ett rö för vinden? Eller som jag läser det en kvinna som vågade prova, gick sin egen väg och tog konsekvenserna av sitt agerande. Ibland är det livet som väljer.
Jag är stum av beundran inför hur Combüchen, den reella och i boken självironiska, bygger upp berättelsen. Hur hon låter den snirkla runt sig själv utan att någonsin tappa bort mig. Jag häpnar när jag kommer tillbaka, inser att jag svävat genom tid och rum i ett och samma avsnitt. Det är härligt läsa en text som inte skaver någonstans, som känns så självklar i alla bitar. Det är skönt också med den äldre Hedda, som läsaren möter genom breven, som med sin distans till det som hände då ger något slags löfte om att det ordnar sig.
Till och med de mer heta scenerna är så rätt, så sensuella men samtidigt realistiskt skildrade. Det är med blossande kinder jag läser, blir som en del av Heddas hud. Jag njuter av stadsskildringarna, av de fina gatorna i Lund och av storstaden Stockholm där Hedda gärna besöker mitt favoritbadhus.
"Dessa höstmånader renoverades damavdelningen som fanns ovanpå, som hade svängda fönster utåt trädgården och ladylike utsmyckning men bara tiometersbassäng. Därför fick även kvinnor använda den tjugofem yards långa herrbassängen, som fanns i en salong i en simhall, med mörka träslag och palmer och aspidistrar"
Språket en njutning när Centralbadet beskrivs. Därtill finfina skildringar från sömnadsarbetet i ateljén. Och epitetet "damroman" får sin förklaring och sitt sammanhang, vad annars? Här finns känsla för detaljerna samtidigt som perspektivet och blicken för helheten aldrig saknas.
Jag blir helt lycklig av att tänka på smarta, kloka Spill och hoppas många låter sig ta del av läsupplevelsen. Hedda är en romanfigur som placerar sig nära hjärtat tillsammans med bl a Tony, Alberte och Emelie. Andra kvinnor jag följt och lärt känna i litteraturen. Frågan är hur jag laddar om efter det här?
lördag 2 oktober 2010
Damroman & Sherry
"Bästa Sigrid Combüchen,jag blir så avundsjuk när Ni skriver om det Ni kallar sherrytimmen. På terrassen när solen går in i Säfstaholmträdets bladverk och Ni hör klockorna från domkyrkan och Allhelgonakyrkan slå sex, 'den mörkare i efterklangen av den ljusare'"
ur Spill (en härlig Riktig Roman)
(drycken förstås från min present.)
"Om hösten när det är riktigt tyst i skogen kan man höra nästa vårs gökar gala"
Så mycket tänkt har det kanske inte blivit under tankepausen men efter för många långa arbetsdagar hittar jag tillbaka till mig själv. Så denna förlängda oplanerade helg känns väldigt välgörande.
På förmiddagen var jag "på stan" - dels för att förse garderoben med något nytt - och dels för att byta kakboken som ingick i tantkittet. Boken finns nämligen redan hemma i hyllan (den är makens...). Så uppdraget var att hitta något som lever upp till tantepitetet - jag hoppas vännerna godkänner en "damroman"? Med hem följde Spill av Sigrid Combüchen. (Eftersom jag lånar de flesta böcker jag läser är jag inte så ofta i bokhandeln, så jag är väl en av de som bidrar till att där ser ut som det gör? Till att boken fått en allt mindre framträdande plats. Fast idag tänkte jag mer på de som arbetar i bokhandeln än på själva butiken. På hur det känns att som kanske jättebokintresserad bokandelsmedarbetare bli tvungen att kränga annat istället. För att affären ändrar inriktning. Tänker på biblioteken vars innehåll kanske förblir detsamma men förpackas annorlunda, hur det kommer att kännas när e-boken verkligen blir Boken och den mellan pärmar bundna blir något kuriöst. Om det nu blir.)
Ett av samtalen var det mellan bla Richard Dowden som skrivit om Afrika och Nurrudin Farah. Det väckte en del tankar kring vem som äger "frågan Afrika". Vem som "har rätt" att uttala sig, rätt att beskriva. Ibland kanske den journalistiska förenklingen behövs för att väcka ett intresse, för att bringa åtminstone en skenbar ordning i komplicerade förhållanden. Jag ser i alla fall fram emot att läsa Dowdens Afrika : Framtidens kontinent.
Afrika-temat har satt sin prägel på böckerna jag reserverat i biblioteket - Coconut, Pojken från andra sidan, Atlantens mage och så Afrika av Dowden. Fast på listan finns också Lindgrens Minnen (eller kanske mer O-minnen?) Och hemma väntar fortfarande Nostalgia och som alltid Förbländningen förutom de som nämndes överst i inlägget.
Och på torsdag fylls väl läslistan på med årets Nobelpristagare?
Rubriken är förstås inte min utan av Eeva Kilpi.
På förmiddagen var jag "på stan" - dels för att förse garderoben med något nytt - och dels för att byta kakboken som ingick i tantkittet. Boken finns nämligen redan hemma i hyllan (den är makens...). Så uppdraget var att hitta något som lever upp till tantepitetet - jag hoppas vännerna godkänner en "damroman"? Med hem följde Spill av Sigrid Combüchen. (Eftersom jag lånar de flesta böcker jag läser är jag inte så ofta i bokhandeln, så jag är väl en av de som bidrar till att där ser ut som det gör? Till att boken fått en allt mindre framträdande plats. Fast idag tänkte jag mer på de som arbetar i bokhandeln än på själva butiken. På hur det känns att som kanske jättebokintresserad bokandelsmedarbetare bli tvungen att kränga annat istället. För att affären ändrar inriktning. Tänker på biblioteken vars innehåll kanske förblir detsamma men förpackas annorlunda, hur det kommer att kännas när e-boken verkligen blir Boken och den mellan pärmar bundna blir något kuriöst. Om det nu blir.)
I skrivande stund velar jag mellan att läsa klart Petina Gappahs noveller i Sorgesång för Easterly eller att direkt börja med den nyköpta.
Ett av samtalen var det mellan bla Richard Dowden som skrivit om Afrika och Nurrudin Farah. Det väckte en del tankar kring vem som äger "frågan Afrika". Vem som "har rätt" att uttala sig, rätt att beskriva. Ibland kanske den journalistiska förenklingen behövs för att väcka ett intresse, för att bringa åtminstone en skenbar ordning i komplicerade förhållanden. Jag ser i alla fall fram emot att läsa Dowdens Afrika : Framtidens kontinent.
Afrika-temat har satt sin prägel på böckerna jag reserverat i biblioteket - Coconut, Pojken från andra sidan, Atlantens mage och så Afrika av Dowden. Fast på listan finns också Lindgrens Minnen (eller kanske mer O-minnen?) Och hemma väntar fortfarande Nostalgia och som alltid Förbländningen förutom de som nämndes överst i inlägget.
Och på torsdag fylls väl läslistan på med årets Nobelpristagare?
Rubriken är förstås inte min utan av Eeva Kilpi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)