En nackdel med att bok-blocka* är att det tar lång tid att skriva, och att jag har svårt att i efterhand tyda min handstil. Jag tänker på det när jag läser Eva Dozzis Jävla John en roman som utspelar sig under Beatles-eran och handlar om svenska Katja, musikstuderande och hotellstäderska, som av en händelse möter John Lennon. Motvilligt, från hennes sida, uppstår tycke. Genom de bådas perspektiv och genom Katjas dagboksanteckningar följer vi kärlekshistorien. Utanför skriker fansen.

Utan min fina kollega som pratade varmt om boken hade jag inte hittat till den och jag är glad att jag hittat den. Mest gillar jag berättelsen om Katja. Det 60-tal som skildras är så långt från vårt 00-tal. Det är tiden innan datorerna när man fortfarande skrev brev till varandra eller använde den fasta telefonen, det är en tid innan slit-och-släng, innan konsumtionshysteri och annat. Jag tror att jag som är född -75 egentligen borde ha kommit till tidigare för jag känner igen mig i den tid Dozzi skildrar och jag längtar tillbaka, trots att jag alls inte var påtänkt då. När de senare delarna av Heimat sändes på tv, då jag gick i gymnasiet eller om det var högstadiet, ville jag vara med studenterna på akademin i München. Nu gottar jag mig åt beskrivningar som:

Katja kastar ifrån sig väskan med noter och skalar hastigt av sig kläderna: kappan [från Katja of Sweden], lusekoftan från mammas släktingar i Norge, den apelsinfärgade halsduken och mössan i samma färg och lovikavantarna, allt kastas över en stol. Slamkryparna med de tjocka gummisulorna tar hon också av [...]

Och efter att jag skrivit klart måste jag upp på vinden och leta på lusekoftan pappa fick någongång på kanske 60-talet och som jag bar i gymnasiet och en bit därefter. Varför den förpassades dit upp vet jag inte. För vacker, det är den fortfarande.

Ännu mer när jag läser tänker jag på hur långt man får gå. För visst är väl Dozzis historia om svenska Katja som möter Lennon och som jag hört också får barn med honom uppdiktad? Jag är inte insatt i Beatles. Hade varit ett hängivet stones-fan om jag varit med när det begav sig. Fast jag vet i och för sig inte mer om dem. Flera författare använder ju verkliga personer i fiktiva berättelser - från i år förutom Dozzi även Per Wästberg som skriver om Linnés lärjunge Anders Sparrman och Malte Persson som skriver om akademieledamoten etc Edelcrantz. Men det är personer som levt längre tillbaka i tiden. Det är också biografiska romaner som jag förstått skildrar deras liv med något slags sanningshalt. Men att ge sig på en mer samtida person, som har släkt, barn etc i livet och göra dem till fiktiva figurer? Dozzi skriver i en eftertext att hon ligger så nära sanningen som möjligt. Men dit hör väl inte Katja? Romanen är skriven på svenska och har därmed en begränsad räckvidd. Men rent generellt - hur mycket kan man i konstnärligt syfte använda verkliga personer?

En författare som jag varit som besatt av under hösten är Jonas Hassen Khemiri - anledningen är bokcirkeln jag lett och det stundande författarbesöket. Hans texter går in och ut ur sig själva. Författaren skriver in sig själv som karaktär - fiktiv eller verklig? När jag hör honom i intervjuer går det han säger som sig själv tillbaka på texterna. Jag ser kopplingar i hans texter till texter om hans texter. T ex så nämns i pjäsen Invasion! Pirandellos skådespel Sex roller söker en författare. Denna pjäs jämför recensenter Khemiris andra drama, Fem gånger Gud, med. Det finns något slags cirkelrörelse mellan Khemiri, det han skriver och texterna om honom. Och jag förstår de där konspirationsteoretikerna. För visst är det så att Khemiri inte finns på riktigt? Visst är det så att de texter han anses ha skrivit ingår i ett större sammanhang där kritiker, media, tv ingår? Visst är Khemiri-projektet ett sätt att visa att livet är fiktion - i sig självt en stor berättelse?


* Myten om Hermias s k paus är härmed avslöjad som en bluff. Hon var bara en liten kopia av Lundell...

;-)

Homeros

eller rättare sagt Odysseus har jag tänkt en del på sedan jag skrev här senast. I Winnie Mandelas klagan skriven av Njabulo S. Ndebele berättas om ett öde som är många sydafrikanska kvinnors. De väntar på sina män som sitter fängslade, arbetar långt borta, studerar i annat land eller av någon helt annan anledning befinner sig någon annanstans än sina kvinnor. Likt Odysseus Penelope väntar de på respektive makes hemkomst. Myten om Odysseus är bokens röda tråd. Penelopes öde dess centrum.

När maken och jag åker med de goda vännerna till Sätra Brunn är musiken till filmen O Brother Where Art Thou? vårt soundtrack.

I Bernhard Schlinks roman Hemkomsten finns också väntetemat invävt och berättelsen om Odysseus präglar både romanen i sig och dess sökande huvudperson. Beskriver intrigen gör jag inte. Den är alltför insnärjd. Romanen vänder sig runt sig själv, in i sig själv. Som läsare kollras jag bort. Tappar tråden för att strax därefter lycklig finna den igen. Jag tillhör kanske en av få som inte läst Högläsaren.


Själv söker jag stillhet och eftertanke. Jag gör ofta saker, känner sällan att jag är. Och jag vill vara! Jag har övergått till att bok-blocka vilket inte är så socialt som att skriva här, men en renässans för anteckningsboken. Och det passar mig just nu. Se detta som ett inlägg i väntan på lösning - för att både hålla ordning på tankarna om det jag läser och samtidigt behålla dem mer privata - och i väntan på lite mer energi.

Kanske kommer bloggen bli en mer intim salong, skyddad av ett varmt lösenord. Kanske blir det ett fortsatt bok-blockande, ibland kompletterat av texter på mitt biblioteks blogg. Kanske är jag nu med detta inlägg igång här igen.

Att skydda, eller hur jag ska uttrycka mig, mitt privata jag blev förresten tydligt när jag idag kom hem för att äta lunch. Posten dimper ned på hallmattan, där finns bl a en avi om ett paket att hämta på Konsum. Men något paket har jag ju inte beställt, tänker jag. Så tittar jag lite närmare - ser mitt namn, men jobbets adress. Alltså jobbrev, adresserat till jobbet - men i min alldeles egen brevlåda. Det borde inte kunna gå till. Över huvudtaget.

Kanske får Hermia nytt liv. Kanske tar hon bara en annan gestalt. Tack till dig som hänger kvar. På ett eller annat sätt.

Plötsligt slog den till

den stora hösttröttheten. Tunga ögonlock från morgon till kväll och orken lika sprittande som den mest avslagna läsken. I väntan på mer energi, eller på att detta livstillstånd når någon slags acceptans hos mig, vilar bloggen en stund.

Minns istället vackra hösten. Går i ide.

Hoppsan

idag är det visst jobbdag. Igen.

Det känns lite roligare när jag ser att Camilla listar överlevnadsknep för den mörka årstiden - med uppmaning till oss andra att fylla på. Här hoppas jag få nya infall och hitta inspiration, för detta är en jobbig årstid för Hermia, och många med henne.

Hösten har inneburit en del jobb så nästa vecka har jag tillskansat mig lite extra ledighet. Ett par av dagarna ska maken och jag tillbringa tillsammans med ett par goda vänner på Sätra Brunn, någonstans i trakten av Sala. Här finns afternoon tea, spa och en pool med 34 grader varmt vatten. Planen var att bada i sådana där vedeldade tunnor. Men de var - hrm - redan bokade, så jag får vänta med att prova det. Det kanske inte blir någon riktig läshelg för umgänget kräver nog ett lite mer socialt beteende. Fast jag är ganska säker att en av vännerna inte skulle ha något emot att vi delade en kanna te och intog sköna läsposer. Ett överlevnadsknep det här med, förresten, om man inte har möjlighet åka till solen. Förra året, den här tiden, var maken (som då var fästman) och jag i Västindien. Härligt som bara den förstås. Men chocken över att komma tillbaka till det nordiska blev total. Det tog många veckor acceptera detta evinnerliga mörker.

Edelcrantz förbindelser läste jag i så länge jag kunde innan sömnen tog över igår. Jag fascineras av språket, hur det flirtar med 1700-talet. Och jag tjusas förstås av skildringen av huvudpersonens arbete med att få i ordning det något röriga handbiblioteket, tillhörande Gustav III. Bibliofilin får verkligen komma till uttryck och jag fnissar roat. Jag får dock tillbringa några timmar till, fyra och en halv, på mitt bibliotek innan jag får traska hem till Malte Perssons historiskt fiktiva men ack så levande boksamling.

Idag jobbar jag

och bloggar visst på arbetstid. Fy mig! Kanske blev klivet väl stort från Marockanskt 1950-tal till svenskt 1700-tal men igår började jag i alla fall på Malte Perssons Edelcrantz förbindelser vars baksidestext är minst sagt intresseväckande.

Så unnar jag mig en snabb titt i DN:s boklördag innan den läggs ut i biblioteket. Och där minsann finns en intervju med författaren till boken med den för mig hoppande framsidan, Slut på kritan. Planen är att läsa vidare om honom på minilunchen, vi får se om den är ledig. Tidningen alltså.

Just det en bra film: Ne le dis à personne eller på svenska Berätta inte för någon baserad på roman av Harlan Coben. En thriller med både tempo och känsla. Smart och snyggt.

Muhammed Shukris

"självbiografiska berättelse" Det nakna brödet blev jag nyfiken på efter att ha hört Marina Stagh nämna den under sin föreläsning om arabisk litteratur. Den gjorde mig inte besviken.

Romanen skildrar författarens liv från ca 11 till 20 års ålder. Han beskriver en tillvaro i misär. Fadern är våldsam och misshandlar sina barn och sin fru. Han går till och med så långt att han dödar en bror till Muhammed. En fasansfull händelse som gör att hatet mot fadern växer sig bergfast starkt.

Som barn börjar Muhammed arbeta, det är han och modern som försörjer familjen. Det är tunga arbeten som vara i över 10 timmar/dag. Muhammed växer, han flyttar hemifrån för att arbeta på annan plats. Och till slut flyr han fadern för att aldrig komma hem igen. Livet levs på gatan, utan identitetshandlingar i ett oroligt land som är koloni till Spanien och Frankrike. Muhammed överlever knappt men ändock genom stölder, ströjobb och genom att smuggla varor.

Muhammed beskrivs som en ung man med ett stort begär, med en minst sagt stor lusta. Han tillfredsställer sig med allt han kommer åt: ett träd som han formar till kvinna, med djur, med andra pojkar och så småningom med kvinnor. Och ja, Hermia blir lite generad. Muhammed besöker prostituerade och ett sätt att få pengar till besöken är att själv sälja sig till pedofiler. Det sista händer inte ofta, men det händer. Berättaren är samtidigt ett barn som utsätts för övergrepp och en ung vuxen som låter sin egen lust dominera livet.

Det nakna brödet är en våldsam skildring, det är många slag som utdelas, det är macho. Den är drivet skriven med ett språkbruk som känns modernare än det 50-tal som skildras. Det är ärligt och rättframt och jag gillar det.

Vid sidan av eländet och det hårda livet finns vännerna som inte sviker. Och tack vare ett par av dem leds Muhammed så småningom in på språkets bana vilket ska komma att göra honom till författare.

Under läsningens gång kommer jag på att några av de böcker jag läst på senaste tiden följer temat självbiografisk utvecklingsroman. För hit hör ju även Skammens boning och Rotlös. Gemensamt för de tre texterna är att de trots det unika, det människo- och platsberoende ändå uttrycker något mycket allmänmänskligt. De tre böckerna skildrar också barn i en mycket utsatt miljö och en kamp för ett liv som inte bara handlar om att överleva.

Det nakna brödet utgavs 2002 på Alhambra förlag, i en bokserie med den något sorgliga titeln "Attack-serien för bortglömd litteratur från när och fjärran".

Pling Pling

postmannen ringer på dörren för direktleverans av bokvänspaket. Tänk vad spännande saker som kan hända när man är hemma från jobbet.

Precis som innan är både utsida och insida riktigt lockande. Se bara vilket godispaket! Och med en bok som gått mig förbi, Fånge i Teheran av Marina Nemat.

Otto, den fina bokmärkesugglan, är ett välkommet nytillskott i bekantskapskretsen.

Stort tack för tre helt perfekta höstpaket, allra käraste bokvän!

Tillsammans med en kollega

var jag idag i Stockholm. Det visade sig att vi båda lider av åkomman "dåligt lokalsinne". Och frågade därför en man vi möter om vägen till KB.

Han undrar; "Till restaurangen?"
"Nej", svarar vi "till biblioteket"

Lätt insnöade tillbringade vi sedan dagen på Kungliga biblioteket. Vad resultatet av det blir återstår att se.

"Så lärde jag mig

att om man tillräckligt många gånger begår synder mot ett barn så lär det sig att det är barnet som begår synderna och bär dem därför med sig som en ömtålig gåva."

När jag kommer till denna meningen i Doris Dahlins självbiografiska roman* Skammens boning tänker jag att den måste vara en slags nyckelmening. Att den inrymmer allt det hon skriver. Synd Skam Skuld.

Hennes liv tar sin början i Härnösand men boken inleds med en tillbakablick på familjens historia. På skuggor som vilar över familjens förflutna. Det handlar om ett liv på fattigdomens rand, om att leva med en alkohliserad far med demoner. Som flicka blir Doris vittne till ett övergrepp mot ett annat barn: En händelse som skär sår och som inte går att förneka eller hantera. Det är inget man pratar om. Det är något hon får försona. Doris uppväxt är fysisk, hennes kropp sviker henne, hon kräks, svimmar, blöder. Vad som verkligen händer och inte händer är oklart för både henne och läsaren.

Den unika levnadshistorien är ibland så allmänmänsklig - i skildringen av skolan, av elevers och lärares hårdhet men också av moderskärlek och komplicerad faders dito. Det handar om att bli vuxen, känna kroppen anta nya former, skämmas över det.

I likhet med Susanna Alakoski som i Svinalängorna skapat en osentimental uppväxtskildring i en utsatt miljö tycker jag Dahlin lyckas med sin berättelse. Flickan Doris känner jag starkt för. Jag vill hon ska tycka om sig själv, vill hon ska slippa känna skuld skam synd.

När jag googlar på "Doris Dahlin" kommer jag till hennes rum på nätet som bland annat innehåller bilder. Alltså fotografier på människorna i boken. Och det blir för mycket. Berättelsen blir plötsligt för privat. Mig tilltalar texten genom att vara klassificerad som roman. Genom att ha en distans till verklighetens Doris Dahlin samtidigt som jag vet bokens densamma är mer än namne med författaren. Men bilderna. Nej, de vill jag inte se.

*Självbiografisk roman? Vad ÄR det egentligen?

Det blev ett boklån också

under kvällens besök i Andersberg. En roman som verkar lite lustig på något sätt - Slut på kritan av Alain Mabanckou. Men jag vet inte om jag kommer att fixa det. Titta på omslaget. Tänk er det större och blankare. Och föreställ er hur det turkosa fältet hoppar i ögonen. Är det något som bara händer mig eller får ni också ögonflimmer av den? Känns som synrubbningar. Minns en LP jag hade som barn i samma färgsättning kanske t o m turkost och rött ihop. Minns jag kände mig sjuk när jag tittade på den, för det hoppar så. Kommer tyvärr inte ihåg vilken skiva det var men den ligger kvar där i källan hos föräldrarna. Men boken är säkert bra och kanske håller sig hoppandet på utsidan.

Det finns föreläsare som är

så där lagomt intressanta att lyssna på och så finns det de som liksom wow gör så att du lyfter lite där i stolen. Marina Stagh (MA) som jag nyss lyssnat på utstrålade sådan stor kärlek till den arabiska litteraturen, till arabiskan och hon förmedlade sitt kunnande på ett så inspirerande sätt att jag lyfte lite. Ja, faktiskt. Om detta är hennes normala tillstånd som föreläsare måste det vara fantastiskt att vara student hos henne.

Precis som förut försöker jag här återge något av föreläsningen. Med reservation dock för feluppfattningar. Rätt mig gärna.

Föreläsningen handlar i huvudsak om den moderna arabiska litteraturen. Om den har MA skrivit i boken Modern arabisk prosa (1996).

Den bild vi får av arabvärlden i media är i huvudsak negativ, vi får en bild av ett konflikt- och problemfyllt område. Det är en bild som enligt MA är svår att värja sig mot. Hon refererar till författare som sagt att det bästa sättet att förstå ett arabiskt samhälle och få kunskap om den arabiska människan är genom skönlitteraturen. Länder och samhällen skiljer sig dock mycket om, MA pratar om en "etnisk mosaik".

Adonis har som svar på frågan om vad som skiljer öst från väst svarat att skillnaderna finns i politik, ekonomi, militära faktorer medan litteraturen är universell.

MA märker, i Sverige, ett ökat intresse för arabisk litteratur. Den översätts alltmer till svenska och litteraturen tas upp på kultursidor och i recensioner. Tio år och längre tillbaka översattes mest författare från Egypten. De senaste tio åren har författare från Libyen, Libanon, Saudiarabien etc nått en svensk publik.

Ett par exempel som verkligen nått ut de senaste åren, både här och i arabvärlden är; Al-Alswanys Yacoubians hus (som också finns som film) och Flickorna från Riyadh av Alsanea. Dessa är utgivna av Bonniers respektive Norstedts. Stora förlag som annars inte givit ut arabisk litteratur. För större delen av utgivningen i Sverige har i stället Tranan, Alhambra och Leopard förlag stått.

MA reder ut begreppen:

Vilket språk skriver de arabiska författarna på?

Hela arabvärlden har ett gemensamt skriftspråk, högarabiska. Alla författare kan därmed läsa varandra samt tala med varandra. Men arabiskan låter olika i tal och är, om jag förstod det rätt, ingen spegling av skriftspråket.

För att bli författare i arabvärlden krävs utbildning, att kunna tillägna sig skriftspråket. MA visar på illustrerade romaner - med känslosamma omslag - allt för att göra det enklare för läsaren att ta till sig det lästa. Det framkommer tydligt att den skrivna arabiskan inte är enkel. Det finns dock enstaka arbetarförfattare som gått vägen t ex via koranskolan. Ett exempel på en sådan författare är marockanska Muhammed Shukri som bl a skrivit självbiografin Det nakna brödet. Den blir jag lockad att läsa efter att ha hört MA:s beskrivning!

Vad skriver författarna om?

• På 40-talet var författarna frispråkiga. Under 50-60-talen skrev man mer politiskt korrekt.
• Det finns tre tabun i arabisk litteratur - sex, politik och religion.
• Kritik ges mot den egna regimen men litteraturen ges ut i andra arabländer än det land kritiken riktas mot. Eller så förlägger man handlingen till en historisk miljö.
• Hedersmord; ett tema i arabisk litteratur från 30-talet och framåt. Detta beror på att författarna varit progressiva och liberala och velat få människor förstå att det finns andra sätt att agera på. Författarna har stått på de utsatta kvinnornas sida.
• Självbiografier - som t ex ovan nämnda Det nakna brödet; Den första brunnen av Jabra; Stad av saffran av al-Kharrat och Järngräshoppan av Salim Barakat. (MA dröjer kvar lite vid Barakat, denne kurdiske man från Syrien som nu bor i Sverige. Han drev litteraturtidskrift i hop med bl a Adonis, kom till Sverige efter att hans bröder "försvunnit" och fick efter mycket om och men uppehållstillstånd här. Han använder enligt MA en "översvår" arabiska i sin självbiografi. Han rör sig ofta i sagans och myternas värld och är enligt MA "en kurdisk John Ajvide Lindqvist".)
• Under 40-50-talet skrev man i en realistisk tradition. Litteraturen skulle vara samhällsengagerad - ordet "engagemang" var ett slagord. Inspirationen kom från Sartre och Camus som verkade i samma anda. Deras böcker översattes snabbt till arabiska. Man gick en ljus framtid till mötes och det koloniala oket var kastat. Mahfouz är exempel på en sådan realistisk författare. Man överfick sedan till att skriva mer i symboler och gåtor samt testade olika sätt att skriva på.
• Det sker senare en återgång till det traditionella berättande som vi hittar i Tusen och en natt.
• Nu är de arabiska författarna dock tillbaka i en mer realistisk tradition som är mer frispråkig än tidigare. Ett exempel på det är Yacoubians hus. Böcker förcensureras inte längre och man kan ge ut litteratur på privata förlag istället för på statliga.

MA nämner några favoriter;
Män i solen av palestinske Kanafānī som innehåller noveller.
Lilla berget m fl av Khoury
Profeten av Gibran som kommit i nyöversättning

Jag går från föreläsningen med ett leende. Lycklig över all litteratur jag har kvar att upptäcka. Men också med en glädje över att jag faktiskt läst några och hört talas om flera av de titlar som finns medtagna på litteraturlistan som MA sammanställt. Kanske scannar jag inte den här vid senare tillfälle?

Jag kan förstås inte låta bli att nämna de jag läst på listan som jag tycker är riktigt bra. Obs dock att de är från arabvärlden utan att nödvändigtvis skriva på arabiska:

Khadra: Efter attentatet (Algeriet)
Matar: Ingen i världen (Libyen)
Alsanea: Flickorna från Riyadh (Saudiarabien)
Aboulela: Minaret (Sudan)

Ok, det hade förstås kunnat vara fler... och de lästa är mest från före bloggtid. Och lite dåligt samvete får jag för att jag inte tar mig för att läsa ut Mahfouz Midaqq-gränden som värmer fötterna bredvid sängen och för att jag inte klarat av att ta till mig Barakat (fast översvår arabiska kanske också är översvår svenska?).

Något att tillägga?

Sinnena är skärpta.

Jag har laddat med papper och penna. Jag är redo för ännu ett närmöte med "världslitteraturen", på Andersbergs bibliotek den här gången. Om en timme går bussen. Om lite mer än en timme förkovrar jag mig i den arabiska litteaturen under ledning av Marina Stagh. Jag förväntar mig att återvända hem fullmatad med litteratur att upptäcka, författare att lära känna.

Jag känner mig rastlös

och längtar efter maken som är långt borta i Brasilien. Konferens med andra ingenjörer som gillar stora roterande elektriska maskiner som det hette i den där platsannonsen. Ambitionen var att läsa som när jag var singel, när inte distraktionen från en kär person var så stor. Och lite har det ju blivit läst;

På Chesil Beach av Ian McEwan
Dårskaper av Isaac Bashevis Singer
Rotlös av Tsitsi Dangarembga
och del av Skammens boning av Doris Dahlin.

Hermia Says fick av misstag nya kläder igår, med fingret på musplattan gled jag förbi spara-knappen för ny layout, fingret ryckte till och så blev det ungefär så här. Och så badar jag. Badet som ersättning för varm famn kanske? Nu snart igen med Daniel Lemma i cd-spelaren, kanske för högt för att grannarnas bebis ska hitta sömnen? På tisdag återställs ordningen. Om bloggandet tänker jag att jag bara ska skriva när jag tycker jag har något att säga. Varför ta plats i nätsfären med annat liksom. Men hur det än är blir det sådana här saker skrivna. Oviktigheter. Men ändå. Ett utsnitt från mitt liv just här och nu. Kanske lyckas det mig den här gången att läsa i badkaret. Nya Vi läser kanske, svår att motstå när den är på allas bloggar. Nu även här.

Nä, det är inte läggdags än,

trotsar sömnen för att vara uppe lite till, underhålla mig lite mer här vid datorn som värmer skönt i mitt knä.

Inför en föresläsning på mitt bibliotek i slutet av november har Birgitta Wallin försett mig med en lista med litteratur skriven av indiska författare. Jag har fått lov att presentera den här. Indien är hett, inte bara klimat- utan också litteraturmässigt. Några av böckerna har jag läst under min tid som bloggare, länkar till det jag skrivit om dem. Har du också läst något på listan och vill du i så fall att jag länkar till din text om det lästa?

Agnihotri, Anita: Dagar i Mahuldiha. Berättelser och reportage från östra Indien (2006)
Ambai: Flod (2008)
Anand, Mulk Raj: Kuli (1953), Kastlös (1984)
Basheer, Muhammad Vaikom: Under mangoträdet (2008)
Anantha Murthy, U.R.: Samskara – rit för en död man (2001)
Bhagavadgita (övers. från sanskrit Martin Gansten, 2001)
De tidiga Upanishaderna (2005)
Desai, Anita: Det brinner på berget (1980), Dagens klara ljus (1983), Hedersuppdraget (1985), I skuggan av Taj hotell (1988)
Desai, Kiran: Kalabalik bland guavaträden (1999), Bittert arv (2007) se Babels, i SVT, intervju med Kiran Desai här.
Devi, Mahasweta: Branden i hjärtat – berättelser från Bengalen (2008)
Ghosh, Amitav: Förnuftets krets (1986)
Halder, Baby: Från mörker till ljus. Biografi (2008)
Jhabvala, Ruth Prawer: Hetta (1978)
Jha, Radikha: Lukt (2001)
Kunzru, Hari: Imitatören (2002), Leela.exe (2005)
Lahiri, Jhumpa: Den indiske tolken (2001), I väntan på ett namn (2004)
Mehta, Gita: Raj (1990), Narmadas sång (1994), Klättra och kana (1998)
Mistry, Rohinton: En sådan lång resa (1993), En ömtålig balans (1998), En familjeangelägenhet (2004)
Mukherjee, Bharati: Jasmine (1991)
Nair, Anita: Kvinnor på ett tåg (2006), en intervju med författaren finn här.
Narayan, R K: Läraren och hans hustru (1953), Guiden (1959) Skyltmålaren (1980)
Rai, Bali: (O)planerat bröllop (2002), Välkommen till ghettot (2003), Rani & Sukh (2004), Kallt käk (2005), Snabb affär (2006) ungdomsböcker
Roy, Anurahda: En karta över omöjlig längtan (2008)
Roy, Arundhati: De små tingens gud (1998)
Rushdie, Salman: Midnattsbarnen (1983), Skam (1984), Jaguarens leende (1987), Satansverserna (1989), Harun och sagornas hav (1991), Öst, väst (noveller, 1995) Morens sista suck (1996), Marken under hennes fötter (1999), Ursinne (2002), Överskrid denna gräns. Essäer och artiklar 1992-2002 (2004), Clownen Shalimar (2006)
Seth, Vikram: En lämplig ung man (1994), Arion och delfinen (1994, barnbok), Kärlekens musik (1999), Golden Gate (2001), Två liv (2006)
Sinha, Indra: Mordet på Mr Love (2004)
Sobti, Krishna: Lyssna min dotter (2001)
Suri, Manil: Vishnus död (2001)
Tagore, Rabindranath: Gitanjali (1913), Postkontoret (1916), Min barndom (1956), För fyra röster (1964)

FIB:s VÄRLDSBIBLIOTEK, INDISKA SERIEN
Raja Rao: Kanthapura indisk by (1953)
Manik Bannerjee: Folk vid floden (1953)
Bhabani Bhattacharya: Hunger och längtan (1953)
Hamayun Kabir: Människor vid floden (1953, i samma volym som Bannerjee)

ANTOLOGIER
Indisk dikt och tanke, red. Elin Lagerkvist (1959)
Indiska fabler och sagor, red. Elin Lagerkvist (1961, 1979)
Moderna indiska berättare, red. Carl Elof och Ragnhild Svenning (1964)
Röster från Indien. Elva samtida indiska författare, red. Tomas Löfström och Birgitta Wallin (1997)
Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Berättelser från Indien, red. Tomas Löfström och Birgitta Wallin (2001, pocketutgåva 2004)
Berättelsen på min rygg. Indiens daliter i uppror mot kastsystemet, red. Eva-Maria Hardtmann och Vimal Thorat (2006)
Detta land som aldrig var vår moder. Dikter av indiska dalitpoeter och bilder av Savi Sawarkar, red. Eva-Maria Hardtmann och Vimal Thorat (2006)
Den heliga papegojan och andra historier om Akbar och Birbal (2008)

ANDRA OM INDIEN
Roberts, David: Shantaram

Zac O'Yeah berättar på DN.se om sina favoriter bland indiska böcker.
I DN kan man också läsa om indiska författare under rubriken De globala indierna kliver fram.

Jaha, det är väl bara att sätta igång då. Med läsningen alltså...

Som nybliven cirkelledare

funderar jag på vad bokträffarna under våren ska ha för tema. Höstens tema är ju Jonas Hassen Khemiris böcker. Efter att först ha tänkt mig ett indiskt tema för vårens sammankomster blir det nu alldeles troligt några svenska kvinnliga författare vi läser. Jag blir än mer övertygad om det sedan jag läst en artikel på Aftonbladet.se där Jenny Aschenbrenner jämför Marjaneh Bakhiaris nya roman Kan du säga schibbolet? med Lena Anderssons Var det bra så? för i min plan ingår att vi i cirkeln ska läsa Kalla det vad fan du vill, alltså Bakhtiaris debutroman och just Anderssons bok. (Kanske inte så konstigt att jag härom natten drömde om Bakhtiari förresten.) Så stärkt över att här finns samband att diskutera, olikheter att poängtera blir jag alltmer säker på cirkelvalet. De andra författare och texter jag tänker mig att vi ska ta oss an är Susanna Alakoskis Svinalängorna och Doris Dahlins Skammens boning. Jag har en plan som just nu känns riktigt bra. Jag ser framför mig massor att teman att diskutera. Däremot känner jag mig ännu inte särskilt slipad som cirkelledare. Det är dock spännande att i arbetet ingå i nya roller, i nya sammanhang. Just nu har jag förmånen att låta egna intressen korsa yrkets.