The Grand Budapest Hotel

Några dagar innan vi reste iväg till New York deltog Wes Anderson i ett publikt arrangemang på New York Public Library, det hade jag gärna bevistat för Anderson är en fascinerande filmskapare med ett alldeles speciellt filmspråk. Vi missade regissören men ikväll såg maken och jag hans nya film på bio i en fullsatt salong någonstans på Manhattan.

Jag har läst mig till att Anderson inspirerats av den österrikiska författaren Stefan Zweig, och eftersom jag läst och gillat mycket några böcker av honom så är min nyfikenhet på filmen stor. Och det är Zweigs klassiska sedan länge svunna Europa, innan krigets förödelse som Anderson skildrar dessutom i en luxuös alpmiljö som känns igen från Förvandlingens rus.

Historien som berättas är en återblick med det stora flotta hotellet, och dess excentriske concierge Gustave H (Ralph Fiennes) i centrum. Det är en riktigt härlig roll han fått att leka med, Fiennes! Och han är uppbackad av främst Tony Revolori i rollen som den unge Zero, vars figur är den som återger historien många år efter händelserna ägde rum. Filmen rymmer det mesta - förtroenden, flirt, flykt, förälskelse, fruktan... Det är hejdlöst äventyr och grymt allvar.

Anderson har fyllt sin film med en stor mängd kända ansikten och de ser ut att trivas där, trivas med de roller de fått om än inte alltid så stora. En del känns direkt igen, andra är minst sagt välsminkade. Alla är som i hans filmer helt naturliga i sina ibland udda roller.

Andersons filmer är egensinniga skapelser, det är som har han en alldeles speciell blick för omvärlden, för miljöer och människor. Jag tillhör de som tycker väldigt mycket om hans blick på världen, gillar hans hela estetik. Här ser han med en konstnärs kärleksfulla ögon på det Europa som en gång var och ger det för en stund nytt liv.

Enough Said - James Gandolfinis sista film

Sedan jag hörde trion i Slate Culture Gabfest prata om Nicole Holofceners (Rika vänner) senaste film, som kom att bli James Gandolfinis sista, har jag väntat på att den ska komma till Sverige. För några dagar sedan passade jag istället på att inhandla den  och häromkvällen såg vi den på hotellrummet som är utrustat med en dvd-spelare.

Filmen är en mogen romantisk komedi där huvudpersonerna är skönt normala - och nedtonade. För även om jag älskade Julia Louis-Dreyfus som Elaine i Seinfeld så är det fint få se hennes Eva förpackad i en lite lugnare form. Hon dejtar Gandolfinis karaktär Albert, en varm och mjuk man men händer som "pedals". Båda har döttrar på väg att lämna boet, båda har också föredettingar där särskilt Alberts ex får plats i historien på ett komplicerat, lite olycksbådande sätt.

Detta är en rörigt rolig film att se med smidig dialog och bra samspel, det är en film som gör värmande gott. Och det är fint att få se Gandolfini i en roll som inte ens på långt håll är släkt med Tony Soprano. Det är förstås också svårt komma ifrån tanken på att det här, som hade kunnat bli början på något nytt, blev slutet på hans filmkarriär.

Hoppas nu att filmen går upp också på en vanlig svensk biograf!

Sweeney Todd - Avery Fisher Hall, Lincoln Center

Stelt radar stjärnorna upp sig på scenen för att under ledning av Alan Gilbert framföra Stephen Sondheims musikalversion av Sweeney Todd. Jag hinner tänka att det här kanske kommer att bli ett par långa ganska tråkiga timmar, men så flyger nothäften, dekoren rivs och kläderna slits sönder för att bättre passa de smutsiga kvarter musikalen utspelar sig i. Så har man satt stämningen och stjärnorna börjar glittra.

När vi sökte efter saker att göra innan vi åkte till New York föll ett av valen på den här konsertmusikalen som gått under några få dagar och som var en chans att på riktigt få höra mästersångaren Bryn Terfel som barberaren och en av mina favoritskådespelare Emma Thompson som den barbariska pajbakerskan Mrs Lovett.

För Thompson, som annars mest syns i filmer eller på teaterscenen är det ett ovanligt framträdande, även om hon verkligen har sången som uttryckssätt. Det är tydligt att resten av publiken är bekant också med de andra sångarna, kanske från tidigare sedda Broadway-föreställningar medan de är för mig helt obekanta namn,

Våra platser är långt bak i salongen men dessa stora scenpersonligheter når fram och bjuder på en härlig kväll med både humor och horror. Bilden har jag lånat från New York Times, deras kritiker var mycket nöjd med musikalen vilket var trevlig frukostläsning inför kvällens begivenhet.

Klas och jag

I somras läste jag, efter att ha sneglat länge på dem, Gentlemen och Gangsters efter att sommaren innan ha läst Den sista cigarretten. Med hans litterära väv och värld så nära i minnet känns det faktiskt roligt att läsa meddelandet om att Klas Östergren kommer att inta stol  nummer 11 i Svenska Akademien. Två andra, lite mer favoriserade av mig, har visst suttit på samma stol - Ulf Linde och Eyvind Johnson.

Jag hängde med Klas på Tivoli i Köpenhamn, på flykt undan nöjesåken:

Den sista cigarretten

Och i gröngräset:

Gentlemen och Gangsters

En fascinerande serieroman

Idag var Seriebibliotekarien framme igen och placerade en väl utvald tecknad roman på mitt skrivbord. Det är verkligen förmånligt att ha en sådan boklangande kollega! Den här gången var det The Property (2013) av Rutu Modan som valts ut och det var ett val helt mitt-i-prick!

Mica är tillsammans med sin farmor Regina på väg från Israel till Warsawa, Micas far har nyligen gått bort och det har gjort det förflutna aktuellt igen. De två ska återta en fastighet som Reginas judiska familj tvingades lämna i samband med andra världskriget. En anhörig befinner sig till synes av en slump på samma flygplan och följer dem sedan vidare tätt i spåren.

Efterforskningar görs på plats men egendomen är svår att finna, få dokument är sparade. Regina verkar också allt mindre intresserad av att få den tillbaka. Hon tycks överhuvudtaget förändras och påverkas av vistelsen i Warsawa som om de minnen staden framkallar är för starka. Men tidigt vet vi också att hon tvingades från staden gravid med sin älskades barn. Mica får reda sig på egen hand och möter Tomas, en turistguide och ska det visa sig serietecknare, som fattar tycke och intresse för både Mica och hennes farmor.

The Property har flera olika berättartrådar - de sträcker sig mot det förflutna i skuggan av förintelsen, in i nuet och vidare mot framtiden. Här finns både ljus och skugga. Författaren berättar om människor som tvingats till svåra val, val som lett till hemligheter. På ett fint sätt skildrar Modan generationsmötet mellan Regina och Mica, men även mötet mellan Mica och Tomas. Min läsning drivs extra av min nyfikenhet, för som läsare anar man att det som sker är lite mer komplicerat än vad det först synes vara.

Modan använder text och bild på ett harmoniskt sätt, där ingendera tar över på bekostnad av den andra. Sättet hon komponerar serierutorna på är levande - här är perspektivbyten, inzoomningar och parallella sekvenser av rutor i nästan filmisk stil. Titta till exempel på den här bilden och se hur vyn skiftar från överblick till närbild till sidobild. Det är så fascinerande och snyggt gjort!

De personer och miljöer som gestaltas är både okonstlade och uttrycksfulla, särskilt Regina är klockren med sitt levande ansikte.

Det är en mycket välgjord, genomtänkt och strukturerad roman av en författare/illustratör jag gärna återkommer till. Dessutom var slutorden extra fina att läsa...

Ola Billgren - en ny verklighet

När människor säger till mig att jag tydligen vet precis hur tingen ser ut i verkligheten underskattar de sig själva - det är snarare så att jag vet hur de skall se ut i bilden.

Så trevligt att en dag som denna packa ihop tidigt på kontoret och se Länsmuseets nya utställning med verk av Ola Billgren (1940-2001).

Curator Kristina Lindqvist håller en en timmes inspirerande visning där vi kommer  närmare de nästa 30 verken tillkomna under en kortare verksamhetsperiod 1962-1976 - en tid då Billgren överger ett mer abstrakt, modernistiskt måleri till förmån för ett mer verklighetsnära. Samtidigt lär vi oss hur Billgren brottats med själva verklighetsbegreppet.

Att man valt att inte greppa hela konstnärskapet tilltalar mig, på detta sätt uppstår något slags besökarens/betraktarens närstudium av en viss tid. Det är en tid präglad av det fotografiska och av Billgrens intresse för bland annat reklam och fransk och italiensk film. Följden för mig blir att jag vill slänga mig ut i "den nya vågen"...

Målningarna då? Här är flertalet interiörer från egentligen vanliga miljöer, men perspektiven är oväntade som bilder som beskurits på sitt mänskliga innehåll. Människor anas, är på väg ut ur bild - eller som sägs under visningen att händelsen är utanför bilden. När de är i bild ser de sällan in i bilden medan målningarna där de gör så blir extra laddade och starka.

Ljuset faller milt och varmt ibland, medan ibland där finns ett slags underliggande oro eller kanske ambivalens. Författarens närmiljö finns avporträtterad med fruar, vänner i respektive roller som yrkesmän etc. I vissa fall är detaljerna skulpturala, som t ex ett par fötter som vilar lättjefullt på ett bord. En stor målning är i sig själv en berättelse, om det vänskapliga, konstnärliga samtalet med motiv som åskådliggör det för vännerna gemensamma.

Något som jag efter genomgången ställer mig lite sval inför är museets jämförelse mellan Billgrens verklighetsbeskrivning och hur vi avbildar våra liv i sociala media. Det känns mest som ett försök att locka en yngre publik... Billgren talar av egen rätt och i sitt eget sammanhang med rörelser också bakåt i tiden. Hans förhållningssätt till "verkligheten" känns djupare och mer beständigt än det idag instagrammade etc. Han har tänker jag snarare gjort konst av det som är i utkanten, det som annars väljs bort. Medan det liv vi visar i sociala medier väl ofta är det tillrättalagt utvalda?

Efter den här koncentrerade perioden gick vidare och testade ännu nyare vägar. Men det finns mycket att upptäcka i den här konstvärlden och jag kommer säkert att gå tillbaka innan utställningen åker vidare i maj.

Varmt rekommenderar jag Gävlebor och andra att se Ola Billgren - En ny verklighet

En bling-bling söndag

Nästan mer fascinerande än den sanna historia som Sofia Coppolas The Bling Ring lutar sig mot är de intill bisarrhet lyxiga hem som de unga människorna hon berättar om våldgästar. Nattetid kommer de, de fyra unga kvinnorna och den unge mannen, de rotar runt, tar med sig något av större eller mindre värde - mest njuter de nog av för en stund ha vistats i samma rum som t ex Paris Hilton. Även om hon förstås inte är där samtidigt. De unga längtar efter ett nytt liv medan de berömdheter de besöker lever i ett extremt överflöd.

Jag gillar Coppolas sätt att berätta, jag gillar hennes växlande tempo och att hon, trots att de unga brottslingarna ibland framstår som korkade, märkligt oberörda och själva upphöjda till stjärnor, inte fäller någon dom. Snarare verkar hon vara lika storögt fascinerad som jag är när jag ser hennes film. Hon undersöker beteendet och drivkraften samtidigt som de skildras, tänker jag.

En till lyckad produkt av familjeföretaget Coppola - och ett bra sätt att avsluta en filmisk helg på.

American Hustle

American Hustle är nominerad till 10 Oscars - bland annat för den skådespelarkvartett som gör filmen till vad den är. Jag är svag för lurendrejeri-filmer men här är det inte den smarta historien som imponerar mest utan just skådespelarnas insats, deras förvandlingsnummer och de relationer som gestaltas.

Det är roligt se Amy Adams också i en annan slags roll än den i t ex Julie & Julia och Christian Bale som något helt annat än muskelknippet Batman. De båda är tillsammans med bland andra Bradley Cooper och Jennifer Lawrence samspelta och tar plats utan att stjäla scener från varandra. Här är ingen stjärna - eller kanske snarare alla stjärnor.

Det är ett tjusigt 1978 som skildras, men med skavanker och missar tydligt synliga. Tupén sitter inte alltid som den ska och sminket är inte alltid på plats. Detaljerna blir påtagligt äkta och mänskliga i en värld där det mesta är yta, lögn och fejk. Det är förälskelser - och allianser - över lojalitetsgränser och tunna linjer mellan rätt och fel.

American Hustle är underhållande, smart, bländande och en film trevlig att få se så snabbt i Gävle.

Genrep NY

Den här helgen varvas guideboksläsning men en till min lycka oläst Paul Auster - Månpalatset. Om en vecka avgår flyget. Känner du till någon så att säga mer okänd pärla som du vill tipsa om i denna stora stad? Just let me know!

Klocka utan visare

Den började bra Klocka utan visare av Carson McCullers och den fortsatte också bra. Det här blev författarens sista bok, den kom 1961. Författaren tar läsaren till den amerikanska södern, tiden är 50-tal och segregationen mellan svarta och vita invånare.

Här är apotekaren Malone som just fått sin dödsdom, han är svårt sjuk och har inte mer än ett år kvar att leva. Det är svårgripbart för honom och han ifrågasätter läkarens budskap. Malone är väl med stadens domare, en numera gammal man som inte hänger med sin samtid eller sin närmaste - sonsonen Jester. Sonen tog sitt liv långt tidigare, frågan om varför är en av bokens röda trådar och nervskapare. En person som de alla möter på olika sätt är Sherman, en ung svart man med blå ögon som har svårt att hålla sig till sanningen, gärna omger sig med vackra ting och som får anställning hos domaren.

Genom dessa människor och deras livssituationer och möten belyser McCullers olika svåra frågeställningar. I centrum frågan om ras, där främst domaren inte kan hantera att den nya tidens främjande av enande av människor, därtill uppeldad av personlig besvikelse. Jester å sin sida hyser varma känslor för Sherman - varmare än de accepterade. Han har också en framåtsyftande inställning, till skillnad från farfadern som längtar tillbaka till det gamla södern med de svarta som slavar. Genom de båda ställs modern och historisk tid mot varandra.

Det är ingen lätt bok att läsa - inte bara för att ett av dess huvudteman är döden - utan kanske mest på grund av de i huvudsak osympatiska personerna som befolkar den. Att ta del av domarens med fleras riktigt avskyvärda förhållningssätt, fördomar och ödesdigra handlingar gör ont. Det är en mörk och hård tid som skildras, och som inte ligger särskilt långt bakom oss. När jag läser tänker jag på Adichies Americanah och på hur McCullers roman visar något slags bakgrund till de svårigheter/dilemman som Adichie beskriver.

Jag rekommenderar läsning, men jag önskar jag haft någon att samtala med boken om efteråt. Kanske har någon av era andra läst den?

Dustin & Mia som John & Mary

Vi tillbringade fredagskvällen i gott sällskap, tillsammans med John (Dustin Hoffman) och Mary (Mia Farrow). De har precis vaknat upp tillsammans, i Johns flotta lägenhet i New York, efter gemensam hemgång från baren sent en kväll. Trevande börjar de prata med varandra, samtidigt som tittaren får del i deras inre lite ironiska tankar. De vet inget om varandra, vet inte ens den andras namn men de visar sig, trots oviljan till några djupare band, ha lite svårt att skiljas åt. Så får Mary ta del av Johns helgritual - att lyssna på lite brassmusik.

John & Mary från 1969, regisserad av Peter Yates, och känns stilbildande för sådana som kommit långt senare, som de jag sett av dagens independentfilmer från just New York faktiskt. Här är ett tillbakalutat berättande men där nuet blandas upp med tillbakablickande scener. Men det är i dialogen det händer, i mötet mellan dessa naturliga, fint agerande och nyfikna skådespelare. 

Så roligt det är att upptäcka äldre filmer, och så se dem som nya! 

Favoritirepris

Nu vänds bleknäsan upp mot solen, fräknar lockas fram och jag tänker på årstidsfavoriten:

"Våren är glimmerdropp

på enbusk.

Snöflingslik snösparvsflocks

gnisselvissel

är våren.

Våren är bäckbubbel,

våta tuvor.

Här gol tuppen, hönan

kacklar där.

Våren är skär rodnad

på naturens aningskind."

Av Elmer Diktonius, alltså.

Bra startord

Första meningen i boken jag läser andas Tolstoj - "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis" - att jag i min fortgående lässvacka blir förhoppningslycklig och lite matt.

För Carson McCullers startar upp med: "Döden är alltid densamma, men varje människa dör på sitt eget sätt." Så nu har Barack Obamas Min far hade en dröm fått ge vika för denna andra amerikan vars debutroman Hjärtat jagar allena jag gillade mycket. Den här blev hennes sista.

Känn ingen sorg - rätt in i hjärtat

Igår såg jag Känn ingen sorg och blev alldeles bedårad. Den tog sig förbi alla möjliga hinder som kan stå i vägen för verkligt gillande. Den gick hela vägen in i hjärtat.

Filmen har byggt en värld utifrån Håkan Hellströms musik och även om jag inte är särskilt inlyssnad på den så upptäcker jag hur välbekanta tonerna ändå är för mig. Och de gör sig så bra i denna berättelse om vänskap, kärlek, svek och sorg.

Adam Lundgren som gör Pål är ibland en Stig-Helmer i sin framtoning, men mest av allt en fantastisk gestaltning av Hellströms texter, av destruktivitet och av kärlek och inte minst av längtan efter musiken. Det är fint också att se Tomas von Brömssen i rollen som farfar på en bakgård som skulle kunnat vara Albert och Herberts.

I filmen ett mycket kreativt och poetiskt bildberättande för att visa tankar och känslor ofta på sätt som förundrar och tillför extra dimensioner till tittandet. Överraskar gör de sköna oväntade mötena i den Göteborgska sommaren. Och jag njuter stort av det jag ser, full av beundran för Cilla Jackerts idé och manus. Genialt, helt enkelt.

En mening, en bok

Inför ett bokkafé läser jag om sidor, läser om inledningsmeningen

"Kweku dör barfota en söndag före soluppgången, tofflorna står vid dörren till sovrummet som två små hundar."

och tänker detta var förra årets allra vackraste bok. Komma och gå.

Det var bara det.