Stockholm noir

Min vurm för 1920-talet ledde mig till Niklas Rådströms Stockholmsroman Drivved från Arkadien (1999), fast det egentligen är dess fristående andra del som utspelas under tidsperioden. Men jag vill börja från början.

Den här romanen startar på nyårsafton 1899 då Sara helt enkelt snor en bebis ur en barnvagn i tron att barnet ska hindra häradshövdningen hon sökt arbete hos från att förgripa sig på henne, för det är så ryktet om honom går. En lite långsökt början kanske på en roman som håller mig i sitt grepp från början till slut.

Rådström berättar en mörk historia från en brytningstid, om saker som hänt eller hade kunnat hända. Sara behåller bebisen som hon kallar Holger och de delar en dubblett med Margit. Sara bär på hemska oläkta minnessår som tar alltmer konkreta uttryck, samtidigt bär hon på hemligheten om barnet. Åren går och Sara och Holger hamnar hos en man som gör anspråk på att ha kontakt med andevärlden, och som har planer för Sara. Det är idéer som ligger rätt i tiden som skildras. Och denna händelse är kanske början till slutet. 

Detta är verkligen ingen upplyftande läsning och den skär lite i hjärtat. Här finns en både stark person- och tidsskildring, som dock ibland balanserar på skrönans och icke-trovärdighetens kant. Inget skydd finns för de här utsatta människorna och runt hörnet lurar dessutom första världskriget. Men här finns också en stor tro på tekniken och maskinerna och på något slags överlevnad, även om människorna sviker. Jag kommer att läsa uppföljaren De svarta tangenternas planet men först måste jag hämta andan i något lite fluffigare.