fredag 7 februari 2014

En lyckad leguan

Jag fyller på bokbloggsfloran med ett till inlägg om Martina Montelius debutroman Främlingsleguanen. Romanen som med sin inledande mening verkligen lockade till fortsatt läsning.

Det fem år gamla barnet har sagt upp sig från dagis och är hemma ensam med sin leguan. Leguanen talar sällan men när den väl gör det så är det på tyska. Föräldrarna, de så kallade "upphovsmännen", har flytt fältet. Men ingen annan finns där heller, är närvarande. Vuxenvärlden har helt och hållet abdikerat.

Istället blir barnet den beskyddande, ombesörjande föräldern till leguanen. Barnet sätts på prov när leguanen plötsligt insjuknar. Jag kan inte låta bli att tänka på en helt annan slags roman, Andrej Kurkovs Döden och pingvinen där huvudpersonen delar boende med en deprimerad pingvin. Till en början fnissar jag högt när jag läser, bryr mig inte om att det är på ett tåg jag sitter och läser. Men historien mörknar. Barnet blir alltmer utsatt och ensamt.

Barnet berättar själv sin historia och gör det på ett språk eller med ord som inte är barnets typiska. Det är ett barn, tänker jag, som spelar barn, förställer sig. Jag tycker mycket om det att språket inte är tillgjort barnsligt, att Montelius valt det här "vuxna" sättet att låta barnet berätta på. Boken är en lyckad kombination av skruvat  och allvarstyngt berättande. Det är en roman jag läser men en medföljande tanke om vad den "egentligen" handlar om. Den väcker många frågor, tankar om kanske främst den förlorade vuxenvärlden som skadar barnet.

Montelius övertygar med Främlingsleguanen.

Läst har flera andra också gjort, t ex Lyrans Noblesser och Bokstaden.

2 kommentarer:

  1. Visst är den fantastisk, hoppas hon skriver många fler romaner.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!