Munromania - osäkerhetens mästare

Rakt fram satt en helfigursspegel som visade upp henne i mrs Willets förnämliga men säckiga långa kappa, där några centimeter klumpiga bara ben skymtade ovan ankelsockorna. 

Det där var förstås gjort med avsikt. Spegeln var placerad så att kunden genast skulle inse sina brister och sen komma till slutsatsen att hon måste köpa något för att råda bot på det. Ett sådant genomskinligt trick skulle ha fått henne att med en gång lämna affären, om hon nu inte varit inställd på att skaffa det hon hade tänkt.

Stycket är från novellen Kärlek vänskap hat och inleder samlingen med samma namn. I själva verket så är Johanna mycket riktigt utsatt för ett trick, som är mer genomgripande än spegelns. Hennes liv och framtid är mer osäkert än vad hon själv kan ana sig till.

Det är överhuvudtaget mycket som är osäkert i Alice Munros noveller - huvudpersonen är inte alltid huvudperson, knappt ens i sitt eget liv. Det är istället bifiguren, kusinen, där borta som står i centrum. Det verkliga dilemmat är inte det omtalade utan det där djupt underliggande som knappt påtalas. Medan handlingen inte är vad den verkar vara, den förskjuts och nya mönster uppstår.

När jag läst klart novellerna i Kärlek vänskap hat så vill jag börja om, och göra det igen. Jag vill genomskåda strukturen, vill syna glidningarna och se när det vänder, när det händer. Samtidigt är jag utmattad, för varje novell är en roman. Författaren bjuder läsaren på samma komplexitet som andra behöver det tiodubbla antalet sidor för att åstadkomma. Genomborrande, inträngande, vacklande.

Att läsa Alice Munro är att utsätta sig för det osäkra. Och det gör jag gärna.

Mycket mera Munromania finns förstås hos Och dagarna går... som startade det här firandet av Novelldagen.