Med väskan packad

Den här helgen lämnade jag stan tillsammans med kärleken för ännu en bruksmiljö.
Fast det var inte det gamla, fantasieggande, bruket som var målet för vår resa utan Forsbacka Värdshus, en stunds bilresa från Gävle. Värdshuset som ligger vackert intill Gästriklands egen Storsjö visade sig vara riktigt charmerade. Ett knappt dygn tillbringade vi där, läste, åt gott, promenerade och rekreerade oss.

Rondellhund?

Oftast när jag reser vill jag förutom själva resmålet även passa på att se något annat närliggande. Det kanske är ett tecken på rastlöshet men så är livet också för kort för att hinna besöka och stifta bekantskap med jordens alla intressanta platser. Så Florens gav en avstickare till Pisa, Cinque Terre fick ge vika för en dag i Genua och Karlstad ligger alldeles för nära Oslo för att inte ta bussen dit. Så efter morgonens frukost i Forsbacka fortsätter vi mot Årsunda och Strandbaden där campingen kommit igång, just det är dock inte min grej. Däremot är det skönt att sitta en stund i solen, blicka ut mot sjön.

Färden går vidare mot Tallbo och konstnären Ecke Hedbergs (1868-1959) hem och ateljé.
Hedbergs hem är bevarat och där finns hans målningar, många med landskapsmotiv från Gästrikland. I hus och uthus på gårdsplanen finns utställningar med nu verksamma konstnärer. Det är första gången jag besöker konstnärshemmet och det är just hemmet som är intressant att se. Som jag förstår är hemmet ganska intakt bevarat med rummen möblerade ungefär som då det var en levande bostad. En del av huset rymmer konstnärens boksamling, den är tyvärr avstängd för besökare men jag ser lite utav den - böcker sorterade i bokstavsordning (på författare förstås, inte titel) - Strindbergs Röda rummet och flera verk av Elin Wägner. Här finns inte samma färgstarka kreativa kaos som hos Bror Hjort i Uppsala, Hedbergs hem känns lite mer traditionellt, färgat av landsorten. Det är lite Carl Larsson-light över det hela - på ett bra sätt.

Närliggande landskap som Dalarna och Hälsingland har en mer uttalad och omedelbar charm. Gästrikland ligger lite försynt där intill utan kullor och magnifika kullar. När det är som bäst är det opretentiöst, tryggt och välkomnande. När det är som sämst lider det av mindervärdeskomplex i skuggan och i anonymiteten. Men idag står furorna majestätiskt vid vägkanten, glittrar Storsjön och svävar molnen över himlen. Det är vackert, hemma och jag gillar det.

Easter Parade

En del texter är mjukt rinnande vatten som knappt känns - det bara är. En sådan är Easter Parade (1976) av Richard Yates - romanen som jag trodde skulle räcka hela helgen men som tog slut redan i morse.

Trots dess melankoliska och bitvis tunga anslag känns historien som en skön, frisk fläkt.

Bokens första mening stämmer tonen

Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.

Systrarna Sarah och Emily får olika liv - Sarah gifter sig tidigt och får i tät följd barn medan Emily väljer studierna och relationer av mer tillfälligt slag. I bakgrunden mamman och till en början pappan - relationerna till dem präglar systrarna på olika sätt. Emily är den som följs närmast och jag tittar ibland en extra gång för att konstatera att det inte är skrivet i jag-form, trots att det känns så. Emily har fått en plats i min maggrop och med ett dåligt samvete inser jag att jag inte funnits där tillräckligt för henne. Inte lyssnat när hon behövt prata. Hon - fast mellan romanens sidor men ändå så oerhört levande framför mig.

Mats Kempes förord fångar väl in Yates konstfulla skrivande - att en del av storheten och metoden ligger i hur han går in i sina karaktärer. Här finns inga onödiga åtbörder, inget glänsande leverne eller totala vändningar - det är liv som skildras och det görs helt och hållet briljant. Det enda tråkiga är att författaren själv inte fick uppleva sina skapelsers framgång.

Om Revolutionary Road tyckte jag också.

Ingrid har gjort ett inspirerande dyk i Yates böcker. I likhet med henne hoppas jag att fler översätts till svenska.

På spaning

Vi ska under året göra en större förändring på mitt bibliotek så därför har jag tillsammans med några arbetskamrater varit på ett par dagars intensiv inspirationsresa i Skåne.
Vi har letat oss till Helsingborg, skyndat vidare till Lund för att sedan, med guide, irra runt i stora Malmö Stadsbibliotek innan ett kvickt besök på det nya garagebiblioteket. Vid sidan av de olika biblioteksmiljöerna, som både bjöd på inspiration och varnande exempel, fanns det ju så mycket annat att hämta näring av. Vackra byggnader, fina parker och fälten - de ljuvliga gula fälten.

Jag är sannerligen ingen god fotograf men jag fångade i alla fall det gyllene genom bilfönstret.

Glöd - A gyertyák csonkig égnek

En klassiker av det lite mer moderna slaget är Glöd (1942) skriven av den ungerske författaren Sándor Márai. Omslaget är av Gustav Klimt.

Konrád och Henrik är barndomsvännerna som inte träffats på 41 år men nu är stunden inne då de ska återse varandra. Männen är åldrande och har levt olika liv där Henrik var sonen i en välbärgad familj, Konrád var konstnärssjälen. Olika var de men, alltsedan barndomen, nära varandra. Konrád var en självklar gäst i Henriks och hans maka Krisztinas hem. Men så, mitt under en jakt, åker Konrád iväg utan förklaring eller avsked. Några år senare dör Krisztina, kvinnan som stått mellan de båda männen.

När de äldre männen möts står Henriks frågor i centrum. Anklagelserna är inte direkta men han har under alla år kämpat med tankarna kring vännens och hustruns svek mot honom vilket har uppdagats undan för undan. Det är Henriks berättelse och tankar om det han tror hänt som delges nästintill i monologens form. Och det är främst förlusten av den manliga vänskapen som sörjs. Den manliga vänskapen skattas högt i romanen, så högt att jag som kvinnlig läsare av idag blir lite stött av idealet. Av att bara män vet att värdera känslan av vänskap. Det är en roman av en annan tid.

Trots att det är själva mötet mellan männen som är huvudpunkten i romanen tycker jag bättre om skildringen av de unga männen och det Wien som skymtar fram. Återseendet mellan de forna vännerna skildras på ett sätt som gör att romanen står nästan för stilla, både i rytm och rum - jag vill se en uppgörelse, en rörelse eller något slags katharsis. Jag hinner till och med bli irriterad på dessa män som inte tagit sig vidare, trots att jag förstår att både vänskap och passion kan vara förödande stark. Det är frustrerande hur tyngda de är av det förflutna, och nu är det för sent: De får inte en andra chans - det är här och nu, inte där och då, som livet pågår. Jag blev berikad men inte överväldigad av läsningen.

Hm. Min rastlösa läsning som vill se uppgörelse etc. Får sig en - tja - känga här.

Tillägg 100527

Jag ser mig som ganska självständig i valet av litteratur att läsa, därför känns det speciellt och lite märkligt att just Glöd och dess författare dyker upp lite överallt. Som vore den en svenska deckare. Undrar hur det kommer sig att jag och flera med mig plockat fram författaren just precis nu?

Här Jan B och Snowflake.

Flaggan i boken är en rest från när vi firade Europaveckan på biblioteket. Böcker av författare från EU:s medlemsländer försågs med respektive lands flagga. Att leta fram böckerna var ett ypperligt sätt att fylla på läslistan.

Inspirerad läsning

Dagen inleddes med utläsning av en bok och med de första sidorna av en annan. Den nyss påbörjade har väntat länge på mig - pikareskromanen Orlando av Virginia Woolf. En roman olik annat hon skrivit. Igår när jag under lunchen bläddrade i Vi läser visste jag inte hur nära romanen hänger samman med väninnan Vita Sackville-West vars hem porträtteras i tidskriften. Därför blir jag så glad av det Lyran helt apropå delar med sig av just nu. Inspirerad ska jag sätta mig vid pigga tulpaner och vildvuxen lavendel och rosorna som jag kanske ansat fel i min egen lilla trädgård.

Vagga liten vagabond

En bok med titeln Vagga liten vagabond blir kanske svår att hålla kvar i hyllan, som längtar den ut efter nya äventyr, nya läsarögon. Men nu finns den äntligen hos mig - sista delen i Eva-Stina Byggmästars trilogi. De små poeterna har fått ge rum åt vagabonder och små bohemer. Men känslan är densamma. Här finns livsglädje, värme, påhittighet och stor kärlek. Jag önskar jag hade eoner av tid, obegränsat med pengar eller ett portabelt jobb för visst vill jag vara en vagabond i världen. Men drömma går ju och resa inuti.

Flygrädd är jag inte, men för de som är kanske dessa ord inrymmer hopp?

"ur de hjärtformade, rosa högtalarna

når oss flygvärdinnans trygga röst

när hon säger, men kom ihåg, om ni

blir oroliga eller rädda finns det ett

kramdjur i stolsfickan framför er!"

Kanske med stänk av ironi. Men ändock den vänliga tonen.

"o, DU LILLA

vagabond...så du skriver om resor,

om kappsäcksliv och strapatser till

fjärran belägna platser...om färdvägar

med eller utan mål... i dina små gröna

resedagböcker-

skriver du med små

sirliga bokstäver:

en havsstrand,

med blott och bart

komiskt formade stenar!"

Det är naivt och vänligt utan att vara menlöst. Författaren har en alldeles egen röst och jag tror den kan bota den milda nedstämdheten och fungera som balsam för själen. Orden smeker.

"resorna gjorde oss

allt mer bohemiska -

det var så vi äntligen

fick blomma ut,

det var så livet fick

ett sorglöst skimmer!"

Lite här och där under ämnesrubriken poesi finns mer av Byggmästar.

Välgörande läsning.

Hurra! Polarpriset till Björk! Firar med hennes sagolika Human Behaviour.

Still Walking - Aruitemo aruitemo

För några veckor sedan såg jag filmen An Education som (äntligen!) kom till Gävle. Den imponerade på mig genom sitt exakta skådespeleri i miljöer som kändes klockrent tidstrogna. Att se en så stark ung tjej, som fann sig i varje obekväm situation, med ett ordflöde helt äkta kändes väldigt bra. Att filmen avslutades på ett sätt som åtminstone gjorde mig förvånad gjorde att jag tyckte än mer om den!

Igår såg jag en film lånad från mitt bibliotek (som har världens bästa samling filmer! Och nej, jag har inget med inköpen att göra!), den japanska Still Walking (2008)
som även den är en historia att minnas. På årsdagen av den äldste broderns död samlas de kvarlevande syskonen med familjer i föräldrahemmet. Det pratas, lagas mat och hemligheter uppenbaras. Familjen tyngs svårt av skulden och minnet efter den drunknade sonen och har känslomässigt inte lyckats ta sig vidare trots att tolv år gått. Det var ju han - den äldste - som skulle ta över faderns läkarmottagning, han som skulle bära familjen.

Genom att större delen av filmen ustpelas i föräldrahemmt ges en god inblick i ett japanskt (övre) medelklasshem. Här rör de sig mellan rummen, bland minnena och i nuet. Det är en komplicerad familj i vilken det gamla och nya möts. Allt som sker händer genom orden, det är skådespelarnas film och de för fram den på ett alldeles utmärkt sätt. En riktig pralin är den att se en när vårsolen lämnat plats för skymningen.

Spelaren

En del böcker är intressanta redan genom sin tillkomsthistoria. Jag tänker t ex på Storm över Frankrike av Irène Némirovsky . En annan är den jag läste ut idag, Spelaren av Fjodor Dostojevskij. Romanen skrevs 1866 av en svårt skuldtyngd författare som en del av ett avtal med förläggaren, vilket gick ut på att förhindra personlig konkurs. Under 26 dagar skrevs texten med hjälp av en ung stenograf som kom att bli författarens fru.

Jämfört med romaner som tillkom senare, Idioten, Bröderna Karamazov, Brott och straff, är Spelaren liten och nätt. Handlingen utspelas i en europeisk kurort där det stora kasinot lockar besökarna mer än att dricka brunn. Stora summor pengar spelas bort samtidigt som unga hjärtan står i brand. Om sin tid där berättar bokens jag, informatorn Alexej, som är både spelare och förälskad. Här samlas olika nationaliteter för att dinera, promenera och spela ihop. Så plötsligt dyker gamla excentriska farmor upp - kvinnan vars arv alla väntar på. Hon är mer levande än någonsin och drabbas av speldjävulen.

Ryskt med nässelsoppa, istället för borstj.

På en utsökt prosa berättas denna både underhållande och dramatiska historia. Dostojevskij var själv under en tid svårt fallen för spel, kanske är det därför han genom sina skickligt uppbyggda scener runt roulettebordet får mitt hjärta att slå lite snabbare? Bara en gång till! Satsa allt på svart.

Krilon hit och Krilon dit

Den röda tråden i min läsning just nu är att, med vissa undantag, äntligen läsa de där böckerna som jag verkligen helst av allt vill läsa men tänkt om att sedan, en annan dag. Fast istället - nu! Det fina är ju att läslistan ständigt fylls med nya uppslag. Där den ena texten leder till den andra. Att aldrig bli färdig och finna njutningen i det.

Så, jag har tagit fram första delen i den trilogi som jag planerar att ha som semesterläsning. Nu är det fortfarande ett tag kvar till semestern men eftersom jag anar att startsträckan blir lite lång vill jag bekanta mig med boken redan nu, väga den i handen. Upptäcker ett av de längre lästa orden

rustgårdshovslagerimästargesällfäder

Det blir mitt första riktiga möte med Eyvind Johnson, böckerna är de om Krilon - om de diskuterande männen vid tiden för andra världskriget.

Voilà!

För kanske tio år sedan läste jag Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Jag minns att jag envist gav den några försök innan jag kom in i den. Men när jag väl gjorde det var den väldigt svår att släppa. Jag har inte så bra minnesbild av den - men visst var där en grupp kvinnor som träffades, samtalade? Och var det så att den skrevs som inte replik, inte hyllning men inspirerad av eller med utgångspunkt i böckerna om Krilon?

Hur det än var. Jag är glad att jag har de två senare delarna av Krilon-trilogin i egen ägo, särskilt som den första är försedd med ganska krävande låneregler. Särskilt om man tänker sig läsning ute i det fria, vilket jag hoppas på mycket av i sommar.

Med de egna kan jag handskas fritt. Och nu när jag bläddrat lite mer i boken undrar jag om jag verkligen kommer att kunna hålla mig ända till semestern?

Nyss åskade det

Skor längtar ut

"Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte
Men träskor:
De står vid dörren
och skäller."

Werner Aspenströms ord får rama in den här dagen då jag väcktes av ett rejält dunder. Fast jag håller varken hund eller träskor.

Som en av få håller jag idag ett lugnt bibliotek, där fläktsystemet kapsejsat, öppet. Bredvid mig att bläddra i senare, andra numret av ett gratis, helt lokalt (men med breda anspråk), kulturmagasin - Bakteriekultur. Bättre kan det nästan inte bli - en klämdag på jobbet.

Hoppas ni är lediga, fria som fåglarna i skogen.

En utflykt i tiden

Marken är klädd i vitt, överallt där vi åker växer sipporna. Målet för dagens utflykt är en av de vackraste bruksparker jag vet. En av de vackraste platserna över huvudtaget. Axmarbruk. En bildskatt finns på Axmarbruks egen sida på nätet, varifrån jag lånat de svartvita bilderna här nedanför. Här byggdes på 1860-talet en herrgård, kallad "slottet", på initiativ av ägarfamiljen von Schinckel. Dessvärre revs den 1970. En av interiörbilderna visar en matta som skulle platsa i 2010-talets stilrena hem.

Bilderna påminner om tiden som varit, om de promenader som torde tagits i den engelska parken. Hoppas de boende här njöt av sin vackra omgivning med vattnet brusande runt omkring.
Parken lever fortfarande, här har bl a varit konstutställningar. Miljön är dramatisk, vattnet forsar och husväggar som en gång inrymt brukets verksamheter står som fria installationer.

Intakt men lite slitet finns det sexkantiga lusthuset i nygotisk stil bevarat. Över porten ett hundhuvud och symbolen för järn, tillika det manliga könet.

Ett hus med en särskild plats i mitt hjärta.

Överkonstapel Studer - Wachtmeister Studer

"Studer (han sade 'Stydère'), tro mig: Hellre tio mordfall i stan än ett på landet. På landet, i en by, där sitter människorna ihop som kardborrar, alla har något att dölja... Du får inte veta någonting, absolut ingenting. Men i stan... Herregud, visst är det farligare, men du vet hur killarna fungerar, de pratar, och pratar för mycket... Men på landet...! Gud bevare oss för mordfall på landet..."

Det är ett komplicerat fall överkonstapel Studer åtar sig i schweiziska Gerzenstein. Det till synes uppenbara fallet, ett rånmord, med en kriminellt lastad kille gripen tar flera olika vändningar innan Studer för de olika trådarna samman.

Att romanen inte är en rekonstruktion av 30-talet utan en genuin samtida skildring får jag påminna mig om. Friedrich Glausers deckare från 1936 med den tankfulle Studer i huvudrollen är fräsch som nypotatis. Här finns personskildringar

Han såg ut som en korsning mellan en tax och en vinthund. Sin kobenthet hade han från taxen och från vinthunden hade han huvudet som smalnade av i ett spetsigt ansikte.

som påminner mig om årets hittills största läsupplevelse.

Det här är en kriminalhistoria helt i min smak, där språket lyser och synkroniseras fint med handlingen. Och då är jag inte längre någon hängiven deckarläsare.

Stillheten

Varharduvaritpojk?

Andor Weér är i min ålder ungefär. Han lever i Budapest vid tiden före murens fall. Det inledande citatet är bokens refräng som sägs av Andors mor, en avdankad skådespelerska som inte lämnat sin och sonens lägenhet de senaste 15 åren. Andor befinner sig i modernas klor och i minnet av sin syster Judit som lämnat landet, hoppat av till väst. Men bror och mor lever i lögnen, väver in varandra i ett nät där Judit fortfarande existerar. Här finns också Eszter, flickvännen som lever en psykiskt vacklande tillvaro.

Samtidigt är det som utspelar sig i romanen en spegling av ett land där människorna kontrolleras hårt av samhället och där korruptionen råder. Det är inte en trevlig, gemytlig, roman att läsa - den är stark, väcker känslor av obehag och inte ens huvudpersonen är särskilt sympatisk. Det är människor präglade av livet och av smärta. Mänskliga människor sett i samband med hur deras liv gestaltat sig.

Romanens titel är, paradoxalt nog, Stillheten - författare är Attila Bartis, född 1968. Den här klara texten fångade mig direkt. Det klara som bryter av mot skuggorna och de ibland dunkla motiven. Det är ett drama och ett sammanhang att fundera över.

Försvinn ur mitt hus!

Det gör jag gärna, men då svälter mor ihjäl. Mor kan ju inte ens skruva på vattenkranen utan min hjälp.

Hjärtat!... Det gör ont i hjärtat!

Sluta med det där nu, mor har inget hjärta. Det har inte jag heller. Vi har slem istället för hjärtan. Slem, förstår mor?

Läsinspiration

Så här ser det ut om inte dagligen så ofta - några böcker på lut i cykelkorgen. Den tjocka boken har en titel som kanske ger uttryck för detta, på olika sätt, hamstrande förhållningssätt till texter. För trots de associationer dess namn ger ska den handla mer om det poetiska än det paranormala. Och omslaget. Det är fint. Jag hoppas få återkomma till den vid ett senare tillfälle.

Den smala boken är den med det stora innehållet - Jag är en varelse.