Fragment från en blädderläsning

"1)
Dagligen börjar jag skriva på ny kula. Det är ett slavgöra. I bokstavlig mening, för när jag har skrivit en sida kan jag vrida svetten ur skjortan. Dagligen känner jag mig som en debutant. Boken som just har kommit ut upphör att vara min bok. Allt måste börjas om från början. Det jag skrivit dittills hjälper inte ett dugg, det snarast tynger. [1993]

2)
Jag skriver för hand, liksom flertalet av mina kollegor. Som jag ser det kräver prosans rytm att handen skriver. Jag finner det osannolikt att det skulle gå att skriva ordentlig prosa på dator. [1999)"

Ur. Reporterns självporträtt av Ryszard Kapuściński

Kammarmusikfestivalen i Sandviken - torsdag 5 aug

I år är det 25-års jubileum för Kammarmusikfestivalen i Sandviken och precis som förra året hör jag en av konserterna. Konsertsalen är den samma som då, f d Baptistkyrkan som ger en fin inramning och intim känsla åt arrangemanget. Till Sandviken letar sig musiker av mästarklass.

Först ut är den spanska Quiroga String Quartet som framför Fem satser för stråkkvartett op 5 av Anton Webern. Verket introduceras som ett av de mer expressiva och som ett agerande "face to face" med tystnaden. Det är tekniskt avancerad musik att lyssna koncentrat till. Jag tycker mycket om det, det öppnar mina öron för nya kombinationer av ljud.

Sedan är det Ann-Sofi Klingbergs tur att spela Frédéric Chopins Ballad f-moll op 52. Chopin gillar jag, som många andra, och jag blir så förtjust i Klingbergs spel. Det är ett varierande stycke och ingen tangent verkar oanvänd. Ibland låter det nästan boogie-woogie för att i stunden efter tonas ned till något mer soft och känslosamt. Klingberg tackar för applåderna med en axelryckning, som om det hon utfört inte var något märkvärdigt, jag sitter med en tår i ögonvrån.

Cellisten Torun Sæter Stavseng avlöser med Solosvit nr 5 av Johann Sebastian Bach. Jag förstår det ligger år av träning bakom framförandet, ett evigt nötande för att få det att sitta. Men ändå. Uppförandet känns lite väl introvert och släpigt, jag har svårt att riktigt engagera mig. Stycket är nog helt enkelt för långt för att riktigt på rätt sätt avnjutas i den nu varma f d kyrkan där den hårda träbänken gjort sig alltför påmind.

Så är det dags för paus och serveringen ute på gården öppnar med bakelser och kaffebröd. Vi sitter en stund medan kvällssolen sänker sig över kyrkan.

Efter paus följer ett stycke som Jenny B nyss skrivit om, fast då i en helt annan tappning. I Sandviken framförs sången av Olle Persson, ackompanjerad av Mats Widlund (som även är en av festivalens konstnärliga ledare). Det handlar om Dichterliebe op 48 med musik av Robert Schumann och text av Heinrich Heine. Olle Persson har jag inte hört live tidigare så bara det är en upplevelse. Han skänker ännu mer star quality åt festivalen. I Sandviken delas inte texterna ut, som var fallet under Schumann-festivalen som Jenny B rapporterar från, men Persson ger en kort beskrivning av varje sång så det går att hänga med i handlingen. För här är det verkligen en berättande text om kärlek med förvecklingar och olycka. Persson ger liv åt historien, med inlevelse gestaltas de olika skeendena och de känslomässiga stämningarna speglas genom både musiken och hans uttryck.

Av det jag hörde igår är det främst Anton Weberns stycke som fastnar, tillsammans med Klingbergs Chopin-framförande. Sedan förra årets festival snurrar Johannes Brahms Pianotrio nr 2 C-dur, op 87 ofta i cd-spelaren hemma. Jag hoppas verkligen det blir en fortsättning på festivalen, det är lyxigt få tillgång till något så här fint nästan helt på hemmaplan.

En ängel av bly

En del av Hildasholms trädgård kallas Munthes grop. Här möts flanören av en ängel som, läser jag mig till är gjord av bly. I marken nedanför, en viloplats för döda smådjur. När vi kommer fram till statyn har antalet besökare tilltaget men här, just här är det vilsamt. Lugnt. Andaktsfullt. Av den religiösa Hilda finns spår.

Inte bara på Capri

Det känns lite tungt i hjärtat när semestern går mot sitt slut, det spelar liksom ingen roll att jobbet jag återvänder till är stimulerande och intressant. Det är ju på sommaren, under de lediga veckorna, jag mår som allra bäst. Jag hoppas kunna hitta samma frid i vardagen som under de senaste fyra veckorna - någon gång borde det ju fungera! I sommar har jag samlat upplevelser, besökt nya platser och upptäckt för mig okända pärlor. En sådan pärla hittade kärleken och jag igår.

Efter en natt i Tällberg åker vi vidare till Leksand och Hildasholm, ett vackert stenhus granne med kyrkan med utsikt över sjön, uppbyggt 1910-11. Här huserade engelskan Hilda Munthe (1882-1967) om somrarna tillsammans med sönerna Malcolm och Peter. Den som läst något om eller av Axel Munthe vet att det här är hans hustru och barn. Den inlevelsefulla guiden som visar huset berättar om ett inte så lyckligt äktenskap. Det är främst Hilda och sönerna som vistas här, i Leksand. Hilda tycks snabbt ha fattat tycke för platsen. Här bygger hon upp en fantastisk och fantasifull trädgård. I bygden spelar hon tillsammans med sönerna upp skådespel och marionetteater. Huset gästas av kändisar som Otilia Adelborg (som dessutom agerar påve i ett av skådespelen) och Emma Zorn bland många andra.

Huset är intakt bevarad - med möbler från 1500-talet och framåt främst från Hildas familj, konst av kända och okända och kreativt smyckade väggar. Särskilt sonen Peter var konstnärlig och har bidragit till att ge huset dess karaktär. Det är tilltalande detta hur de själva satt sin prägel på hus och omgivning, hur leken verkar ha varit en del av vardagen. På övervåningen finns ett kapell, Hilda var djupt religiös, där Peter målat tavlor med drömska (kristna) motiv. I Hildas rum finns garderoben med klädda klackskor till hennes fötter som måste varit pyttesmå och vackra vita kläder att titta in på.

Huset är så inspirerande att möta, att tänka sig in i hur de levt här. Kommit hit och slagit upp dörrarna för den svenska sensommaren. Det är nästan excentriskt. Familjen har sett till att hemmet bevarats och att det idag är öppet för allmänheten. I receptionen kan man beställa en picknickkorg för att i trädgården ytterligare insupa atmosfären. Det gör vi för att smälta intrycket av huset innan vi beger oss ut i den gröna oasen. Jag som inte är någon fantast av växter och trädgårdar blir berörd av de små rum som växter och statyer bildar och går loss med kameran.

En promenad bort från huset öppnar sig skogen för Fontänträdgården som var klar lagom den Eriksgata som Drottning Victoria och Gustav V företog 1924. Och så Brunnsträdgården där jag kastar (inte vaskar) en peng i brunnen och önskar något fint, som många andra före mig. Efter stigen finns dessutom ett Ekotempel placerat för bästa möjliga utsikt över Siljan. Jag ser framför mig hur de övar skådespel av Shakespeare eller andra klassiker. Ser för mig hur de agerar i sommarnatten.

En favorit blir den Nedsänkta trädgården, som överraskande bildar en oas alldeles nära huset. Men fontänens ungar ser ut att ha råkat i luven på varandra.

Jag är glad att jag fått ta del av sommarparadiset, Hildasholm.

Långläsning pågår VI

Under sina morgonpromenader mellan sju och åtta brukade han kasta en blick på skyltningen i varje bokhandel han passerade. Nästan upplivad konstaterade han att strunt och smörja bredda ut sig alltmer. Själv var han ägare till stadens mest betydande privatbibliotek. En liten bråkdel av det bar han alltid med sig. Hans lidelse för böcker, den enda han tillät sig i ett strängt och arbetsamt liv, tvang honom till försiktighet. Böcker, även dåliga, förledde honom lätt till inköp. Lyckligtvis öppnade flertalet boklådor inte förrän klockan åtta.

Några fina kollegor kom på den goda idén med längre lånetid på ett antal utvalda böcker för lite mer fördjupad sommarläsning. Efter att ha botaniserat bland titlarna valde jag Förbländningen av Elias Canetti. Författaren mottog Nobelpriset 1981 men denna hans enda roman gavs ut 1935.

Lite skrämd är jag av förordet som Fredrik Hertzberg skrivit och som talar om något svårgenomträngligt, en berättelse som saknar förnuftets röst. Men mest är jag lockad av den svarta, snygga tegelstenen med silverskrift på omslaget om Wienbon Peter Kien. Kanske avslutas semestern här, i denna romanvärld?

Har du läst?

Paris, Frankrike är spännande och fridfullt

Den sista tiden har jag bokvägen vistats i Frankrike. Precis som förra sommaren, fast då läste jag inför en Parisresa fransk litteratur med mer eller mindre stor behållning. Årets läsning skedde oplanerat även om den så här i efterhand ser sammanhängande ut.

Ernest Hemingways Och solen har sin gång har jag skrivit om tidigare. Den inleds i Paris, som ses genom de ditrestas ögon. Paris är också staden i Den obäddade sängen av Francoise Sagan. Tidigare i år läste jag Bonjour tristesse och tänkte då att jag verkligen ville läsa något mer av författaren. Att det blev just denna obäddade säng avgjordes av baksidestexten. Det lockade mig att läsa om en "parisisk skådespelerska", en äkta drama queen, och en "modern pjäsförfattare". Bonjour tristesse gavs ut 1954 då författaren var knappa 20 år, Den obäddade sängen kom 1977 jag - tänker på det när jag läser. Den senare romanen har en mer utbyggd psykologi, berättartekniken är utvecklad och författaren glider obehindrat mellan och genom de båda huvudpersonerna. Deras känsloliv visas så som det verkligen är och så som de visar det utåt och för varandra. Det älskande paret är i 35-års åldern och hade fem år innan berättelsen börjar ett kort förhållande som de nu återupptagit. Kärleken mellan de två är aldrig jämnstark - det är alltid någon av dem som älskar mer än den andre och också är mer sårbar. Kärleken som den skildras här är en strid och ett spel och ett sökande efter något slags tvåsamhetens harmoni. Det är en brusande dramatisk roman men jämfört med debutromanen en fördröjd skildring som läses mer långsamt. Medan Bonjour tristesse har en fräsch friskhet är Den obäddade sängen en mer konventionell historia. Men ändå berättelsen om det älskande paret är inträngande och intressant och stundom en något plågsam läsning.

Nästa stopp i landet görs genom den amerikanska Getrude Steins Paris Frankrike (1940) varifrån jag lånat orden i det här inläggets rubrik. Stein (som ju umgicks med bl a Hemingway) gillar och fascineras av Frankrike och det franska vilkas karaktärer hon beskriver i boken. Det är text som rymmer mycket av olika slag - en stad i förändring, möten med hundar och olika kulturpersonligheter, betraktelse över fransk kokkonst, gripande stycken om hur andra världskriget påverkar de människor som lever på landsbygden etc. Jag faller främst för författarens språk som känns både naivt och avancerat på samma gång och för den kärleksfulla skildringen som känns spontan i övergångarna mellan de olika ämnen och tankar som avhandlas. Det är stort och smått och smart. Författarens kärlek och förundran inför landet hon valt att leva i smittar lätt av sig.

Det är märkligt med konst och litteratur, och modet är en del av det. För två år sedan sa alla att Frankrike var uträknat, på väg att bli en andra rangens nation och så vidare och så vidare. Och jag skulle inte tro det för inte på många år inte sedan kriget har hattarna varit så omväxlande och så förtjusande och så franska som de är i dag. Och man hittar dem inte bara i de bättre affärerna utan överallt där det finns en riktig modist så finns det en liten vacker fransk hatt.

Jag kan bara inte tro att när ett lands mest karakteristiska konst och litteratur är frisk och livaktiga då vill jag inte tro att det landet är på väg utför. Det finns ingen puls som lika säkert visar hur det står till med en nation som dess mest karakteristisk konstform något som inte har det ringaste med dess materiella liv att göra. Och därför när hattarna i Paris är förtjusande och franska och finns överallt ja då är allt väl med Frankrike.

Italienskt kaffe, nybakt croissant och Johanna Koljonen som sommarpratar i P1. Det är en fin dag idag.

Konsten att få ett litet städskåp att rymma mycket

Hos svärföräldrarna i Västerbotten hittar jag en bok som skulle kunna dela titel med förra sommarens stora läsupplevelse Livet en bruksanvisning men det är snarare en hemkunskapsbok för vuxna eller en Livet för dummies:

Bröllopsboken - att leva tillsammans från 1977får mig att både skratta och rysa men mest att falla i något slags hänförd nostalgi. Född 1975 formades jag i den här världen, som känns så välbekant och så främmande på en och samma gång. I boken en kombination av reklam från de stora företagen och livsråd - i allt från vad som ska finnas i köksskåpen till hur det är att leva tillsammans.

Nu en nostalgititt för oss som var med (för större version av de suddiga bilderna - klicka på dem..)Och så min favorit

Man tittar upp

eller "Man looking up" - som är det rätta namnet på den man som sällat sig till de andra statyer som kantar min väg till jobbet. Han är betydligt mindre än jag. En kostymnisse på sjukhusområdet i Gävle.

Undrar vad han tittar på?

Kanske på himlen och de flyende molnen?

Den lille mannen som jag (när jag inte har semester) passerar varje dag är gjord av konstnären Sean Henry. Jag blir lockad att se fler av Henrys figurer och på hans hemsida finns ett helt gäng av dem. Dessutom ställer han ut i Stockholm på Galleri Andersson Sandström under hösten. Jag tror jag ska försöka leta mig dit. Samtidigt undrar jag varför det är intressant med dessa människoavbildade figurer? De är på ett sätt som statyer är mest, men samtidigt lite mer som du och jag. Kanske är det där lockelsen finns att någon skapat dem så lika dig och mig - människor fångade i olika situationer och känslouttryck på ett naturtroget sätt. Det finns inget förskönande i mannen med rynkan mellan ögonbrynen. Det är på något vis vanligheten skulpterad och som i denna form framträder som det mest intressanta. De små skulpturerna visar den stora vardagen. Något sådant.

Flickan på tredje raden

För en längre tid sedan såg jag några äldre filmklassiker hemma i soffan. Någon vecka före semestern botaniserade jag återigen bland klassikerna på biblioteket i jakt på filmer av och med Hasse Ekman. Det resulterade i att Flickan på tredje raden (1949) med manus, regi och medverkan av Hasse Ekman fick följa med hem.

I filmen förs berättelsen fram genom en ring - melodin "denna ringen den skall vandra..." hörs också i inledningen - som på skilda sätt kommer i kontakt med några olika människor. Det är löst sammanfogade scener som binds samman av ringen. Den påverkar många människors liv - ibland till det bättre, ibland till något annat. Kring den spinns historier om olika människor, i olika samhällsskikt med det gemensamt att de är i behov av hjälp, förändring, ett ingripande...

Även sedd med 2010-tals ögon fungerar filmen - precis som den klassiska litteraturen. Filmen är varken modern eller omodern, den känns tidlös genom de ämnen som behandlas och intressant då den ger en bild skiftande 40-tals miljöer. Filmens uppbyggnad med löst sammanhängande kapitel tilltalar mig, precis som nyare filmer enligt samma modell.

Det är intressant att ta del av kritikerrösterna som mer än antyder en motsättning mellan Ekman och Ingmar Bergman. Filmen höjs inte till skyarna men skrivs heller inte ned. Citatet från DN avslutas med orden

Det finns naturligtvis en risk för att så mycken vänlighet ska göra filmen alltför sötaktig. Men Hasse Ekman är alldeles för mycket artist för att falla för de riskerna. Han leker bort svårigheterna, han är kapriciös*, han finner på små knep för att trolla bort sin egen hjärtnupenhet.

Både snällt och kritiskt på samma gång. Filmen saknar inte substans eller djupare skikt, den är en pärla från det sena 40-talet. Vid sidan av Flicka och hyacinter (1950) tillhör Flickan på tredje raden Ekmans idag mer kända och uppskattade filmer.

*Kapriciös är ett nytt ord för mig. Det betyder nyckfull, ombytlig, egensinnig... ett ord att börja använda kanske.

För gammal för Hemingway?

Det sista jag gjorde innan jag avslutade arbetet inför sommarens semester var att plocka med mig några böcker av Hemingway från bibliotekshyllan. Varifrån denna plötsliga lust att läsa författaren kom vet jag inte, kanske var det helt enkelt bara rätt tid, just nu.

Och visst blev jag full-i-skratt när jag läste detta i DN:

Jag vet inte om jag ska se mig själv som ungdomlig eller omogen, läst Hemingway har jag hur som helst gjort den senaste veckan.

Först ut var den här

Och solen har sin gång från 1926 som var något av en genombrottsroman för författaren. De inledande orden är hämtade från Gertrude Stein och beskriver människorna i boken - "Ni tillhör alla den förlorade generationen". Berättare är amerikanen Jake som vi möter tillsammans med amerikanska och engelska vänner - först i Paris, sedan i tjurfäktningens Pamplona. Brett är kvinnan som männen samlas kring och som sätter många hjärtan i brand, däribland Jakes. Fast det var förut nu är de mer mest vänner. I 20-talets Paris levs livet på de många barerna och kaféerna, sedan byts stadsmiljön mot spansk landsbygd och en veckas lång fiesta. Jag törs inte tänka på hur mycket de dricker i romanen men nästan blir jag lullig bara av att läsa om det. Dessa "förlorade" människor är inte purunga, de är i åldern 30+. De lever ett liv där inget tycks vara av verklig betydelse, där relationer är ytliga och allt kan köpas för pengar. Eller så är det ett ställningstagande - att leva livet för njutningens skull, att låta just det vara livets mening lika väl som något annat? Jag tror inte personerna som Hemingway skildrar är förlorare i sina egna ögon. Kanske inte heller i författarens. Det är en rappt skriven text, med tossiga dialoger och ett laissez-faire sätt att leva. På något dekadent vis var det en uppfriskande, levande skildring att läsa i sommarhettan.

Näst på tur stod Farväl till vapnen (1929). Precis som författaren själv är romanens manliga huvudperson tillika berättare, Frederick, frivillig på den italienska sidan i första världskriget. Han möter den engelskan sjuksköterskan Catherine och de inleder ett kärleksförhållande.

- Var snäll mot mig, lova mig det! Säg? Lova det! Hon såg upp mot mig. För vi kommer att få ett egendomligt liv tillsammans.

Orden som uttalas av Catherine redan under deras första träffar ger en vink om hur relationen ska komma att se ut. Men trots krigstid, skador och olika sorters prövningar är de förhållandevis bekymmersfria. Och något stör jag mig på deras deras tramsiga kärleksyttringar - som står i stor kontrast till den hårda miljö som omger dem, även om de till större delen befinner sig i ett vackert Italien.

Vid sidan av kärlekshistorien skildrar romanen kriget. Författaren ger en bild av krigets galenskap, vansinne och dess godtycklighet där vem som är vän eller fiende inte är något självskrivet. Frederick som är ambulansförare befinner sig vid fronten men vad de gör där och vad som händer verkar mycket oklart - ingen tycks ha kontroll över kriget. Mitt i det overkliga och absurda görs försök att skapa en normal tillvaro med mat, dryck och umgänge. Just skildringen av det meningslösa kriget gjorde starkast intryck på mig under läsningen medan kärleksskildringen engagerade mig ganska lite.

Ännu en bok av författaren ligger här hemma, men den får vänta lite. Är lite ungdomligt mätt just nu på Hemingway.

Trondheims Kunstmuseum - Anne Karin Furunes

Under resan till Trondheim besöktes konstmuseet som har en fin samling norsk konst. Till min förvåning och nästan förfäran inser jag hur lite bekant jag är med grannlandets konstnärer, jämfört med litteraturen. De flesta verken tror jag är från 1900-talets början men här finns även några äldre och yngre, samtidskonst. Det ger en god inblick i norsk konst vid sidan av Munch m fl stora namn.

En specialutställning pågår under mitt besök där med verk av norska Anne-Karin Furunes. Det tar ett tag innan jag fattar vad det är jag tittar på. Det är tänker jag först fotografier uppblåsta på jättedukar som sedan perforerats. Men genom förflyttningar framåt och bakåt i rummet inses att det är dukar i kanvas som, i de flesta fall, målats svarta med akryl och därefter perforerats med fotografier som förlaga. Det är alltså perforeringen, de olika stora hålen, som återskapar fotot. Tekniken är så häftig!

Först måste jag smälta det. Tänk att man kan göra så! Sedan tänker jag mer på bilderna - det är (enbart?) fotografier av kvinnor - där bilderna hämtats från rasbiologiska institutet i Uppsala. Det är alltså de av samhället utstötta som representeras. De som skulle stympas för att inte utgöra ett hot mot det "rena". Det blir starkt att ha dessa ögon blickande mot sig. Andra verk är idag unga kvinnor avbildade, förklaras det för att leda tanken till bilder av misstänkta brottslingar. Bilderna är tagna rakt fram ifrån och från sidan.

Utställningens titel är "Dialogue with light" vilket kan tolkas på flera sätt - direkt genom att verken i sig spelar med ljuset men tänker jag också ljuset som något slags synliggörandets sanna låga. Furunes bilder lyfter fram de utsatta, ger dem en plats där de syns - där vi tvingas att se. Och väljer att se.

Nu ånyo paus.

En resa: 2 Trondheim utforskas

Johannes Krilon, Eyvind Johnsons hjälte, strider för det rättas seger. Han har vänner i det ockuperade Norge och är en stor beundrare av de norska motståndsmännen. För att få en bild av vad som verkligen försiggår på den andra sidan gränsen vandrar han den långa vägen till Trondheim.

Klockan fem på eftermiddagen satt Krilon i ett litet lågt, vitt hus nere vid Dronningens gate och talade med sin gamla vän Sverre. (ur: Krilons resa)

Även detta läser jag efter det att resan till Trondheim bokats. Återigen - ett möte mellan dikt och verklighet. Det vita huset finner jag inte men gatan
den finns förstås...

Vi stannar ett par dagar i den lilla stora staden som jag kommer att tycka väldigt mycket om. Den ligger fint vid vattnet och har många äldre byggnader bevarade. I de gamla fiskargårdarna finns butiker och restauranger. Vi äter lunch på ett ställe som också är antikvariat. Mycket sympatiskt.

Nidarosdomen har jag länge velat besöka. Den är mäktig och ståtlig, rikt utsmyckad men inte prålig. Det tar ett tag att vänja ögonen inuti för det är en ganska mörk dom - här finns ett fint lite annorlunda utformat altare och vackra målade glasfönster.

Vi besöker en del butiker bland annat några bokaffärer som faktiskt är just BOKaffärer. Det finaste inköpet hittar jag i lyrikk-hyllan nämligen - Lille Søsters senaste diktsamling äntligen i min hand!

Vädret är inte så tropiskt som hemma i Gävle så vi drar till Pirbadet, ett stort inomhusbad, vilket resten av Trondheim också verkar ha gjort. Men i motionsbassängen, som till min förvåning har salt vatten, är det lugnt och bland stojande barn går det att hitta en fredad vrå även i "relaxbadet". Återigen - utsikten härifrån är fantastisk - de omgivande bergen, fjorden och Munkholmen bidrar till att min rofyllda stämning bevaras.

Semestern har bara börjat och jag är en resa och en trilogi rikare.

En resa: 1 på tur i Åre

Herr Arpius, i Krilontrilogin, är handelsresande i tyger. Ofta befinner han sig i de norra delarna av landet. Han flirtar med Stella på hotellet i Östersund och dricker alldeles för mycket. Men scenen här nedanför utspelas i Åre:

De satt i Hotell Fjällgårdens långa, luftiga, naturträbrunsbetsade matsal, och musiken spelade i ett hörn och brasan sprakade i den stora, öppna spisen på innerväggen och kastade vissa egendomliga reflexer över ansiktena (...)

Några dagar innan jag läste detta hade min kärlek och jag bokat rum just här - på Fjällgården som i år firar 100 år. Det blir ett för mig hisnande möte mellan liv och litteratur. Tyvärr brann hotellet på 50-talet men jag vill gärna föreställa mig att matsalen Arpius sitter i åtminstone lite påminner om dagens:Stället var något mellan turisthotell och vilohem - det berodde på gästerna för tillfället - och just nu var det turisthotell för henne och vilohem för honom. De hörde skrik utanför, det var från turister och inte från vilare. Långa yl från slalombacken ovanför hotellet och kortare, gällare, gladare skrik från övning-, det vill säga trill- och fallikullbacken nedanför fönstren. (ur: Grupp Krilon)

Vi både vilar och turistar - men eftersom det är sommar blir det vandring istället för skidåkning. Vi vandrar mot Åreskutans topp

i vackert men inte alltför varmt väder. Det är mitt första möte med något slags fjällmiljö och det är precis så vilsamt och samtidigt energigivande som jag föreställt mig det. Utsikten är så vackeratt den nästan tar andan ur mig. Och ni må tro jag är stolt över mig själv när jag väl tagit mig upp på kalfjället - hela vägen till toppen!

Efteråt väntar välförtjänt vila på hotellet som även det har vacker utsikt. Här finns flera mysiga sittplatser att välja mellan, vi sätter oss högt upp i huset en bit från ett födelsedagsfirande sällskap. Här inbjuds verkligen till rekreation och det är vad jag kommer att förknippa både Åre by och skuta med. Det är lätt att försvinna i tankarna eller bara meditera över naturens storslagna skönhet, ovetandes om att kärleken håller i kameran.

Ett mästerverk i tre delar

I ransoneringens tid skrev Eyvind Johnson sin trilogi med fastighetsmäklaren Johannes Krilon i centrum - Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943). Och det är lika bra jag säger det med en gång: Det här är litteratur när den är som störst, bäst och vackrast.

Johnson skriver de tre böckerna mitt under kriget, inte med det i backspegeln, vilket är fascinerande på flera sätt. Att skriva det han gör vittnar om ett stort mod och en stor förtrogenhet med vad som faktiskt hände under dessa år. Det är en direktrapport från en svår tid och det är starkt att ta del av händelserna i Sverige och i Europa. Nästan som i presens.

När den första delen börjar har vännerna Krilon, Hovall, Minning, Arpius, Odenarp, Frid och Segel träffats varje söndag i tio år för att samtala. De ägnar sig åt det goda samtalet. Mellan träffarna lever männen ganska skilda liv med egna glädje- och sorgeämnen. Under berättelsens gång kommer dessa herrar att bli mina vänner. Jag våndas med dem, lever mig in i dem och refererar titt som tätt till min käre make om vad de har för sig.

Parallellt med kriget som pågår, där ockupationen av Norge har en central betydelse, förändras klimatet i Stockholm vilket direkt påverkar de sju männen. Den mystiske Gideon Staph hotar, tillsammans med sitt svavelosande anhang (vilket för tanken till Mästaren och Margarita), de krilonska vännerna. Staph vill ta över männens olika företag och binder dem genom tvingande kontrakt, och när det inte hjälper tar de till hot som går ut över männens familjer på olika vis.

Historien som berättas växlar mellan det personliga planet där de samtalande männen var och en visas för läsaren och det symboliska, allegoriska planet där männen liksom Norge intas av en främmande makt. Samtidigt är det en ytterst levandegjord skildring av Stockholm så som det såg ut på 40-talet. En obetalbar scen spelas upp i samband med en vernissage - här promenerar hela kultureliten förbi; prins Eugen, Harry Martinson, Cora Sandel, Barbro Alving (som ska rapportera därifrån) för att nämna några. Alla skulle kanske inte känna sig helt bekväma där men här finns kollegor och kanske vänner till Johnson.

Romanerna har en genomtänkt komposition där berättelsens trådar tvinnas samman på ett ibland överraskande vis och där saker som antyds tidigt först senare får sin förklaring. Jag sträckläser romanerna under ett par veckor - helt fast i denna värld för jag vill vara tillsammans med de kämpande männen som tecknas så fint. Krilon är en hjälte men ingen perfekt sådan, kanske är det vad som gör honom så sympatisk? Det händer över huvudtaget mycket i berättelsen, på alla dess plan, där ibland den tänkte författaren griper in och förklarar sig.

Kanske är romanverket framför allt en hyllning till friheten och det fria ordet på olika nivåer. Det är även en roman om godheten - om att eftersträva det rätta i alla situationer. I romanen diskuteras konsten som en kanal för att ge uttryck åt det som är svårt att tala om - på samma sätt gestaltar romanen det svårast upplevda i en tid där det kunde vara farligt att sätta ord på skeendena. Det görs genom allegorins form och genom drömmens glidande värld.

Länge har jag väntat med att läsa Krilontrilogin och nu är jag så lycklig över att ha varit där i Krilons värld. Det är en läsning jag i tanken inte kommer att bli klar med på länge än och som inte egentligen på något sätt kan göras rättvisa i ett blogginlägg. Romanerna är större än jag kunnat ana och jag lyfter med dem. Jag älskar det! I love it! Je l'aime! Jeg elsker det!