Wolf Hall - briljant läsning

Det var ju alldeles fantastiskt att få avsluta året med det som visade sig vara årets bästa bok! Hilary Mantels Wolf Hall är så elegant skriven att det glittrar om de drygt 600 sidorna. Så här i efterhand kan jag inte redogöra för de många förbindelserna i boken men väl i den var jag hela tiden ett med berättelsen.

Jag är inte särskilt bevandrad i historia och Henrik VIII var för mig mest en kung med många fruar. Nu har jag bättre koll på den brittiska kampen mellan kronan och kyrkan men främst har jag lärt känna en av männen i bakgrunden - Thomas Cromwell - som hos Mantel alltså är i förgrunden.

Redan i första kapitlet när Cromwell flyr sin brutale far greps jag av historien, av pojken som från påvra förhållanden blir en man med stor makt. Så kämpar han för sin kung mot kyrkan för att kungen ska få sin skilsmässa och på sikt en vagga med en son. Cromwell är en smidig strateg och taktiker som rör sig hemvant i alla möjliga miljöer och som listigt för sin kungs talan eller ibland får honom dit han vill. Men han är också en husbonde med ett stort hjärta som hjälper och ser de sina men även en ensam man som drabbats tungt av sorg. Mantel skildrar fint både Cromwells offentliga och privata liv - och genom honom 1500-talets Europa och de strömningar som var i svang där.

Det sprakar i berättelsen, i samtalen vid matbord och i kammare, i mötena mellan de många människorna. För här är väldigt många människor så jag återkommer ständigt till personförteckningen med dess mer än 10 Thomasar (ett antal som även vid något tillfälle tycks roa dem själva). Ibland tror jag mig borttappad i texten, men författaren fångar upp och efter en stunds läsning vilar jag i texten, förvissad om att jag kommer att ledas rätt.

Romanen må utspelas på 1500-talet och sättet Mantel skriver på flirtar med tiden, men det är få författare som får en text att svänga så. Allt lever hos Mantel - språket, dialogerna, vitsarna! En eloge därför till översättaren Jesper Högström som gett så fin svensk dräkt åt denna briljanta text.

Det här är så stort, större än alla "hyper". Att läsa Mantel är att vara med om när litteraturhistoria skrivs för framtiden, jag är helt övertygad om att hennes text kommer att leva långt efter oss alla. Jo, jag är nästintill överväldigad av Wolf Hall, på det mest positiva sätt. Nu väntar lite annan läsning innan jag med stor förväntan och längtan fortsätter med För in de döda.



Några andra, av alla som läst, är


Kulturdelen
Och dagarna går
Bokmania

Läsårskrönika 2014

När jag ser tillbaka på året som snart gått tänker jag på det som de stora resornas år, men året har också bjudit på en del fina läsupplevelser och en ny arbetsplats. Jag hoppas att 2015 kommer att föra med sig stor, fantastisk och briljant läsning, riktigt fina kulturella utsvävningar och resor. Och så önskar jag mig ett varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!

Januari: En klassikerläsning inledde året och så upptäckte jag tack vare ett tips någonstans den amerikanska och kulturnördiga podden Slate's Culture Gabfest som jag haft mycket kul med under året.

Februari: På väg mot Göteborgs filmfestival läste jag med stort nöje Martina Montelius Främlingsleguanen. Annars såg jag mer film eller konst som t ex Ola Billgrens målningar än läste böcker under årets kortaste månad.

Mars: Minnet av mars domineras helt av New York! Äntligen fick jag se denna stora hett efterlängtade stad - där frös jag i bitande vinterkyla, trivdes som fisken i vattnet och dit längtar jag tillbaka. Jag lät mitt intresse för litteratur och konst blomma ut - det erbjöds så att säga ett och annat tillfälle för det. Hermia Says gjorde också sina första trevande försök på Instagram.

April: Under månaden läste jag den ena boken efter den andra bland annat en av Claire Messud som jag först bläddrat i på Library Hotel i den där staden New York. Och så tramsade jag mig med små påskkycklingar.

Maj: Efter att ha plöjt Donna Tartts Steglitsan i paddformat började jag räkna mig till e-boksläsarna. Men romanen hade verkligen inte behövt vara så himla lång. Det gick alldeles utmärkt att sitta ute och läsa, t ex Torgny Lindgren. Och så bytte jag ju jobb, från ett stort bibliotek till ett litet men med samma fina arbetsgivare.

Juni: På jobbet hittade vi på litterära landskamper medan fotbolls-VM pågick. Vem som vann minns jag inte. Jag oroade mig över att inte ha någon vettig semesterläsning i sikte och däckades av Knausgårds sexa.

Juli: I en vecka levde maken och jag franskt liv i Cotignac i Provence. Pittoreskt var det och den hyrda lägenheten erbjöd fina läsplatser. Maurice höll mig sällskap. Strax innan den stora branden härjade i Västmanland nosade jag runt på det fina antikvariatet i Norberg.

Augusti: Många sidor blev lästa denna varma sensommarmånad - några var verkligt bra, några var verkligt mediokra. Mest och bäst - Stoner, Stoner, Stoner - som höll! En toppnotering blev det också för Fitzgerlads Natten är ljuv och förstås Vonnegut med Lövvattnet strax intill. 

September: I valets månad bloggade jag om tre starka böcker som borde läsas av var och en för att påminnas om om vad som har hänt och om vad som kan hända. Och så gjorde jag tillsammans med kollegorna en snabbvisit på Bokmässan där höjdpunkterna för mig var mannen med Twist i samtal med Yukiko Duke och att få titta på inspelningen av Lundströms bokradio.

Oktober: På Sandvikens bibliotek eminenta bokcirkeldag fick jag höra Majgull Axelsson, lästid med tilltugg väntade sedan på hotellet i Högbo. Jag siade långt ifrån rätt Nobelpris i P4 Gävleborg och hittade via en annan booklover på Instagram Den gamla skolan som är ett läsmåste för alla drabbade av litterär besatthet.

November: Hösttröttheten tog överhanden, ett enda inlägg blev skrivet men några fler böcker lästa. En helg i Köpenhamn respektive Stockholm förgyllde tillvaron i mörkret och bjöd på julmarknader, konst och god mat, en kväll njöt jag av Folkteaterns geniala uppsättning av Körsbärsträdgården. Och så föll jag för de förtvivlade människorna. Ungefär så.

December: Nu ligger snön vit, snart är det nytt år och jag har precis avslutat romanen som känns som en klassiker fast den är ny - Hilary Mantels Wolf Hall. Den sätter punkt för läsåret och ribban för kommande läsäventyr.

Läsårskrönika 2012
Läsårskrönika 2013

Se Pride!

Året är 1984 och de brittiska gruvarbetarna strejkar. En grupp homosexuella känner igen sig i deras utsatthet och engagerar sig för deras sak genom att samla in pengar. Efter några mindre lyckade försök får de äntligen kontakt med en man som är villig att ta emot deras utsträckta hand. Detta är upptakten till en vänskap som bryter upp otaliga fördomar och gränser, men som också leder till motsättningar i gruvsamhället som de kommer till. Här finns både pride och prejudice.

Pride skildrar dessa helt verkliga händelser med stort hjärta och mycket värme, kulturkrockar som hade kunnat kännas slitna och förutsägbara ges liv och äkthet. Den kollektiva berättelsen balanseras skickligt mot den individuella, där särskilt några personer träder fram tydligt och speglar deras nu där AIDS är något nytt och där det är stort och farligt att komma ut. 

Pride är två timmars filmglädje - det är så välskrivet, så välspelat och välregisserat! Här finns en hel drös verkliga hjältar! Det är berörande, skratt- och tårframkallande och helt igenom riktigt bra. Jag kommer att tänka på en annan gruvfilm, Brassed Off som skildrar tiden ungefär 10 år senare. Även den en lyckad blandning av allvar med viss del humor. 

En ordination alltså i slutet på året: packa näsduken, uppsök närmsta biograf  som visar Pride och hänge dig åt och inspireras av denna fina film om solidaritet när den är som starkast. 

God och fridfull jul kära läsare!

Var vi gjorda för varandra?

Med viss tvekan om vi verkligen är gjorda för varandra började jag läsa David Nicholls senaste Vi. Och fann till min förvåning att jag trivdes rätt bra i berättaren Douglas sällskap och gladdes över att han inte helt igenom var en vit medelålders kränkt surpuppa, över att berättelsen hade mer spännvidd än så.

I ett desperat försök att rädda sitt äktenskap åker Douglas tillsammans med sin fru (snart kanske ex-fru) Connie och sin vuxne son Albie på en bildnings- och nostalgiresa genom Europa. Allt är minutiöst förberett, resrutten är spikad, hotellrum bokade och besöken på konstmuseerna inbokade. Det visar sig dock rätt snart att Douglas plan inte kommer att hålla. Albie visar sig heller inte dela föräldrarnas intressen och det visar sig också vara svårt att lappa ihop det spruckna äktenskapet. Far- och sonrelationen är dessutom i grunden trasslig och tyngd av det förflutna. De har med andra ord en del att jobba med.

Författaren skildrar med humor och svärta både nutid och dåtid. Douglas och Connie visar sig vara ett omaka par, med olikheter som blir alltmer svåra att överbrygga samtidigt som de förstås står varandra mycket nära, sammanbundna av sådant de upplevt tillsammans. De har ett äktenskap som Douglas är beredd att göra allt för att rädda…

Resglad som jag är var familjens tänkta färd genom Europa en bidragande orsak till att jag valde att läsa boken. Och visst bjuder Nicholls på en och annan stämningsbild från städer som Venedig och Paris, dock präglade av Douglas inte alltför ljusa sinnesstämning. Detta var mitt första möte med David Nicholls, för jag tillhör en av få som inte läst En dag, vi gick rätt bra ihop men är ingen perfekt matchning.

En norsk bladvändare

Jag är alltså sedan en tid tillbaka svag för norska författare som jag ofta tycker utmanar tanken både till form och innehåll på ett intressant och inspirerande sätt. Så jag såg mycket fram emot att läsa Tore Renbergs senaste Vi ses imorgon. 

Renberg berättar i raskt tempo om några sena septemberdagar i Stavanger. Läsaren får möta några människor vars öden tvinnas samman. Här finns mannen som är i desperat behov av pengar, här är ungdomskärlek med komplikationer, hjälpsamma brottslingar med känslor svåra att tygla.
 

Författaren har skapat ett mörkt samtidsdrama som gör läshastigheten hög, det är en suggestiv bladvändare som i stort sett håller farten från start till mål. Men det krävs en del att hålla ihop 572 sidor, och ibland tänker jag han kunnat ta vara på sidorna ännu lite bättre, att han borde vågat ge vissa personer mer tyngd, djup och utrymme. Men jag instämmer med hans vän och kollega Knausgård som enligt omslaget tycker romanen är "en storartad bladvändare".

Jag har tidigare läst författarens Jag reser ensam.

Årets julläsning

Där ute just nu ett tunt snötäcke och på förmiddagen tittade solen fram. Men hösten har varit mörk och tung, har gjort att litteratur jag sett mycket fram emot känts oöverstiglig att ta sig an. Så har verk jag biblioteksköat på olästa fått gå till andra väntande bye bye Beckomberga t ex.

Men nu väntar jul och ledighet och jag hoppas på nya läskrafter för min vana trogen har jag även i år valt ut en efterlängtad tegelsten nämligen

Den väntar otåligt på mig, men först har jag lite annan läsning på lut. Vad har ni på gång som julläsning?

Fox vs Murakami

Paula Fox är ju ännu en författare som nyupptäckts och som på så sätt når nya läsare. Till skillnad från i vissa andra fall (t ex Yates, Williams) så är hon på banan fortfarande och får vara med om sitt uppsving, det är fint att tänka på. 

Jag tyckte mycket om Förtvivlade människor och författarens lite kyliga berättarstil. Paret i New York som kan varandra så väl, men ändå pratar förbi och håller hemligt. Det finns en spänning rätt igenom texten mycket behaglig att del av. 

En bok som inte var lika behaglig var Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki som blev min läsning efter att the wisdom of readers som följer Hermia Says på Instagram gjort mitt val. En händelse i Tazakis förflutna - hur vännerna där hemma vände honom ryggen - slutar inte förfölja honom i tanken. Så förmås han av en kvinna han träffar att söka upp vännerna från förr. 

Författaren bäddar för dramatiska konfrontationer, särskilt sedan det framkommit att en av vännerna dött, som dock uteblir. Jag har också svårt att "köpa" själva grunden till historien som i mycket bygger på att flera skeenden undgått Tazaki. Det är platt och tillrättalagt och jag måste komma ihåg att sluta tro att jag är en sådan som gillar Murakami. 

Fox-Murakami 1-0

Från Longbourn till Skymningslandet via en honjävul - den senaste tidens läsning

Någon vidare bloggare har jag inte varit den senaste tiden, jag missade ju till och med Hermia Says 7-års dag för någon vecka sedan! Läser gör jag däremot och det är tid att summera de senaste veckornas upplevelser. Håll till godo!

Efter att ha tyckt om Elin Olofssons debutroman Då tänker jag på Sigrid såg jag fram emot att läsa hennes andra, Till flickorna i sjön. Det här visade sig vara en mörkare historia, som snabbt satte sig i magen med ett gnöl. Det är många tunga teman som tas upp i boken - en svår arbetsplats, en ungdom som mår dåligt, ett havererat förhållande, trasiga föräldrarelationer, utsatthet och utanförskap i det förflutna. När jag läser vidare ser jag snarare potentialen till en stark, gripande historia än att jag läser en. Den hade kunnat vässats till något riktigt bra. Jag tror mycket på Olofssons författarskap men inte riktigt på den här romanen.

Sedan var det dags för en historisk roman nämligen Huset Longbourn av Jo Baker. På Longbourn huserar, vet den som kan sin Austen, familjen Bennet. Men i Bakers roman, som troget följer handlingen i Stolthet och fördom, har perspektivet flyttats från herrskapet till tjänstefolket. Dramat i köksregionen är starkare och mörkare än det i salongen. Baker berättar gripande om relationer, hemligheter och ger liv åt de i skuggan osynliga. Tonen är Bakers egen, här finns följdriktigt inget av Austens "wit". Det håller så gott som hela vägen, även om den bitvis blir lite i onödan klistrig. Och så en spoilervarning: Vad är det egentligen med kvinnliga författare och växande magar som romanslut? Har råkat läsa flera sådana relativt nya nu och är rätt uttråkad av sättet att avsluta annars bra historier. Det finns andra sätt att knyta ihop en historia på!

Och sen var det dags för en modern klassiker - Fay Weldons En honjävuls liv och lustar. Ruth är allt som den lilla nätta, lyxlevande författaren Mary inte är och när maken lämnar henne för den lilla varelsen dröjer det inte länge förrän Ruth på ett intrikat sätt iscensätter den stora hämnden. Hon blir en verklig honjävul. Men i sin framfart, i sitt hämndbegär sätter Ruth också sig själv på spel. Romanen från 1983 är förstås präglad av sin tid, men den förmår även nu att roa och oroa. Unni Drougge har skrivit ett bra förord, men jag rekommenderar att man läser det som efterord.

Att NoViolet Bulawaya nominerades till Bookerpriset förra året för sin debutroman Vi behöver nya namn är lätt att förstå. Romanen rör sig från kåkstaden Paradise i Zimbabwe till USA och berättas ur flickan Darlings ögon. Författaren är barn/ungdomsperspektivet och deras uttryckssätt trogen genom hela texten vilket ger den ett slags glättighet och fräschör fastän det som skildras ibland är det hemskaste hemska. Darling blir tillsammans med sina vänner vittnen till övergrepp (eller är själva utsatta) under sin jakt på guavor, de driver runt, söker sig till varandra och splittras så när först Darling lämnar landet. I USA möter Darling fördomarna om "Afrika" och en romantiserad bild av sitt land. Vi behöver nya namn är stark och levande och viktig läsning. 

Det händer inte så ofta att jag sträckläser en bok men igår kunde jag i princip inte slita mig ifrån den här förrän den var slut. Marie Hermanson har jag läst tidigare och var därför nyfiken på hennes senaste Skymningslandet med det fina omslaget. Jag dras snabbt in i historien som berättas av Martina som de senaste åren hankat sig fram mellan diverse timanställningar i Göteborg. Efter ett misslyckat besök i föräldrahemmet träffar hon på Tessan, en kompis från förr, som tar henne med till sin arbetsplats Glimmenäs herrgård. Här är Tessan husa åt tant Florence, en äldre dam som fastnat i tiden trots att klockorna runt om henne tickar. På herrgården råder 40-tal, bjuds på middagar för sedan länge döda vänner och ägnas mycket tid åt viktiga nonsenspapper. Här får också Martina anställning och så småningom utökas staben med fler tjänstvilliga ungdomar. 

Hermanson kan verkligen konsten att skriva fram det mystika och att skapa stämningar, romantexten får mig att tänka på Maria Gripe. Men hos Hermanson rätas frågetecknen ut på ett sätt som inte riktigt motsvarar mina förväntningar på romanen, skapade av den målande stämningen. Men det är en god bok och en spännande historia trots sin övertydlighet. Den höll mig i sitt grepp en hel lördag... Jag föreställer mig att den också kan passa lite yngre, "unga vuxna", läsare.

Eftersom jag kom i något slags hamster mood tidigare i veckan så har jag en rejäl hemlånad trave att plocka läsning ur just nu. Så det är väl bara att läsa vidare. 

Precis som att börja

Jag har haft lite svårt att slita mig från Ninni Holmqvists Precis som att börja om för att göra sådant där som man måste - äta mat, sova, åka till jobbet... Holmqvist har skrivit en verklig bladvändare om en bildad medelklassfamilj med dottern Pia-Lisa som berättare. Pia-Lisa tvingas ständigt börja om, revidera, sin uppfattning om händelser där hon själv har en viktig del. 

Tiden sträcker sig från 60- till 80-tal en period då Pia-Lisa går från barndom till vuxenhet. Det är ett liv som kantas av frågetecken:  Hur ska man leva sitt liv och med vem? Kan man kräva sitt livsrum utan att såra den som älskar? Vad hände med Ulla, barnflickan som försvann? Och vem är pappa till Olle?

Jag läste i en recension någonstans att det här kunde vara den vanligaste av romaner om det inte vore för dess överraskande vändningar. Det tänker jag stämmer väldigt väl, men det gör det också till en läsupplevelse svår att beskriva - jag vill ju inte spoliera den för någon annan! 

När jag närmar mig slutet av boken, med fint tilltugg, 

tänker jag på en annan roman; Mikael Fants Vattnet i mars som även den kretsar mycket kring en familj, kring det outsagda och med en och annan oväntad twist. Holmqvist skriver dock mer sammanhållet och fokuserat. Det är levande skildrat och Pia-Lisa skrivs skickligt och trovärdigt fram.

Precis som att börja om bjöd på en riktigt bra läsupplevelse och jag hoppas hoppas den finns med bland de Augustprisnominerade verk som avslöjas imorgon! (Några andra författare jag gissar på är Östergren, Axelsson, Sandberg och Stridsberg. Romanåret har hittills varit starkt...)

Nobel läsning i helgen

I torsdags morse letade sig en reporter från P4Gävleborg till mitt lilla bibliotek för att spekulera tillsammans med mig om tänkbara Nobelpristagare. Så jag var uppvärmd och i god form när pristagaren väl avslöjades och var snabbt framme vid hyllan där Lilla smycket väntade på mig.

Även om jag inte läst Modiano tidigare så var det inte ett främmande namn för mig, mycket tack vare andra litteraturbloggar och ett aktivt förlag. Jag tycker mycket om Akademiens självständighet, och faktiskt att de inte kvoterar kvinnor språkgrupper världsdelar även om det är skevt sedan tidigare. Det är också sympatiskt med författare som är hängivna sitt skrivande och sin egen stil, som inte söker strålkastarljuset. Men det är tur det finns vettig och insatt litteraturbevakning i media runt om i landet när den lokala är ovanligt medioker...

Den här helgen har jag ägnat åt att läsa Lilla smyckets, eller Thérèses historia. Liksom Akademiens motivering lyder så ägnar sig författaren åt minneskonst. Berättarjaget tror sig se sin mor på tunnelbanan och följer efter henne, kvinnan som hon trott varit död. Men hon har bara fragmentariska minnen och bilder från sin barndom och rör sig generellt med osäkerhet i tillvaron. De relationer hon inleder är gåtfulla - här är mannen som avlyssnar radioutsändningar på olika språk, apotekaren som tar sig an Thérèse som vore hon ett barn och så familjen vars dotter hon ska ta hand om efter skolan.

I den vackert och exakt skrivna berättelsen öppnar sig liksom små askar som var och en berör berättaren och samtidigt, tänker jag, speglar henne. Kvinnan rör sig genom ett Paris som undflyr henne, med gator som ser annorlunda ut än i hennes minne. Hon är fast i sin historia, utan att med säkerhet veta något om den. Någonstans läser jag om hur Modiano lånar element från deckargenren och det känns igen här. Han lånar men fullföljer inte - det är något annat som är viktigare än själva spänningen.

Jag ser fram emot att läsa mer av Patrick Modiano för jag tyckte mycket om den här lågmälda och sorgsna romanen som  rörde upp mycket i både tanke och känsla.

Den gamla skolan - om litterär besatthet

"Om det här ser ut som en viss sorts författarbiografi så är det ingen tillfällighet. Ännu medan jag framlevde detta liv såg jag det på baksidan av en bok."

Den gamla skolan (2003) av Tobias Wolff utspelas i huvudsak under 60-talet på en internatskola med stora litterära pretentioner. Här deltar pojkarna varje år i en novell- eller poesitävling där vinsten är att få ett personligt möte med en författare som kommer till skolan. Eleverna får dock också finna sig i att bli missförstådda (misslästa) och inför publiken hånfullt kommenterade av just den gästande författaren.

Bokens berättarjag är besatt av att få möta någon de utvalda författargenierna. Pojkarna trissar varandra och det blir en kamp mot klockan att i tid till inlämning författa en text. Detta urartar på flera sätt när det visar sig att den store Hemingway ska komma till skolan.

Det här är en perfekt bok om att växa upp och finna sig själv - och en fantastisk skildring av litterär besatthet. Jag njöt i stora drag av romanen skriven i självbiografisk tappning.

Östergrens Twist

På Bokmässan hörde jag ett samtal mellan Yukiko Duke och Klas Östergren, strax innan hade jag köpt hans nya Twist som nu ligger i toppen på Dagens Nyheters kritikerlista. Jag började läsa boken nästan direkt när jag kom hem och hade Östergrens egna ord om det inledande kapitlet i huvudet. Det första kapitlet fångar enligt författaren in hela romanen.

Nu har det gått någon vecka sedan jag läst ut boken och jag har läst om det första kapitlet flera gånger. Men idag har jag också läst om slutkapitlen med känslan av att inte riktigt greppa hela historien eller berättarjagets egentliga roll i den. Så vill jag börja från början igen, om inte nu så snart.

Berättarjaget möter som ung pojke flickan som ska bli hans älskade under en tid i livet, och som kommer tillbaka fast i andra skepnader med olika betydelser för olika människor. Men i romanens nu lever hon inte längre. Jag förstår att genom henne berättarjaget dragits in i ett spel där han inte ser sin egen roll. Bitarna läggs på plats och fram träder affärer och hemligheter med kopplingar runt om i världen. Berättaren är en del i ett pussel inte helt enkelt att lägga.

Jag minns nog fel när jag tänker att Duke menade, i samtalet på Bokmässan, att det är en lycklig och lättsam Östergren som skrivit Twist. För jag fäster mig vid den melankoliska tonen, men det är en roman som fint skiftar i sinnesstämning beroende på vad och vilken tid den berättar om. Från pojkårens kurtis och nyfikenhet på vuxenvärldens hemligheter till den medelålders mannen som utan att riktigt förstå det är en del av de hemligheter han bara anade som ung. Och som sagt en roman att läsa om för att verkligen få syn på. I alla fall för mig.

Nej, det här blev inte mycket till varken reflekterande text eller boktips. Läs hellre t ex Bernur.

Drömmar, Nobelpris och bokhögar

Sveriges Television ska sluta sända sitt litteraturprogram! Det har sålts till kanal 5 och den blonda prinsesslånghåriga programledaren skickar, iklädd sin vippiga blomsterklänning, iväg den vita lyckobilen till den nya tablån. Så otroligt tråkigt, och så dåligt att Svt gör sig av med sin bevakning av litteratur. Men - vips! - så är jag på audition för rollen som programledare till ett helt nystartat program! Jag befinner mig i ett hörn av en murrig studio där uppdraget är att inför en tänkt publik påannonsera programmet och läsa en på förhand utvald och ganska tråkig dikt. Jag klarar den första delen galant, men har valt ut en helt annan dikt och deklamerar Werner Aspenströms

Regnar gör det alltid.

Ibland våldsamt. Ibland duggande,

nästan omärkligt.

Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss

som våta terrier.

Eller försynt, så att ingen märker

att vi gråtit.

Men regnar gör det alltid.

Hur högt når gråtpelaren i dig?

Till naveln? Brösten? Strupen?

Du behöver inte klä av dig och visa.

Vi läser det i varandras ögon

som på gradskivor.

Måste något sägas, kan man säga:

Älskade,

tills imorgon torkar dina fingervantar.

Så drömde jag alldeles innan jag vaknade i morse efter en lång skön sömn. Fortfarande halvvaken tänkte jag att årets Nobelpris i litteratur kommer att tilldelas en dramatiker, närmare bestämt Jon Fosse. 

Det är nog inte så konstigt att mitt huvud är fullt av böcker - jag läser som aldrig förr även om det inte syns här på bloggen. Efter att i våras ha bytt bibliotekarietjänst så har mitt läsfrämjande arbete vidgats från att "bara" handla om vuxna till att också handla om barn i lite olika format och deras pedagoger. Så jag ligger i med läsningen för att få koll och för att så småningom bli en bra boktipsare. Så bokhögarna ser lite annorlunda ut nuförtiden.

Barn- och ungdomsböcker hade jag annars inte läst på hundra år, och för oss som inte har barn är den världen inte naturligt nära. Men som tur är har jag generösa kollegor som delar med sig av bra böcker att ha koll på och som talar om vilka serier jag absolut inte får missa och som skrattar lite snällt när jag blandar ihop författarnamnen. Jag spanar in kompisen T:s läsning via hennes mamma Feelgoodbibliotekarien och jag lusläser allt som Prickiga Paula skriver och ofta också böckerna hon skriver om... Och så gläds jag över vad mycket bra böcker det finns för alla ungar att upptäcka! 

Det är verkligen en läsningens höst och den mer egna läsningen är helt spontan och impulsstyrd utan några som helst krav. Jag har till och med slutat få dåligt samvete för sådant jag inte läser ut. Om jag får någon framtida programledarroll återstår att se.

En dag på Bokmässan

I år tog mina bibliotekskollegor i Gävle och jag så att säga bokbussen till Bok- och biblioteksmässan.

Vi åkte i första hand dit för att heja fram Helgebiblioteken som årets bibliotek, den här gången blev det ingen glädjeyra för Gävleborg även om jag var glad över att ha lyckats navigera till DIK:s monter i rätt tid.

Annars var det här nog första gången sedan studietiden i Borås som jag inte hade något mer anspänningsskapande uppdrag på mässan. Här fanns inget monterpass att komma i tid till, ingen monter att sköta, inget anförande eller annat att vara nervös för. Det gjorde att jag kunde vistas mer rofyllt på denna tummelplats om än med en ganska tydlig egen plan.

Ett mål på mässgolvet var att nå Sveriges Radios monter i tid för inspelningen av Lundströms bokradio i P1 som blir bara bättre och bättre. Och det var riktigt roligt att få se Lundström & co in action i ett samtal om läsning och vad det ger och betyder på ett djupare plan än det upprepade mer nyttoninriktade.

Innan gästerna tog plats vid bordet regisserades publiken som talkör:
- Hallå Bokmässan!
- Hallå Lundström!
- Hur mår ni?
- Mycket mycket bra!

Pooneh Rohi som skrivit uppmärksammade Araben valde jag också att lyssna till i ett samtal på författarscenen. Hennes debutroman tog åtta år att färdigställa, en lång tid tänker jag att aktivt ägna åt en text. Ändå i romanen en övertygande, och sammansatt berättarröst om än i olika spår. Rohi utvecklade tankar i romanen, om viktiga saker som hur höga krav vi ställer på människor för att inkluderas i "det svenska". Mycket givande.

I tidningen VI:s monter ägde ett samtal rum mellan Yukiko Duke och Klas Östergren som jag inte ville missa. Jag läser hans senaste just nu, Twist, och är glad över den respekt de båda visade läsaren genom att inte berätta för mycket om boken. Och det är mer intressant tycker jag de övergripande samtalen om skrivande och författande än de som specifikt kretsar kring handling och innehåll.

Efter en intensiv dag på bokmässan var jag faktiskt väldigt nöjd, jag tyckte jag fick ut mycket av mitt besök på mässgolvet. I år har jag köpt ovanligt mycket böcker, lånar annars det mesta och kom hem med den här högen.

Däremot såg jag varken Guillou eller Ranelid, inte heller fick jag någon tygkasse. Det är inget jag sörjer, däremot hade jag gärna stött ihop med någon annan bokbloggare.

I efterhand har jag tagit del av Bokmässan främst genom de fylliga texterna hos Kulturkollo! En eloge till er för allt ni skrivit!

Medan mörkret faller - ett ruggigt sällskap

Medan mörkret faller inleds minst sagt bestialiskt, och det är med fasa jag följer forskaren Gustaf Eklund in i döden. Mordet sker på Anatomiska institutionen i Uppsala, men fallet är förutom makabert också känsligt och Carl Hell vid statspolisen i Stockholm kopplas in och åker tillsammans med polissystern Maria Gustavsson till universitetsstaden. Det är november 1934.

Anna Lihammer berättar, trots den makabra inledningen, i lugnt tempo om forskning och vetenskapstro som gått över alla gränser, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vad som är rent och inte, vad som är friskt och sjukt. De nazistiska influenserna är många och rätten att tvångssterilisera ska just införas. Här möts forskare, läkare, humanister, politiker och sanningssökare i en starkt berättad (och ruggig) historia om makt och hämnd, men också om otillåtna relationer, vänskap och kärlek. Skildringen bjuder också på en bredd i perspektivet och problematiserar såväl genus som klasstillhörighet. 

Texten är en deckare, som är en roman om en smutsig, skamlig bit svensk (europeisk) historia men också om ett Europa i förvandling där livsutrymmet för de som inte motsvarar normen snabbt döms ut, döms. I språket finns en tyngd - det är inte de rappa dialogernas deckare - som jag tycker motsvarar tiden som skildras. Däremot stönar jag lite över alla forskare och professorer som tvingar mig att bläddra fram och tillbaka för att hålla rätt, hålla ordning. Uppsala med de stora akademiska pampiga byggnaderna träder tydligt fram när jag läser, det är en roman som andas 30-tal.

Avblattefieringsprocessen - obehagligt aktuell

Alen är född i Sverige, men det räcker inte för Partiet eftersom han inte ser svensk ut. När hans pappa som en gång flytt till landet hamnar i fängelse placeras Alen (Alien?) i en äktsvensk familj. Alen är inte den mest skötsamme, han är väl som vilken unge som helst som inte har det helt lugnt och tryggt omkring sig. Ofta är det han som utsätter lärare för elaka spratt, som vågar det ingen annan vågar.

Så hårdnar samhällsklimatet vilket direkt drabbar Alen. Partiet som tagit makten vill anpassa alla icke-svenska till ett svenskt sätt att vara. De ska "avblattifieras". Men det som från början mest tycks stolligt och bitvis komiskt blir alltmer bisarrt. Alen hamnar i läger där kläderna byts mot uniform, namn mot nummer och rörelseytan begränsas av stängsel.

Zulmir Becevic har skrivit en satirisk skildring om ett knappt framtida Sverige. Men den kommer också nära vår samtida verklighet, blir en kommentar till de som inte tycker att alla är välkomna eller är lika mycket värda, och den kommer med sin lägerskildring nära nyss lästa bok Jag heter inte Miriam. Avblattefieringsprocessen är tankeväckande, dialogskapande läsning för såväl unga läsare som kulturtanter och -farbröder.

Jag heter inte Miriam

I skrivande stund är jag fortfarande förfärad över valresultatet, över att så många valt att rösta för att stänga andra ute, för ett kyligare Sverige. Dagen innan valet läste jag ut något av det bästa och starkaste jag läst på länge - Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Många är ni som redan läst den och jag är så glad över att jag trotsade min oro för att bli alltför berörd och tog mig an den, tog den till mig.

Det är hemska scener som utspelas i romanen, scener i fiktionens form hämtade från verkligheten. Miriam med sin stora hemlighet gestaltas så fint, det är ett av samtida romanvärldens starkaste porträtt. Så mycket lidande, så många farligheter som kan rymmas i en människas liv. Ett människoliv som borde vara alldeles för litet för att inrymma så mycket. Så mycket som gör ont. Länge kommer jag att tänka på Miriam och Axelsson har återigen trätt fram som en av de riktigt stora författarna.

I sin roman använder Axelsson ett citat som jag haft med mig, och tänkte mycket på, under veckan som gått:

Alla dessa vackra nederlag

Det här var ju en frisk fläkt i romanfloran - underhållande, lekfull och charmig. Precis en sådan karamell jag så väl ibland behöver.  

Till den lilla bedagade italienska byn (Cinque Terres sjätte smutsiga kusin) kommer en ung svårt sjuk filmstjärna, Dee Moray. Att hon hamnat här framstår som en gåta för den unge hotellägaren Pasquale.. Ett band skapas mellan dem på knagglig engelska respektive italienska. Dee befinner sig där efter en cynisk komplott, att det ändå går bra för henne vet läsaren eftersom författaren håller igång flera parallella spår, där Dees framtida historia utgör ett. 

Samtidigt i vårt nu möter vi kvinnans forna producent Michael Deane, en numera sjukligt föryngrad man som på ålderns höst fortfarande kämpar med att få snurr på karriären - på det ena mer mediokra sättet än det andra. Genom honom och hans uppgivna assistent Claire skildras en bisarr mediacirkus. Så en dag dyker Pasquale upp i Hollywood.

Som läsare förstår jag att de olika spåren ska mötas, jag anar också hur. Men det förutsägbara mildras av sättet romanen är skriven på med dess olika lager, med fiktion i fiktionen. Författaren är kvick och smart i sitt sätt att väva berättelsen och det får den att bli till något mer. Berättargreppet gör att den lyfter. 

Jess Walter tar sig vissa friheter med verkligheten och ger Richard Burton en rätt framträdande roll. Så blir detta den andra roman jag läser på kort tid som blandar fiktionens Hollywood med verklighetens. Den tidigare var Och snön smälter på Hester Street. 

Alla dessa vackra nederlag gjorde mig på läsglatt humör - Walter bjuder på en riktigt behaglig resa genom tid och rum. 

Systerland

Eftersom jag tyckt bra om Curtis Sittenfelds tidigare romaner så såg jag mycket fram emot att läsa hennes nya Systerland om ett par omaka och synska tvillingsystrar.

Kate är bokens berättare, hon är den präktiga systern som lagt karriären på hyllan för att ge sitt liv åt man och barn, hon försök också att bli kvitt sin synska förmåga. Vi är den flummiga systern som får en del av sin inkomst genom att verka som medium. Upptakten i romanen är Vis förutsägelse om att att en stor jordbävning ska drabba området det bor, Kate fyller i med ett specifikt datum och genast är Vi med i all tänkbar media.

I romanen skildras genom de olika personerna en kamp eller ett möte mellan å ena sidan det rationella, vetenskapliga och å andra sidan det intuitiva och klärvoajanta. Men även om systrarna besitter förmågan att se vad som komma skall klarar de inte alltid av att tolka vad de egentligen ser, samtidigt som de styrs av sina syner. Läsaren får också ta del av systrarnas gemensamma historia, om vad som format dem och de bitarna är tycker jag starkare och trovärdigare än de delar som handlar om det vuxna tvillingparet.

För en stor del av romanen upptas av Kate och hennes relation till sina två små barn och till sin man som hon i allt känner sig underlägsen. Det blir en ganska sorglig bild av en kvinna som tappat bort sig själv mitt i livet och som söker något/någon att hålla sig i när marken bokstavligt kan komma att skaka. Det är tänker jag starkt amerikanska värderingar som lyser genom texten, även om de förstås inte behöver vara författarens egna, om manligt och kvinnligt m m. Kate är på ett klaustrofobiskt sätt insnärjd i småbarnslivet som är fullt av upprepningar, så blir läsningen rätt tjatig och jag tappar ibland intresset för Kates våndor. En motvikt är Vi som framstår som nästan alltför flummig och omogen i jämförelse med den självuppoffrande Kate. Kontrasterna mellan dem har, tänker jag, gjorts medvetet stora av författaren men det är på gränsen till vad som känns riktigt trovärdigt.

Min bild av Sittenfeld är att hon är en distanserad, distinkt och lite kylig berättare, därför blir jag förvånad över hur pladdrig den här romanen är. Berättelsen skyms av de detaljerade skildringarna av mammalivet och jag kan inte förmå mig att tycka att det är intressant, jag tror inte ens att det beror på det att jag själv inte har barn. Det blir i vissa fall en lite för övertydlig skildring där författaren anstränger sig för mycket i att försäkra sig om att jag som läsare hänger med och förstår.

Jag kunde inte motstå att läsa blurbarna på baksidan och kan inte annat än skaka på huvudet åt The Guardians ord om att romanen är "ett psykologiskt mästerverk med en fantastisk twist på slutet." Möjligen har vi inte läst samma bok.. Sittenfeld är och förblir en intressant författare men Systerland är på inget vis i en klass för sig.

(För en gångs skulle tycker Feelgoodbibliotekarien och jag ungefär lika. Synd för Sittenfeld...)

I en klass för sig
Presidentens hustru 

Svantjuvarna stal min lästid

Svantjuvarna av Elizabeth Kostova har jag sneglat på ibland i bibliotekshyllan, den har lockat genom sin handling i konstens värld. Men den visade sig inte vara en roman för mig.

Omväxlande berättar psykiatern Andrew som tagit sig an fallet med en konstnär som efter att ha attackerat en målning på ett museum slutit sig som en mussla, konstnären, hans ex-fru och ex-flickvän.Därtill kommer ett lager berättelse som ger en blick längre bakåt i tiden och som har beröring med den nutida konstnären. Så här i efterhand kan jag inte längre reda ut alla trådar. Andrews roll är att få sin patient att öppna upp, att tala ut. På vägen dit begår han den ena överträdelsen efter den andra, allt i konstens eller kärlekens tjänst. Patienten är besatt av en kvinna, ett motiv och psykiatern blir i viss mån besatt av sin patient. 

Efter att jag läst ut romanen känner jag mig föräten som på för många efterrätter, och önskar jag hade förmått sluta i förtid. Det är en nästan kväljande text med ett sådant överflöd av ord att hälften hade varit nog. Ändå, efter 566 lästa sidor frågar jag mig vad poängen i detta smått mediokra romanbygge egentligen var...  

Natten är ljuv

Det är 20-tal och livet leker för den nya unga filmstjärnan Rosemary. På den franska rivieran möter hon Dick och Nicole Diver som är ett vackert par i händelsernas centrum och Rosemary njuter av att vara i deras närhet. F. Scott Fitzgerald berättar om lata dagar i solen, om relationer och förvecklingar människorna emellan. Så tar romanen ett steg bakåt i tiden och läsaren får del i paret Divers historia. Deras komplexa relation har växt fram ur den mellan psykiater och patient, där Nicole varit den senare. Det är en på samma gång tärande som närande relation, som Rosemary på sitt naiva sätt senare griper in i.

Fitzgerald blottlägger bit för bit de olika personernas relationer och avslöjar deras olika förhållanden och drivkrafter. Med samma säkerhet skildras det drastiskt naiva mötet med omvärlden som det tilltagande desillusionerade. Glättig yta och själsliga bråddjup samsas sida vid sida i en av sensommarens större läsupplevelser. 

Kristina Kappelins italienska dagbok

Helgen som var började på något sätt i Italien med den Svt-sända dokumentären om Venedig, The Venice Syndrome. Den var intressant och skrämmande för även om staden än så länge står på sina pålar så sjunker den befolkningsmässigt sett. Bostäderna blir för dyra för vanligt folk att bo i, samhällsservice försvinner och det blir en plats för enbart turister eller som en venetianare lakoniskt konstaterar - det blir som ett Disneyland. Att se de gigantiska kryssningsfartygen, som skadar staden, glida tätt förbi är minst sagt bisarrt. För snart fyra år sedan var jag en av turisterna där.

Jag uppfylldes av det magiska ljuset, fascinerades av livet på vattnet och beundrade konst och byggnader. Det som händer där oroar förstås och Venedig finns i mitt hjärta.

Från tv-rutan stegade jag vidare till Rom via Kristina Kappelins Italiensk dagbok som handlar om hennes liv i det motsägelsefulla landet.

Detta är en personligt skriven skildring som berör allt från knepiga möten med italienska myndigheter, journalistisk bevakning, matköp till skola och träff med påven. Jag gillar mycket Kappelins rapporter i tv från landet och jag tyckte om hennes bevakning från årets VM i fotboll med lite udda vinklingar. Och jag tycker om henne som skribent. Kappelin har bott länge i landet och verkar älska det trots alla märkligheter - Italien är som Sverige fast tvärtom. Själv längtar jag alltid dit.


Rom och floden som delar staden är en annan bok som berättar om själva staden. Jag var senast där 2011.