Var vi gjorda för varandra?

Med viss tvekan om vi verkligen är gjorda för varandra började jag läsa David Nicholls senaste Vi. Och fann till min förvåning att jag trivdes rätt bra i berättaren Douglas sällskap och gladdes över att han inte helt igenom var en vit medelålders kränkt surpuppa, över att berättelsen hade mer spännvidd än så.

I ett desperat försök att rädda sitt äktenskap åker Douglas tillsammans med sin fru (snart kanske ex-fru) Connie och sin vuxne son Albie på en bildnings- och nostalgiresa genom Europa. Allt är minutiöst förberett, resrutten är spikad, hotellrum bokade och besöken på konstmuseerna inbokade. Det visar sig dock rätt snart att Douglas plan inte kommer att hålla. Albie visar sig heller inte dela föräldrarnas intressen och det visar sig också vara svårt att lappa ihop det spruckna äktenskapet. Far- och sonrelationen är dessutom i grunden trasslig och tyngd av det förflutna. De har med andra ord en del att jobba med.

Författaren skildrar med humor och svärta både nutid och dåtid. Douglas och Connie visar sig vara ett omaka par, med olikheter som blir alltmer svåra att överbrygga samtidigt som de förstås står varandra mycket nära, sammanbundna av sådant de upplevt tillsammans. De har ett äktenskap som Douglas är beredd att göra allt för att rädda…

Resglad som jag är var familjens tänkta färd genom Europa en bidragande orsak till att jag valde att läsa boken. Och visst bjuder Nicholls på en och annan stämningsbild från städer som Venedig och Paris, dock präglade av Douglas inte alltför ljusa sinnesstämning. Detta var mitt första möte med David Nicholls, för jag tillhör en av få som inte läst En dag, vi gick rätt bra ihop men är ingen perfekt matchning.

En norsk bladvändare

Jag är alltså sedan en tid tillbaka svag för norska författare som jag ofta tycker utmanar tanken både till form och innehåll på ett intressant och inspirerande sätt. Så jag såg mycket fram emot att läsa Tore Renbergs senaste Vi ses imorgon. 

Renberg berättar i raskt tempo om några sena septemberdagar i Stavanger. Läsaren får möta några människor vars öden tvinnas samman. Här finns mannen som är i desperat behov av pengar, här är ungdomskärlek med komplikationer, hjälpsamma brottslingar med känslor svåra att tygla.
 

Författaren har skapat ett mörkt samtidsdrama som gör läshastigheten hög, det är en suggestiv bladvändare som i stort sett håller farten från start till mål. Men det krävs en del att hålla ihop 572 sidor, och ibland tänker jag han kunnat ta vara på sidorna ännu lite bättre, att han borde vågat ge vissa personer mer tyngd, djup och utrymme. Men jag instämmer med hans vän och kollega Knausgård som enligt omslaget tycker romanen är "en storartad bladvändare".

Jag har tidigare läst författarens Jag reser ensam.

Fox vs Murakami

Paula Fox är ju ännu en författare som nyupptäckts och som på så sätt når nya läsare. Till skillnad från i vissa andra fall (t ex Yates, Williams) så är hon på banan fortfarande och får vara med om sitt uppsving, det är fint att tänka på. 

Jag tyckte mycket om Förtvivlade människor och författarens lite kyliga berättarstil. Paret i New York som kan varandra så väl, men ändå pratar förbi och håller hemligt. Det finns en spänning rätt igenom texten mycket behaglig att del av. 

En bok som inte var lika behaglig var Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki som blev min läsning efter att the wisdom of readers som följer Hermia Says på Instagram gjort mitt val. En händelse i Tazakis förflutna - hur vännerna där hemma vände honom ryggen - slutar inte förfölja honom i tanken. Så förmås han av en kvinna han träffar att söka upp vännerna från förr. 

Författaren bäddar för dramatiska konfrontationer, särskilt sedan det framkommit att en av vännerna dött, som dock uteblir. Jag har också svårt att "köpa" själva grunden till historien som i mycket bygger på att flera skeenden undgått Tazaki. Det är platt och tillrättalagt och jag måste komma ihåg att sluta tro att jag är en sådan som gillar Murakami. 

Fox-Murakami 1-0

Precis som att börja

Jag har haft lite svårt att slita mig från Ninni Holmqvists Precis som att börja om för att göra sådant där som man måste - äta mat, sova, åka till jobbet... Holmqvist har skrivit en verklig bladvändare om en bildad medelklassfamilj med dottern Pia-Lisa som berättare. Pia-Lisa tvingas ständigt börja om, revidera, sin uppfattning om händelser där hon själv har en viktig del. 

Tiden sträcker sig från 60- till 80-tal en period då Pia-Lisa går från barndom till vuxenhet. Det är ett liv som kantas av frågetecken:  Hur ska man leva sitt liv och med vem? Kan man kräva sitt livsrum utan att såra den som älskar? Vad hände med Ulla, barnflickan som försvann? Och vem är pappa till Olle?

Jag läste i en recension någonstans att det här kunde vara den vanligaste av romaner om det inte vore för dess överraskande vändningar. Det tänker jag stämmer väldigt väl, men det gör det också till en läsupplevelse svår att beskriva - jag vill ju inte spoliera den för någon annan! 

När jag närmar mig slutet av boken, med fint tilltugg, 

tänker jag på en annan roman; Mikael Fants Vattnet i mars som även den kretsar mycket kring en familj, kring det outsagda och med en och annan oväntad twist. Holmqvist skriver dock mer sammanhållet och fokuserat. Det är levande skildrat och Pia-Lisa skrivs skickligt och trovärdigt fram.

Precis som att börja om bjöd på en riktigt bra läsupplevelse och jag hoppas hoppas den finns med bland de Augustprisnominerade verk som avslöjas imorgon! (Några andra författare jag gissar på är Östergren, Axelsson, Sandberg och Stridsberg. Romanåret har hittills varit starkt...)