Precis som att börja

Jag har haft lite svårt att slita mig från Ninni Holmqvists Precis som att börja om för att göra sådant där som man måste - äta mat, sova, åka till jobbet... Holmqvist har skrivit en verklig bladvändare om en bildad medelklassfamilj med dottern Pia-Lisa som berättare. Pia-Lisa tvingas ständigt börja om, revidera, sin uppfattning om händelser där hon själv har en viktig del. 

Tiden sträcker sig från 60- till 80-tal en period då Pia-Lisa går från barndom till vuxenhet. Det är ett liv som kantas av frågetecken:  Hur ska man leva sitt liv och med vem? Kan man kräva sitt livsrum utan att såra den som älskar? Vad hände med Ulla, barnflickan som försvann? Och vem är pappa till Olle?

Jag läste i en recension någonstans att det här kunde vara den vanligaste av romaner om det inte vore för dess överraskande vändningar. Det tänker jag stämmer väldigt väl, men det gör det också till en läsupplevelse svår att beskriva - jag vill ju inte spoliera den för någon annan! 

När jag närmar mig slutet av boken, med fint tilltugg, 

tänker jag på en annan roman; Mikael Fants Vattnet i mars som även den kretsar mycket kring en familj, kring det outsagda och med en och annan oväntad twist. Holmqvist skriver dock mer sammanhållet och fokuserat. Det är levande skildrat och Pia-Lisa skrivs skickligt och trovärdigt fram.

Precis som att börja om bjöd på en riktigt bra läsupplevelse och jag hoppas hoppas den finns med bland de Augustprisnominerade verk som avslöjas imorgon! (Några andra författare jag gissar på är Östergren, Axelsson, Sandberg och Stridsberg. Romanåret har hittills varit starkt...)