Besatthet

Det är något speciellt med att läsa böcker skrivna av litteraturälskare, sådana som inte i första hand är skönlitterära författare själva utan som delar min egen passion för det tryckta ordet, för de berikande och livgivande berättelserna. En sådan litteraturälskare är Elif Batuman och att följa med på hennes upptäcktsfärd i Besatta är tillfredsställande.

För Batuman vävs litteratur och liv samman på ett självklart sätt, hon associerar ledigt mellan levt liv och litterärt liv. Det är som om det egna livet är en spegel av litteraturen, av de ryska romanerna som ligger författaren närmast. Det är ofta dråpliga situationer som skildras, märkliga akademiska middagar som för tanken till Javier Marias Alla själar, studieresor till bl a Tolstojs gods, udda möten och kulturkrockar, misslyckade uppdrag och fantasifulla teorier. Det är samtidigt en roman om en ung kvinna på väg mot en karriär som litteraturforskare, och det är njutbart att läsa skildringarna av universitetsmiljön.  

Det här är en bok som jag lär mig och inspireras av, jag läser road och ibland skrattande samtidigt som jag på en tom sida längst bak i boken noterar titlar och författare som jag vill läsa. För Batuman är litteraturen på blodigt allvar, samtidigt som sättet hon berättar om den och om sina vedermödor i att närma sig den på, skildras lustfyllt. Om man förväntar sig en fördjupad betraktelse eller en exposé över den ryska litteraturen blir man besviken, om man istället väntar sig att möta en hängiven läsare som engagerar sig totalt i sitt ämne så tror jag man blir nöjd. Jag läser Besatta istället för att ägna mig åt mina egna studier samtidigt som jag längtar efter att hänge mig åt skönlitteraturen. Äta fler av de stora romanerna. 

Det är sällan jag tackar ja till läsexemplar men den här gången blev jag så glad när jag fann ett gammalt erbjudande i min elektroniska brevlåda, om den bok jag kände allra mest för att läsa. Så tack, Helena på Natur & Kultur för att du snabbt stillade min läshunger.

På teater med Elif Batuman!

Istället för att ihärdigt ägna mig åt mina studier så har jag hängt i Elif Batumans litterära äventyr Besatta de senaste dagarna. I morse läste jag hennes avsnitt om Dostojevskijs Onda andar, som bara är en av de böcker jag blir lockad att läsa själv. Däremot blir jag inte sugen på att se den italienska 12-timmars teateruppsättningen baserad på den ryska romanen som Batuman sett för tidskriften The Paris Reviews räkning. I fem delar berättar hon om sin teaterupplevelse - och om den blinddate som hon samtidigt är på - berättelsen/artikeln finnas att läsa här, från del ett tar man sig enkelt vidare. Jag rekommenderar varmt texten där Batuman precis som i sin bok bjuder på en underhållande och smart lässtund. Riktigt underhållande faktiskt.

Fast visst blir man ändå lite oroat nyfiken på en scenuppsättning som väcker följande reflektion?

"Patricia Marx’s companion announces that he has decided that he really likes the performance.

“What was the deciding factor?” I ask.

“The characters just grew on me,” he says. I wonder if this is a form of Stockholm syndrome."

Själv borde jag ta mig tillbaka till mina teaterhistoriestudier. Inte många veckor kvar nu.

Antikvariat i Uppsala?

Har du något tips?
Om snabbt svar anhålles!

Kära mrs Dalloway,

Minnet är allt bra lurigt. Min bild av dig är så tydlig, så skarp. Men nu när jag läst om romanen som bär ditt namn så inser jag att du ju egentligen, rent fysiskt, inte tar så stor plats i den. Du finns där - i dina medmänniskors tankar och funderingar, du finns där som en ljuspunkt och en skugga. Du förbereder kvällens stora fest och återförenas hastigt och oväntat med din ungdomskärlek. Han har som vanligt kärleksbekymmer. Din man äter lunch hos Lady Bruton, men du är inte bjuden. Hon däremot ska komma till din fest. Och Elisabeth, din älskade dotter, är på väg att försvinna i klorna på miss Kilman. Du har minst sagt en del att tänka på. Men mest är du i de andras tankar.

Jag vet att du har ett inre djup trots att en del av människorna i din närhet envisas med att se dina ytligare kvaliteter och också förminskar den möda du lägger ned på denna fest och på att stötta din man. Du är en komplex person, oavsett vad andra tänker om dig. Och ja, jag gillar dig, fast att du ibland dömer snabbt och faktiskt är lite självisk - eller kanske som folk är mest.

En dag kanske jag får följa med dig och köpa blommor?

Konstigt i Wien

DN är minsann mer än Boklördag och söndagens upplaga bjöd på en hel del långläsning. Det var dock varken i artikeln om Julian Assange eller i intervjun med Carola jag fastande längst utan i den långa perspektivrika texten av Ingela Lind om Gustav Klimt (1862-1918). Det är jubileumsår (!) i år, och 150 år sedan konstnären föddes, det firas med flera utställningar i Wien.

Gustav Klimt

När vi, maken och jag, var i Wien för några år sedan såg vi Klimt på musèet Belvedere. Han delade utställning med Egon Schiele (1890-1918), som också finns på Leopold museum. Klimt var jag ganska välbekant med sedan tidigare, som nog de flesta med något litet konstintresse. Schiele däremot var en överraskning och hans uttrycksfulla, ibland nästan vulgära målningar blev ett starkt möte.

Egon Schiele

Ingela Linds artikel har dock ökat mitt intresse för Klimt, som är något ännu mer än den sköna "Kyssen". Hans konst hänger tätt samman med sitt samhälle och den tid som kom därefter - och blev en del i ett politiskt spel.

Kanske är det dags att på allvar börja beta av konstnärsbiografierna i bokhyllan? Och att fundera över när det är dags för ett återbesök i Wien... Tilläggas kan att jag, förutom konsten, minns de helt underbara tårtbitarna i Belvederes kafé.

Blomsterkollage

Karl Axel Pehrson (1921-2005)

hallåååååå, finns det blomsterfontäner här, och

promenadstigar. kantade med kottar? Och skönt

nersuttna läs-stolar, mosslika filtar -

ur Älvdrottningen av Eva-Stina Byggmästar

Woolfigt

"Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv."

Så börjar en av de allra bästa av böcker. Och jag måste komma ihåg att svara mrs Dalloway om någon frågar efter min litterära favoritfigur.

Nu är det dags att läsa om romanen.
Hurra!

Den 28 mars är det 71 år sedan författare avslutade sitt liv.

Berättelsen om en "papparat" - Halva solen

Nu JanB ska du få svar på din fråga - författarkvällen med Aris Fioretos i Gävle var riktigt lyckad! En stor del av timmen, som gick snabbt, läste författaren ur sin alldeles nya bok Halva solen och berättade kringhistorier om den. Fioretos säger vid ett tillfälle att han låter mer akademisk än han är, men att han i första hand ser sig som en författare. Men den här kombinationen, tillsammans med ett sinne som verkar synnerligen spirituellt, gör honom till en väldigt både underhållande och lärd berättare/talare. Och vi är nog flera som sett honom lyfta ett och annat litterärt sammanhang, t ex hans intervju med Knausgård som sändes nätledes efter bokmässan.

Det är en sport att jaga nya biblioteksböcker, och den här kvällen, för en dryg vecka sedan, gick jag som en segrare från biblioteket med Halva solen i handen. Som en olympier.

Nu har jag läst boken där Fioretos berättar historien om sin nyligen döde far. Det är en historia som berättas baklänges, så fadern skrivs till liv. När pappan dör har han i 15 år levt först med Parkinson och sedan i demensen, i sitt läkarkunnande har han sett sig själv försvinna. Det är en lång period av avsked. I boken tar läsaren i ett slags sammanhållen, fragmentarisk stil del av faderns flykt från Grekland, av hans möte med modern, om familjens flyttar runt om i landet och så småningom går resan åter till Grekland.

Pappan läser en bok och ger därefter råd

"'Tro aldrig på biografier. Alltför många händelser i en människas liv är osynliga. Lika otillgängliga för andra som våra drömmar." Paus. "Ibland otillgängliga också för oss själva.'"

Boken är fylld av värme, det är en lustfylld sorgesång. Författaren har ett sällsamt sätt att leka med språket som är på samma gång smeksamt som fantasifullt och skarpt. Det är skönt läsa en bok om en far som inte är en uppgörelse, inte är en bekännelse om hur det egentligen var. Detta är ingen Linderborg eller Knausgård. Fioretos får sin far att leva, samtidigt som han bevarar den mytiska bilden av en människa. Kanske är det barnets syn på fadern, som skiljer sig från de andra svenska barnens, som bevarats intakt? Om jag ska associera boken, bilden av fadern, till något annat så är det Khemiris Montecore även om det så klart är en helt annan historia.

Priser kanske inte betyder så mycket. Men jag tror det här är årets Augustprisvinnare. Så var det i alla fall sagt.

Blåmålningar och nakna män

Det är snudd på magiskt att lämna Stockholm i skymningen, se lampornas ljus glittra i det mörka vattnet - och samtidigt ha en bok i knä med en av Eugène Janssons vackra blå stockholmsmålningar, med ungefär samma motiv och stämning, uppslagen. Boken, Blå skymning och nakna atleter, är nyss inhandlad på Waldemarsudde som är ett av två ställen där konstnären ställs ut just nu. Det andra är Thielska galleriet. Det är 150 år sedan konstnären föddes, 1862. Jag mötte Jansson för första gången genom ett kulturprogram som hette Nike och som sändes, tror jag, på 90-talet, som en föregångare till Kobra. Kanske är det någon som minns det? Jag fäste mig starkt vid just de blå målningarna och har sett en och annan "på riktigt". Men att se dem så här samlade är storslaget. De är stora, skimrande, oändligt vackra. Jansson, läser jag mig till, spelade piano, gärna Chopins Nocturner något som syns i dessa kvällsskildringar. Han kallades också "Blåmålaren".

När Jansson överger landskapen ger han sig på figurmåleri - de nakna atleterna. I boken finns en intressant, men lite upprepande, beskrivning av tidsandan och synen på homosexualitet och av hur den tog sig nästan omärkt uttryck i konsten. För Janssons konst sågs av alla, den gick hem. Atleterna poserar, har individuella drag och ser så stolta och starka ut.

Jag söker i minnet efter motsvariga avbildningar av kvinnokroppen, av kroppen som kropp utan det behagande, men finner inget. Blicken på kvinnokroppen kanske gör något annat med motivet? Atleterna är kanske betraktade av konstnären utifrån ett erotiskt perspektiv, vilket de införstådda enligt boken jag läser såg, men de är lika väl ren kropp, ren styrka. Det är levande målningar i verkligt storformat. Och konstnären är både betraktare och deltagare. Till den här utställningsdelen hör också foton där den något fåfänga konstnären poserar ibland naken, ibland omgiven av nakna män. De ger annan insyn i tiden och badhuskulturen som de avbildar.

Jansson var samtida med Prins Eugen och Ernest Thiel som båda köpte hans konst. Han ingick i ett sällskap av konstnärer och kulturpersonligheter, även om han beskrivits som något av en särling. I boken finns helt underbara gruppbilder där olika mer eller mindre kända ansikten träder fram. Konstnären blev inte gammal, han gick bort redan 1915. Det är dock skönt att tänka att han trots sjukdom och efter försörjningsbörda av mor och bror, når framgång under sin livstid, bl a med en utställning på Musée d'Orsay i Paris.

Utställningen på Thielska galleriet pågår till 6 maj, den på Waldemarsudde till den 10 juni.

Bilderna är lånade från www.waldemarsudde.se

Ett gott första intryck

Ingenstans i min fars hus är mitt första möte med Assia Djebar - och det har gett mersmak!

Författaren berättar i ibland uppbrutna scener om sina unga år i Algeriet. Hon berättar om en uppväxt med (minst) två kulturella koder - den algeriska, arabiska, och den franska, där olika regler råder som ska balanseras mot varandra. Jag tycker om berättarstilen, på samma gång distanserad som personlig. Jag tycker också mycket om att läsa en bok av en författare som också är en läsare. Fast det kanske alla författare är, mer eller mindre? Kärleken till orden är så stark att hon nästan förväxlar den med en kärlek till mannen. Jag tycker helt enkelt väldigt mycket om denna bok, i gränslandet mellan biografi och roman. Här ett citat som nog träffar oss litteraturälskare rätt i hjärtat:

"Hur ska jag skildra denna ungdomstid mellan tio och sjutton, när ens inre värld tack vare böckerna vidgas, fantasin blir rörlig och spänstig, himlen ofantlig, med upptäckter och läsning utan ände, där varje bok samtidigt är en människa (författaren), en värld (alltid någon annanstans), ett inre, genomflutet av långa lugna strömmar, där läsandet innebär att låta sig uppslukas, våga sig vidare i det oändliga, berusas? Horisonter rivs upp och retirerar, även inne i ett flickinternats läsrum, där alla elever bär blå skjorta, även om min har alltmer sönderrivna fickor, gapande av böcker i både högra och vänstra fickan.
Och så, att efter så många årtionden åter få uttala de tre orden: BEAU DE L'AIR"

Blädderdrömmar

Kanske överdoserade jag kaffet tidigare idag? Hur som helst är jag alldeles för rastlös för att läsa i boken (Assia Djebars Ingenstans i min fars hus) jag håller på med, trots att den är bra. Istället bläddrar jag, drömmer om en annan tid och en annan plats och funderar på om jag kanske vill se Midnight in Paris igen snart. Det känns helt rätt det med. I koppen följdriktigt te från Ladurée i Paris.

Att tänka sig att konst/kultur alls inte fanns är svårt. Vad vore vi utan denna möjlighet att uttrycka oss? Och vad vore vi om vi inte hade detta att på olika nivåer uppleva? Konst/kultur i alla dess olika former är som luften vi andas - livsnödvändig.

Så här skriver Dan Franck i förordet till Bohemian Paris:

"A world without art would be blind to itself. It would be confined within the boundaries imposed by simplistic rules. This is why totalitarian regimes, when they rise power, set out to censor, prohibit and burn. This is how they destroy ideas, dreams and memory, and the expression of differences, which are the fertile soil from which artists spring." 

Livsnödvändig indeed. 

Dagens läsning

Blogger behagar skämta, ställer allt på huvudet.

En applåd för två läsvärda klassiker - Alfhild Agrells Räddad och Henrik Ibsens Ett dockhem! En liten oro dock. För nu när jag upptäckt hur fint det är och hur bra det går att läsa även dramatik så ska den begränsade lästiden plötsligt att rymma ännu mer. Fast det är ett kärt besvär.

Hur är ert förhållande till pjäser? Ingår de i er "läsrepertoar"?

Stjärnklart i Gävle

I morse höll jag av pur glädje på att sätta frukosteet i halsen. Först läser jag i Arbetarbladet en recension om en ny bok av Aris Fioretos*. Så låter jag blicken svepa över veckans tips längst upp på sidan - och upptäcker att författaren kommer till Gävle! Kl. 19 på onsdag tar jag plats på Stadsbiblioteket** för att höra denna intressanta och kvicka man. Kanske ses vi där?

*Så här bra tyckte jag om Den siste greken och så här glad blev jag när Fioretos tilldelades Sveriges radios romanpris.

**Det känns som jag fått en helt annan relation till mitt bibliotek under tiden jag är studieledig därifrån.. som att upptäcka det på nytt, liksom utifrån.

Ikväll tog vi det piano i Gävle konserthus

På Gävle konserthus firas den Internationella kvinnodagen med musik av och med kvinnor. Dirigerar gör polska Ewa Strusinska, pianosolist är danska Katrine Gislinge och musiken de spelar är komponerad av tre kvinnor. På förhand är Clara Schumann den självklara mittpunkten, den jag känner till och den jag nyss läst en bok om. På ett fint sätt placerar kvällens presentatris in kompositörerna i en kontext - som inte utgår från att de är just kvinnor. Men insnöad i litteraturen som jag är får jag en sak belyst, nämligen den att precis som vad gäller författare så finns det bortglömda ospelade kvinnliga kompositörer som väntar på att väckas till nytt liv. Vägen dit tycks dock vara längre än den för en text att nå en ny läsarkrets.

Ikväll är jag glad att få höra för mig helt nya och okända verk. Först en rask Uvertyr av Grazyna Bacewicz (1913-1969) och sedan alltså Clara Schumanns (1819-1896) pianokonsert a-moll op 7. Efter att Schumann som ung gift sig med Robert och de många barnen börjat komma skrev hon ingenting, men hon fortsatte att spela och turnera. Alltså är det hon skrivit tillkommet när hon var ung, och i övre tonåren skrev hon konserten vi hör. Det är fascinerande att tänka sig och jag försöker föreställa mig den unga Clara där vid flygeln. Kanske gör solisten, Katrine Gislinge detsamma? Det är så känslosamt och tänker jag lyhört framfört, i väl samspel och samklang med den övriga orkestern. Gislinge ser ut att vara ett med sitt instrument och nästan hög på musiken hon spelar. Men det är inte exkluderande utan inkluderande. Jag som lyssnar är där, är med.

Kvällens överraskning är Amy Beach (1867-1944) vars Gaelic Symphpony e-moll opus 32 får både mig och maken att tänka på filmmusik. Jag är i Hollywood en kort stund, i det mest glamorösa. Musiken vi hör är dock inte fåfäng eller effektsökande. Det vi hör är lättlyssnat, utan att vara banalt. Det framkallar en direkt och ljuv upprymdhet hos mig. Det är fint också hur träblåsarna får träda fram med sina mjuka ljud.

En sådan här dag gläds jag åt att Gävles fina orkester inte ser ut som Wiens nyårsdito i all sin manliga svarthet. Kanske är det inga Gävlebor som läser vad Hermia säger? Men om ni gör det vill jag uppmuntra er som aldrig hört symfoniorkestern att gå på en konsert (åtminstone en). Det är en ynnest att få ha dessa förstklassiga musiker i vår kommun, och jag tror inte det går att gå oberörd ifrån en konsert med dem. Så låt dig beröras! 

Här kan man se vad som är på gång.

Ett annat tips är att P2 i lördags uppmärksammade att det var Music Freedom Day. I programmet Feslicia intervjuas den tunisiska sångerskan Emel Mathlouthi som under demonstrationerna i Tunis ställer sig upp och sjunger så som hon kanske aldrig gjort förut. Nu är hennes första skiva utgiven, och Felicia intervjuar henne i samband med en turné i Paris. Musik talar alla språk, eller inget språk. Utan att förstå ett ord berörs jag av sångerskans vackra röst och starka budskap. Hör intervjun med henne här.

Storstadspuls

Sigrid Hjertén

Esplanadsystemet

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tycktes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

- Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
- Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!

- Ha! tidens sed: att r i v a hus!
Men bygga upp? - Det är förskräckligt!
- Här rivs för att få luft och ljus:Är kanske inte det tillräckligt?

August Strindberg

Möte i storstaden

Till en som gick förbi

Bedövande och gällt ljöd boulevardens larm.
Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång
Passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong
Och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm.

Vad smidig, ädel växt, och benet till sin form
som en statys! Jag drack i vanvettigt begär
det ljuvas eggelse, en vällust som förtär
ur ögats svartblå sky som gömde hemlig storm.

En blixt … och sedan natt! - Din blick lät en sekund
min själ bli född på nytt, o skönhet, samma stund
försvunnen! Skall vi ses i evigheten nu,

på annan plats, långt bort? Kanske ej någonsin?
För sent! Jag kände ej din väg, du inte min …
Jag skulle älskat dig, och detta visste du!

Charles Baudelaire: Det ondas blommor

Översättning: Ingvar Björkeson

Obs kvinnan på bilden, Manets "Parisiska", har inget med texten att göra..

Clara Schumann - bok och musik

Den 8 mars bjuder Gävle konserthus in till pianomusik av bl a Clara Schumann, som en uppladdning inför det läser jag Tin Andersén Axells dokumentärroman Clara Schumann och hennes tre män (1997). Den är lättläst, även om innehållet inte är lätt, och jag avverkar sidor i rask takt.

Författaren låter Clara berätta sitt liv utifrån dagböcker skrivna om henne av både hennes far och av henne själv. Fadern danar henne till att bli en lysande konsertpianist som tar 1800-talets publik med storm. Hon komponerar även egna verk. Fadern dominerar hennes liv, och det är inte alltid med glädje hon tar plats på scenen. Hon har överhuvudtaget något slags hatkärlek till sin sysselsättning.

"Det var en hemsk tid i Paris. Allt måste jag ordna. Jag måste boka lokaler och bostäder, skicka inbjudningar, beställa biljetter och program, hyra instrument, pianostämmare och blomsterarrangemang. Jag skulle hinan öva. Jag måste förhandla om pengar. Och ja, så hade jag mina konserter som förde med sig sena kvällar. Hur klarade jag det?"

Clara finner kärleken i en av sin fars elever, Robert Schumann och efter mycket smygande trotsar de faderns vilja och gifter sig. De lever lyckligt tillsammans, de skapar och spelar, åker på turnéer för att få ihop pengar. Så börjar barnen komma, och jag hinner tappa räkningen på hur många de blir till slut. Åtta kanske? Clara blir alltmer låst vid hemmet, och får stå tillbaka för Robert. Samtidigt ger makens psyke vika, hans lynnighet växer och han blir alltmer labil. Detta skapande geni som hamnar i förgrunden.

Clara ser sitt liv passera revy genom dagböckerna, ser det som hänt. I hennes nu är Robert precis ivägförd till ett sjukhus och hon har stor hjälp av den tredje mannen i sitt liv, Johannes Brahms. Detta är en värld där flera "kändisar" figurerar, Jenny Lind blir t ex en av Claras nära förtrogna.

När jag läser om Clara och Robert tänker jag på andra skaparpar där kvinnan får stå tillbaka - eller där hon bedöms i relation till mannen. Grünevald/Hjertén, Martinson/Martinson, Rivera/Kahlo... osv. I den dokumentära romanen finns ingenting av Claras tankar om det egna konstnärliga livet, ingenting om de verk för piano hon skriver, däremot om makens. Jag förstår att hennes liv nog såg ut så här, att hon fick stå tillbaka. Men här låter författaren verkligen allting kretsa runt männen - det är om dem Clara berättar. Om henne vet jag egentligen väldigt lite, förutom de yttre förhållandena. Det känns lite beskt, på något vis. Det är fint hennes musik kommer att spelas på Internationella kvinnodagen. Jag hade dock gärna sett mer av hennes konstnärsskap i boken. Hon verkar ändå ha varit en alltför stark kvinna för att bli ett tanklöst offer för omständigheterna.

Bra bok, trots allt. Och Claras karriär tog visst fart igen längre fram i livet.