Oidipus
O ve, o ve! Alltsammans tycks ju nu slå in.
O ljus, för sista gången ser jag dig väl nu,
jag är ju född av fel folk och har levt med dem
det icke hövdes och dräpt dem jag icke bort.
En av dagens texter är Sofokles
Kung Oidipus. Han som, under förbannelse, mot sitt vetande dödar sin far och äktar sin mor och sedan (också mot sitt vetande) gav namn åt ett komplex. Det är nästan mer än fascinerande att denna text, skriven av en författare som levde mellan 496-406 f. Kr., än idag förmår både väcka fruktan och medlidande, vilket var ett par av dess syften. Detta är en klassikernas klassiker som får alla såpoperor att blekna och gömma sig av skam. Kan det bli så mycket mer tragiskt än så här? Ja, det kan det nog. Näst i tur står nämligen Euripides
Medea.
Som nutida läsare gläder jag mig åt att Sofokles minskade körens roll i den grekiska tragedin och att han införde en tredje skådespelare. Det gör dialog och spel lite lättare att följa, och skapar en större direkthet i texten.
De tävlingsinriktade grekerna utmanade varandra även i teater, och det var i samband med årligen återkommande festspel på olika platser i den tidens Grekland som teater spelades, och inte som idag när samma pjäser spelas kväll efter kväll på olika scener. I alla fall om man bor i, säg Stockholm. Redan i sin samtid var Sofokles stor och han segrade flera gånger. I dag när tankarna kretsar runt spänstige Oscar och lite mindre graciösa Guldbaggen är det lite lustigt tänka på hur redan de gamla grekerna utsåg bästa dramatiker, och senare bäste skådespelare. Kvinnorna? Nej, de fick inte vara med.
