Så här kan man också tillbringa en eftermiddag

i väntan på nästa arbetspass, denna förlängda dag på jobbet. De två första av Mavis Gallants noveller har jag läst, med stor behållning. "Kaffe Latte" med vaniljsmak var dock ingen hit.

Viva Barcelona - tips sökes!

 Det är dags för Hermia och käre maken att förbereda påsken. Förra året efterlystes romaner som tog plats i Amsterdam. I år blir det en återkomst till en stad jag besökte för snart sex år sedan. Men den här gången är det inte litteratur utan filmer jag söker.

Jag känner Vickys och Christinas Barcelona från Woody Allens fantastiska film - men vad mer kan tänkas utspela sig i vackra Barcelona?

Och har du något tips på mysiga matställen lite utanför de stora turiststråken och kanske någon trevlig butik som kan tänkas passa Hermia - så emottages förslag tacksamt även om det!

Forum för Proust

En (hel) del saker kan få mig att längta till Stockholm. Det här t ex. Gillar kombinationen högläsning och musik. Tålamodet, viljeinriktningen att ta sig an ett mastodont verk på det här sättet tilltalar mig. Nu verkar de närma sig slutet av den långa sviten. Ser att författaren till boken jag läste igår, Hanna Nordenhök, kommer att vara en av uppläsarna. Tycker om när det fina får vara fint, men inte slutet, stängt.

Kan inte någon vänlig stockholmare gå till Sigtunagatan och sedan rapportera till mig medan jag sitter hemma och suktar?

Obehagligt bra i Lund

Nog känner vi litteraturens deprimerade mammor? De som inte tål dagsljuset, som behöver piller för att sova eller leva, som inte klarar hemmets plikter och vardagens krav? Visst känner vi också de såriga mor- och dotterrelationerna? I en, för året, ny bok möter vi dem på nytt. I en poetisk form, som ett musikaliskt stycke, berättar Hanna Nordenhök i Promenaderna i Dalby Hage. Min morgon inleddes med den korta, men lagom långa, romanen. Det blev en nästan obruten läsning till sista sidan.

Vi möter dotterdottern som rumsterar om i det förflutna, tränger sig in i det, för att få syn på mormodern och modern och på vad det egentligen var som hände, rasade i Lund den 3 maj 1956. Mormoderns samlade anteckningar, aldrig sända vykort och sparade fragment från sitt liv leder berättaren. Pusselbitarna finns där väl synliga, men fogas undan för undan samman och upprepas till dess en hel bild finns.

Där är pappan dold på sin institution eller bortrest, där är mamman gömd i sitt mörka rum. Där är det sociala livet som pockar på. Utanför finns dottern, som på ett mer eller mindre påtagligt sätt blir vittne till sina föräldrars olycka. Dottern som i sig har både frustration och vrede, svåra att få utlopp för. Det är obehagligt och känslostarkt.

Det poetiska uttryckssättet är vägen in i berättelsen, det ger en öppenhet som bjuder in läsaren. Det kräver ett vaket och aktivt lässätt, för att inte nyanser ska missas, samband förloras. Det är en pärla som jag hoppas finner sin väg till många läsare.


Här en intervju med författaren.

Veckan inleddes med balett och avslutades med wrestling

allt signerat Darren Aronofsky. Just nu tänker jag på likheterna och olikheterna mellan den spröda men fysiskt starka och av inre demoner plågade Nina (Natalie Portman) och den hårt prövade Randy (Mickey Rourke). Den ena i början av sin perfekta karriär, den andre på fallrepet.

I Black Swan råder välrepeterad perfektion på scenen medan det bakom kulisserna pågår mentala och verbala draman. I The Wrestler utspelas våldsamma scener inför publik, där blodet rinner, medan det i omklädningsrummet är en vänskaplig stämning.

Ninas inre drama, kanske sker det mesta av det hemska inuti, och märkliga relationer. Randys yttre drama och trassliga relationer. De står båda, kanske självvalt ensamma, mitt i det som skulle kunnat vara deras sammanhang.

Kanske har regissören en faiblesse för självplågare? Men det är svårt att bortse från lockelsen i att se dessa människor nöta sina kroppar, utsätta dem för påfrestningar som ingen normal människa skulle klara av. Driva sig själva till det svarta. De är så olika. Nina och Randy. Men ändå så lika att jag tror de, om de träffats, skulle lutat sina huvuden mot varandras och bara andats.

"Därför är det inte orimligt att älska en text precis så som man kan känna varmt för en människa."

Tänk, vilken baluns det var igår hos Vixxtoria, några klick bort. Så många gäster och så ambitiöst upplägg på festligheterna. Kanske någon, angående värdinnans kluriga fråga, förväntar sig finna en nagellacksblogg här? Kanske blir denna någon i så fall besviken. Fast kanske är detta en skönhetsblogg in disguise? Här ett lätt förtäckt inlägg, som kan tyckas handla om litteratur.


Böcker kom att ersätta människor. Människan är vad hon tänker - resten är bara ben, brosk och hud. Och hennes tankar finner man i böcker. Därför är det inte orimligt att älska en text precis så som man kan känna varmt för en människa.

Det är för det jag anat om hans stora kärlek till litteraturen som jag läst författaren Carl-Göran Ekerwalds (född 1923) självbiografi Skogvaktarns pojke.

Centrum för den lille Ekerwald är jämtländska Offerdal där hans pappa är tjänsteman och hans mamma hemmafru. Här finns rötterna. Men så inträffar vad som för författaren kom att bli den stora katastrofen: Som tioåring (tänk så liten man var då) inackorderas han i Östersund för att gå på läroverket. Mamma och pappa är långt borta, det finns ingen som kan hjälpa till med läxorna, få som har ett vänligt ord över, svårt finna sig till rätta i stan. Räddningen finns i läsningen, först genom det enda som finns till hands; Bibeln, sedan genom bibliotekets stora utbud av texter.

Världen utanför hittar till Offerdal vilket blir tydligt under krigsåren. Ekerwald berättar bl a om hur detta att "en svensk tiger" smittar hela samhället. Kriget är inget man alls pratar om, inte om de övergrepp som sker. Ingenting.Det är iakttagelser som ger ytterligare perspektiv till det jag läst på senare tid.

Vägen in i litteraturen blir också vägen ur dåliga studieresultat. Tyska kan vara bra att kunna för att ta till sig ord skrivna på det språket - så blir betygen i ämnet bättre. Pedagogiskt så det förslår men Ekerwald berättar öppet och ofrisert om sin barndom, ibland med reflektioner kring vad som hände med människor och idéer som passerat hans väg. Ekerwald blir så småningom författare till romaner men även till verk om andra, som Shakespeare och Goethe.

Att läsa Ekerwald är att möta en innerlig vän av läsning. Litteraturen är på allvar.

Jag tror att folk som inte läser och studerar - jag menar studerar av uteslutande inre lust - inte har en aning om den känsla av frid och lycka som omsluter en läsare som går upp i sin text och som i sina tankar så helt lever i den att han glömmer allt annat.

Deck, deckare, deckast

 Så här ser det ut hos mig just nu. Och så här föreställer jag mig att det ser ut hos Bokomaten när hon läser deckare inför bokprat. Hos Hermia är det inte boktips utan en skoluppgift som förbereds. Nu hoppas jag kunna angripa materialet på ett kreativt sätt, innan det angriper mig.

Poesi poeså

Efter en lyckad poesiuppläsning på mitt bibliotek får jag en lustig, ruskig bok i min hand av min nördiga kollega. En bok som i sin charmiga groteskhet får mig att fnissa. Denna världspoesidag blir det inget arabiskt, asiatiskt eller afrikanskt hos Hermia - istället träffar vi Robotpojken, en av figurerna i Tim Burtons (han med filmerna) illustrerade diktsamling Voodooflickan. Just Voodooflickan har förresten en baskerklädd zombie från Paris. Poesi... som för tanken till "alla barnen"-historierna. Denna är egentligen alldeles för snäll:

Robotpojken

Herr och fru Smith tyckte bra om varann
de var glada, normala, och hustru och man.

En dag kom ett brev med ett glädjande svar
fru Smith ska bli mor så herr Smith blir ju far!

Men tomtebolyckan blev det inte som de ville
istället för en bäbi kom en robotkille.

Han var inte varm och mjuk, utan alldeles kall
och hela hans lekamen var gjord av metall.

Han var täckt av små antenner i överflöd

och låg mest där och glodde som vore han död.

Den enda gång han verkade bli riktigt glad

var när han blev kopplad till ett eluttag.

Herr Smith skrek åt doktorn: "Vad fan, är du dum?
vem vill ha ett barn av aluminium?"

"Bli inte förskräckt nu", sa doktorn så blitt
"men barnet - er robot - är nog inte ditt.

Med risk för att jag nu blir på tok för privat
så tror jag faktiskt fadern är köksapparat."

Så äktenskapets fogar har börjat att knaka
hon hatar sin man och han hatar sin maka.

Han förlät henne aldrig för det som hade hänt:
hennes lilla äventyr med en köksassistent.

I Robotpojkens hjärta gnagde därför en sorg
och han misstogs ganska ofta för en papperskorg.



Fler som firar:
Ingrid 
Lyran
Butter

Drömmar om Paris

Robert Capa

Henri Cartier-Bresson

Henri Cartier-Bresson

Robert Doisneau

Robert Capa

Paris är Paris

Med ganska stor häpnad hörde de på när Gunnar och jag berättade att vi nästan varit på museum och nästan åkt upp i Eiffeltornet. De trodde oss inte vilket inte spelade någon roll.
Ändå frågade Bibbi: Vad skulle ni uppe i Eiffeltornet att göra. 
Vi vet inte, sa vi. Men man ska ha varit uppe i Eiffeltornet. Om man har varit i Paris.
Om man har varit i Paris, ja, sa Bibbi. Men vi är i Paris.

Författaren och konstnären Stig Slas Claesson tillbringade en tid av 50-talet i Paris, om det berättar han i Efter oss syndafloden (2002). Det är en levande skildring av ett gäng i första hand skandinaver och amerikaner som slagit sig samman.

Vi är unga och vi är i Paris och vi är ett bra gäng i ett bra kvarter. Att vi sover med varann lite hur som helst beror helt enkelt på att Paris är Paris. 
 
De träffas på barer och kaféer. De lever ett vidlyftigt liv där det inte är ovanligt, snarare tvärtom, att börja dagen med en eller ett par öl. Frankrike befinner sig i krig i Algeriet vilket det finns spår av i berättelsen. Likaså av den allmänna misstänksamheten mot vilka som är spioner och därmed angivare åt FBI.

Men mest är det en berättelse om dessa utlänningars liv i staden och om kärleken. Här sitter de på utvalda ställen, sover ruset av sig för att åter söka sig till sällskap. Här vimlar sådana som Lars Forssell, Pär Rådström, Sartre skymtar förbi och minsann är det inte Robert Redford som står och målar i Montmartre... Mest hänger Slas med Gunnar, men jag blir inte riktigt klok på vem det är. Kanske någon annan har bättre koll på Gunnar?

Slas är snygg och går hem hos tjejerna men det är kärlek han söker framför mer tillfälliga famntag. Fast det går väl sådär med hans sökande. Skrivmaskinen, den enda ägodelen, är han trogen. På den skrivs artiklar som sänds hem till Stockholm tillsammans med illustrationer. Även i boken jag läser finns parisiska teckningar som förhöjer stämningen.

Det är en jazzig berusad skildring av en förgången tid. En bild av Paris som vibrerar alldeles extra.

Lördag morgon

kl. 8.12 - den igår påbörjade boken plockas upp från golvet bredvid sängen. Och vips så är jag i Paris! Det är Slas (Stig Claesson) som i Efter oss syndafloden guidar mig genom sitt liv där på 50-talet. Han minns på ett ungefär lika vanskligt sätt som Torgny Lindgren. Vet vad som hänt, men inte riktigt när. Det är öl på barer, missförstånd, skapande och udda möten. Name-dropping på ett charmigt vis och överhuvudtaget underfundigt skrivet och ett nödvändigt avbrott i den tyngre traven.

kl. 9 ungefär anländer till sängen te och tidningar. Boken får ge vika för DN:s boklördag. De senaste lördagarna har den glatt överraskat mig genom sitt allt fylligare innehåll. Idag bl a Gabriella Håkansson (påminns samtidigt om att jag någon gång ska läsa hennes Fallet Sandemann) om fotnoter i skönlitteraturen, och den funktion de fyller - den är "lek fast på blodigt allvar". Två av fotnotsromanerna har jag läst, den ena, Pessls, med mindre behållning, den andra, Diaz, med skarpt gillande. Och så skriver Ryu Murakami direkt från Tokyo och så finns där en intervju med Niels Henrik Dahls vars nya Herre jag vill läsa. Mycket poesi på gång i Stockholm, lite mindre men ändå något på gång även i Gävle i alla fall på biblioteket.

kl. 10 frukost och Spanarna i P1, en vid det här laget mångårig tradition.

En morgon med många ord. Ute väntar solen.


Hjälp Japan. Hjälp Libyen.

Hotel Galicja

Varför har jag inte läst Per Agne Erkelius tidigare? Hur kan denne författare från mitt eget landskap ha passerat så tätt förbi? Kanske är det något med författare från trakten, även om det inte var här i krokarna han bodde, att de är lite för nära. Och så det där gamla tramsiga med jante, som sägs vara extra starkt här, att inte kan väl någon härifrån skriva något som är verkligt bra? De kan väl inte läsas på samma sätt som säg storstadens skribenter? Inte en uttalad inställning, tanke, men jag tror den gror där som ett hinder. Den som gör att tidningen, var det DN?, skrev om hur Anna Jörgensdotter Bergets döttrar knappt fanns att finna på bokhandeln i Sandviken. Inte för att den var slutsåld utan för att man inte tagit in den, eller gjort det i väldigt få exemplar. Fast det borde vara absolut tvärtom! Stolthet, förstås!

Men det var inget av detta jag egentligen tänkte berätta om, utan om min upplevelse av Erkelius sista roman Hotel Galicja. I boken berättar författaren (som kanske, kanske inte är Erkelius) en historia som har sitt ursprung i ett kärleksfullt möte på en grekisk ö, på 60-talet. Han lovar Régine som han möter att ta reda på vad som hänt med hennes familj, mamma, pappa och lillebror mer än 20 år tidigare. De var judar och fördes från Paris till Auschwitz - Régine klarade sig mirakulöst, flydde från kön av människor och hamnade i precis rätt händer. I romanens nutid har författaren sökt sig tillbaka till lägret som nu är ett museum, en påminnelse om det som hände - för att med egna ögon se och känna in vad människorna som kom dit var med om. Han följer i tanken och beskriver starkt pappan, sedan mamman och sist den lille pojken. Samtidigt beskrivs det cyniska maskineri, dödsmaskinen, som människorna hamnade i. Författaren är sjuk, svårt sjuk, detta är det sista han vill hinna göra. Hinna hålla vad han lovat.

Vad kan vi förstå? Hur kan vi omsätta andra människors livsöden i nya berättelser, för att just förstå och förklara? Författaren skriver det så bra:


Förresten, slog det honom nu, förresten kanske vi till slut, vi som inte var där, som inte kommit förrän nu, måste berätta vår variant, vår berättelse, vad vi vet, vad vi tänkt, vad vi försökt förstå, vad vi kunnat ta reda på. Auschwitz, Birkenau, vad vi till slut kunnat föreställa oss så att det på sitt sätt blivit levande inom oss. De som har varit här och överlevt, snart har alla tystnat.

Det är en stark roman som handlar om det där som hände, om Förintelsen ur en familjs perspektiv. De varvade berättarlagren - nutidens reflektion och det som hände där och då gör historien stark och levande. Fast levande? Den handlar ju så mycket om döden. Flera gånger tänker jag efter, vem berättar? Visst är det ett "jag", men nej det är en "han". Det är skickligt tycker jag, berätta så nära och med sådan täthet utan att göra det enkelt genom ett berättarjag. Dessutom är jag väldigt förtjust i Erkelius språk, som är direkt men inte utan poetiska undertoner.

Jag kommer alldeles säkert att läsa mer av Erkelius. En stor författare.


Ooofbok gillar också. 

Tallyho, tallyho, vilket nöje!

Je vous assure
min kärlek är så pure
att jag kan mycket väl ibland
ha kärleksäventyr.

Den ser ganska oansenlig ut, den gamla utgallrade biblioteksboken. Men insidan är desto finare.

Det är en samling med dikter och bilder av modernisten Harriet Löwenhjelm (1887-1918) som fått en renässans nu med Boel Hackmans biografi Att skjuta en dront. I min bok, som jag läst alldeles för lite i, finns den där som väl alla flickor (och pojkar) kan åtminstone början av Tag mig - Håll mig. - Smek mig sakta. Det är djupsinnigt underfundiga texter och även texter som vittnar om att leva på gränsen till döden. Alldeles för ung tog tuberkulosen hennes liv. Ikväll varvar jag nyhetsbevakningen från Japan med inslag om författaren i P1, i realtid och på nätet. Just precis nu. Lyssna, lyssna. Och läs om henne hos det nybildade sällskapet.

I Himmelen, i Himmelen
på första radens fond,
där sitta döda förstar
och se på tout le monde.


De blicka ned på scenen
i djup olympisk frid.
Det var allt mer gemytligt
i deras egen tid.

Det som måste berättas - måste läsas

Det är en ledig dag efter en förlängd arbetsvecka. Det är årets första lässtund utomhus. Om jag sluter mina ögon kan jag föreställa mig att jag sitter vid en porlande bäck, så låter det från stupröret. Vintern är på väg bort. Jag vänder ansiktet mot solen, väcker fräknarna till liv, vilar lite från boken jag läser.

 

Samma år som De fattiga i Lodz utsågs till årets skönlitterära bok av Augustprisjuryn var även Hotel Galicja av Per Agne Erkelius nominerad. Denne, från början Gästrike, har jag inte läst något av tidigare. Men Hotel Galicja har funnits i tanken sedan den kom, men eftersom den tillhör den tunga traven har den fått vänta lite; tills nu.

Här finns på sätt och vis de andningshål som saknades i De fattiga i Lodz. Men berättaren, författaren, är en dödsmärkt man. Detta kommer att bli hans sista uppdrag - vilket det också blev för den verklige Erkelius. Det han söker att förstå är judarnas öde, den ofattbara behandling de utsattes för. Särskilt är det tre personer, delar av en familj, som är i fokus för hans intresse. En fjärde familjemedlem hade författaren en gång en kärlekshistoria med, hans löfte till henne var att ta reda på vad som hände med hennes mor, far och lillebror. När jag tillfälligt lägger ifrån mig boken är berättaren i Auschwitz/Oswiecim.

Romanen, liksom de andra jag läst den senaste tiden, väcker många tankar och frågor. Frågor har ställts om vilka som får/kan berätta om icke självupplevda upplevelser, som de i lägren. I DN har den diskussionen förts. När jag läser de här romanerna undrar jag varför jag gör det. Det bottnar i en vilja att, precis som författaren, försöka förstå. Samtidigt smyger sig tanken fram - är detta att profitera på andras lidande, att låta sig beröras av dessa liv? Men nej, det måste vara något mer än så. Vi måste veta, försöka förstå och konsten ger oss den möjligheten. I tanken också folkmord närmare i tid, men kanske längre bort i rum. Och tanken på identiteten - hur det J som pryder familjens pass i Erkelius roman avvisar dem ur Sverige, dit de först sökt sig. Hur människor idag tvingas bort härifrån för att de inte kan styrka identiteten, hur familjer idag splittras, familjemedlemmar skiljs åt. Ansvaret som vilar någon annanstans.

Att lyssna på.

Jupiters öga

För flera år sedan läste jag Eva F. Dahlgrens biografi över sin farfar, Ossian Dahlgren, Min farfar var rasbiolog. Jag minns att jag tyckte den var bra skriven och intressant i sitt försök att komma tillrätta med farfadern och hans gärning. I författaren Oline Stigs familjehistoria finns en än mer väl förborgad hemlighet, i romanen Jupiters öga berättar hon om och försöker hon förstå sina farföräldrars agerande under ockupationen av Norge. Båda två ansluter sig nämligen, mot krigsslutet, till Nasjonal Samling vars ledare var Vidkun Quisling. Detta att romanen skildrar Oslo under andra världskriget och att författaren skildrar och försöker förstå de som valde nazisternas väg väckte mitt intresse för den.

Omslaget - en filmaaffisch fr 40-talet

Till skillnad mot Dahlgren har Stig gjort fiktion av sina farföräldrars liv och i större delen av boken skildras deras liv tillsammans. De är Clara och Aksel. Clara som kommer från strängt religiösa, katolska, förhållanden och Aksel som drömmer om ett liv som skrivande konstnär. De umgås i bohemiska kretsar, där även Aksels syster Dora finns med. Det är komplicerade relationer, här finns ibland undertryckt ilska och avundsjuka men samtidigt en vilja till förståelse och kärlek. Aksel och Clara flyttar från stan, bildar familj. Det finns oklarheter i Aksels och Doras bakgrund som påverkar dem och även författaren. Större delen av berättelsen äger rum före krigsutbrottet, när landet ockuperas blir bilden av situationen ganska vag, som om de som lever mitt i det inte förstår det som pågår. Kanske speglar det också händelserna och den lilla tillgången på information om vad som egentligen hände i Europa?

Varvat med fiktionen berättar författaren om sina efterforskningar i Oslos bibliotek och arkiv. Hon berättar om skammen över släktens gömda historia. Men hon berättar också om hur hon skrivit in overkliga händelser och personer i berättelsen, personer som ges stor betydelse. Det blir i fiktionen ett brott mot den och författarens vilja att öka dramatiken blir väl synlig. En del romaner är, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, mer beskrivande än gestaltande. Det här är en av det första slaget, där författarens beskrivningar skapar bilder av personer och händelser. Det är på inget sätt dåligt men känns kanske lite klumpigt. Figurerna blir lite kantiga, kanske är Clara och Aksel svåra att riktigt ge kött och blod just därför att de var av kött och blod? Men det är en intressant och levande skildring om först livet i Oslo vid tiden före kriget och sedan under kriget. Norge, detta fina grannland som blev så hårt utsatt och ansatt.

Författaren och läsaren blir varse att det inte går att förklara, inte går att få svar på, dessa människors handlande. Tillfälligheter styr en del av de mer betydelsefulla valen - om de ens är val. Men ändå, varken Aksel eller Clara fråntas något ansvar av författaren, barnbarnet.

De fattiga i Łódź

Sedan i söndags kväll har jag levt med De fattiga i Łódź. Steve Sem-Sandbergs roman är en verkligt omskakande läsupplevelse. På drygt 600 sidor berättar författaren om det getto som nazisterna bildar i en del av den polska staden Łódź mest slitna delar. Här lever mellan åren 1939 och 1944 stadens judiska befolkning tätt tätt i svält och hårt arbete med den obligatoriska davidsstjärnan väl synlig. Människor tillkommer från andra länder och människor avlägsnas, deporteras. Ingen vet vart.

Gettot leds av "judeäldsten" Chaim Rumkowski som utsetts av nazisterna. Det är kring hans handlingar romanens svårare frågor kretsar. Rumkowski som ser gettot som sitt, som vill skapa den perfekta arbetarstaden sänder arbetsoföra i döden på tyskarnas begäran. Egenhändigt upprättade listor görs, över människor som inte längre behövs. Här ingår förutom gamla och sjuka också de yngsta barnen som Rumkowski ser som sina egna och även utnyttjar. Otänkbara, men verkliga, scener utspelar sig. Tror sig Rumkowski göra gott? Tror han att hans handlingar i förlängningen ska rädda liv? Är det sitt eget liv han räddar genom att följa minsta order, om än motvilligt? Eller lever han i total förnekelse om konsekvenserna för sitt agerande? Men det är inte bara hans beteende som väcker frågor - även de judar som intar väktar- och polisroller skrämmer. Och jag undrar över de andra av stadens invånare, de som levde på andra sidan taggtråden - vad tänkte de?

Trots de verkligt grymma händelser författaren skildrar finns här något slags hopp och kamp för överlevnad och för ett värdigt liv. Det är människor som sliter och kämpar vidare trots att det värsta som kan hända händer. Men det går ju inte bra. Sem-Sandberg har skrivit en roman om de som inte klarade sig. När lägret töms finns ca 75 000 människor kvar (från början var där ca 250 000), av dessa klarar sig 6-9000 men de efter att först ha förts till Auschwitz.

Det är ett stort material som ligger till grund för romanen - bland annat dagböcker och den mer än 3000-sidiga Gettokrönikan som skrevs i journalform för att dokumentera livet i gettot. Varje dag nya anteckningar med noteringar om väder, antal döda mm sedan, i takt med att fler journalister etc kom till lägret, blir den alltmer raffinerat skriven. I satirens form berättas om livet i gettot - med oss i eftervärlden som tänkta läsare. Gettokrönikan är ett vittne direkt från gettot som författaren använt sig av och ur den finns också exempel i romanen.

Detta stora material har filtrerats till en ytterst välkomponerad och genomarbetad historia. Det som romanen skildrar skaver men språket, stilen gör det aldrig. På ett ibland poetiskt, men alltid rakt sätt berättas om människorna i gettot. Det är många röster som träder fram i berättelsen. Rumkowski är en mörk centralgestalt men kring honom finns ett myller av människor där några följs under en längre tid i sin kamp i gettot. De kommer från olika platser, har olika bakgrund. Många deporteras ut ur berättelsen. Konsekvent utspelar sig handlingen i gettot. En annan författare hade kanske valt en annan väg -  t ex genom ett nutida perspektiv där, exempelvis, en grävande journalist skrivs in i texten. Men så är alltså inte fallet - vi är där, mitt i gettot. Läsaren är som fast under isen, det finns inga andningshål.

Djupt tagen är jag efter att ha läst denna mästerliga roman. Den rekommenderas med en varning - den innehåller mycket starka scener och skapar inre oro. Den går rätt in under huden.


(Författaren besökte, som tidigare nämnts, mitt bibliotek i tisdags. En närmast trollbunden publik fick höra mer om bl a bakgrunden till boken och om det digra materialet. Det finns även många bilder sparade, som författaren sökt fram, från tiden i gettot - några av dessa visades under kvällen. Arbetarbladet skriver bra om arrangemanget och placerade idag, fredag, författaren som nr 1 på sin veckoliga Kulturtoppen.)

En tung trave väntar

Innehållsligt tunga texter travade på varandra. Texter jag inte skulle välja i stunder av nedstämdhet. Men nu spirar våren (ja, faktiskt!) och själen känns fri och glad. Ju ljusare jag är desto mörkare texter väljer jag, kanske. Har du läst någon av dessa? Den undre är Glas och aska, som jag vet vissa gillade skarpt. Nu ska jag läsa det sista i De fattiga i Lodz, den mörkaste mörka och på samma gång så fantastiskt skrivna.

Starkt & snart



I min hand den starkaste läsupplevelsen på mycket länge.



På mitt bibliotek snart författaren.



Dream of Life

Dream of life är en 1 timme och 49 minuter lång film om Patti Smith. Efter att ha läst och blivit betagen av hennes Just Kids var den ett måste att se.

Filmen är gjord av Steven Sebring som följt rockpoeten under elva år och är i sig ett poetiskt konstverk. Patti Smith filmas i sitt nästan sakrala rum fyllt med levande minneslådor, hon filmas på scenen tillsammans med bandet, tillsammans med sina barn etc. Hon känns på samma gång genuint närvarande och andligt frånvarande. Hon är i sina minnen, av människorna de närmaste som allt för tidigt gått bort, och i nuet. Filmen är inte någon biografisk skildring av Patti Smiths liv istället gör den nedslag där hon befinner sig just nu. Ett lite mer oväntat möte som filmas är det mellan Patti och Michael Stipes mamma.. I filmen finns ingen intervjuare som ställer frågor, kameran enbart registrerar. Filmen följer på ett respektfullt sätt sin huvudperson men är inte påträngande. Det är på något sätt mer en film med Patti Smith än om Patti Smith. Den är berörande och betagande.

Vad läser du nu?

Vad läser ni denna helg när både 5 milen och Vasaloppet ska avklaras?

Själv sliter jag med orden i Bruno Schultz Kanelbutikerna.

"Det som gjorde mig mest osäker till att börja med var att ordet Austerlitz inte sade mig ett dugg."

Det är genom till en början slumpartade möten som romanens jagberättare förs samman med dess huvudperson Austerlitz. Och det är Austerlitz levnadshistoria som utgör handlingen. W G Sebalds sista roman från 2001, författaren omkom senare i en bilolycka, är varken enkel eller lättläst. Den bjuder på motstånd och är en text att jobba med. Behöver jag säga att jag tycker om den?

Sebald utmanar föreställningen kring vad som är fakta respektive fiktion och när jag läser är jag aldrig riktigt säker, vilket egentligen kanske inte har så stor betydelse. Ett utmärkande drag för författaren är att han i sina verk använder fotografier som förstärker och ger ytterligare en dimension åt prosan. Samtidigt som bilderna också förstärker illusionen, om det nu är en sådan, av att det han berättar är fakta. I ett foto anar jag fotografen speglad i det skyltfönster han tar bild av...
Bokens Austerlitz har aldrig känt sig hemma i det pastorshem i Wales där han växer upp under svåra förhållanden. Det uppdagas också för honom att han kom från östeuropa som flyktingbarn när hotet från nazisterna blev för stort. Han har alltså en annan familj än den där han växt upp, har helt andra rötter och ett helt annat namn. Det är dock först efter en livskris när han är äldre som han bestämmer sig för att söka sig tillbaka - finna sitt ursprung. Letandet för honom till Prag, Terezienstadt och Paris. Det är i namnlistorna över de av nazisterna bortförda judarna som hans ursprung finns. I Paris finns också spåren av en kärlek han aldrig lyckats hålla kvar.

Romanen handlar om minnet och om bristen på minne - det är Austerlitz minne men också det minne vi delar med varandra. Det är inte säkert man vill minnas heller, minnet kan göra för ont och orsaka lidande. Och ja, Sebald jämförs med Marcel Proust.

Sebald var en mycket språkligt medveten författare. I början upplever jag texten som snårig och svår att tränga in i men när jag hittat rytmen flödar jag med. Berättelsen går in och ut ur sig själv, den gör nedslag inte bara i Austerlitz historia utan även i arkitekturen som omger honom och som utgör hans stora intresse. 

Förutom minnet så är, läser jag mig till, förintelsen ett återkommande tema hos Sebald. Det var också svårigheten att hantera förintelsen i efterkrigstidens Tyskland, att inte kunna tala om det fruktansvärda, som gjorde att författaren lämnade sitt hemland för England. Men om det är sin egen historia han berättar genom Austerlitz vet inte jag, däremot att hans far i kriget stred för Tyskland. Sebalds historia får mig också att tänka på en annan hemlighet jag nyligen läst om i Philippe Grimberts Hemligheten.

Precis som när det handlade om Bruno Schulz ger Steve Sem-Sandberg en bra ingång och en fördjupad förståelse för Sebald. Den här gången i SvD. Kan det vara så att jag nu, efter den här omskakande läsningen, är redo för De fattiga i Łódź?