 |
| Renoir (1841-1919) |
 |
| Schjerfbeck (1862-1946) |
 |
| Kylberg (1878-1952) |
måndag 29 november 2010
Norsk läsluksus
Den fjärde december är det tio år sedan jag började mitt arbete som bibliotekarie. Det är ett yrkesval jag är glad över men något det fört med sig är en ibland mättnad för övermåttet av böcker som på olika sätt ska hanteras och en ökad, ibland lite jobbig, kräsenhet i valet av läsning. Den känslan är nog inte särskilt ovanlig, oavsett i vilken miljö du verkar.
Kräsenheten gör att jag ändå är ganska säker på att åtminstone tycka hyfsat bra om det jag väljer att läsa men det är inte så där alldeles ofta det slår gnistor mellan mig och texterna. Men när det händer är det som att vara tillbaka i slukaråldern. Tillbaka i känslan av att boken måste vara världens mest fantastiska uppfinning. Den känslan har jag haft den senaste tiden för jag har fått en ny favoritförfattare:
Lars Saabye Christensen. Det började med Saabyes Cirkus, sedan var jag bara tvungen att fortsätta med Maskeblomstfamilien (2003) och efter det med Halvbrodern (2001).
Saabyes Cirkus var en ganska lättsam historia jämfört med de båda andra. I de tre verken finns återkommande teman - här finns utanförskapet som manifesteras på olika sätt, här finns gåtorna och oklarheterna och här finns fotografiet som handlar om att avbilda eller låta sig avbildas.
I Maskeblomstfamilien följer läsaren jag-berättaren från tolv till sjuttonårsåldern. Berättarens far dör abrupt och brutalt medan modern stänger in sig i sig själv. Kvar finns pojken och en faster, de stängs in med varandra i den stora lägenheten i Oslo. Stänger in och förtär varandra. Historien har mycket mörka drag även om författaren inte alltid berättar explicit och direkt det som sker. Istället är det undan för undan information läggs till information och förståelse och bilder skapas. Vari utanförskapet består ska jag inte gå in på, jag vill inte göra som det svenska förlaget och förta något i förväg. Läsningen hade kunnat ske med full empati och med varma känslor för huvudpersonen. Men det här är ingen trevlig berättare, han är manipulativ och elak. Känslokall. Eller med en lärares ord, hemska att säga till en ung människa
- Jeg har aldri likt deg. Og skal jeg si deg hvorfor?
- Kan du godt.
- Fordi du er tom, sa adjunkt Vogt.
Även om boken är skriven som gick den omvägar, även om den inte från början är klar och tydlig är den inte svårtillgänglig men den kräver en uppmärksam läsare. Det finns så mycket mer att säga om den egentligen. För mig var den en bladvändare, en starkt engagerande och berörande sådan.
Halvbrodern gav författaren Nordiska rådets pris 2002. Den är en episk skildring med ett brett register av händelser och personer. I Maskeblomstfamilien är författarens teman komprimerade, här i Halvbrodern är de utspridda på flera personer. Texten böljar framåt och bakåt i tiden. Halvbrodern är Fred som kommer till genom en våldtäkt. Berättare är den yngre brodern Barnum som föds efter att mamman träffat en man som lockar henne till skratt. Fred är den som står för de mörkare stråken och för hårdheten, han klarar inte livet med andra människor. Barnum är den som lider av utanförskap, han är kortväxt vilket många både barn och vuxna gör sig, på ett hemskt sätt, roliga över och har dessutom ett udda namn. Till sist får han vänner och hittar en plats där han har något slags lugn, innan alkoholen träder in i hans liv. Barnum. Lillebrodern som alltid är lite efter för Fred finns där hela tiden, snäppet framför Barnum. Så försvinner Fred, först drivandes omkring på nätterna, sedan kanske för gott. Det är något han ska finna svaren på, kanske lyckas han med det? Barnums far står för en annan del av gåtfullheten, ändå vet vi en hel del om honom - att han växte upp på en ö, engagerades av en cirkus (cirkustemat även i Saabyes Cirkus) och att även han lever den kortvuxnes liv. Men vad gjorde han egentligen under sitt vuxna liv? Hur tjänade han sina pengar? Vem var han?
De 720 sidorna läser jag med totalt engagemang och med en förundran över berättandets konst. Grundtonen i berättelsen är dov, mörk samtidigt som den har ljuspunkter, åtminstone tillfälligt. Boken är en väv av berättelser, av händelser som ofta är något annat än de tycks vara i första anblicken. Bokens personer länkas på olika sätt samman med varandra, deras öden är beroende av varandra. Författaren berättar med ett slags osäkerhet, väver in luckor som fylls med nytt innehåll och jag är inte helt säker på att jag får veta vad som egentligen hänt i olika delar av handlingen. Berättar författaren sanningen mellan raderna eller låter han bokens olika personer ge sina versioner, bilder av vad de tror kan ha hänt? Vem ska jag tro på, egentligen? Det är en roman jag skulle vilja diskutera, vrida och vända på. När jag tänker på boken så här i efterhand har jag så många frågor, så många funderingar som alla starkt bidrar till den positiva läsupplevelsen. Det är bok som läses aktivt. Under hela läsningen en känsla av lyx, bättre läsning än så här är svår att hitta.
Sedan slår jag upp första sidan av Karl Ove Knausgårds Min kamp 1 och är i en ny norsk läslyx.
Kräsenheten gör att jag ändå är ganska säker på att åtminstone tycka hyfsat bra om det jag väljer att läsa men det är inte så där alldeles ofta det slår gnistor mellan mig och texterna. Men när det händer är det som att vara tillbaka i slukaråldern. Tillbaka i känslan av att boken måste vara världens mest fantastiska uppfinning. Den känslan har jag haft den senaste tiden för jag har fått en ny favoritförfattare:
Saabyes Cirkus var en ganska lättsam historia jämfört med de båda andra. I de tre verken finns återkommande teman - här finns utanförskapet som manifesteras på olika sätt, här finns gåtorna och oklarheterna och här finns fotografiet som handlar om att avbilda eller låta sig avbildas.
I Maskeblomstfamilien följer läsaren jag-berättaren från tolv till sjuttonårsåldern. Berättarens far dör abrupt och brutalt medan modern stänger in sig i sig själv. Kvar finns pojken och en faster, de stängs in med varandra i den stora lägenheten i Oslo. Stänger in och förtär varandra. Historien har mycket mörka drag även om författaren inte alltid berättar explicit och direkt det som sker. Istället är det undan för undan information läggs till information och förståelse och bilder skapas. Vari utanförskapet består ska jag inte gå in på, jag vill inte göra som det svenska förlaget och förta något i förväg. Läsningen hade kunnat ske med full empati och med varma känslor för huvudpersonen. Men det här är ingen trevlig berättare, han är manipulativ och elak. Känslokall. Eller med en lärares ord, hemska att säga till en ung människa
- Jeg har aldri likt deg. Og skal jeg si deg hvorfor?
- Kan du godt.
- Fordi du er tom, sa adjunkt Vogt.
Även om boken är skriven som gick den omvägar, även om den inte från början är klar och tydlig är den inte svårtillgänglig men den kräver en uppmärksam läsare. Det finns så mycket mer att säga om den egentligen. För mig var den en bladvändare, en starkt engagerande och berörande sådan.
Halvbrodern gav författaren Nordiska rådets pris 2002. Den är en episk skildring med ett brett register av händelser och personer. I Maskeblomstfamilien är författarens teman komprimerade, här i Halvbrodern är de utspridda på flera personer. Texten böljar framåt och bakåt i tiden. Halvbrodern är Fred som kommer till genom en våldtäkt. Berättare är den yngre brodern Barnum som föds efter att mamman träffat en man som lockar henne till skratt. Fred är den som står för de mörkare stråken och för hårdheten, han klarar inte livet med andra människor. Barnum är den som lider av utanförskap, han är kortväxt vilket många både barn och vuxna gör sig, på ett hemskt sätt, roliga över och har dessutom ett udda namn. Till sist får han vänner och hittar en plats där han har något slags lugn, innan alkoholen träder in i hans liv. Barnum. Lillebrodern som alltid är lite efter för Fred finns där hela tiden, snäppet framför Barnum. Så försvinner Fred, först drivandes omkring på nätterna, sedan kanske för gott. Det är något han ska finna svaren på, kanske lyckas han med det? Barnums far står för en annan del av gåtfullheten, ändå vet vi en hel del om honom - att han växte upp på en ö, engagerades av en cirkus (cirkustemat även i Saabyes Cirkus) och att även han lever den kortvuxnes liv. Men vad gjorde han egentligen under sitt vuxna liv? Hur tjänade han sina pengar? Vem var han?
De 720 sidorna läser jag med totalt engagemang och med en förundran över berättandets konst. Grundtonen i berättelsen är dov, mörk samtidigt som den har ljuspunkter, åtminstone tillfälligt. Boken är en väv av berättelser, av händelser som ofta är något annat än de tycks vara i första anblicken. Bokens personer länkas på olika sätt samman med varandra, deras öden är beroende av varandra. Författaren berättar med ett slags osäkerhet, väver in luckor som fylls med nytt innehåll och jag är inte helt säker på att jag får veta vad som egentligen hänt i olika delar av handlingen. Berättar författaren sanningen mellan raderna eller låter han bokens olika personer ge sina versioner, bilder av vad de tror kan ha hänt? Vem ska jag tro på, egentligen? Det är en roman jag skulle vilja diskutera, vrida och vända på. När jag tänker på boken så här i efterhand har jag så många frågor, så många funderingar som alla starkt bidrar till den positiva läsupplevelsen. Det är bok som läses aktivt. Under hela läsningen en känsla av lyx, bättre läsning än så här är svår att hitta.
Sedan slår jag upp första sidan av Karl Ove Knausgårds Min kamp 1 och är i en ny norsk läslyx.
torsdag 25 november 2010
Skrubben som gömde en skattkammare
Plötsligt befann vi oss i en tidsmaskin, kollegan och jag. Bibliotekariska ord som "närmagasin" och "småtrycksamling" föranledde en upptäcktsfärd till ett avlägset hörn av biblioteket numera mest använt som förråd men sedan länge innehållande en stor skatt.
Här en databas av lådor.
Lådor med dagstidningarnas litteraturkritik från 30-talet och framåt, säkert också bakåt. Nogsamt utklippta, sammanlänkade med fina band.
Jag botaniserar. Hittar Krusenstjerna, Lo-Johansson, Lindgren, Elgström och många många fler. Varje kuvert rymmer en författare. Varje låda rymmer stora mängder material. Här kan jag stanna en stund. Stanna tiden. Bland stöket och böket hitta bekanta samtidigt som frågor väcks.
Vad sade rubrikerna? Vilka var kritikerna? Och vilka forna kollegor skapade detta arkiv av texter?
Tiden förändras och vi med den.
onsdag 24 november 2010
Ett eget körsbär och ett annat pris
Bäste Bernur var snäll att förära Hermia med en egen körsbärsmuffins. Uppmärksamheten och de beskrivande orden "vaksam och oförutsägbar" tackar jag för!
Tre favoritförfattare och favoritböcker:
Eyvind Johnson - Krilontrilogin
Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen
Sara Lidman - Jernbaneeposet
Att välja ut är att välja bort och att bli bortvald är aldrig roligt. Så egentligen - fri plockning av fina bär! Men några extra söta till fem bloggare som jag har förmånen att få träffa på riktigt - ni är körsbären i min vardag:
Seriebibliotekarien
Heidis Hörn
Brickens krönika
På spaning
Den luttrade bibliotekarien
Så där, nog har jag följt reglerna?
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.
Hermia har också tackat för en mycket hedrande och fin award från bloggen Med näsan i en bok.
Tre favoritförfattare och favoritböcker:
Eyvind Johnson - Krilontrilogin
Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen
Sara Lidman - Jernbaneeposet
Att välja ut är att välja bort och att bli bortvald är aldrig roligt. Så egentligen - fri plockning av fina bär! Men några extra söta till fem bloggare som jag har förmånen att få träffa på riktigt - ni är körsbären i min vardag:
Seriebibliotekarien
Heidis Hörn
Brickens krönika
På spaning
Den luttrade bibliotekarien
Så där, nog har jag följt reglerna?
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.
Hermia har också tackat för en mycket hedrande och fin award från bloggen Med näsan i en bok.
tisdag 23 november 2010
Tidsflykt
Datorn är som en värmande katt i mitt knä och det behövs när snön viner utanför. Dags kanske för en utflykt i tiden? Ett bläddrande i det stora nätet istället för bland gulnande fotografier i lådor på loppis.
Idel kvinnor. Så inspirerande med sina frimodiga, 20-taliga uttryck.
tisdag 16 november 2010
Tankarna åker skridsko på blankis
Staden är bländande i all sin vithet. Träden nyss höstfärgade nu gnistrande av snökristaller. Min väg till jobbet har skiftat karaktär. Jag tar mig fram på isig cykel, säkert på dubbade däck. Att färdas. Vara på väg. Triumferande. Det är motsatsen till trång överlastad buss. En ensam färd i morgonen.
Sökte idag på jobbet/biblioteket någon poet som beskriver vintern, tystnaden och stillheten men utan att hitta de rätta orden. I stället här hemma en bok som hängt med länge Den nyaste ordmusiken och i den en dikt av Tommy Olofsson inte om vintern men ändå så här.
Härliga dagar
"Vissa dagar bär, man lyfter
svävar omkring med sin lycka.
Färgerna vilar lättjefullt
på sina föremål.
Ljuden skojar vänligt med öronen.
Fötterna är varma, huvudet svalt.
Tankarna åker skridsko på blankis.
De genomför alla tänkbara figurer
utan att förlora balansen.
Man kan sitta i lugn och ro,
nysta ihop slingorna av sitt
ihoprafsade liv.
Andra dagar,
andra dagar ska vi inte tala om."
Lite så, för mest brukar november bjuda på de andra dagarna när det känns tungt av mörkret utanför. Vintertröttheten. Men nu gnistrar och glittrar min stad, glöm Inger Christensens hårda ord om den.
Och så bläddrar jag lite i Eeva Kilpi. Hon har nog följt med ungefär lika länge som ordmusiken. Hennes fåordiga, fåradiga dikter talar omedelbart till läsaren. Så direkta och samtidigt ibland nästan generande sinnliga. Fler ord än så här behövs inte.
"Din doft i mig i många dagar,
i många dagar älskar jag mig själv."
Sökte idag på jobbet/biblioteket någon poet som beskriver vintern, tystnaden och stillheten men utan att hitta de rätta orden. I stället här hemma en bok som hängt med länge Den nyaste ordmusiken och i den en dikt av Tommy Olofsson inte om vintern men ändå så här.
Härliga dagar
"Vissa dagar bär, man lyfter
svävar omkring med sin lycka.
Färgerna vilar lättjefullt
på sina föremål.
Ljuden skojar vänligt med öronen.
Fötterna är varma, huvudet svalt.
Tankarna åker skridsko på blankis.
De genomför alla tänkbara figurer
utan att förlora balansen.
Man kan sitta i lugn och ro,
nysta ihop slingorna av sitt
ihoprafsade liv.
Andra dagar,
andra dagar ska vi inte tala om."
Lite så, för mest brukar november bjuda på de andra dagarna när det känns tungt av mörkret utanför. Vintertröttheten. Men nu gnistrar och glittrar min stad, glöm Inger Christensens hårda ord om den.
Och så bläddrar jag lite i Eeva Kilpi. Hon har nog följt med ungefär lika länge som ordmusiken. Hennes fåordiga, fåradiga dikter talar omedelbart till läsaren. Så direkta och samtidigt ibland nästan generande sinnliga. Fler ord än så här behövs inte.
"Din doft i mig i många dagar,
i många dagar älskar jag mig själv."
måndag 15 november 2010
Ljudande böcker
I ett par av de romaner jag hittills läst eller just nu läser av Lars Saabye Christensen är musiken närvarande. I Saabyes Cirkus är det Beatles som spelas, i Halvbrodern (hittills) Cliff Richard. Musiken är en tidsmarkör men är mer än ett soundtrack, den har en direkt inverkan på personerna som skildras. Med tanke på att en annan roman av författaren har titeln Beatles förväntar jag mig mer musik.
Egentligen vill jag skriva lite om Maskeblomstfamilien men jag måste söka de rätta orden först. Det är en roman svår att skriva om. Handlingen kan viftas fram men det där andra som bär upp den, stämningarna, språket, mörkret - hur sätter man ord på det?
Egentligen vill jag skriva lite om Maskeblomstfamilien men jag måste söka de rätta orden först. Det är en roman svår att skriva om. Handlingen kan viftas fram men det där andra som bär upp den, stämningarna, språket, mörkret - hur sätter man ord på det?
söndag 14 november 2010
Söndag i sängen
Så där. Nu är jag hemma igen efter en intensiv arbetsresa i nordisk/rysk miljö. Språkförvirringen har varit stor och underhållande, presentationer har hållits och det har pratats böcker, gator har flanerats i jakt på "det riktiga" Kaliningrad.
Under ditresan avslutade jag läsningen av Maskeblomstfamilien av Lars Saabye Christensen, den ska jag återkomma till här för det var en verkligt storartad läsupplevelse som satt många spår.
Denna dag ägnar jag åt att pussa på maken och dricka te men också åt att läsa
Halvbrodern av nyss nämnda författare, vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris år 2002. Jag har vägt den i min hand sedan dess, 2002, men nu är det dags. Den ska bli läst! Det kommer dock att ta sin tid för det är en riktig tegelsten.
Och så läser jag nog en och annan bokblogg, tar igen en eller annan diskussion. Och så lyssnar jag på några norska bokbloggare som medverkar i ett program på NRK. Särskilt trevligt få höra Janke som jag följt ett längre tag! Kjempefint!
Under ditresan avslutade jag läsningen av Maskeblomstfamilien av Lars Saabye Christensen, den ska jag återkomma till här för det var en verkligt storartad läsupplevelse som satt många spår.
Denna dag ägnar jag åt att pussa på maken och dricka te men också åt att läsa
Och så läser jag nog en och annan bokblogg, tar igen en eller annan diskussion. Och så lyssnar jag på några norska bokbloggare som medverkar i ett program på NRK. Särskilt trevligt få höra Janke som jag följt ett längre tag! Kjempefint!
söndag 7 november 2010
Baksidan vs innehållet
Fortfarande vet jag inte om jag tidigare läst Maskeblomstfamilien (fast på svenska i så fall) eller ej. I en förhoppning om mer klarhet läser jag lite här och där om boken, utan att låta mig få veta för mycket. En jämförelse mellan de norska och svenska förlagens sätt att presentera boken gör mig lite förvirrad. Är det verkligen samma produkt som beskrivs? Olikheten beror alltså inte på språket utan på att man valt helt olika ingångar för att introducera texten, ger två olika bilder av vad det är för slags roman. Den svenska texten som om jag inte missminner mig även är baksidestext på den svenska utgåvan stämmer illa överens med den bok jag faktiskt läser medan den norska direkt fångar in vad det handlar om. Kanske fanns redan vid den eventuella första läsningen en förvirrande känsla av att baksida och innehåll inte stämde överens, att det jag läste var något mer och djupare? Ofta läser i alla fall jag baksidestexter för att få en bild av böcker jag väljer mellan att läsa. Men hur mycket följer den där inledande presentationen med under själva läsningen? I hur stor utsträckning påverkas läsupplevelsen eller uppfattningen av det lästa av hur det presenteras?
Så här, förlagens olika presentationer:
1. Cappellen Damm, det norska förlaget:
Maskeblomstfamilien er en roman om skam og identitet, mørk, annerledes og glitrende godt skrevet.
Jeg hadde en god oppvekst. Far døde da jeg var tolv. Mor la seg tidlig. Jeg var enebarn.
Slik åpner Lars Saabye Christensen sin nye roman, et kammerspill som finner sted i de brede gatene bak Slottet, midt på sekstitallet. Fortelleren beretter om sin oppvekst, fra han er tolv til sytten, i et hjem som er en brønn av hemmeligheter, forstillelser, taushet og unnlatelsessynder. Faren, en patentingeniør, tar livet av seg på første side, mens moren legger seg for godt, og den unge fortelleren må vokse opp med en mager Tante, som ikke gjør tilværelsen lys for noen. Og i en scene fra en sommerferie sier en av farens oppfinnere som er på besøk uforvarende til ham:
"Du er din fars rareste patent."
2. Wahlström o Widstrand, det svenska förlaget:
Efter den prisbelönta och mycket uppmärksammade Halvbrodern är Lars Saabye Christensen tillbaka i 1950- och 60-talens Oslo. I Maskrosfamiljen får vi följa en androgyn tonårings första steg mot att bli vuxen.
I skuggan av faderns självmord och moderns sjukdom lever hon/han, som efter sin första sexuella erfarenhet kallas Ladyboy, tillsammans med en egensinnig faster. De två kan omöjligt tåla varandra och grymheten dem emellan vet oftast inga gränser. Ladyboys enda vän är grannflickan Emilie.
Först när Ladyboy får huvudrollen i en uppsättning av Kung Oidipus tycks bokens huvudperson finna ett frö till något som en dag skulle kunna bli ett jag. Men slitningarna mellan konventionen och identiteten är starka. Omgivningen menar att Ladyboy inte äger någon skam i kroppen, ett påstående som i förstone verkar oskyldigt, men när polisen står i dörren uppdagas kanske hemligheter som borde ha förblivit begravda?
Nästa gång jag nämner boken lovar jag att jag har läst ut den. Ok?
Ps Idag, dagen efter inlägget, ångrar jag lite att jag tagit med beskrivningarna. Den svenska avslöjar förtar ju det undanglidande, gåtfulla i romanen. Det som gör den så intressant och stark. Fast just det är ju inte mitt fel...
Så här, förlagens olika presentationer:
1. Cappellen Damm, det norska förlaget:
Maskeblomstfamilien er en roman om skam og identitet, mørk, annerledes og glitrende godt skrevet.
Jeg hadde en god oppvekst. Far døde da jeg var tolv. Mor la seg tidlig. Jeg var enebarn.
Slik åpner Lars Saabye Christensen sin nye roman, et kammerspill som finner sted i de brede gatene bak Slottet, midt på sekstitallet. Fortelleren beretter om sin oppvekst, fra han er tolv til sytten, i et hjem som er en brønn av hemmeligheter, forstillelser, taushet og unnlatelsessynder. Faren, en patentingeniør, tar livet av seg på første side, mens moren legger seg for godt, og den unge fortelleren må vokse opp med en mager Tante, som ikke gjør tilværelsen lys for noen. Og i en scene fra en sommerferie sier en av farens oppfinnere som er på besøk uforvarende til ham:
"Du er din fars rareste patent."
2. Wahlström o Widstrand, det svenska förlaget:
Efter den prisbelönta och mycket uppmärksammade Halvbrodern är Lars Saabye Christensen tillbaka i 1950- och 60-talens Oslo. I Maskrosfamiljen får vi följa en androgyn tonårings första steg mot att bli vuxen.
I skuggan av faderns självmord och moderns sjukdom lever hon/han, som efter sin första sexuella erfarenhet kallas Ladyboy, tillsammans med en egensinnig faster. De två kan omöjligt tåla varandra och grymheten dem emellan vet oftast inga gränser. Ladyboys enda vän är grannflickan Emilie.
Först när Ladyboy får huvudrollen i en uppsättning av Kung Oidipus tycks bokens huvudperson finna ett frö till något som en dag skulle kunna bli ett jag. Men slitningarna mellan konventionen och identiteten är starka. Omgivningen menar att Ladyboy inte äger någon skam i kroppen, ett påstående som i förstone verkar oskyldigt, men när polisen står i dörren uppdagas kanske hemligheter som borde ha förblivit begravda?
Nästa gång jag nämner boken lovar jag att jag har läst ut den. Ok?
Ps Idag, dagen efter inlägget, ångrar jag lite att jag tagit med beskrivningarna. Den svenska avslöjar förtar ju det undanglidande, gåtfulla i romanen. Det som gör den så intressant och stark. Fast just det är ju inte mitt fel...
Från Bygdøy Allé
Jag nämnde Bygdøy Allé, att det var där jag stod, på den eleganta gatan med sina förnäma fasader i nyrenässans och barock, Oslos parisiska boulevard, som sträcker sig från Lapsetorvet mot Frognerkilen och självaste Kongsgården (...) I Saabyes Cirkus av Lars Saabye Christensen en beskrivning av den kastanjekantade allén anno 1965. 2010 ser det ut så här
Därifrån, där hotellet låg, har kärleken och jag tagit långa promenader under helgen. Till exempel till mysiga stadsdelen Grünerløkka. Men medan skymningen föll besökte vi den helt fantasiska och fascinerande Vigelandsparken som inrymmer 200 skulpturer. Skulptören Gustav Vigeland har även planerat parkens belysning och odlingar. Skapelsen kom till under tiden 1939 till 1949 men blev först på 90-talet uppförd på det sätt Vigeland tänkt sig. Det går inte att beskriva parken på ett rättvisande sätt - den måste besökas, ses.
Henrik Ibsens rörliga och lite röriga museum besökte vi också. Han var en stor dramatiker och tänkare men rent fysiskt var han i min storlek, skostorlek 37 och 1,60 meter. En liten man som fluffade sitt hår och hade höga skor, ser honom framför mig strutta runt i världen. Men de sista levnadsåren bodde han i lägenheten som nu visas upp, med utsikt mot slottet och med kaféet på Grand Hotel som dagligt besöksmål. Sådana triviala fakta fastnar farligt lätt på visningar.
Eftermiddagsfika väntade i Nasjonalmuseets Den franske sal. Vackra marmorväggar mötte neonlysande kafédisk. Scones, mörk choklad och grönt te tillsammans med god bok och en skrivande man.
Till Oslo åker jag gärna tillbaka - kanske för att IRL få diskutera norsk/svensk litteratur med några av er litteraturbloggare på andra sidan gränsen?
lördag 6 november 2010
Det är något speciellt med det norska
Eftersom jag blev så förtjust i romanen jag nyss läst ville jag alltså genast läsa något mer av författaren. Så igår, under en promenad i området Majorstuen, inhandlades Maskeblomstfamilien. En bok på norska alltså och det går rätt bra. Jag tvekade först om just den här titeln eftersom jag trodde att jag redan läst den. Men nu efter ca 1/5 del läst så tror jag möjligen jag inbillat mig en tidigare läsning, för den känns ny och fräsch. Bra är det hur som helst fastän anslaget är mörkare än i Saabyes Cirkus. Även denna roman är en uppväxtskildring och jag börjar känna mig som Holly Hock - när jag så här tillfälligt djupdyker ett författarskap! Det är så inspirerande och jag ser redan teman som återkommer i de båda böckerna. Ett tema är fotograferandet, avbildandet - som ju Holly skriver intressant om utifrån Siri Hustvedts romaner! Det ger något extra förstår jag, att läsa på det sättet.
Det är något speciellt med den norska litteraturen. I ett avsnitt av Babel fick Erlend Loe frågan om hur norsk och svensk barnlitteratur skiljer sig. Loe menade att den norska är mer fräck än den svenska. Ett liknande förhållande tror jag gäller litteratur skriven för vuxna: De norska författarna experimenterar mer, utan att formen för den skull tar över innehållet, och litar på att läsaren hänger med. Det finns en stark tilltro till både berättelsen och läsaren. Från de senaste årens läsning av nordiska berättare är det de norska som gjort starkast intryck och även de som dröjer sig kvar i minnet mest. Det stämmer väl med Jenny B:s resonemang som jag också haft i huvudet när jag läst romanen. Jag ska inte upprepa dina/hennes tankar men jag blir mer och mer övertygad om att det stämmer! Det är hög kvalitet på den norska litteraturen som har djup utan att vara alltför svårtillgänglig. Men ändå på topplistan i den besökta bokhandlen mest översatta svenska deckare. Det finns, förstår jag, många norska författare som aldrig når Sverige. Men de som väl nått oss känns väl utvalda och det är fint få införskaffa norska böcker för svenska pengar för uffda, det är dyrt med böcker i Norge.
Nu ska jag återgå till Maskeblomst-boken samtidigt som jag ler i smyg åt maken som skrattar sig genom Erlend Loes Stille dager i Mixing Part. Sedan är det dags för middag någonstans i den norska huvudstaden.
Ps Här finns den krönika som Elisabeth nämner i sin kommentar här nedanför. Vill du så applicera artikelförfattarens tankar på svenska förhållanden...
Det är något speciellt med den norska litteraturen. I ett avsnitt av Babel fick Erlend Loe frågan om hur norsk och svensk barnlitteratur skiljer sig. Loe menade att den norska är mer fräck än den svenska. Ett liknande förhållande tror jag gäller litteratur skriven för vuxna: De norska författarna experimenterar mer, utan att formen för den skull tar över innehållet, och litar på att läsaren hänger med. Det finns en stark tilltro till både berättelsen och läsaren. Från de senaste årens läsning av nordiska berättare är det de norska som gjort starkast intryck och även de som dröjer sig kvar i minnet mest. Det stämmer väl med Jenny B:s resonemang som jag också haft i huvudet när jag läst romanen. Jag ska inte upprepa dina/hennes tankar men jag blir mer och mer övertygad om att det stämmer! Det är hög kvalitet på den norska litteraturen som har djup utan att vara alltför svårtillgänglig. Men ändå på topplistan i den besökta bokhandlen mest översatta svenska deckare. Det finns, förstår jag, många norska författare som aldrig når Sverige. Men de som väl nått oss känns väl utvalda och det är fint få införskaffa norska böcker för svenska pengar för uffda, det är dyrt med böcker i Norge.
Nu ska jag återgå till Maskeblomst-boken samtidigt som jag ler i smyg åt maken som skrattar sig genom Erlend Loes Stille dager i Mixing Part. Sedan är det dags för middag någonstans i den norska huvudstaden.
Ps Här finns den krönika som Elisabeth nämner i sin kommentar här nedanför. Vill du så applicera artikelförfattarens tankar på svenska förhållanden...
Vilken läs-cirkus!
Saabyes Cirkus sladdade in mellan sidorna i nyss påbörjade Niceville och mot det gick inte att värja sig. Bokens berättare och författare faller från scenen på bokmässan i Paris där han ska göra ett framträdande för att berätta om norsk litteratur och om sitt eget skrivande. Under fallet ser han för sin inre syn sig själv stående utanför Bruns Musikk och Noter på Bygdøy Allé i Oslo. Det är alltså detta som gör boken så direkt oemotståndlig för några timmar senare ska jag anlända till ett hotell på samma gata. Tillbaka till boken. Berättarjaget trånar efter en röd snygg elgitarr i fönstret men pengar till den har han inte, tonåring som han är. Därför tar han jobb som blomsterbud och korsar Oslos gator för att leverera blommor. Gatunamnen som faller som regndroppar i boken ser jag sedan med egna ögonen, navigerar med boken i tankarna. Bokens jag möter olika människor som var och en gör intryck på honom. Samtidigt möter vi skolgossen och i skolan är situationen rätt tuff - berättarjaget kan inte säga R vilket utlöser en del elakheter från både elever och lärare.
Jag kan fortfarande inte säga r. En del säger att jag pratar som ett barn. Jag är ingen muntlig människa. Jag är skriftlig till min läggning. Det är fel på en bokstav i mig. Jag är en skrivmaskin som saknar en tangent.
Men det är inte bara en barndomsskildring - det vuxna berättarjaget är hela tiden närvarande, kommenterar det som sker, går tillbaka och ger med den vuxne mannens blick en ny syn på det som varit vilket ger både läsaren och honom själv en del aha-upplevelser.
Lars Saabye Christensens roman är en sann läs-cirkus. Jag fnissar på flyget, ler på kaféer och skrattar högt på hotellrummet. Det är så infallsrikt och som Jenny skriver i en kommentar till ett tidigare inlägg om boken, finurligt. Men det hade inte varit lika intressant om det inte samtidigt fanns ett djup och ett allvar och det gör det som tur är här. Så är väl även cirkusen, där finns en svärta i clownens dråplighet och en ångest i betraktandet av de farliga nummer som framförs. I boken reflekterar författaren, bryter det lustiga med allvar och använder fantasifulla liknelser, låter det oväntade hända. Det blir många vikta hörn (förlåt biblioteket!). Jag känner mig alldeles lycklig över att ha varit med om just den här boken som handlar om så stora ting som tid, minne och melankoli.
Men det märkliga är att jag känner mig så hemma i den här texten, fast jag är helt övertygad om att jag inte läst den förut. Jag har ännu inte kommit på vad den möjligen skulle kunna likna, men en roman jag tänker på är Populärmusik från Vittula som också balanserar det skruvade och oväntade mot ett allvar och djup. Men det är egentligen något annat jag syftar på, om jag bara kunde komma på vad?
Nu när jag väl börjat läsa Saabye Christensen kommer jag inte att sluta. Som tur är väntar flera tjocka romaner men jag har redan börjat på nästa.
Om du inte känner dig helt övertygad - läs vad Joanna skriver.
Jag kan fortfarande inte säga r. En del säger att jag pratar som ett barn. Jag är ingen muntlig människa. Jag är skriftlig till min läggning. Det är fel på en bokstav i mig. Jag är en skrivmaskin som saknar en tangent.
Men det är inte bara en barndomsskildring - det vuxna berättarjaget är hela tiden närvarande, kommenterar det som sker, går tillbaka och ger med den vuxne mannens blick en ny syn på det som varit vilket ger både läsaren och honom själv en del aha-upplevelser.
Lars Saabye Christensens roman är en sann läs-cirkus. Jag fnissar på flyget, ler på kaféer och skrattar högt på hotellrummet. Det är så infallsrikt och som Jenny skriver i en kommentar till ett tidigare inlägg om boken, finurligt. Men det hade inte varit lika intressant om det inte samtidigt fanns ett djup och ett allvar och det gör det som tur är här. Så är väl även cirkusen, där finns en svärta i clownens dråplighet och en ångest i betraktandet av de farliga nummer som framförs. I boken reflekterar författaren, bryter det lustiga med allvar och använder fantasifulla liknelser, låter det oväntade hända. Det blir många vikta hörn (förlåt biblioteket!). Jag känner mig alldeles lycklig över att ha varit med om just den här boken som handlar om så stora ting som tid, minne och melankoli.
Men det märkliga är att jag känner mig så hemma i den här texten, fast jag är helt övertygad om att jag inte läst den förut. Jag har ännu inte kommit på vad den möjligen skulle kunna likna, men en roman jag tänker på är Populärmusik från Vittula som också balanserar det skruvade och oväntade mot ett allvar och djup. Men det är egentligen något annat jag syftar på, om jag bara kunde komma på vad?
Nu när jag väl börjat läsa Saabye Christensen kommer jag inte att sluta. Som tur är väntar flera tjocka romaner men jag har redan börjat på nästa.
Om du inte känner dig helt övertygad - läs vad Joanna skriver.
fredag 5 november 2010
Hermia Says - tre år senare
För tre år sedan återuppstod Hermia Says. Bloggen startade några månader, tror jag det var, tidigare men då tog känslan av fånighet över och det bloggades av. Men så den 5 november 2007 en nystart:
Att skriva om böcker gör att tanken skärps. Den skärpan har jag saknat sedan jag slutade blogga i början av hösten. Så därför gör Hermia nu entré igen på bloggarenan.
Och så tänker jag fortfarande. Det är en extra utmaning att sätta ord på det lästa, eller upplevda för bloggen har vidgats lite från att handla om enbart litteratur. Bloggformen som verktyg, där text, bild m m kan kopplas samman samtidigt som det tänkta inte studsar mot en stum vägg utan får respons bland andra läsare och kulturupplevare, är fantastisk. Bloggen är min minnesbank - när jag skriver är det utifrån vad jag finner intressant, samtidigt som det att föreställa sig en läsare gör skrivandet extra roligt. Att det kanske finns någon som plockar upp det jag skriver här. Jag uppskattar mycket de samtal som äger rum här - om filmer, böcker, resor etc - och på andra ställen.
Det finns så många fina till stilen olika bokbloggar där ute och många tankar att att ta del av! Och jag kommenterar gärna själv, men är inte den mest sociala bloggaren. Mitt jobb som utåtriktad och ibland programmakande bibliotekarie ger nog en viss mättnad för arrangemang även utanför arbetstid... Det är dock roligt iaakta de utmaningar etc som pågår. Sällskapet jag befinner mig i här är trevligt, engagerat och inspirerande. En slags allomfattande bokcirkel med ytterst stor frihet. Och läsningen har lämnat soffhörnet.
Dagen till ära bjuds här på imaginära praliner - valfria smaker. Välkommen!
Att skriva om böcker gör att tanken skärps. Den skärpan har jag saknat sedan jag slutade blogga i början av hösten. Så därför gör Hermia nu entré igen på bloggarenan.
Och så tänker jag fortfarande. Det är en extra utmaning att sätta ord på det lästa, eller upplevda för bloggen har vidgats lite från att handla om enbart litteratur. Bloggformen som verktyg, där text, bild m m kan kopplas samman samtidigt som det tänkta inte studsar mot en stum vägg utan får respons bland andra läsare och kulturupplevare, är fantastisk. Bloggen är min minnesbank - när jag skriver är det utifrån vad jag finner intressant, samtidigt som det att föreställa sig en läsare gör skrivandet extra roligt. Att det kanske finns någon som plockar upp det jag skriver här. Jag uppskattar mycket de samtal som äger rum här - om filmer, böcker, resor etc - och på andra ställen.
Det finns så många fina till stilen olika bokbloggar där ute och många tankar att att ta del av! Och jag kommenterar gärna själv, men är inte den mest sociala bloggaren. Mitt jobb som utåtriktad och ibland programmakande bibliotekarie ger nog en viss mättnad för arrangemang även utanför arbetstid... Det är dock roligt iaakta de utmaningar etc som pågår. Sällskapet jag befinner mig i här är trevligt, engagerat och inspirerande. En slags allomfattande bokcirkel med ytterst stor frihet. Och läsningen har lämnat soffhörnet.
Dagen till ära bjuds här på imaginära praliner - valfria smaker. Välkommen!
torsdag 4 november 2010
Höstresenär
[...]
är det alls någon som är förvånad
över att äventyrerskorna packar
å drar iväg på ett nytt litet äventyr,
att de om och om igen grips
av den härliga vandringsfebern -
Hermia är nu ingen äventyrerska men hon försitter sällan chansen att få resa. Därför har väskan packats först för avresa till Oslo i kväll och så strax därefter för ett nytt besök i Kaliningrad. Reseläsning blir Niceville som känns oemotståndlig efter vänninan Doras uppslukande upplevelse och inspirerande text. Men så när jag på morgonen går mellan bibliotekshyllorna, sätter upp böcker, faller blicken på Saabyes Cirkus av norske författaren Lars Saabye Christensen. Vänder och läser på baksidan om författaren i romanen som medan han faller handlöst på scenen står "för sin inre syn framför Bruns Musikk & Noter på Bogdøy Allé i Oslo (...)". Där ligger ju hotellet där jag ska bo, på Bogdøy Allé. Så den boken får bli ett "wild card" i packningen.
Det har ju förresten hänt tidigare, att resmålet uppenbarar sig i boken jag har framför mig.
Den inledande poesin förstås av Eva-Stina Byggmästar, ur Vagga liten vagabond (2010).
Ps. En snabbt stopp vid datorn innan fortsatt Saabye-cirkus. Läser med ett leende. Det här är bra!
är det alls någon som är förvånad
över att äventyrerskorna packar
å drar iväg på ett nytt litet äventyr,
att de om och om igen grips
av den härliga vandringsfebern -
Hermia är nu ingen äventyrerska men hon försitter sällan chansen att få resa. Därför har väskan packats först för avresa till Oslo i kväll och så strax därefter för ett nytt besök i Kaliningrad. Reseläsning blir Niceville som känns oemotståndlig efter vänninan Doras uppslukande upplevelse och inspirerande text. Men så när jag på morgonen går mellan bibliotekshyllorna, sätter upp böcker, faller blicken på Saabyes Cirkus av norske författaren Lars Saabye Christensen. Vänder och läser på baksidan om författaren i romanen som medan han faller handlöst på scenen står "för sin inre syn framför Bruns Musikk & Noter på Bogdøy Allé i Oslo (...)". Där ligger ju hotellet där jag ska bo, på Bogdøy Allé. Så den boken får bli ett "wild card" i packningen.
Det har ju förresten hänt tidigare, att resmålet uppenbarar sig i boken jag har framför mig.
Den inledande poesin förstås av Eva-Stina Byggmästar, ur Vagga liten vagabond (2010).
Ps. En snabbt stopp vid datorn innan fortsatt Saabye-cirkus. Läser med ett leende. Det här är bra!
tisdag 2 november 2010
En sydafrikansk pärla
I Sydafrika lever två tjejer i övre tonåren nära varandra utan att för den skull känna varandra. Under en dag tar vi del av deras olika rörelser i staden, men också av så mycket mer än det.
Ofilwe å ena sidan kommer från en fin förmögen familj. I sitt sätt att tänka och agera och prata (engelska) är hon vit medan utsidan är svart. Romanens titelor – Coconut – är används nedsättande för att uttrycka detta svart-vita förhållande.
Romanens yttre handling utspelas en söndag då Ofilwe bland annat först besöker kyrkan och sedan Silver Spoon Coffee Shop tillsammans med sina föräldrar. Mellan den pågående handlingen försiggår något annat, får läsaren genom kursiverade avsnitt en fragmentarisk och samtidigt mer fördjupad bild av Ofilwe.
Fikile å andra sidan kommer från fattiga omständigheter. Hon lever i kåkstaden med sin farbror, en släkting som hon är knuten till på ett både obehagligt och sorgligt sätt. Men Fikile vill förändring, hon vill bort från sitt liv och har en plan för hur det ska gå. Denna söndag tar hon tåg och sedan taxi till sin för dagen kaotiska arbetsplats – Silver Spoon Coffee Shop. Även Fikiles liv skildras på flera plan, i lager på lager.
På kaféet Silver Spoon möts Ofilwe och Fikile men de ser bara surt och ner på varandra. Ofilwe den fina rika flickan, Fikile den fattiga arbetande. Det är två olika men ändå så lika världar som hastigt möts. De hade kunnat ställa sig över stoltheten och vara varandras vänner. I en annan värld.
Detta är en stark och insiktsfull historia som litar på att läsaren inte behöver ha klarhet i allting, inte behöver känna tjejerna innan och utan för att få en förståelse för dem. Det är en historia om att inte passa in i en tillvaro där det finns lite acceptans för det förhållningssätt tjejerna står för. Att de båda unga kvinnorna vill något annat, något större och vill bli sedda för de som de är innerst inne, är tydligt. De har drömmar och visioner. Jag hoppas de uppfylls.
Jag är lättad över att tiden för sömn är ute och tänker redan på alla fantastiska saker som kanske kommer att hända idag. Det är alltid spännande att vakna, eftersom det innebär en ny chans till ett liv fyllt av oändliga möjligheter. Sömn är en onödig lyx och jag för det mesta allt jag kan för att slippa sova.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)