Husligt

"Vi är det stoff som drömmar vävas av
och våra korta liv är omfamnade av sömn"

En bok som kommer utgöra en del av min sommarläsning är Husbibeln av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Den kommer att bli min guide under sommarens inomlandsresa bland vackra gårdar och djupa dalar.

Boken är tjock som en bibel och texten överraskande poetisk med associationer till synes långt från gårdarnas väggar. Här och där citat av litterära storheter, som det ovan av Shakespeare, och så texter: En med rubriken "Inre och yttre rum" där Virginia Woolf bildar utgångspunkt. (Det påminner mig om att jag har lite mindre än halva Orlando kvar att läsa.)

Med de poetiska texterna och de konstfulla bilderna av exteriörer, interiörer och vackra landskap som tar andan ur en har jag en mycket vacker bok framför mig.

I begynnelsen boken, huset:

"Men i själva verket är varje läsare, när han läser, sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok inte skulle ha sett hos sig själv." Marcel Proust.

Långläsning pågår V

Nu har turen kommit till en bok som (med biblioteksögon sett) legat alltför länge i läshögen. Texten bjuder in till en långsam läsning med tid för reflektion och språklig njutning. Jag tror den är ett mästerverk. Och om jag ägnat dess baksida lite större uppmärksamhet hade jag redan tidigare sett att författarillustrationen är gjord av Liselotte Watkins, tyvärr tillstökad av etiketten. Watkins har visst illustrerat även andra delar ur förlaget Salamonskis utgivning. Ett intressant förlag förresten med sin satsning på moderna klassiker, tidigare ej översatta till svenska.

Du då, har du redan läst Malina eller kanske något annat av Ingeborg Bachmann?

Smärtans ministerium - Ministarstvo boli

Smärtans ministerium hade jag nog inte tagit från bibliotekshyllan utan Jenny B och Kulturdelen. Författare är Dubravka Ugresic kanske mer känd för den relativt nya Baba Jaga la ett ägg som ingår i "mytserien".

I romanen möter läsaren f d jugoslaver som lever i exil i Amsterdam (som skildras föga insmickrande..). I centrum står Tanja, kroat och universitetslärare i litteraturhistoria, kring henne samlas ett gäng studenter av olika ursprung. Under lärarens ledning slår de in på den nostalgiska vägen och istället för att studera litteraturen skriven i landet de lämnat samlar de minnen därifrån. Det är ett sätt att hitta något som enar, ett enande som gått förlorat då landet splittrats. Men minnen är inte vägen framåt och när det framkommer att någon av studenterna kritiserat Tanja inför universitetets ledning rämnar tillvaron för henne.

Författaren gräver sig under historiens gång allt djupare in i romanens berättare, Tanja, som görs allt naknare. Bland de som lämnat landet, som blivit flera länder, finns känslor av skuld och skam. De är de som lämnat, kanske utan att verkligen ha tagit sig vidare. De är på ett sätt fast i ett ingenmansland - oavsett var de befinner sig är de på fel plats. Några ord återkommer som beskriver tillvaron

Att återvända till de länder som vi har kommit ifrån innebär att dö, att stanna kvar i de länder som vi har kommit till innebär att förlora.

Ett omöjligt val att göra och en situation svår att sätta sig in i. Men bilden som ges av det tillstånd Tanja befinner sig i, att ha kommit en sekund för sent för att vara en del av det nya landet men heller inte längre hemma i det gamla, skapar hos mig en förståelse för ett utanförskap som många människor delar. Men trots jag-berättaren är det inte EN människas öde som skildras - romanen rymmer något mycket större än så. Här finns en stor smärta som alla inte orkar bära men samtidigt en längtan framåt tydligt gestaltad genom Tanjas grundliga fejande i det tillfälliga boendet. För tillfällig är just vad tillvaron är för flera av personerna i romanen.

Jag tänker inte i nyttoaspekter när jag läser - ändå kommer jag inte ifrån känslan av att jag har nytta av just denna historia, av att få en inblick i detta i att lämna ett land som imploderade. Det är stark läsning som kommer att dröja sig kvar. Det är nationens öde mejslat i individerna.

Besvarad blomsterbön

Efter en dag i solen framför den lilla gula stugan på ön är huden rodnande och ansiktets fräknar så vakna de kan bli. Det är inte längre vår i luften - det är ju sommar! Men än är det tid innan högsommardagarna kommer, när lojheten tar över i det heta.

Älvdrottningen får tala

"Högsommardagarnas schvung:

som en tungkyss,

den heta luften, full av blomdofter...

omöjlig att urskilja (dem från

varandra) eller gröna vulkaner

från andra, det är precis

som ett rus, men med råge -

som en blomsterbön, besvarad."

Förstås ord av Eva-Stina Byggmästar.

Båten - The Boat

Det har gått några dagar sedan jag läste ut Båten av Nam Le. Läsningen av de olika novellerna var ganska mentalt krävande - som att på varandra läsa flera starka, gripande romaner. Noveller är ju på något sätt romaner i koncentrerad form vilket av författaren kräver förmågan att snabbt skapa ett rum för läsaren. Le är fantastisk på det, raskt byggs bilden av de olika personerna i novellerna upp och snabbt sätts läsaren in i problematiken med samma djup som en välskriven och utbredd roman. För det är problematiska förhållanden som skildras - med mycket stor närvaro.

Den första novellen är en metatext som från början sätter in de andra texterna i en kontext, eller snarare i en icke-kontext. För författaren väljer, trots sitt ursprung, att inte skriva de etniska noveller som människorna omkring honom förväntar sig. I Båten presenteras något helt annat - det är en inkännande djupdykning i människans livsvillkor i olika delar av världen. På ett trovärdigt sätt skrivs miljöer och människor i Australien, Teheran, Iowa m fl ställen fram. Och oavsett om det handlar om relationen till föräldrarna, samhället eller något annat blir berättelserna sanna och inträngande - till och med påträngande. Jag tycker mycket om det jag läser både för att det är intressanta ämnen som författaren valt att ta upp och för att det är så bra skrivet. Boken hakar också direkt fast i min tidigare läsning eftersom huvudpersonen i den första novellen studerar på en skrivarkurs i Iowa - på ett universitet i den staden undervisade en av Emilys män under en period (alltså i Richard Yates Easter Parade).

Den fantastiska läsvåren fortsätter lässommaren har börjat.

Watkins & Wilde

Åh, vad snyggt! Tack till min andra kollega (har åtminstone sex andra hyfsat nära kollegor som bloggar, finns säkert fler ändå) för tips! När jag var i London för två år sedan köpte jag en betydligt tristare utgåva av The Picture of Dorian Gray än den nedan med illustration av Liselotte Watkins.
Och så pingvinen.

När vi nu ändå är inne på yta. Kollegan tipsade om Watkins via bloggen Caustic Cover Critic där det verkar finnas lite av varje. Bland annat det här som drar upp munnen i ett trivsamt leende.

Trevlig helg nu!

Ibz Watkins

Igår på en kurs för biblioteksfolk tipsades det lite om böcker, mest om dess utsidor. En bok blev jag tvungen att direkt låna hem (är glad att jag hann före min (serie)nördiga kollega till hyllan).

Det är en bilderbok med uttrycksfulla bilder på kvinnor - de är snygga, vackra, vardagliga, sexiga, aktiva, kontemplerande, glamorösa. De är fångade i olika positioner och situationer och i olika relationer till betraktaren. Men framför allt är de tecknade.

Titeln är Heroine, tecknare är Liselotte Watkins, för mig mest bekant som modetecknare. Om jag inte minns fel såldes tryck av henne på det där hotellet jag bodde på i Stockholm tidigare i år. Heroine är en, ursäkta uttrycket, skitsnygg bok som jag vill bläddra mera i.

Med väskan packad

Den här helgen lämnade jag stan tillsammans med kärleken för ännu en bruksmiljö.
Fast det var inte det gamla, fantasieggande, bruket som var målet för vår resa utan Forsbacka Värdshus, en stunds bilresa från Gävle. Värdshuset som ligger vackert intill Gästriklands egen Storsjö visade sig vara riktigt charmerade. Ett knappt dygn tillbringade vi där, läste, åt gott, promenerade och rekreerade oss.

Rondellhund?

Oftast när jag reser vill jag förutom själva resmålet även passa på att se något annat närliggande. Det kanske är ett tecken på rastlöshet men så är livet också för kort för att hinna besöka och stifta bekantskap med jordens alla intressanta platser. Så Florens gav en avstickare till Pisa, Cinque Terre fick ge vika för en dag i Genua och Karlstad ligger alldeles för nära Oslo för att inte ta bussen dit. Så efter morgonens frukost i Forsbacka fortsätter vi mot Årsunda och Strandbaden där campingen kommit igång, just det är dock inte min grej. Däremot är det skönt att sitta en stund i solen, blicka ut mot sjön.

Färden går vidare mot Tallbo och konstnären Ecke Hedbergs (1868-1959) hem och ateljé.
Hedbergs hem är bevarat och där finns hans målningar, många med landskapsmotiv från Gästrikland. I hus och uthus på gårdsplanen finns utställningar med nu verksamma konstnärer. Det är första gången jag besöker konstnärshemmet och det är just hemmet som är intressant att se. Som jag förstår är hemmet ganska intakt bevarat med rummen möblerade ungefär som då det var en levande bostad. En del av huset rymmer konstnärens boksamling, den är tyvärr avstängd för besökare men jag ser lite utav den - böcker sorterade i bokstavsordning (på författare förstås, inte titel) - Strindbergs Röda rummet och flera verk av Elin Wägner. Här finns inte samma färgstarka kreativa kaos som hos Bror Hjort i Uppsala, Hedbergs hem känns lite mer traditionellt, färgat av landsorten. Det är lite Carl Larsson-light över det hela - på ett bra sätt.

Närliggande landskap som Dalarna och Hälsingland har en mer uttalad och omedelbar charm. Gästrikland ligger lite försynt där intill utan kullor och magnifika kullar. När det är som bäst är det opretentiöst, tryggt och välkomnande. När det är som sämst lider det av mindervärdeskomplex i skuggan och i anonymiteten. Men idag står furorna majestätiskt vid vägkanten, glittrar Storsjön och svävar molnen över himlen. Det är vackert, hemma och jag gillar det.

Easter Parade

En del texter är mjukt rinnande vatten som knappt känns - det bara är. En sådan är Easter Parade (1976) av Richard Yates - romanen som jag trodde skulle räcka hela helgen men som tog slut redan i morse.

Trots dess melankoliska och bitvis tunga anslag känns historien som en skön, frisk fläkt.

Bokens första mening stämmer tonen

Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.

Systrarna Sarah och Emily får olika liv - Sarah gifter sig tidigt och får i tät följd barn medan Emily väljer studierna och relationer av mer tillfälligt slag. I bakgrunden mamman och till en början pappan - relationerna till dem präglar systrarna på olika sätt. Emily är den som följs närmast och jag tittar ibland en extra gång för att konstatera att det inte är skrivet i jag-form, trots att det känns så. Emily har fått en plats i min maggrop och med ett dåligt samvete inser jag att jag inte funnits där tillräckligt för henne. Inte lyssnat när hon behövt prata. Hon - fast mellan romanens sidor men ändå så oerhört levande framför mig.

Mats Kempes förord fångar väl in Yates konstfulla skrivande - att en del av storheten och metoden ligger i hur han går in i sina karaktärer. Här finns inga onödiga åtbörder, inget glänsande leverne eller totala vändningar - det är liv som skildras och det görs helt och hållet briljant. Det enda tråkiga är att författaren själv inte fick uppleva sina skapelsers framgång.

Om Revolutionary Road tyckte jag också.

Ingrid har gjort ett inspirerande dyk i Yates böcker. I likhet med henne hoppas jag att fler översätts till svenska.

På spaning

Vi ska under året göra en större förändring på mitt bibliotek så därför har jag tillsammans med några arbetskamrater varit på ett par dagars intensiv inspirationsresa i Skåne.
Vi har letat oss till Helsingborg, skyndat vidare till Lund för att sedan, med guide, irra runt i stora Malmö Stadsbibliotek innan ett kvickt besök på det nya garagebiblioteket. Vid sidan av de olika biblioteksmiljöerna, som både bjöd på inspiration och varnande exempel, fanns det ju så mycket annat att hämta näring av. Vackra byggnader, fina parker och fälten - de ljuvliga gula fälten.

Jag är sannerligen ingen god fotograf men jag fångade i alla fall det gyllene genom bilfönstret.

Glöd - A gyertyák csonkig égnek

En klassiker av det lite mer moderna slaget är Glöd (1942) skriven av den ungerske författaren Sándor Márai. Omslaget är av Gustav Klimt.

Konrád och Henrik är barndomsvännerna som inte träffats på 41 år men nu är stunden inne då de ska återse varandra. Männen är åldrande och har levt olika liv där Henrik var sonen i en välbärgad familj, Konrád var konstnärssjälen. Olika var de men, alltsedan barndomen, nära varandra. Konrád var en självklar gäst i Henriks och hans maka Krisztinas hem. Men så, mitt under en jakt, åker Konrád iväg utan förklaring eller avsked. Några år senare dör Krisztina, kvinnan som stått mellan de båda männen.

När de äldre männen möts står Henriks frågor i centrum. Anklagelserna är inte direkta men han har under alla år kämpat med tankarna kring vännens och hustruns svek mot honom vilket har uppdagats undan för undan. Det är Henriks berättelse och tankar om det han tror hänt som delges nästintill i monologens form. Och det är främst förlusten av den manliga vänskapen som sörjs. Den manliga vänskapen skattas högt i romanen, så högt att jag som kvinnlig läsare av idag blir lite stött av idealet. Av att bara män vet att värdera känslan av vänskap. Det är en roman av en annan tid.

Trots att det är själva mötet mellan männen som är huvudpunkten i romanen tycker jag bättre om skildringen av de unga männen och det Wien som skymtar fram. Återseendet mellan de forna vännerna skildras på ett sätt som gör att romanen står nästan för stilla, både i rytm och rum - jag vill se en uppgörelse, en rörelse eller något slags katharsis. Jag hinner till och med bli irriterad på dessa män som inte tagit sig vidare, trots att jag förstår att både vänskap och passion kan vara förödande stark. Det är frustrerande hur tyngda de är av det förflutna, och nu är det för sent: De får inte en andra chans - det är här och nu, inte där och då, som livet pågår. Jag blev berikad men inte överväldigad av läsningen.

Hm. Min rastlösa läsning som vill se uppgörelse etc. Får sig en - tja - känga här.

Tillägg 100527

Jag ser mig som ganska självständig i valet av litteratur att läsa, därför känns det speciellt och lite märkligt att just Glöd och dess författare dyker upp lite överallt. Som vore den en svenska deckare. Undrar hur det kommer sig att jag och flera med mig plockat fram författaren just precis nu?

Här Jan B och Snowflake.

Flaggan i boken är en rest från när vi firade Europaveckan på biblioteket. Böcker av författare från EU:s medlemsländer försågs med respektive lands flagga. Att leta fram böckerna var ett ypperligt sätt att fylla på läslistan.

Inspirerad läsning

Dagen inleddes med utläsning av en bok och med de första sidorna av en annan. Den nyss påbörjade har väntat länge på mig - pikareskromanen Orlando av Virginia Woolf. En roman olik annat hon skrivit. Igår när jag under lunchen bläddrade i Vi läser visste jag inte hur nära romanen hänger samman med väninnan Vita Sackville-West vars hem porträtteras i tidskriften. Därför blir jag så glad av det Lyran helt apropå delar med sig av just nu. Inspirerad ska jag sätta mig vid pigga tulpaner och vildvuxen lavendel och rosorna som jag kanske ansat fel i min egen lilla trädgård.

Vagga liten vagabond

En bok med titeln Vagga liten vagabond blir kanske svår att hålla kvar i hyllan, som längtar den ut efter nya äventyr, nya läsarögon. Men nu finns den äntligen hos mig - sista delen i Eva-Stina Byggmästars trilogi. De små poeterna har fått ge rum åt vagabonder och små bohemer. Men känslan är densamma. Här finns livsglädje, värme, påhittighet och stor kärlek. Jag önskar jag hade eoner av tid, obegränsat med pengar eller ett portabelt jobb för visst vill jag vara en vagabond i världen. Men drömma går ju och resa inuti.

Flygrädd är jag inte, men för de som är kanske dessa ord inrymmer hopp?

"ur de hjärtformade, rosa högtalarna

når oss flygvärdinnans trygga röst

när hon säger, men kom ihåg, om ni

blir oroliga eller rädda finns det ett

kramdjur i stolsfickan framför er!"

Kanske med stänk av ironi. Men ändock den vänliga tonen.

"o, DU LILLA

vagabond...så du skriver om resor,

om kappsäcksliv och strapatser till

fjärran belägna platser...om färdvägar

med eller utan mål... i dina små gröna

resedagböcker-

skriver du med små

sirliga bokstäver:

en havsstrand,

med blott och bart

komiskt formade stenar!"

Det är naivt och vänligt utan att vara menlöst. Författaren har en alldeles egen röst och jag tror den kan bota den milda nedstämdheten och fungera som balsam för själen. Orden smeker.

"resorna gjorde oss

allt mer bohemiska -

det var så vi äntligen

fick blomma ut,

det var så livet fick

ett sorglöst skimmer!"

Lite här och där under ämnesrubriken poesi finns mer av Byggmästar.

Välgörande läsning.

Hurra! Polarpriset till Björk! Firar med hennes sagolika Human Behaviour.

Still Walking - Aruitemo aruitemo

För några veckor sedan såg jag filmen An Education som (äntligen!) kom till Gävle. Den imponerade på mig genom sitt exakta skådespeleri i miljöer som kändes klockrent tidstrogna. Att se en så stark ung tjej, som fann sig i varje obekväm situation, med ett ordflöde helt äkta kändes väldigt bra. Att filmen avslutades på ett sätt som åtminstone gjorde mig förvånad gjorde att jag tyckte än mer om den!

Igår såg jag en film lånad från mitt bibliotek (som har världens bästa samling filmer! Och nej, jag har inget med inköpen att göra!), den japanska Still Walking (2008)
som även den är en historia att minnas. På årsdagen av den äldste broderns död samlas de kvarlevande syskonen med familjer i föräldrahemmet. Det pratas, lagas mat och hemligheter uppenbaras. Familjen tyngs svårt av skulden och minnet efter den drunknade sonen och har känslomässigt inte lyckats ta sig vidare trots att tolv år gått. Det var ju han - den äldste - som skulle ta över faderns läkarmottagning, han som skulle bära familjen.

Genom att större delen av filmen ustpelas i föräldrahemmt ges en god inblick i ett japanskt (övre) medelklasshem. Här rör de sig mellan rummen, bland minnena och i nuet. Det är en komplicerad familj i vilken det gamla och nya möts. Allt som sker händer genom orden, det är skådespelarnas film och de för fram den på ett alldeles utmärkt sätt. En riktig pralin är den att se en när vårsolen lämnat plats för skymningen.