Spelaren

En del böcker är intressanta redan genom sin tillkomsthistoria. Jag tänker t ex på Storm över Frankrike av Irène Némirovsky . En annan är den jag läste ut idag, Spelaren av Fjodor Dostojevskij. Romanen skrevs 1866 av en svårt skuldtyngd författare som en del av ett avtal med förläggaren, vilket gick ut på att förhindra personlig konkurs. Under 26 dagar skrevs texten med hjälp av en ung stenograf som kom att bli författarens fru.

Jämfört med romaner som tillkom senare, Idioten, Bröderna Karamazov, Brott och straff, är Spelaren liten och nätt. Handlingen utspelas i en europeisk kurort där det stora kasinot lockar besökarna mer än att dricka brunn. Stora summor pengar spelas bort samtidigt som unga hjärtan står i brand. Om sin tid där berättar bokens jag, informatorn Alexej, som är både spelare och förälskad. Här samlas olika nationaliteter för att dinera, promenera och spela ihop. Så plötsligt dyker gamla excentriska farmor upp - kvinnan vars arv alla väntar på. Hon är mer levande än någonsin och drabbas av speldjävulen.

Ryskt med nässelsoppa, istället för borstj.

På en utsökt prosa berättas denna både underhållande och dramatiska historia. Dostojevskij var själv under en tid svårt fallen för spel, kanske är det därför han genom sina skickligt uppbyggda scener runt roulettebordet får mitt hjärta att slå lite snabbare? Bara en gång till! Satsa allt på svart.

Krilon hit och Krilon dit

Den röda tråden i min läsning just nu är att, med vissa undantag, äntligen läsa de där böckerna som jag verkligen helst av allt vill läsa men tänkt om att sedan, en annan dag. Fast istället - nu! Det fina är ju att läslistan ständigt fylls med nya uppslag. Där den ena texten leder till den andra. Att aldrig bli färdig och finna njutningen i det.

Så, jag har tagit fram första delen i den trilogi som jag planerar att ha som semesterläsning. Nu är det fortfarande ett tag kvar till semestern men eftersom jag anar att startsträckan blir lite lång vill jag bekanta mig med boken redan nu, väga den i handen. Upptäcker ett av de längre lästa orden

rustgårdshovslagerimästargesällfäder

Det blir mitt första riktiga möte med Eyvind Johnson, böckerna är de om Krilon - om de diskuterande männen vid tiden för andra världskriget.

Voilà!

För kanske tio år sedan läste jag Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Jag minns att jag envist gav den några försök innan jag kom in i den. Men när jag väl gjorde det var den väldigt svår att släppa. Jag har inte så bra minnesbild av den - men visst var där en grupp kvinnor som träffades, samtalade? Och var det så att den skrevs som inte replik, inte hyllning men inspirerad av eller med utgångspunkt i böckerna om Krilon?

Hur det än var. Jag är glad att jag har de två senare delarna av Krilon-trilogin i egen ägo, särskilt som den första är försedd med ganska krävande låneregler. Särskilt om man tänker sig läsning ute i det fria, vilket jag hoppas på mycket av i sommar.

Med de egna kan jag handskas fritt. Och nu när jag bläddrat lite mer i boken undrar jag om jag verkligen kommer att kunna hålla mig ända till semestern?

Nyss åskade det

Skor längtar ut

"Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte
Men träskor:
De står vid dörren
och skäller."

Werner Aspenströms ord får rama in den här dagen då jag väcktes av ett rejält dunder. Fast jag håller varken hund eller träskor.

Som en av få håller jag idag ett lugnt bibliotek, där fläktsystemet kapsejsat, öppet. Bredvid mig att bläddra i senare, andra numret av ett gratis, helt lokalt (men med breda anspråk), kulturmagasin - Bakteriekultur. Bättre kan det nästan inte bli - en klämdag på jobbet.

Hoppas ni är lediga, fria som fåglarna i skogen.

En utflykt i tiden

Marken är klädd i vitt, överallt där vi åker växer sipporna. Målet för dagens utflykt är en av de vackraste bruksparker jag vet. En av de vackraste platserna över huvudtaget. Axmarbruk. En bildskatt finns på Axmarbruks egen sida på nätet, varifrån jag lånat de svartvita bilderna här nedanför. Här byggdes på 1860-talet en herrgård, kallad "slottet", på initiativ av ägarfamiljen von Schinckel. Dessvärre revs den 1970. En av interiörbilderna visar en matta som skulle platsa i 2010-talets stilrena hem.

Bilderna påminner om tiden som varit, om de promenader som torde tagits i den engelska parken. Hoppas de boende här njöt av sin vackra omgivning med vattnet brusande runt omkring.
Parken lever fortfarande, här har bl a varit konstutställningar. Miljön är dramatisk, vattnet forsar och husväggar som en gång inrymt brukets verksamheter står som fria installationer.

Intakt men lite slitet finns det sexkantiga lusthuset i nygotisk stil bevarat. Över porten ett hundhuvud och symbolen för järn, tillika det manliga könet.

Ett hus med en särskild plats i mitt hjärta.

Överkonstapel Studer - Wachtmeister Studer

"Studer (han sade 'Stydère'), tro mig: Hellre tio mordfall i stan än ett på landet. På landet, i en by, där sitter människorna ihop som kardborrar, alla har något att dölja... Du får inte veta någonting, absolut ingenting. Men i stan... Herregud, visst är det farligare, men du vet hur killarna fungerar, de pratar, och pratar för mycket... Men på landet...! Gud bevare oss för mordfall på landet..."

Det är ett komplicerat fall överkonstapel Studer åtar sig i schweiziska Gerzenstein. Det till synes uppenbara fallet, ett rånmord, med en kriminellt lastad kille gripen tar flera olika vändningar innan Studer för de olika trådarna samman.

Att romanen inte är en rekonstruktion av 30-talet utan en genuin samtida skildring får jag påminna mig om. Friedrich Glausers deckare från 1936 med den tankfulle Studer i huvudrollen är fräsch som nypotatis. Här finns personskildringar

Han såg ut som en korsning mellan en tax och en vinthund. Sin kobenthet hade han från taxen och från vinthunden hade han huvudet som smalnade av i ett spetsigt ansikte.

som påminner mig om årets hittills största läsupplevelse.

Det här är en kriminalhistoria helt i min smak, där språket lyser och synkroniseras fint med handlingen. Och då är jag inte längre någon hängiven deckarläsare.

Stillheten

Varharduvaritpojk?

Andor Weér är i min ålder ungefär. Han lever i Budapest vid tiden före murens fall. Det inledande citatet är bokens refräng som sägs av Andors mor, en avdankad skådespelerska som inte lämnat sin och sonens lägenhet de senaste 15 åren. Andor befinner sig i modernas klor och i minnet av sin syster Judit som lämnat landet, hoppat av till väst. Men bror och mor lever i lögnen, väver in varandra i ett nät där Judit fortfarande existerar. Här finns också Eszter, flickvännen som lever en psykiskt vacklande tillvaro.

Samtidigt är det som utspelar sig i romanen en spegling av ett land där människorna kontrolleras hårt av samhället och där korruptionen råder. Det är inte en trevlig, gemytlig, roman att läsa - den är stark, väcker känslor av obehag och inte ens huvudpersonen är särskilt sympatisk. Det är människor präglade av livet och av smärta. Mänskliga människor sett i samband med hur deras liv gestaltat sig.

Romanens titel är, paradoxalt nog, Stillheten - författare är Attila Bartis, född 1968. Den här klara texten fångade mig direkt. Det klara som bryter av mot skuggorna och de ibland dunkla motiven. Det är ett drama och ett sammanhang att fundera över.

Försvinn ur mitt hus!

Det gör jag gärna, men då svälter mor ihjäl. Mor kan ju inte ens skruva på vattenkranen utan min hjälp.

Hjärtat!... Det gör ont i hjärtat!

Sluta med det där nu, mor har inget hjärta. Det har inte jag heller. Vi har slem istället för hjärtan. Slem, förstår mor?

Läsinspiration

Så här ser det ut om inte dagligen så ofta - några böcker på lut i cykelkorgen. Den tjocka boken har en titel som kanske ger uttryck för detta, på olika sätt, hamstrande förhållningssätt till texter. För trots de associationer dess namn ger ska den handla mer om det poetiska än det paranormala. Och omslaget. Det är fint. Jag hoppas få återkomma till den vid ett senare tillfälle.

Den smala boken är den med det stora innehållet - Jag är en varelse.

Generositet

Ibland när jag läser en del av de litteraturbloggar som finns här ute tänker jag på det generösa och osjälviska i att dela med sig av sina guldkorn och upptäckter. Sådant som får mina perspektiv och litterära världar att växa.

I morse infann sig ett sådant tillfälle, min morgon startade nämligen här: http://tchoupitoulas.wordpress.com/ som visste jag att där fanns något serverat för mig. Och vad möter jag om inte en italiensk poet, för mig helt okänd: Giuseppe Ungaretti vars gröna bok har titeln Jag är en varelse. Och även jag måste skriva ned den korta men stora dikten, skriva in orden i mig:

"Jag upplyser mig
med oändlighet

M'illumino
d'immenso"

Boken följer mig hem med ett ödmjukt - tack.

"Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra:

en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket

att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

betyder en broder mer."

Förra året tilldelades Birgitta Wallin/Karavan Stig Dagermanpriset. Men börjar det inte bli dags att tillkännage årets mottagare? Det har jag undrat över de senaste dagarna. Läser och tänker på Stig Dagermans ord här ovanför så länge.

planlöst - osorterat

Herman
Bröderna Karamazov 

(Gör mig levande igen)

Vågorna

Resan ut

(Mot fyren)

Springkällan

Änglahuset

En stad av ljus

Satansverserna

Bergets döttrar

Branden i hjärtat

Nollmeridianen

Vishnus död

Samuels bok

Samuels döttrar

Kanaans land

Maria ensam

Vredens druvor

Nattens skogar

Paradis

Om natten i Chile

Mellan attentaten

Svindel, känslor

Kyndelälskaren

Nu var det 1914

Här har du ditt liv!
Se dig inte om!

Slutspel i ungdomen
Förlorade illusioner
Strändernas svall
Den siste brodern
Dostojevskijs kortromaner
En bok om fantomer
Berlin Alexanderplatz
Middlemarch
Janet Frame
Hjortronlandet
Tjärdalen
Finn stilen (Saabye Christe
En berättelse om kärlek och mörker
Verdensmestrene, Hauk og due
Ynglingen

Etc.

Det finns så mycket att se fram emot (och några att läsa igen).

Från bakelse till bok

Efter gårdagens utflykt till Uppsala, som inleddes med intag av budapestbakelse, känns det helt rätt att läsa en roman från just Budapest.
Staden besökte jag för snart fyra år sedan. Jag var mycket förtjust i den, tyckte den var både stolt och vacker med själ och karaktär. Sedan dess har det politiska klimatet hårdnat (skildrat i bl a DN genom intressanta artiklar) vilket är trist. Boken däremot är hittills ett utmärkt fynd i bibliotekshyllan.

Kranes konditori

Fru Stordal har flytt från sina plikter som sömmerska och mor, olycklig tillbringar hon inte bara en utan två långa dagar på Kranes konditori. Detta blir för fru Krane hennes livs värsta dagar på jobbet. Det hemska börjar med att fru Stordal slår sig i slang med Kubben, en riktig sjöbuse som, visar det sig, kommer från min hemstad - Gävle. Men nu sitter han hos Krane och bjuder fru Stordal på starkt portvin att dricka.

De bådas samtal hörs över hela lokalen där fru Krane tillsammans med sina två medarbetare förstås inte kan låta bli att tjuvlyssna. Och vem kan klandra dem? Fru Stordal väljer ju att blotta det mest privata på en offentlig lokal. Många är de som passerar revy på konditoriet bl a fru Stordals exman, hennes barn och ungdomskärlek men eftersom fru Krane vill undvika skandal och uppträden hålls de borta från klubbrummet. Där skapas motvilligt en fredad zon för fru Stordal med sällskap. Fru Stordal som nog snarare är väldigt ensam och livstrött än en ansvarslös försummare av plikter. Livets band är hårt spända. Men hur länge kan detta fortgå utan upptäckt? Snart ställs saker och ting på sin spets.

Av Cora Sandel har jag tidigare läst de tre böckerna om Alberte. Kranes konditori (1945) har blivit stående i min bokhylla under några år men nu är glad över att jag äntligen läst den. Det är lätt att engagera sig både i de stackare som ska hålla konditoriet öppet och fritt från klander och i fru Stordal som är så olycklig. Det är en spring-i-dörrar-text som jag förstår lämpar sig utmärkt för scenen. Redan 1947 sattes den upp på Dramaten. Katinka Stordal spelades av Inga Tidblad, hennes dotter av Anita Björk.

Tidsresa

70-tals kopp från Gefle Porslinsfabrik och snart utläst bok med tryckår 1977.

Under mangoträdet

Geten tvekade inte en sekund. "Under mangoträdet" var redan uppäten och den gick omedelbart över till "Ljud". På ett par minuter var boken borta.

I Mr Alis äktenskapsbyrå är det tjo, tjim och kärlek jämfört med i de tre berättelserna av Vaikom Muhammad Basheer (1908-1994) samlade i Under mangoträdet. Men även i ett par av berättelserna finns kärlek som tema men placerad i en råare vardag, om än en berättad sådan med stora viktiga händelser. "Under mangoträdet" (1944) handlar om ovännerna som till sist, som vuxna, blir förälskade men möter svåra hinder. Det är en stark, långt ifrån mysig kärlekssaga. I "Morfar hade en elefant" (1951) möter jag den unga kvinnan med de bråkande föräldrarna. Att hon blir intresserad av grannen, muslim precis som kvinnan men ändå helt annorlunda, gör ingenting enkelt. I "Pattummas get" (1959) träffar läsaren författaren själv - han har återvänt till barndomshemmet efter en tids sjukdom och slagit sig ned i en vilstol under trädet. Men ingen vila får han ty i en stor rörelse blir han uppsökt av än den ena, än den andra som vill ha pengar eller saker. Till råga på allt äter geten upp författarens böcker.

Författaren eftersträvade i sitt liv försoning och samexistens mellan religioner och olika grupper vilket speglas i berättelserna. Här finns också ett genomgående tema om att det världsliga inte betyder något - att morfar hade en stor och fin elefant är inte så viktigt. Egentligen.

Efterordet berättar fascinerande om Basheer som vågat ta strid, levt ett kringflackande liv men också lidit av psykisk sjukdom ("på den tiden var mitt förstånd... som en mycket liten ö på väg att sjunka ner i ett bottenlöst hav..."). Katarina Sjöwall Trodden som översatt berättelserna skriver om Basheer att "Författare blev han för att han inte hade de rätta förutsättningarna för att bli kock, magiker, journalist eller ficktjuv. Det vara bara ett av alla de yrken som finns att välja på. Han ansåg att det inte finns någonting 'stort' eller 'djupt' i litteraturen eller med författarskapet och att litteratur inte är någonting annat än resultatet av en människas erfarenheter". Den chosefria inställningen till litteraturen, som ändå är på allvar, känns vid läsningen. Och jag är glad att Basheer inte valde något av de andra yrkena som stod till buds.

Här kryssas staden efter pioner och läses böcker

Att hon vågar! tänker jag, gestalta en annan levande människas liv. Men hon vågar och hon gör det bra Curtis Sittenfeld med Presidentens hustru. De två tidigare romanerna tyckte jag bra om, särskilt debuten. I den senaste finns en annan bredd i skildringen som spänner över längre tid och flera år av den kvinnliga huvudpersonens liv - Alice Lindgren, senare Blackwell, baserad på Laura Bush. Märker att romanen dröjt sig kvar hos mig, minnesbilder plockas fram ur hjärnans labyrinter. Hur gick hon egentligen vidare efter bilkraschen? Hur gå in i en roll som inte är ens egen? Hur fann hon detta stora stöd för sin slyngel till man, ett stöd så stort att hon väl sviker sina egna ideal? Bra, levande, snyggt skrivet. Lite som Oates Blonde fast ändå inte.

Irène Némirovsky, detta författaröde som skapat stor litteratur ibland i litet format. Nu senast läste jag de två kortromanerna i en Balen och Höstflugorna. Snabbt naglas läsaren fast, sätts in i de olika personernas känsloliv. Stilen känns igen från de andra böckerna, som t ex Ensamhetens vin och Blodets hetta) - djupt inkännande med psykologisk skärpa men med sakta små steg mot katastrofen. Genom mörkret lyser orden.

Jag landar sedan i Indien genom Mr Alis äktenskapsbyrå av Farahad Zama. Som pensionär startar mr Ali äktenskapsbyrå hit kommer olika klienter för att söka sig en livskamrat. Äktenskap ska arrangeras. Affärerna går bra och den unga Aruna anställs. Två trådar löper vid sidan av verksamheten: Mr och mrs Alis son som strider för böndernas rätt till sin mark grips av polisen och Aruna förälskar sig i en av byråns klienter. I den indiska värmen möts människor av olika religion och kaster, både det som är lika och olika blir belyst. Men boken är skriven av yttersta välvilja, här finns ett genomgripande stråk av försoning - en vilja till gemenskap. Värmen i boken sprids till mig som läsare, jag har svårt att slita mig från den här världen som känns som hemma trots att den är olik allt jag sett. Jag är glad att de beskrivande orden "romantisk komedi" utanpå romanen inte avskräckte mig från att läsa. För boken är något mer och något väldigt trivsamt. Dora har också läst och inspirerat.

Och i Indien stannar jag med Under mangoträdet som består av tre berättelser skrivna av en av Keralas mest älskade författare, Vaikom Muhammad Basheer.