En stor amerikansk roman?

Till måttet är den i alla fall rätt stor Jonathan Franzens Frihet (2011) och den räckte som jag trott under hela två-veckors-resan. Jag ville ha med en amerikansk författare till New York och den här hade ett tag stått oläst i hyllan, så den lästes på flyget, i hotellsängen men inte i så många parker jag hoppats på på grund av det i början kalla vädret. Det är alltid speciellt att läsa på resa, och det är förknippat med ganska svåra val dess för innan. I det här fallet föll det sig också så att boken i vissa delar skildrade platser, gator jag befann mig alldeles i närheten av.

Familjen Berglund är bokens utgångspunkt. Patty och Walter har hängt ihop ett tag, deras barn Joey och Jessica blir under berättelsen vuxna och skapar sig egna liv. Men det är ingen rätlinjig historia, Franzen berättar genom språng i tiden men låter också Patty själv skapa berättelsen om sitt eget liv vilket ger en bakgrund till där de hamnar - i ett långsamt krackelerande äktenskap.

Franzen sätter in sin till hälften svenskättade familj i ett större sammanhang och skildrar genom den en värld, eller ett USA, i förändring och försämring. Det handlar om cyniska maktspel, om till synes osjälviska handlingar som kanske är uttryck för något annat, om hotet mot klimatet. Franzen klär av sina personer och avslöjar deras underliggande önskningar och drivkrafter som inte alltid är särskilt rena och fina.

Ett annat centralt tema i romanen är det om om föräldraskap och om föräldrars påverkan på sina barn i flera led. Det handlar om otrohet, livsval, om att gå egna vägar mm. I viss mån intresserar personerna mig, i viss mån finner jag dem endimensionellt platta vilket inte stämmer överens med den förväntan om storslagenhet och rikedom som romanen väckt. Och så skaver kvinnorna i boken, de tycks ha byggt sitt liv kring mannen, eller kring sin längtan efter honom vilket känns rätt oinspirerat. Kanske är de menade, i större grad än jag riktigt förmår ta in, att vara ironiskt gestaltade?

Men hela tiden läser jag inte negativt och kritiskt, jag gläds en hel del åt att ha en stor roman (inte bara i omfång) med på resan. Fast den pyser, och jag undrar om det verkligen var nödvändigt att fylla fullt så här många sidor?

Betydligt bättre tyckte jag om Tillrättalägganden som jag jämfört med den nyss läste uppfattade som en lite smartare roman.

Och dagarna går skrev så här om Frihet vilket påminner mig om kontentan av det hela - Franzen vill alldeles för mycket med sin roman.