Araben - en till stark debutroman!

Har du nånsin tänkt på att i Sverige så måste man dela på sin identitet', säger han efter ett tag. 'Man är trettio procent turk och sjuttio procent svensk om man vill. Eller man är femtio procent arab och femtio procent svensk. Det är som om det bara fanns en viss mängd identitet som måste kapas upp. (...) 'Om du är lite annat så tar du av din svenskhet.' Han gör en konstpaus. 'Men i USA, där är du hundra procent amerikan och hur många procent du vill av något annat. Du kan vara hundra procent amerikan och hundra procent indier. Det finns ingen motsättning. Det finns bara mer.

Det finns böcker som bär något mycket mer än den historia de berättar. Araben av Pooneh Rohi är en sådan bok. I den förmedlas insikter och lärdomar till mig som läsare. Det är en bok som lär mig vad det är att vara människa när yttre och inre landskap inte stämmer överens, där andra människors blickar talar om vem du och samtidigt gör dig väldigt liten. 

Två parallella spår. Den unga kvinnan som är som alla andra, men med minnesbank från ett annat land, som för jobbiga diskussioner med sambon om framtida hem och eventuella barn. Och så den äldre mannen - "araben" - som tillbringar mycket tid på tunnelbana och pendeltåg, sedd av andra men ändå osynlig. I sig en känsla av skam över att ha lämnat, över att inte ha lyckats. Två parallella spår som ändå är ett och samma.

Det är starka berättelser som väcker tankar om hur jag själv är som medmänniska och vilket samhälle vi tillsammans skapar. Hur ser vi på varandra? Och varför gör vi det så onödigt svårt?