Livet börjar på fredag

Det är skönt att så här efter en arbetshelg få extra mycket fri lästid - fyra hela dagar. Igår läste jag hänförd, från morgon till kväll, Ioana Parvulescus Livet börjar på fredag. Precis som Ingrid och La bibliofille läste jag romanen med stor förtjusning. Det är en berättelse som på flera plan väcker mitt intresse, så läsupplevelsen blir mångdubblad.

Bukarest år 1897 visar sig vara riktigt charmerande - framtidstron är stark, det nya året väntar och kanske kommer någon att vinna i det stora lotteriet. I romanen finns en gåtfull historia om en man som likt lille prinsen tycks ha trillat ned från en annan planet, eller en annan tid, medan en annan man avlider i sviterna av en skottskada. Samtidigt skildras en kärlekssaga bl a genom en ung litteraturälskares dagbok. Här möter vi journlister, poliser och läkare i arbete där de två senare vittnar om deras respektive yrken vilar kärleken till människan. Det spekuleras och resoneras om stort och smått, i hemmet och på arbetet.

Det är vinterkallt och förargliga isfläckar gör att budpojken Nicu drattar på ändan. Men stämningen är varm och inbjudande - för mig som läsare. Det är många röster som talar i texten och jag är så förtjust i denna sortens mångstämmighet och njuter därför i stora drag av perspektivbytena, av att få se händelser filtrerade genom olika människors ögon och tankar. Det är en rik roman författaren skrivit och kriminalgåtan balanseras skickligt mot   allt annat som äger rum i staden. Det är en skildring som rör sig från barn till vuxen, från de fina salongerna till brottslingen på gatan eller barnet som överlever för dagen, det är en skildring av en tid som snart, strax, måste bereda plats för en ny. Texten är omsorgsfullt skriven och finns någonstans utanför vår egen tid. Och tiden spelar i olika skepnader en stor roll i den fina romanen.

Det är levande personer jag lämnar bakom mig när jag slår ihop boken och varsamt lägger den ifrån mig. Jag är förundrad över de upplevelser en författare kan skapa åt sin läsare. Förundrad också över slutet. Om jag inte minns fel så berättade författaren på bokmässan att svenska är det första språk romanen översatts till, det är jag väldigt lycklig över.