Stackars Leena

Igår avslutade jag min omläsning av Susanna Alakoskis Svinalängorna, senast läst när den gavs ut, det var väl 2006? I stora drag kom jag ihåg handlingen om flickan med de supande föräldrarna - i väldigt stora drag skulle det visa sig. För Leena lider så mycket mer än jag mindes det. Hon har också mycket gemensamt med den plågade flickan Doris i Doris Dahlins bok Skammens boning.

En bok och dess figurer betraktar jag lite som vänner och att jag glömt hur mycket min lilla vän Leena lider skäms jag nu för. Jag hoppas innerligt att mina verkliga vänners leverne inte faller i glömska lika lätt. Det här med att glömma böckers innehåll: Egentligen skulle jag kunna läsa samma böcker (de bästa) om och om igen. De blir ju ändå nästan som nya för mig.

Bokrean har jag fortfarande inte bevistat. Men maken kom hem med en påse innehållande två trädgårdsböcker som ska inspirera vårt lilla grönområde, en bok om Mona Lisa och en korsordshjälp i form av ett lexikon över antikens mytologi. Stadens båda bokhandlare besöktes, den ena undrade om det gick bra för maken att stoppa den senast inköpta boken i "konkurrentens påse". Här samarbetas det visst för att skona miljön.

Helgen tillbringas vilandes i Trude Marsteins Göra gott där berättarrösterna avlöser varandra i ett. Härlig läsning - skön helg.

I vilken bok befinner du dig denna vinterhelg?

It seems likely that, eventually, only books that have value as souvenirs, gifts or artefacts will remain bound in paper.

The Economist
090212

Omprövning II

Hur påverkar nya bok- och läsformer oss som läsare? Jag tänker på hur en läsplatta kan rymma ett par hundra titlar, böcker du kan ha i samlade väskan eller i en ganska rymlig ficka. Hur väljer vi vad vi vill läsa - hur skapas överblicken när vi inte kan låta ögonen vandra längs med hyllan. När böcker väl valts och lagrats - visst kan de då också sparas på annat ställe? För jag tror inte den lilla apparatens begränsade utymme gör det lättare för oss att göra oss av med böcker än vad vi har idag, rent generellt. Böcker rensas inte på samma sätt som låt säga kläder, slits och slängs inte hur som helst. Men inte heller tror jag att en läsplatta innebär att jag vill äga allt jag läser. Då som nu kommer jag att vara en lånare. Det beteendet tror jag inte försvinner. Hoppas jag inte försvinner.

Omprövning av boklig världsbild

Ja, kanske är det vad jag ägnar mig åt precis just nu. Det har varit så svårt för mig att se boken som något annat än i det format jag läser den i dag - i blad mellan pärmar. Jag har inte kunnat tänka mig den i någon annan form än så. Inför boken eller rum med böcker kan en nästan sakral känsla infinna sig. Som om boken i sig självt bär på något av värde. Medan innehållet ju egentligen är det centrala. Att då ompröva detta självklara, förgivettagna och så inse att det kanske inte vore så katastrofalt med böcker i andra former, så länge innehållet har kvalité. Kanske går det att leva utan bokens individuella tyngd i handen, utan boken som objekt att bläddra i. Eftersom jag är en människa som vill leva i min egen tid, gärna med koll på läget, börjar jag nu fundera på det här med läsplattor. Med tanke på att jag skaffade mobiltelefon ungefär 100 år efter alla andra och sällan använder den är det ett rätt stort steg att ta. Själva funderandet alltså.

Tidskriften Svensk bokhandel rapporterar från en konferens i New York , med rubriken Rapport från framtiden. Här finns också länk till själva konferensen med föredragspresentationer.

Plötsligt känns inte läsplattan längre så avlägsen. Säkert kommer de att vara eller så är de redan multifunktionella och hanterar både textfiler, sms och ljud. Kanske är läsljuset så bekvämt inrättat att den går att sitta med i mörkret på nattåget eller i sängens sömnlöshet. Om man vill leva resurssnålt och utan mycket prylar är den en skatt, eller? Dessutom besparas trötta axlar från tunga volymer. Blir 2010 det år då Hermia blir med läsmojäng? Eller tar det längre tid både för mig och för marknaden att hitta rätt?

Tillägg:
SvD 090301 - Digitala bokslukare sticker upp

Oscarsgalan har förvirrat mig

för jag har varit så säker på att jag läst boken bakom filmen Benjamin Buttons otroliga liv men när namnet F Scott Fitzgerald nämns under prisutdelningen känner jag att något inte stämmer. För jag har inte läst något av Fitzgerald och alltså inte heller den kortroman filmen baseras på. Däremot har jag läst en roman skriven av Andrew Sean Greer med titeln Max Tivolis bekännelser som Brombergs förlag beskriver så här:

»Vi är alla någons stora kärlek.« Så inleder Max Tivoli sina bekännelser. Bekännelser om stor kärlek, död, vänskap och svek.När Max Tivoli föds 1871 i San Francisco är det med en gammal mans utseende. Ett barn i en gammal mans kropp. Han växer upp och mognar som alla andra barn, men hans fysiska utveckling går baklänges och utseendemässigt blir han yngre och yngre. Redan som liten präntas det in i honom: var den de tror du är. Utöver familjen är det bara vännen Hughie som känner till hans hemlighet. Alice, grannflickan som Max förälskar sig i, ser förstås Max som en gammal man.Max och Alice skiljs åt men möts igen ett antal år senare. Max har nu ett helt annat utseende, och Alice känner inte igenom honom. Han ser sin chans på nytt. Priset för Alices kärlek är emellertid högt. Även om han hela sitt liv tvingats förställa sig och låtsas vara någon annan måste han nu även klippa banden till dem som kände Max Tivoli ...

Kanske inte så konstigt att jag associerat till den boken, läst runt 2004, när jag hört om filmen? Eller?

En lanthandel i Provence

Även söndagens middag intas framför en fransk film, denna med titeln En lanthandel i Provence (2007). Provence, en av de där romantiserade platserna på jorden som gjord för en feelgood-film. För en sådan film är det här.

Antoine återvänder till hembyn i samband med att fadern fått en hjärtinfarkt. Sonen kommer hem för att hjälpa modern med lanthandeln som de driver. Antoines uppgift, som han utför motvilligt, är att köra bussen med den ambulerande butik som förser grannskapets äldre med förnödenheter. Med sig har Antoine väninnan och friska fläkten Claire som studerar till sin examen. Familjen hon hamnar i är ska det visa sig rejält dysfunktionell. Detta är människor som inte pratar med varandra, inte på riktigt riktigt.

Antoine försöker inte alltför entusiastiskt att finna sig till rätta, han servar knappt åldringarna utan är mest otrevlig och krävande. Ganska irriterande är det faktiskt med den buttre unge mannen. Fast ju längre han härdar ut desto lättare går det och desto mer engagerar han sig i människorna han möter och sakta börjar de närma sig varandra.

Det är inte så värst mycket som överraskar i filmen. Men ändå är den riktigt trevlig - det är en vacker miljö, bra utmejslade karaktärer och så där mysigt som det ska vara i den här sortens film. Dessutom är det sommar och sol över vackra kullar.

Avslut: Förhäxad av Foucault

Så var den utläst, Patricia Dunckers roman.

Bokens manliga berättarjag, som förblir namnlös (bara att lyckas undvika att namnge sin person är en bedrift av Duncker för tillfällen till det finns), är doktorand i Cambridge. Författaren vars verk jaget skriver sin avhandling om är en fransman vid namn Paul Michel. På biblioteket möter berättarjaget den kvinna som boken igenom kallas "germanisten", hon skriver sin avhandling om Schiller. På germanistens intiativ inleds ett förhållande ibland svårt för berättarjaget att förstå och tolka.

Germanisten förväntar sig att berättarjaget ska intressera sig inte bara för Paul Michels verk utan också för hans person. I det ingår enligt henne att söka upp författaren på det mentalsjukhus där han är intagen.

Hon skulle skicka mig ut på äventyr. Jag skulle inte alls skriva någon småsint, kritisk liten avhandling om en storr författare. Jag skulle inte ens få ödsla bort min tid på bibliotekets referensavdelning där jag silade mygg och svalde kameler. Jag skulle ut på en resa bortom fotnoter och efterskrifter.

Och visst beger sig jaget ut på jakt efter den store författaren, kanske mest för att göra rätt i germanistens ögon. Hur mötet mellan Paul Michel och berättarjaget tar sig uttryck bör inte berättas här. Det finns helt enkelt kopplingar mellan händelser i romanen som är för bra och för betydelsebärande för att avslöjas här. Det är en berättelse där det yttre till viss del korresponderar med det inre, där väder och vind förebådar händelser.

För en litterärt intresserad person är det spännande att tänka kring frågorna om verk och författare. Kan ett författarskap studeras utan att något intresse fästs vid författaren som person? I det här fallet finns tydliga band mellan Paul Michel och idéhistorikern Foucault, där Michel utsett Foucault till sin läsare och där deras texter speglats mot varandra. Patricia Duncker är så övertygande i sin roman att jag nästan tror på det jag läser. Tror på att Paul Michel inte bara är en litterär gestalt. Paul Michel - Paul-Michel Foucault. Det är en mörk historia om skapande men också om kärlek som berättas, snillrikt konstruerad.

Några meningar ur boken sparar jag åt maken:

Att skriva en doktorsavhandling är en enslig tillvaro som präglas av besatthet.

Även i Gävle

kan visst böcker bytas den 5 mars. Jag ser framför mig hur frusna gävlesjälar stretar i vinden för att finna någon annan med en bok under armen. Kanske är även jag där, i alla fall som iakttagare.

Hoppas dock att Stortorget är mindre ödsligt då i mars så att fina möten uppstår mellan läsare och böcker. Eller är boken man byter bort den som inte är välkommen i den egna hyllor? Men så klart, även böcker man inte gillar kan ge upphov till intressanta diskussioner. 5 mars kanske blir en bokpratar- och bokbytardag.

Bilden lånad från Flickr.

Tår längtar ut

Vännen, den bokbloggande Dora rekommenderar läsning av Sanders sandaler av Peter Arrhenius och Ingela P Arrhenius,för att få lite inspiration i min längtan efter våren. Jag läser.

Sander får en vårpresent av sin mamma och pappa. Ett par sandaler!

Han vickade på tårna hela middagen. Han vickade hela Bolibompa. Kvällskissen tog extra lång tid, för det var svårt att kissa och vicka samtidigt.

Men nästa dag är det snö. Och när det snöar kan man inte ha sandaler, det vet alla som har tår som längtar ur. Fast på Sanders förskola finns kloka vuxna, som tillsammans med barnen bestämmer att de ska ha en vårdag mitt i vintern, så Sander KAN ha sina sandaler med flames. Kanske är det något för fikastunden imorgon - packa picknickkorgen för att tillsammans med kollegorna åka till stranden belägen här i biblioteket?

Tack för tips!

Jag tyckte väl namnet, Peter Arrhenius, lät bekant. Han var ju med på Författarcentrums Författardag! Så fick han ett ansikte.

Skådespelerskor

Oinspirerad eller inte, det jag upplever går i alla fall igenom skalet. Igår intogs den fina middagen framför den franska filmen Skådespelerskor (2007), av och med Valeria Bruni Tedeschi. Jag blev oerhört förtjust i filmen som rör sig i gränslandet mellan verklighet, fantasier och drömmar. Som åskådare vet jag inte alltid vad som händer i den verkliga världen och vad som utspelar sig i huvudpersonen, den ca 40-åriga skådespelaren, Marcelinnes huvud. Marcelinne spelas fint av just Valeria Bruni Tedeschi.

I filmens inledning har en teaterensamble samlats för att öva in en pjäs där Marcelinne har huvudrollen. För mig som är rätt fascinerad av skådespelares sätt arbeta, att gå in i roller är det intressant att följa arbetet som skildras. Här är det den karismatiske regissören som på mer eller mindre bra sätt pressar sina skådespelare. Jag tänker också på Bröderna Mozart som innehåller en del mer eller mindre lustiga scener av improvisation.

Marcelinne är neurotisk, hon är ensam, väntande, drömmande och förvirrad. Hon är skådespelare inte bara på scenen utan också i sitt eget liv genom de roller hon spelar - kvinnan, älskarinnan, dottern, skådespelaren, idolen etc. En roll blir ny för henne, den att längta efter barn. Alla har vi ju olika roller i livet, därför är det lätt att ta till sig skildringen av Marcelinne. Alla roller passar inte ihop och ibland har man inte huvudrollen i sitt eget liv. Rollen Marcelinne ska gestalta nu, på teatern, bjuder på motstånd men väl där är hon mer än ett med karaktären.

Jag är oerhört förtjust i den här filmen som är så bra spelad. Den känns rätt igenom äkta. Jag förstår så väl Marcellines ångest och hur hon ibland knappt hänger samman. Ibland verkar hon agera i sitt liv helt utan att synas. Filmen har scener, som är på samma gång underhållande dråpliga, absurda och tragiska, vilka på olika men lika starka sätt berör mig. En bi-inspiration i filmen är kläderna. Marcelinnes fina franska klädstil, kvinnlig utan att vara för flickigt söt. Jag önskar jag kunde uttrycka mig mer djupt analytiskt om filmen. Just nu är jag mest omtumlad av och glad över att ha sett den. Sex dagar till får jag Skådespelerskor hemma, det är troligt att jag ser den igen för detta är det bästa jag sett på länge.

oinspirerat

Det råder oinspiration hos Hermia, som alltid den här tiden på året. Nu är den värsta mörkertiden över men det är en stund kvar tills värmen och ett mer beständigt ljus infinner sig. Energin är inte här än, livet känns fnasigt och ögonen mullvadslika. Min själ längtar bort från köldens hårda grepp. Bort från att vänta på köldskadad buss alldeles för länge i -18 grader. Jag luras att köpa mig ur svackan, lockad av glada vårfärger. Och ett glatt hem kanske gör det hela lite piggare. Men egentligen:

Var hitta kraften och inspirationen till att hålla ut? Hur gör ni?

Mer än halvvägs: Förhäxad av Foucault

En dag som den här, när nästäppan gör att öronen susar oroväckande mycket, passar det ypperligt att läsa Patricia Dunckers roman Förhäxad av Foucault. Den här berättelsen har jag suktat efter ett tag och snart är den slut på sträckläsarvis. Berättarens jag, som saknar namn, har sökt upp författaren,Paul Michel, som han forskar om. Författaren som efter anfall av paranoid schizofreni länge varit intagen (inspärrad?) på mentalsjukhus i sitt land Frankrike.

Romanen har förhäxat mig och jag ska snart lite kallsvettig fortsätta läsningen. Det handlar om läsaren och författaren. Det spännande på ett än så länge subtilt sätt. Det är tätt. Det är klurigt.

Avslut: Sammankomsten

Irländska Anne Enright mottog 2007 Bookerpriset för romanen Sammankomsten och det känns mycket rimligt. I dagens förkylningstöcken avslutade jag denna bok som inleds med beskedet att Liam, brodern tagit sitt liv. Veronica, den syster som stod honom närmast, är romanens berättare och även den som får ta hand om allt som måste utföras i samband med att en person gått bort.

Genom tillbakablickar försöker Veronica förstå broderns självmord, hon spårar händelser i familjens förflutna och i de egna uppväxtåren. Minnen av övergrepp svåra att tänka kring dyker upp, minnesbilder som ifrågasätts. Liams död skakar förstås om både Veronica och resten av den stora syskonskaran som samlas till likvaka. De här är barn i en familj med många sår och ärr, modern är en skugga som finns med i utkanten av berättelsen.

För jaget i berättelsen utlöser döden också en livskris. En kris som håller henne vaken om nätterna, som får henne att misstro sin man och dennes kropp. Boken är på samma gång en beskrivning av en familj i sorg, en svårhanterlig sådan eftersom känslorna är så motstridiga och en inträngande beskrivning av en människa som i det inre faller isär. Det finns ett glapp mellan jagets tankar och känsloliv och det som ageras utåt. Det är en spänning som skildras väldigt bra.

Historien böljar fram och tillbaka mellan nutid, dåtid, framtid allt med ett glittrande språk. Ibland bläddrar jag tillbaka, läser om, för att se sambanden och kronlogin tydligare. Kronologi är viktigt för mig, inser jag. Att veta hur och i vilken ordning saker sker. Trots det nattsvarta drar jag ofta på munnen - det här är en författare som verkligen äger sitt språk och formulerar sig ibland oväntat lustigt. Svärtan i innehållet avspeglar sig inte direkt i själva texten och i det här fallet känns det skönt.

För att jag gillar dem och mitt eget minnes skull skriver jag ned romanens sista meningar. Slutläs här om du vill ha dem kvar till senare.

Gatwicks flygplats är inte det bästa stället att bli flygrädd på, men det verkar som om det är vad som sker med mig nu eftersom man är så högt uppe i de där planen och det är så lång väg att falla. Å andra sidan har jag fallit i flera månader. Jag har varit på väg att falla i mitt eget liv i månader. Och jag står i begrepp att ta mark i det nu.

Med tråd

I det nya hemmet har vi ännu inte fått fart på det trådlösa nätet vilket gör att vi åter är med datorsladd. Detta gör att jag, medan maken som ägnar sig åt viktiga saker som att skriva avhandling, skriver mina inlägg först i helt vanligt ordprogram för att sedan kopiera och klistra in här hos blogger. Ungefär som förr i tiden med andra ord när sladden satt i ett modem och då tiden på internet räknades i tickande ören. E-brev skrevs i urkopplat läge för att sedan skickas iväg.

Detta sätt att blogga gör det lätt att åter komma in i tankar om varför det egentligen är så viktigt att skriva ut i det offentliga. Har svårt acceptera att jag vill synas. Däremot köper jag argumentet kommunikation. Att skriva för att möta andra i det här fallet främst läsande själar. (Fast just det här inlägget skrev jag ju faktiskt direkt i bloggen, utan att passera via wordpad.) Upptäcker också hur lätt en liten stund vid datorn blir till en timme eller mer. Hemska tidstjuvar är de, bloggarna. Men mycket trevliga också. Några får mig dessutom att läsa mer norska än någonsin tidigare...

Katapultpriset

som delas ut av Sveriges Författarförbund till förra årets bästa skönlitterära debut går till Hassan Loo Sattarvandi för romanen Still med prisutdelning i kväll. Ett spännande val av bok, fast jag hoppades lite extra på Jessika Berglunds Simtag som jag fortfarande är kär i. De båda böckerna är väl ungefär så olika som två böcker kan vara.

Noterar att Sara Mannheimers roman Reglerna som igår mottog Borås Tidnings debutantpris även var nominerad till Katapultpriset och att Hassan Loos Sattarvandi var nominerad till BT:s pris. Även Fausta Marianovic med romanen Sista kulan sparar jag åt grannen var nominerad till de två priserna. Starka debutanter och intressanta författarskap att följa!

Vad Hermia tyckte om Still är kanske inte så intressant, konstaterar bara att juryn och jag inte har riktigt samma litterära smak. I alla fall inte i år.

Det finns bilder som etsar sig fast,

som man bär med sig genom livet. Sedan 1993 har jag sparat en recension om en bok som handlar om den finländska konstnären Helene Schjerfbeck skriven av Lena Holger. Det var inte texten om boken utan bilderna som ackomanjerade den som talade till mig. Talade väldigt starkt och direkt till mig.


Helene Schjerfbeck (1862-1946) avporträtterade sig själv genom livet. Hon följde sitt ansikte tills det inte var mer än en skugga av det egna jaget. I verkligheten har jag dem ännu osedda.

I NE står att läsa:

S. började som 11-åring vid Finska konstföreningens ritskola, studerade 1877-79 för Adolf von Becker och under 1880-talet bl.a. vid Académie Colarossi i Paris. Hennes konstnärliga mognad framträdde tidigt, t.ex. i Konvalescenten (1888, Ateneum, Helsingfors). I självvald isolering i Hyvinge utanför Helsingfors och därefter i Ekenäs utvecklade S. ett modernistiskt, alltmer avklarnat och sensibelt formspråk. Hon målade motiv nära henne själv - människor, natur, frukter, blommor - och en lång serie inträngande självporträtt. Från 1913 fick hon stöd av konsthandlaren Gösta Stenman (1888-1947), som visade hennes första separatutställning i Helsingfors 1917 och lanserade henne i Sverige vid en utställning i Stockholm 1937.

Fränder?

Olle Skagerfors

Egon Schiele

Sådana där konstupplevelser som träffar som ett knytnävsslag i magen önskar jag mig flera av. Jag önskar att upplevelsen av den kultur jag konsumerar var starkare. Kanske är de lätt att bli övermätt. Få något slags kulturell förstoppning?

Avslut: Kunzelmann & Kunzelmann

Samtidigt som Carl-Johan Vallgren låter sig intervjuas i SVT2 försöker jag sammanfatta redan påbörjade tankar om Kunzelmann & Kunzelmann.

Om Kunzelmann... varit en roman skriven av en helt främmande och ny författare och inte av en så etablerad och på senare tid hyllad som Vallgren undrar jag om jag hade läst den. Hur boken beskrivs på baksidan tilltalar kanske främst genom författarnamnet.

Det är en underhållande roman, det känns som att författaren haft roligt under skrivprocessen. Det finns roliga, galna scener främst i bokens nutidshistoria. Episoder, enligt den intervjuade författaren, inlagda för att ladda texten. Vallgren skriver för sin egen skull och skriver in vissa händelser för att själv underhållas. I det roande finns allvaret och lögnerna som överskuggar allt annat. Bokens Kunzelmann d y dras in i gangsterliknande kretsar och mina tankar leds till Jens Lapidus Snabba Cash. Det är på sätt och vis samma sorts människor som skildras. Men de gestaltas på förstås helt olika vis. Där Snabba Cash visar upp råheten i dessa sällskap finns i Kunzelmann... mer av komik.

Av författaren Vallgren hade jag förväntat mig något mer, ett större djup. Karaktärerna är oroväckande grunda. Och visst knyts det ihop på slutet, visst skapas sunda relationer som bryter mot romanens tidigare skildring och det känns så tråkigt. Romanen provocerar mig inte, oroar mig inte - snarare vill jag ha mer. Men inte mer av cynism, dekadens och stockholmskyla utan mer av det innersta inre som här springs förbi. Några dagars underhållning har jag dock fått. Mest kommer jag att minnas de delar av romanen som skildrar konstens värld. Vad är sant och falskt i konsten liksom i livet?

Förutom åt att kramas lite extra

ägnas helgen åt Jeeves & Wooster, hemlånade från biblioteket. Det omaka parets eskapader förgyller denna soliga helg ytterligare. Miljön med dess tidsenliga rekvisita så fint utformad, dialogerna klockrena. Jag ser mig själv som gammal liggandes i en divan med en filt över benen och en kopp te (eller ett glas vin) inom räckhåll samt en läsplatta laddad med Woodehouse berättelser. Just nu föredrar jag att se framför att läsa. På väg mot Norrland för årets julfirande lyssnade den nu omkramade maken och jag på en inläsning av Jeeves och feodalandan. I rollerna Peter Dalle, Johan Ulvesson, Hans Alfredson m fl. Mycket passande för tåg- och bussåkande. Vart Jeeves & Wooster är på väg i den öppna bilen återstår att se.

Halvvägs: Kunzelmann & Kunzelmann

När jag först hörde att Carl-Johan Vallgren var på gång med en ny roman blev jag riktigt glad. För hans förra Kärlekens vidunderliga historia var jag förtjust i. Den nya, Kunzelmann & Kunzelmann, som jag nu är halvvägs igenom är något helt annat och skriven i en helt annan stil. Jag har förstått det som att författaren återgått till för honom tidigare sätt att skriva på. Den nya romanen väcker tankar om både form och innehåll.

Berättelsen handlar alltså om Joakim Kunzelmann som lever nutidsliv i Stockholm och om hans far Victor Kunzelmann som lever förfalskarliv i krigstidens Berlin. Den senare har i romanens nutid dött, sittande framför sitt staffli och en hel livslögn uppdagas för Joakim och hans syster. Fram kommer att fadern var något annat än en oskyldig tavelkonservator.

Historien berättas växelvis; läsaren följer i tur och ordning Joakim och Victor. Direkt sögs jag in i berättelsen och nu när jag kommit till hälften vill jag fortsätta läsa men det där suget har lite gått över. Vallgren har skrivit en faktaspäckad historia, ibland får jag veta betydligt mer än nödvändigt men det fungerar.

Samtidigt som Joakim, genom författaren, hånar silikonbröst och korkade brudar suktar han efter dem. Det finns en dubbelhet i att både vilja ta avstånd till och vilja höra till som jag inte blir klok på. Och världen som beskrivs känns helt främmande för mig. Den skrämmer mig med sin cynism, sin befängda ytlighet. Vallgren skapar ingen närhet till den här typen, Joakim, som lever glidarliv på lånade pengar. Trots att de är mig lika främmande som stockholmsmiljöerna känner jag mig mer hemma känner jag mig i Victors, Kunzelmann d ä, kretsar i mellankrigstidens Berlin. Avsnitten om Victor upplever jag som mer omsorgsfullt skrivna och bearbetade än de som handlar om Joakims liv. Delarna om den yngre susar fram men ofta med upprepade meningar och återkommande idéer. Det är just nu lite tröttsamt.

Både far och son lever i en livslögn – kanske är det lögnen som gör dem båda till ganska själlösa personer? För särskilt mycket djup finns det än så länge inte i de båda figurerna. För det är precis vad jag uppfattar dem som, figurer, inte som fiktiva människor.

Har du läst eller läser du?

Avslut: Orakelnatten

Som jag önskade bjöd den här veckan på en hel del lästid. Fast anledningen till tiden, krånglande mage och feber, hade jag gärna varit utan. Paul Austers Orakelnatten läste jag ut i tisdags. Sedan dess har mina tankar irrat kring den i försök att formulera för mig själv om det jag läst. Men det lyckas inte riktigt för mig, romanen flyr. Ett försök ser ut ungefär så här:

Författaren Sidney Orr har varit sjuk en längre tid, under ett besök i en pappershandel finner han en blå anteckningsbok. Boken drar honom till sig och de historier Orr börjar skriva tycks leva sitt eget liv. Hans berättelser verkar dessutom leva utanför honom själv. Gränsen mellan fiktivt liv och det verkligt levda (i fiktiv form) är tunn. Auster inkapslar flera berättelser i berättelsen, alla lika intressanta att följa. Som läsare upplever jag också konstnärens vånda när det inte vill sig riktigt. Relationen mellan Sidney och hans fru Grace skildras. Den är skör men vacker men också på något sätt hotad.

Nej, romanen är svår för mig att beskriva, kanske just för att den rymmer så mycket. Det finns så många motiv och teman i Orakelnatten. Så mycket att fundera över. Vad jag vet är att jag kommer att återkomma till Austerland, för hans berättande träffade rakt i mitt läsarhjärta. Denna berättelse som tvinnar sig runt sig själv och in i nya lager av historier trollband mig från första stund och den vävde sig in i mina drömmar om natten. Romanen tar upp stora teman som kärlek, försoning, förlåtelse och är en historia om berättandets magi.

Holly Hock som fick mig in på Austerspåret skriver så här om Orakelnatten.

Helgen har bestått av ett enda stort kulturbad,

i Stockholm närmare bestämt. På fredagen inleddes den med teater, Påsk av August Strindberg i Stadsteaterns uppsättning. Fem stolar – sex skådespelare, inget mer. Det var befriande enkelt med dialogen och texten i fokus. På lördagskvällen såg jag tillsammans med väninnan Nu mår jag mycket bättre av Kristina Lugn, även den på Stadsteatern. Lika mycket som jag tyckte om Påsk lika dåligt tyckte jag om den här. ”Bisarr buskis” sammanfattar mitt intryck av Lugns som var både rörig och överspelad. Så olika kan texter behandlas.

Tidigare på dagen besöktes Söders Bokhandel som DN berättade om i en artikel om häromveckan. Den levde upp till mina tankar om hur en riktig bokhandel eller boklåda ska te sig. Långt bokbord mitt i och hyllor efter och upp för hela väggarna fyllda med annat än storsäljarna i pocket, soffa och fåtöljer att sjunka ned i. Allt inramat av skön jazzmusik. Bokhandeln minner om resor i Europa, den andas Paris och Rom, och ger intrycket av att där finns ett genuint intresse för varorna som säljs. Jag fingrar på redan lästa Från kart till fallfrukt men istället för att shoppa tar vi bussen till Thielska Galleriet, där bokens författare Ulf Linde varit chef i många år. Det pampiga huset som Linde ägnat mycket tid åt att återskapa i sin forna prakt sägs vara enklare än t ex Waldemarsudde. Denna dag är galleriet inbäddat i dimma.

Thielska galleriet är fantastiskt både som konstsamling och som idé. Ernest Thiel (1859-1947) var bankiren som under åren 1904-07 lät bygga huset till sin familj och sin samling. Han köpte konst av samtida konstnärer, människor som han också var vän med. Här finns en stor samling verk av konstnärer som även i dag är betydande – flera tavlor Edvard Munch, Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson. Här hänger Richard Berghs fina ”Riddaren och jungfrun” som jag tycker mig ha sett någon annanstans kanske för att den reproducerats i konstböckerna hemma i hyllan. Och här finns en av mina favoriter, han med de blå tavlorna, Eugène Jansson. Den fantastiska kupolen är målad av Karl Axel Pehrson, med yviga blommor och fantasifulla djur. Fikar gör vi också, i kafét som tidigare var bankirens badrum. I böcker om galleriet hittar vi en bild från en stor maskerad, här poserar bl a Harriet Bosse och Hjalmar Söderberg. Den vittnar om en tid av fest och representation. Men det gick inte så bra för Thiel, ekonomin kördes i botten och 1924 köper staten hans hem och samling för 1,5 miljoner. Två år senare får allmänheten tillträde dit. Besöket avslutas med en promenad runt huset och en titt på stenen som visar var Thiel är begravd – för visst ligger han där nedanför sitt hus. Nu kanske det är dags att läsa boken om Thiels dotter, Hon älskade av Helena Henschen?

Helgen avslutas med högläsning ur pekbok där den lilla vännen på sitt eget sätt låter fram en saga. Men nog säger den 9-månaders kompisen ”slut” innan hon bestämt slår igen boken, fastnar med fingret mellan pärmarna. Aj, aj. Hon charmar mitt bokälskarhjärta.

Under resan till och från Stockholm intas fantastisk text i form av Paul Austers Orakelnatten. Tänk vad glad jag är över att äntligen kommit fram till hans böcker! Jag fascineras av denna ryska docka där berättelserna glider in i varandra. Hoppas kommande vecka bjuder på mycket lästid.

Avslut: Ögonbindeln

Ögonbindeln av Siri Hustvedt gör ett starkt intryck på mig, men den förvirrar mig också. Det är en roman jag skulle vilja göra en schematisk beskrivning av för det är något med kronologin som oroar mig. Jag bläddrar fram och tillbaka, fram och tillbaka för att få grepp om den undflyende berättelsen. Iris är bokens jag-berättare, hon är en ung kvinna, en litteraturstudent i New York. Författaren berättar om hennes möten med olika människor där vissa kommer att inverka mer påtagligt i hennes liv. En del udda existenser presenteras läsaren för som t ex Mr Morning som anställer Iris för att hon ska beskriva föremål efter en död ung kvinna. Det finns något gåtfullt i flera av dessa möten. Ett foto av Iris får sitt eget liv och dyker upp i olika sammanhang samtidigt som historier om det spinns. Iris är en tid på sjukhus för att komma tillrätta med sina migränattacker. På något ställe i romanen beskriver Hustvedt på ett väldigt sannolikt sätt hur migränattacken stör Iris syn, bildar en aura, där fotot hon tittar på äts upp av ett allt större svart hål. Kanske är det Iris egen identitet som slukas, förintas? Hustvedt berättar om relationer som Iris inleder och avslutar. Det handlar mycket om just identitet, vad som formar.

Allt utspelas i en ganska lockande konstnärlig och akademisk miljö. Men frågan jag bär med mig är - vad är det med kronologin? Boken som är indelad i fyra delar skildrar i tre av dem separata händelser, här oprecist återgivna; arbetet för Mr Morning, förhållandet med pojkvännen Stephen och fotot av Iris som cirkulerar samt sjukhusvistelsen. Den fjärde delen innehåller bitar från de föregående tre men berättar också om Iris förhållande till och med professor Rose. Det är gåtfullt och på något sätt mysigt att läsa boken. På dess baksida står att boken skildrar Iris möte med "fyra starka personligheter", baksidesskribenten och jag fäster oss dock inte för samma personer. Iris möter fler än fyra personer som har stark inverkan på henne. Jonas Hassen Khemiri använder i Fem gånger Gud en baklängesvariant av sitt namn, Sanoj, det samma gör Siri Hustvedt*. En berättelse i jag-form kan vara ganska trösterik om jag som läsare känner mig osäker på hur det ska gå för personen. För så vida författaren inte låter henne berätta från andra sidan finns något slags liv även efter den utlästa boken. Så är fallet i den här boken, jaget i boken får mig att tänka att hon i alla fall "lever" efter bokens slut.

*Även i Fem knivar hade Andrej Krapl finns förattarens förnamn med, som namn på den Gud som övervakar berättelsen. En studie i uppsatsform av författarrollen, som inskriven i berättelsen, skulle kanske kunna handla om det?

Andas in, andas ut

nu är det färdigläst. Boktimmen blev en halvtimme, med två noveller och faktiskt en liten publik. Nervositeten var större än jag trodde - handsvett av att hålla i mikrofon och pirrigt näsryggssvett som fick glasögonen att glida ned samtidigt som syret var svårt att komma åt mot slutet. Roligt var det och bra lät det, i alla fall enligt kollegorna. Nu har jag väl fullgjort arbetsdagen och kan ta bussen hem till Ögonbindeln?

Imorgon och på lördag vankas teater i Stockholm, en riktig kulturhelg är inplanerad tillsammans med fina väninnan.

Snart är det

dags. Ska jag, i ur vårt reservkit, välja en mikrofon som har en tendens att piptjuta på mikrofoners vis eller en som skrapar lite när sladden gungar till? Stolen är i alla fall vald med omsorg, en ljusblå böjd fåtölj med stöd för mikrofonarmen. Nu börjar jag bli nervös.

Hermia goes happy

av Happy Go Lucky och önskar dagens timmar räckt bättre till för att tänka på filmen, filmen som borde fått mig att gå runt leende. Tyvärr försvann leendet i jobbdimma och vintertrötthet, så kan det gå. Men filmen av Mike Leigh är en pärla. En gladchockskrattattack i det frusna bitterbleka. Poppy, lågstadieläraren i norra London, delar lägenhet med en kompis. Poppy är ett stort skratt, ett värmande leende. Vi möter henne under en tid när hon

- testar att ta körkort med mindre trevlig bilskollärare
- provar på att dansa flamenco
- är på krogen, dricker dansar
- lever sitt vardagsliv som är glittrande fint

Livet är på riktigt för Poppy men där andra suckar och drar sig in i sina skal sprudlar Poppy, låter sig ta plats och synas i färgglada kläder i udda kombinationer.

En trailer som jag tyvärr tycker gör filmen fånigare än vad den är...


Poppy är som en Amelie från Montmartre men utan Amelies depressiva sida. Poppy vill gott, vill glädje. Hennes öppna sinne är dock inte synonymt med naivitet - detta är en kvinna med både civilkurage och integritet, och faktiskt något uns av allvar. Kanske är det som kollegan sade att man antingen älskar eller hatar den? Efter en snabb titt på recensionerna i cyberspace ser jag att det är så, två läger tycks bildas kring filmen. Vad är det som gör just själva glädjen så svår att acceptera? Provocerar det oss att en människa framställs som så oförblommerat lycklig? Kanske skulle en livs levande Poppy göra mig galen men jag hoppas inte det. Jag tillhör helt klart den älskande skaran.

Du då, ELLA - har du haft Poppys leende med dig under dagen?

Noveller blev ett tema

för det nya året. Och imorgon är det dags att låta ett par av de inlästa texterna ljuda över biblioteket. För några år sedan hade det varit en omöjlighet för mig att mitt i biblioteket under öppettidens vimmel greppa mikrofonen och läsa, för det var blygheten alltför stor. Ett tema i mitt liv de senaste åren har varit att spränga gränser, medvetet och villigt. Hindret att prata inför människor är redan borttaget, nu gör jag det inte längre motvilligt utan ganska gärna. Även om jag undrar en del över och ibland tröttas av gränssprängarbehovet. Simklubben och Åtta procent av ingenting är titlarna för morgondagen, författarna Miranda July och Etgar Keret. Nu hoppas jag på en publik som stannar kvar, sippar kaffe och nickar intresserat.

Holly Hock

är härligt inspirerande med sin djupdykning i Paul Austers författarskap. Så inspirerande att jag trots högen hemma överväger att fylla på lånelistan med Orakelnatten. Nu läser jag hans fru Siri Hustvedts debutroman Ögonbindeln. Hon är nästan magisk i sitt berättande och håller mig ordentligt fången. Längtan hem till boken är stor. Auster har jag kvar oläst i alla fall för en tid till. Tack Holly Hock för väckt läslusta!

Avslut: Fem knivar hade Andrej Krapl

Som en slags Hellgumfigur kommer Andrej Krapl eller Fjodor Kraril Konstantinovitj till berättarjagets skola för att predika, sänd av Gud. Jaget följer honom hem till den gamla lanthandeln. Andrej Krapl har som titeln lyder fem knivar, dessa lär han berättaren att kasta. En dag ger sig det 16-åriga jaget av, tar mannens knivar och en sliten psalmbok. Tar bussen bort från byn.

Fem knivar hade Andrej Krapl skriven av Hannele Mikaela Taivassalo är en saga för vuxna eller en utvecklingsroman. En lek med identiteter och med sagans personligheter. Samtidigt en bildningsresa där berättarjaget möter olika sorters motstånd. Jaget möter på sin väg från hemmet den återkommande Jägaren som hon måste akta sig för, hon möter Eve med det vita håret bland flera andra. Vart är jaget på väg? Och vem är detta jag som alltid ger sig själv olika namn? Över det hela vakar Gud, den allvetande författaren, som kommunicerar med läsaren om det som händer.

Det är gåtfullt men ändå öppet, det är lättillgängligt men samtidigt lite snårigt. Det är en tidlös berättelse i modern tid. Det är en saga som andas av Twin Peaks, med blinkande barskyltar och fragmentariska gestalter. En saga där märkliga saker händer, där berättarjaget känns som kommen från en värld lite vid sidan av. Romanen beskrivs som "neoskräckromantisk" - det ligger kanske något i det. Fast trots det sagobetonade är boken svår att läsa in i en berättartradition, den är för mycket sin egen. Men nu när jag skriver här kommer jag att tänka på Inger Edelfeldt som också har förmågan att låta det gåtfulla tränga in i vardagen i karaktärer som inte känns riktigt som att de hör hemma i den vanliga världen. Av någon anledning har jag svårt att formulera mina tankar kring själva läsupplevelsen. Nöjer mig med att jag vagt tyckte om romanen, eller sagan.