Det hör till ovanligheten att jag köper böcker hem. Men nu har jag valt att avstå min plats i bibliotekskön - tre titlar shoppades i går på Adlibris, alltför svåra att motstå. Jag njuter vid tanken på att dessa inbundna böcker kommer att vara mina egna. Och jag hoppas de har fint skyddspapper om sig så de håller värmen mellan sidorna. Jag hoppas verkligen det som står i orderbekräftelsen inte gäller min beställning; Vi reserverar oss för eventuell slutförsäljning.
Att tro på mister Pip
En munter begravning
Timmen mellan hund och varg
Jag väntar på er!
Och jag har undrat varför man skriver om sådant man köper. Oavsett om det handlar om kläder eller böcker eller andra prylar. Det finns väl ingen poäng med det? Eller? I en tid då livet live har mycket att erbjuda gav det i alla fall stoff åt ett inlägg...
söndag 30 mars 2008
Sommaren i Mamarrosa
I Sommaren i Mamarrosa tar Monica Ali med läsaren till en liten portugisisk by. Här är det härlig sommar och turisterna finns på plats. Vi möter några infödda som t ex Teresa som längtar till London och enslingen som bor med sin enda gris. Men framförallt möter vi de britter som är här på mer eller mindre tillfälliga besök. Några har flytt hemlandet, kanske för att få perspektiv på tillvaron.
Bland annat finns här författaren med de allt för våta läpparna som söker inspiration men finner kroppslig kontakt med mrs Potts. Ett inte helt lämpligt sällskap med tanke hennes makes våldsamma karaktär. Här finner vi den medelålders kvinnan som mellan vallningarna njuter av semestern medan hon parerar makens bitska kommentarer. Här finns också det unga par som snart ska gifta sig, bröllopet orsakar dock mest irritation och dispyter. Många i byn väntar på sin "frälsare" den hemvändande bysonen. Vad har han för planer för bygden?
Till skillnad från Alis tidigare roman, Brick Lane, som också var debuten är det här en löst sammansatt historia. De människor hon beskriver förs till viss del samman men det är de olika episoderna som är intressanta. Det är frestande att vilja ha mer, att bli lite irriterad för att man som läsare inte får veta hur det går. Men så är det ju. Människor passerar förbi, samtal avlyssnas utan att man får hela bilden. Vissa av figurerna skulle dock vara värda en alldeles egen roman, de gör sig förtjänta av fördjupning. Men jag gillar glidningen i berättelsen, att den inte är helt sammanhållen. Jag tycker också om att Ali växlar berättarstil mellan de olika karaktärerna. En del berättar i jag-form, när ett barn berättar känns det i texten och i historien om det unga paret i giftastankar återges samma händelseförlopp ur deras båda perspektiv.
"Mellanroman" har jag läst i recensioner att den här romanen är, vilket jag tolkar som att den inte lever upp till den förras nivå. Jag tycker Sommaren i Mamarrosa bär, det är intressant att se att författaren vågar välja en helt ny väg istället för att försöka följa debuten i redan upptrampade spår.
Bland annat finns här författaren med de allt för våta läpparna som söker inspiration men finner kroppslig kontakt med mrs Potts. Ett inte helt lämpligt sällskap med tanke hennes makes våldsamma karaktär. Här finner vi den medelålders kvinnan som mellan vallningarna njuter av semestern medan hon parerar makens bitska kommentarer. Här finns också det unga par som snart ska gifta sig, bröllopet orsakar dock mest irritation och dispyter. Många i byn väntar på sin "frälsare" den hemvändande bysonen. Vad har han för planer för bygden?
Till skillnad från Alis tidigare roman, Brick Lane, som också var debuten är det här en löst sammansatt historia. De människor hon beskriver förs till viss del samman men det är de olika episoderna som är intressanta. Det är frestande att vilja ha mer, att bli lite irriterad för att man som läsare inte får veta hur det går. Men så är det ju. Människor passerar förbi, samtal avlyssnas utan att man får hela bilden. Vissa av figurerna skulle dock vara värda en alldeles egen roman, de gör sig förtjänta av fördjupning. Men jag gillar glidningen i berättelsen, att den inte är helt sammanhållen. Jag tycker också om att Ali växlar berättarstil mellan de olika karaktärerna. En del berättar i jag-form, när ett barn berättar känns det i texten och i historien om det unga paret i giftastankar återges samma händelseförlopp ur deras båda perspektiv.
"Mellanroman" har jag läst i recensioner att den här romanen är, vilket jag tolkar som att den inte lever upp till den förras nivå. Jag tycker Sommaren i Mamarrosa bär, det är intressant att se att författaren vågar välja en helt ny väg istället för att försöka följa debuten i redan upptrampade spår.
torsdag 27 mars 2008
Morgonlyx
En trevlig sak på mitt jobb är att vi träffas ibland för att tipsa varandra om böcker. Det är en bra och lyxig påfyllning!Boktipsen ledde till att jag lånade En munter begravning av Ljudmila Ultiskaja som nog inte lagt märke till om inte kollegan pratat så fint om den. Boken jämförs med verk av Singer, som jag gillar.
Jag blev dock också på nytt påmind om hur snabbt jag glömmer det jag läser. En andra kollega pratade om Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow som jag läste för inte alls så länge sedan. Flera av aspekterna hade jag dock glömt, sådana som var viktiga och centrala. Det dåliga minnet borde göra mig till en usel boktipsare - och ändå är att prata böcker något av det roligaste jag vet. Minnesövningar, kanske?
En tredja kollega pratade om den ryska klassikern Oblomov som bl a lett till begreppet "oblomoveri" - att inte komma till skott. Oblomov har ambitionen att t ex läsa klassiker men det blir bara en sida... något som i alla fall jag känner igen mig i. Undrar om just Oblomov blir en sådna bok jag inte tar mig igenom. Det finns en del sådana, eller hur? Som man verkligen vill läsa men misslyckas med. Bröderna Karamazov är en sådan för mig Drömfakulteten en annan.
Vilka är dina "sorger" - böcker du verkligen vill läsa men av någon anledning inte orkat, kunnat, mäktat med att läsa?
onsdag 26 mars 2008
Öken & Myrrha
Ett besök på en av Arlandas pocketbutiker är ett trevligt sätt att börja resan. Vilken stämning vill jag befinna mig i under just den här trippen och var vill jag vara i tanken? Nu inhandlades Danny Wattins Vi ses i öknen som jag fick tips om när jag här efterlyste lättsamma, men inte förenklade, böcker.
Wattin både roade och oroade mig. Det som till en början är en fnissig historia blir till en halsbrytande kritik mot vårt förytligade samhälle. Tror jag i alla fall. Verona och Wattin var dock inte någon vidare lyckad kombination. Glappet mellan mysromantik och citykritik blev lite för stort. Jag har också svårt att förhålla mig till Wattins intertexter till väl så väl Bulgakov och Ende som Murakami. Talande katter, märkliga gestalter, mardrömskänsla... Skickligt men bättre i de andras former. Roligare var att se finaste fästmannen le åt Erlend Loes Doppler.
Och hemma väntade Ulrika Kärnborgs Myrrha på att bli utläst. Mottagandet av den verkar ha varit ganska blandat. Jag gillar Kärnborg; både hennes debutroman och essän Stjärnfältet. Hon har ett djup i det hon skriver som förmedlas på ett sätt som är lätt att ta till sig. Jag sugs in i den här inte helt fiktiva berättelsen om tjänstekvinnan Hannah och Arthur, advokaten och poeten. Det mörka smutsiga London och tiden som skildras faller jag pladask för. Kärnborg skriver så starkt och rakt om Hannahs och Arthurs beroende av varandra, underkastelsen och de hemliga passionerna. De är speciella människor och jag ser lockelsen i att skriva om dem - Varför är de som de är? Varifrån kommer Hannahs vilja att tjäna sin "massa"? Vad får Arthur att släppa ut sina hemliga lustar? Det är också ett porträtt, tänker jag av den arbetande kvinnan, vilket också Arthur rättfärdigar en del av sina eskapader med. Hans fascination för den smutsiga arbetande kvinnans kropp är kanske inte oskyldig men han är alltför gentlemannamässig för att jag ska bli ilsken å kvinnornas vägnar. Han är på många sätt mer oskuldsfull än de han betraktar. Jag läste med ett behagligt obehag.
Bloggandet är annars lite på sparlåga nu.
Wattin både roade och oroade mig. Det som till en början är en fnissig historia blir till en halsbrytande kritik mot vårt förytligade samhälle. Tror jag i alla fall. Verona och Wattin var dock inte någon vidare lyckad kombination. Glappet mellan mysromantik och citykritik blev lite för stort. Jag har också svårt att förhålla mig till Wattins intertexter till väl så väl Bulgakov och Ende som Murakami. Talande katter, märkliga gestalter, mardrömskänsla... Skickligt men bättre i de andras former. Roligare var att se finaste fästmannen le åt Erlend Loes Doppler.
Och hemma väntade Ulrika Kärnborgs Myrrha på att bli utläst. Mottagandet av den verkar ha varit ganska blandat. Jag gillar Kärnborg; både hennes debutroman och essän Stjärnfältet. Hon har ett djup i det hon skriver som förmedlas på ett sätt som är lätt att ta till sig. Jag sugs in i den här inte helt fiktiva berättelsen om tjänstekvinnan Hannah och Arthur, advokaten och poeten. Det mörka smutsiga London och tiden som skildras faller jag pladask för. Kärnborg skriver så starkt och rakt om Hannahs och Arthurs beroende av varandra, underkastelsen och de hemliga passionerna. De är speciella människor och jag ser lockelsen i att skriva om dem - Varför är de som de är? Varifrån kommer Hannahs vilja att tjäna sin "massa"? Vad får Arthur att släppa ut sina hemliga lustar? Det är också ett porträtt, tänker jag av den arbetande kvinnan, vilket också Arthur rättfärdigar en del av sina eskapader med. Hans fascination för den smutsiga arbetande kvinnans kropp är kanske inte oskyldig men han är alltför gentlemannamässig för att jag ska bli ilsken å kvinnornas vägnar. Han är på många sätt mer oskuldsfull än de han betraktar. Jag läste med ett behagligt obehag.
Bloggandet är annars lite på sparlåga nu.
onsdag 19 mars 2008
måndag 17 mars 2008
Still
Still av Hassan Loo Sattarvandi är nu äntligen avslutad. Historien i sig är inte komplicerad - ett gäng i förorten som röker på och mår allmänt dåligt, slagen haglar ibland och näsor krossas, att vilja något annat är svårt när vännerna håller en kvar. Desillusion med andra ord fast ändå inte för det här gänget trivs ändå på sin plats på jorden.
Berättartekniskt är historien onödigt tillkrånglad. I början tänker jag att det är fräscht och nytt men efter en stund blir jag less; i den löpande texten används inga punkter, alla dialoger skrivs i kursivstil, drömmar/hallucinationer blandas med nutid. Flera saker tas om, eller är det olika händelser som ser likadana ut? Att nu läsa Ulrika Kärnborgs Myrrha känns som en befrielse - så rakt berättad och handlingen dominerar framför teknikaliteterna.
Men ändå - jag läste ut Still. Jag ville följa Nemo och de andra till the bitter end. Men jag tröttnade på slutet. Och så uppstår det som händer ibland när jag läser eller ser film - tanken är väckt - har jag missat poängen? Fanns det något djupare som jag inte lyckats skönja eller ta till mig?
Berättartekniskt är historien onödigt tillkrånglad. I början tänker jag att det är fräscht och nytt men efter en stund blir jag less; i den löpande texten används inga punkter, alla dialoger skrivs i kursivstil, drömmar/hallucinationer blandas med nutid. Flera saker tas om, eller är det olika händelser som ser likadana ut? Att nu läsa Ulrika Kärnborgs Myrrha känns som en befrielse - så rakt berättad och handlingen dominerar framför teknikaliteterna.
Men ändå - jag läste ut Still. Jag ville följa Nemo och de andra till the bitter end. Men jag tröttnade på slutet. Och så uppstår det som händer ibland när jag läser eller ser film - tanken är väckt - har jag missat poängen? Fanns det något djupare som jag inte lyckats skönja eller ta till mig?
fredag 14 mars 2008
Veckans Bokfemma - svensk samtidsroman
Veckans utmaning i Malins Bokfemma är alltså att nämna fem svenska samtidsromaner. Inte så svårt tänker jag men inte heller lätt märker jag efter ett tag. Till Bokfemman hör dessutom ett antal kriterier för samtidsromanen att uppfylla, hämtade från den romantävling som bl a Forum förlag utlyste:
Romanens handling ska utspelas i Sverige under ett år i början av 2000-talet
Persongalleriet ska spänna över flera generationer
Det ska inte vara en deckare
Det ska förekomma en kärlekshistoria – gärna en okonventionell sådan
Minst ett av de tio budorden ska överträdas
Mina val är:
Still av Hassan Loo Sattarvandi
Denna roman läser jag just nu och jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den eller inte. I början hade jag vissa lästekniska problem - inga punkter används för att avsluta meningar ej heller tankstreck. Innehållet är rått men jag känner för de här unga männen som stannat någonstans på vägen genom livet. Här finns inga generationer att tala om, det är Nemo, Foggy m fl som styr världen. Det är förort, droger och rätt in i nuet.
Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari
En bok jag och några kollegor har ett alldeles speciellt förhållande till (eller hur?). Kultur- och generationsmöten ur många perspektiv, där det tragiska blir komiskt. Skrivet av en mycket cool författare.
Montecore av Jonas Hassen Kehmiri
Skön sommarläsning på stranden blev det av den här boken som jag tyckte ännu bättre om än Ett öga rött. Författarens namne, Jonas, får brev från än vän till sin far. Vännen vill att Jonas ska skriva en bok om fadern. Förutom att breven som Jonas får har förslag om hur boken ska utformas är de skrivna på en väldigt kreativ svenska.
Snabba Cash av Jens Lapidus
Min personlige bankrådgivare gav mig boken som tack för att jag lät honom ta hand om mina pengar. Jag vet inte om jag ska tolka in något bankens val av bok. Men kanske är det säkrare att satsa sina pengar i hederliga fonder än att sälja droger på krogen. Jag läste inte Lapidus bok som en deckare utan just som en samtidsroman, som en skildring av tidsandan i en del av Sverige.
De skamlösa av Sisela Lindblom
Jag blev inte alldeles begistrad av Lindbloms roman men tycker ändå den säger något om vårt kommersialiserade och förytligade samhälle. En samtidsroman som liksom Lapidus skildrar ett litet hörn av världen.
Hur förhåller sig då dessa böcker till kriterierna?
Handlingen är i alla fall förlagd i Sverige och äger rum under en begränsad tidsperiod. En eller två generationer bakåt eller framåt finns i alla fall representerade, förutom i Still då. Men vad är "okonventionell kärlek" i 2000-talets Sverige? Kärlek finns i alla fall i - Kalla det vad fan du vill, De skamlösa och om jag minns rätt även i Snabba Cash. Budord överträds lite här och där även om jag mer tänker på de sju dödssynderna - det frossas både här och där.
Men är böckerna ovan per definition samtidsromaner? Vad är egentligen en samtidsroman?
Romanens handling ska utspelas i Sverige under ett år i början av 2000-talet
Persongalleriet ska spänna över flera generationer
Det ska inte vara en deckare
Det ska förekomma en kärlekshistoria – gärna en okonventionell sådan
Minst ett av de tio budorden ska överträdas
Mina val är:
Still av Hassan Loo Sattarvandi
Denna roman läser jag just nu och jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den eller inte. I början hade jag vissa lästekniska problem - inga punkter används för att avsluta meningar ej heller tankstreck. Innehållet är rått men jag känner för de här unga männen som stannat någonstans på vägen genom livet. Här finns inga generationer att tala om, det är Nemo, Foggy m fl som styr världen. Det är förort, droger och rätt in i nuet.
Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari
En bok jag och några kollegor har ett alldeles speciellt förhållande till (eller hur?). Kultur- och generationsmöten ur många perspektiv, där det tragiska blir komiskt. Skrivet av en mycket cool författare.
Montecore av Jonas Hassen Kehmiri
Skön sommarläsning på stranden blev det av den här boken som jag tyckte ännu bättre om än Ett öga rött. Författarens namne, Jonas, får brev från än vän till sin far. Vännen vill att Jonas ska skriva en bok om fadern. Förutom att breven som Jonas får har förslag om hur boken ska utformas är de skrivna på en väldigt kreativ svenska.
Snabba Cash av Jens Lapidus
Min personlige bankrådgivare gav mig boken som tack för att jag lät honom ta hand om mina pengar. Jag vet inte om jag ska tolka in något bankens val av bok. Men kanske är det säkrare att satsa sina pengar i hederliga fonder än att sälja droger på krogen. Jag läste inte Lapidus bok som en deckare utan just som en samtidsroman, som en skildring av tidsandan i en del av Sverige.
De skamlösa av Sisela Lindblom
Jag blev inte alldeles begistrad av Lindbloms roman men tycker ändå den säger något om vårt kommersialiserade och förytligade samhälle. En samtidsroman som liksom Lapidus skildrar ett litet hörn av världen.
Hur förhåller sig då dessa böcker till kriterierna?
Handlingen är i alla fall förlagd i Sverige och äger rum under en begränsad tidsperiod. En eller två generationer bakåt eller framåt finns i alla fall representerade, förutom i Still då. Men vad är "okonventionell kärlek" i 2000-talets Sverige? Kärlek finns i alla fall i - Kalla det vad fan du vill, De skamlösa och om jag minns rätt även i Snabba Cash. Budord överträds lite här och där även om jag mer tänker på de sju dödssynderna - det frossas både här och där.
Men är böckerna ovan per definition samtidsromaner? Vad är egentligen en samtidsroman?
"Perioder då jag inte läser känner jag mig ihålig"
så står det i presentationen av Hermia. Det engelska ordet "shallow" är ännu mer rätt för att beskriva känslan. Så känner jag mig nu när tiden och orken att läsa saknas. Hela dagarna befinner jag mig omgiven av böcker, tar ställning till vilka böcker biblioteket ska ha, göra sig av med, skylta med, prata om... Och så väl hemma är läslusten förstås puts väck. Inte så konstigt egentligen.
En rad böcker som jag köat på har kommit in;
Prousts Om läsning
Monica Alis Sommaren i Mamarrosa
Ulrika Kärnorgs Myrrha
Peter Kihlgårds Kicki & Lasse
Och så de jag laddat med efter att ha läst om här eller bara skjutit upp läsningen av;
Sara Stridbergs Drömfakulteten
Mustafa Cans Tätt intill dagarna
Alan Warners Morvern Callar
Ja, ni ser vilka godbitar som väntar. Kanske för många praliner?
En sund människa skulle kanske släppa tanken på att läsa. Lämna igen alla böckerna. Men det fixar inte jag. Mitt inre landskap skulle bli en öken...
En rad böcker som jag köat på har kommit in;
Prousts Om läsning
Monica Alis Sommaren i Mamarrosa
Ulrika Kärnorgs Myrrha
Peter Kihlgårds Kicki & Lasse
Och så de jag laddat med efter att ha läst om här eller bara skjutit upp läsningen av;
Sara Stridbergs Drömfakulteten
Mustafa Cans Tätt intill dagarna
Alan Warners Morvern Callar
Ja, ni ser vilka godbitar som väntar. Kanske för många praliner?
En sund människa skulle kanske släppa tanken på att läsa. Lämna igen alla böckerna. Men det fixar inte jag. Mitt inre landskap skulle bli en öken...
måndag 10 mars 2008
Fanfar
Det officiella kapitel två i Månpockets romantävling Ordet är fritt är skrivet av allra finaste Bricken.
Stort grattis!
Stort grattis!
söndag 9 mars 2008
Sött söndagsnöje
Hos Klara hittar jag följande uppdrag som även finns på andra håll i bloggsfären.
1. Ta närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 23.
3. Leta upp den femte meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
tryckte upp den, tryckte ned den och stoppade den i bakfickan och Saladin sänkte musiken och sa att någon hade blivit buggad och där nere - mittemot Hagapuben - hade Span flyttat in och ingen går säker längre,
Ur Still av Hassan Loo Sattarvandi
Ni som läst den inser väl problematiken med just den här boken? Den har ju inga meningar som avslutas med . (punkt). I alla fall inte hittills och då har jag läst till sidan 75.
1. Ta närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 23.
3. Leta upp den femte meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
tryckte upp den, tryckte ned den och stoppade den i bakfickan och Saladin sänkte musiken och sa att någon hade blivit buggad och där nere - mittemot Hagapuben - hade Span flyttat in och ingen går säker längre,
Ur Still av Hassan Loo Sattarvandi
Ni som läst den inser väl problematiken med just den här boken? Den har ju inga meningar som avslutas med . (punkt). I alla fall inte hittills och då har jag läst till sidan 75.
lördag 8 mars 2008
Park Avenue-prinsessor
Bokomaten fick mig igår att låna hem Plum Sykes Bergdorfblondiner, en bok som jag hållit i flera gånger men inte tillåtit mig att läsa. Men den här gången fick mitt finlitterära jag se sig besegrat och jag har ägnat gårdagskväll och internationellakvinnodagsmorgon åt att läsa om hypersmala, shoppinggalningar på Manhattan. Att på samma kväll växla från Fogelstad till Manhattan är som att ta en promenad på månen. Fogelstadsmänniskorna diskuterar själsliv och kvinnokamp. Manhattanprinsessorna letar efter en äkta man och får nervsammanbrott om de inte är först med det senaste.
Jag vet inte om det är författarens avsikt att romanen ska läsas som satir men det gör jag. Hittar liksom ingen annan möjlig läsning, för personerna i boken känns för sanslösa för att vara på riktigt. Fast tänk - de kanske finns? Det är underhållande och bland de popkulturella referenserna droppas även namn som Virigina Woolf, Sylvia Plath och Proust (i och för sig reciterad på för huvudpersonen "Moi" obegriplig franska.) vilket förstås landar rätt bra hos mig. Och när väninnan till "Moi", Julie, ordnar bokklubb, med den unge man som de envisas med att kalla litteraturprofessor trots att han "bara" är doktorand, skrattar jag nästan högt.
'Får jag ställa en temafråga? sa Madeleine Kroft allvarligt. 'Tror du man kan gå ner i vikt av att skriva? För alla de där kvinnliga författarna som Joan Didion och Zadie Smith och Donna Tartt är, typ, tunnare än cigarretter.'
Tjejernas garderober är större än lägenheten jag bor i och rör sig i miljöer mer främmande än nyss nämnda månen. De pimplar Bellini som visst både Bokomaten och jag suktar efter (Vad är det med böcker och alkohol?) och shoppar loss. Skönt är att författaren verkar smartare än sina karaktärer för porträtten hon tecknar är skärpta och roliga på ett befriande sätt. Hennes hjältinnor är inga våp men heller inga lysande stjärnor varken i läsarens eller som det verkar i författarens ögon.
Bakom yta och ägodelar finns det som ingen pratar om; självreflektion och osäkerhet. Symtomatiskt är att den enda som säger till "Moi" att hon måste jobba med sin egen självkänsla är botoxdoktorn.
Bokomaten har ett, Hermia har ett - har du också ett finlitterärt överjag som hindrar dig från att läsa denna typ av böcker, eller annat som känns skämsigt? Vad hindrar dig från att röra dig fritt i det litterära rummet?
Jag vet inte om det är författarens avsikt att romanen ska läsas som satir men det gör jag. Hittar liksom ingen annan möjlig läsning, för personerna i boken känns för sanslösa för att vara på riktigt. Fast tänk - de kanske finns? Det är underhållande och bland de popkulturella referenserna droppas även namn som Virigina Woolf, Sylvia Plath och Proust (i och för sig reciterad på för huvudpersonen "Moi" obegriplig franska.) vilket förstås landar rätt bra hos mig. Och när väninnan till "Moi", Julie, ordnar bokklubb, med den unge man som de envisas med att kalla litteraturprofessor trots att han "bara" är doktorand, skrattar jag nästan högt.
'Får jag ställa en temafråga? sa Madeleine Kroft allvarligt. 'Tror du man kan gå ner i vikt av att skriva? För alla de där kvinnliga författarna som Joan Didion och Zadie Smith och Donna Tartt är, typ, tunnare än cigarretter.'
Tjejernas garderober är större än lägenheten jag bor i och rör sig i miljöer mer främmande än nyss nämnda månen. De pimplar Bellini som visst både Bokomaten och jag suktar efter (Vad är det med böcker och alkohol?) och shoppar loss. Skönt är att författaren verkar smartare än sina karaktärer för porträtten hon tecknar är skärpta och roliga på ett befriande sätt. Hennes hjältinnor är inga våp men heller inga lysande stjärnor varken i läsarens eller som det verkar i författarens ögon.
Bakom yta och ägodelar finns det som ingen pratar om; självreflektion och osäkerhet. Symtomatiskt är att den enda som säger till "Moi" att hon måste jobba med sin egen självkänsla är botoxdoktorn.
Bokomaten har ett, Hermia har ett - har du också ett finlitterärt överjag som hindrar dig från att läsa denna typ av böcker, eller annat som känns skämsigt? Vad hindrar dig från att röra dig fritt i det litterära rummet?
Kvinnor på gränsen till genombrott
Fogelstadskolan (1925-1954) har intresserat mig sedan jag som tonåring läste Moa Martinson. Hon deltog i den kvinnliga folkhögskolans kurser. På Fogelstad samlades tänkare och praktiker som Emilia Fogelklou, Elin Wägner, Klara Johanson och Ada Nilsson. Men framförallt möttes här kvinnor ur skilda samhällsskikt för att förkovra sig, bli fullvärdiga medborgare. Var idag sker dessa gränsöverskridande möten? Skolans rektor var Honorine Hermelin, Elisabeth Tamm stod för gården.
Nu har jag äntligen läst Ulrika Knutsons bok om dessa kvinnor, om deras bedrifter och relationer, Kvinnor på gränsen till genombrott. Hennes porträtt av de tongivande kvinnorna, deras ideologi, förälskelser och tidskrift Tidevarvet behandlas varsamt, kärleksfullt och humoristiskt. Knutson berättar med lätthet historien om ett projekt som i dag till stor del vilar i glömska. En förklaring därtill menar Knutson är att kvinnorna spände över så många områden och inte följde någon klar partilinje.
Flera gånger fnissar jag när jag läser, kvinnorna var så livfulla, så dramatiska och så involverade i varandra. Det var starka känslor som flödade på Fogelstad. Knutson skriver:
Förälskade människor i alla tider, i alla åldrar och av båda könen beter sig genant lika. De jollrar på sitt kodspråk, nuttar och tuttar, nissar och nassar varandra, vad man än säger om det förra sekelskiftets flickrumstissel. [...] Döm om min förvåning när jag hittar fragment av mitt eget heterosexuella joller i de sjuttio år gamla breven mellan Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ordagrant.
Och det är just för detta som jag gillar Knutsons framställning - hon lyfter, så långt hon kan, fram de komplexa kvinnorna. Inte bara deras gärningar i kvinnorörelsen och i politiken utan deras allra innersta. Boken innehåller även ett stort antal bilder, ofta på beslutsamma ansikten kanske på en människa som darrade inombords. Sådana här böcker får mig att vilja forska, fortsätta grävandet i den bortglömda historien. Det är inspirerande, uppfriskande och oerhört intressant.
Vill man beskåda kvinnorna i mer monumental form får man bege sig till Östermalms tunnelbanestation där Siri Derkert förevigade dem på 60-talet. I Knutsons bok finns en underbar bild på Derkert i full färd med att skapa i betongen.
Lustigt också var att jag igår nästan bokstavligt snubblade över en utställning där flera av kvinnorna och Fogelstadskolan presenteras. Platsen för utställningen: Gävle Stadsbibliotek
Nu har jag äntligen läst Ulrika Knutsons bok om dessa kvinnor, om deras bedrifter och relationer, Kvinnor på gränsen till genombrott. Hennes porträtt av de tongivande kvinnorna, deras ideologi, förälskelser och tidskrift Tidevarvet behandlas varsamt, kärleksfullt och humoristiskt. Knutson berättar med lätthet historien om ett projekt som i dag till stor del vilar i glömska. En förklaring därtill menar Knutson är att kvinnorna spände över så många områden och inte följde någon klar partilinje.
Flera gånger fnissar jag när jag läser, kvinnorna var så livfulla, så dramatiska och så involverade i varandra. Det var starka känslor som flödade på Fogelstad. Knutson skriver:
Förälskade människor i alla tider, i alla åldrar och av båda könen beter sig genant lika. De jollrar på sitt kodspråk, nuttar och tuttar, nissar och nassar varandra, vad man än säger om det förra sekelskiftets flickrumstissel. [...] Döm om min förvåning när jag hittar fragment av mitt eget heterosexuella joller i de sjuttio år gamla breven mellan Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ordagrant.
Och det är just för detta som jag gillar Knutsons framställning - hon lyfter, så långt hon kan, fram de komplexa kvinnorna. Inte bara deras gärningar i kvinnorörelsen och i politiken utan deras allra innersta. Boken innehåller även ett stort antal bilder, ofta på beslutsamma ansikten kanske på en människa som darrade inombords. Sådana här böcker får mig att vilja forska, fortsätta grävandet i den bortglömda historien. Det är inspirerande, uppfriskande och oerhört intressant.
Vill man beskåda kvinnorna i mer monumental form får man bege sig till Östermalms tunnelbanestation där Siri Derkert förevigade dem på 60-talet. I Knutsons bok finns en underbar bild på Derkert i full färd med att skapa i betongen.
Lustigt också var att jag igår nästan bokstavligt snubblade över en utställning där flera av kvinnorna och Fogelstadskolan presenteras. Platsen för utställningen: Gävle Stadsbibliotek
fredag 7 mars 2008
Kvinna på gränsen
Jag läser och läser i jättebra, intressanta och kloka Kvinnor på gränsen till genombrott. Fascineras av hur framsynta dessa nu nästan bortglömda kvinnor var. Så långt före sin tid och så svårt driva igenom idéer.
Läsningen i början gick fort fort, jag slukade texten och längtade till ett annat liv - livet som forskare. Men nu har den liksom gått i stå, läsningen. Det är kanske tre kapitel kvar och jag får noggrant giva akt på mig själv så det inte blir som tidigare när jag tagit mig an trevlig facklitteratur. Att läsningen avslutas. I förtid.
Läsningen i början gick fort fort, jag slukade texten och längtade till ett annat liv - livet som forskare. Men nu har den liksom gått i stå, läsningen. Det är kanske tre kapitel kvar och jag får noggrant giva akt på mig själv så det inte blir som tidigare när jag tagit mig an trevlig facklitteratur. Att läsningen avslutas. I förtid.
tisdag 4 mars 2008
Doften av kaffe tränger ut från sidorna
En del böcker har förmågan att svämma över sina pärmar och sprida doft (eller i värsta fall stank) och smak omkring sig. Diana Abu-Jaber berättar i Nymåne om en kvinna som driver restaurang i Los Angeles arabiskpräglade område. Här kokas det så väldoftande arabiskt kaffe att jag var tvungen att bums gå ut och handla sådant för att på riktigt känna vad de kände. Nymåne var överhuvudtaget en sinnlig roman.
Litteratur påverkar och inspirerar självklart också på mer subtila sätt, en klang av bokens stämning dröjer sig kvar, känsloliv och humör påverkas. Ibland läser jag om människor som omprövat sina liv, fattat livsavgörande beslut inspirerad av en författare eller bok. Kanske råkar de på en bok som når bortom det outtalade, tar sig över inre barriärer och rätt in i obeslutsamheten, osäkerheten, förvirringen. Detta har dock inte hänt mig även om jag ofta förstås funnit styrka i litteraturen. Den har blivit som en extra hud.
Jag är nu inte ute efter några personliga bekännelser men är nyfiken på i vilken utsträckning du låter dig påverkas av det du läser? En fråga kanske svår att besvara?
Litteratur påverkar och inspirerar självklart också på mer subtila sätt, en klang av bokens stämning dröjer sig kvar, känsloliv och humör påverkas. Ibland läser jag om människor som omprövat sina liv, fattat livsavgörande beslut inspirerad av en författare eller bok. Kanske råkar de på en bok som når bortom det outtalade, tar sig över inre barriärer och rätt in i obeslutsamheten, osäkerheten, förvirringen. Detta har dock inte hänt mig även om jag ofta förstås funnit styrka i litteraturen. Den har blivit som en extra hud.
Jag är nu inte ute efter några personliga bekännelser men är nyfiken på i vilken utsträckning du låter dig påverkas av det du läser? En fråga kanske svår att besvara?
måndag 3 mars 2008
Veckans bokfemma - favortämne/tema
Veckans bokfemma utmanar till att lista böcker på ett favorittema. Favorittema? Har jag ett sån't? Är inte min läsning för splittrad för det? Fast där finns nog ett. Böcker som handlar om tro (och tvivel) Inte jättesvåra och tungsinta böcker utan mer behagliga, fascinerande. Och det får gärna vara en präst med.
I sena tonåren var jag förälskad i Valter. Han springer ut från Sotrkyrkan mitt under sin prästvigning. Förstås inte på riktigt utan i Ma Oftedals roman Älskad som också innehåller en del romance: Och Gud, eller kärleken, letade sig fram genom labyrinter och heliga koder, fram, fram till två människors hjärtan för att stanna. Även om de aldrig skulle få äga varandra, skulle från denna stund kärleken äga deras liv. Och mörkret kan aldrig mer få makt därvid. Smörigt så det förslår men oj vad jag tyckte om den!
I Selma Lagerlöfs roman Jerusalem viger en grupp människor från Nås i Dalarna sina hjärtan åt Gud. Denna färgstarka skildring av människor som väljer trons väg finns i mitt hjärta.
Didrik hör i en predikan orden "Tala herre, din tjänare hör!". Didrik lystrar och talar - han ska frälsa norra Sverige med en "jernbana". Bibelns innehåll och språk är ständigt närvarande i Sara Lidmans berättelse om Västerbotten och dess invånare med Didrik och Anna-Stava i spetsen.
Vad händer när en präst tappar orden? När det blir tyst i predikstolen? Ett sådant dilemma skildrar Kerstin Norborg i Min faders hus som jag minns som en liten fin roman.
Hm, måste fundera lite. Återkommer kanske med en till.
I sena tonåren var jag förälskad i Valter. Han springer ut från Sotrkyrkan mitt under sin prästvigning. Förstås inte på riktigt utan i Ma Oftedals roman Älskad som också innehåller en del romance: Och Gud, eller kärleken, letade sig fram genom labyrinter och heliga koder, fram, fram till två människors hjärtan för att stanna. Även om de aldrig skulle få äga varandra, skulle från denna stund kärleken äga deras liv. Och mörkret kan aldrig mer få makt därvid. Smörigt så det förslår men oj vad jag tyckte om den!
I Selma Lagerlöfs roman Jerusalem viger en grupp människor från Nås i Dalarna sina hjärtan åt Gud. Denna färgstarka skildring av människor som väljer trons väg finns i mitt hjärta.
Didrik hör i en predikan orden "Tala herre, din tjänare hör!". Didrik lystrar och talar - han ska frälsa norra Sverige med en "jernbana". Bibelns innehåll och språk är ständigt närvarande i Sara Lidmans berättelse om Västerbotten och dess invånare med Didrik och Anna-Stava i spetsen.
Vad händer när en präst tappar orden? När det blir tyst i predikstolen? Ett sådant dilemma skildrar Kerstin Norborg i Min faders hus som jag minns som en liten fin roman.
Hm, måste fundera lite. Återkommer kanske med en till.
Trött bloggare
Tänk att ett bibliotek kan ha så många lysknappar. Och så mycket böcker i källaren. Hermia har nya kollegor, nytt skrivbord och gammal dator. Ny arbetsplats och nya uppgifter helt enkelt. Det ser inte riktigt ut så här: 
Men är ändå helt bra!
Men; så mycket information - alldeles för liten hjärna. Det känns så i alla fall. Information overload.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)