7 dagar i Rom

Efter en tur i det verkligt magnifika Galleria Borghese med  dess rika samling av skulpturer och målningar från i första hand 1600-talet, 

Apollon & Dafne av Bernini (1620-25)

placerade i rum som även de är konstverk, är det skönt att hämta andan en stund i den omgivande parken. Här söndagsflanerar både turister och romare, några joggar förbi, medan en del valt att ligga på någon av de stora gräsytorna. Vi släntrar fram, tittar på byggnader och människor.

Stendhalsyndromet, det vill säga att beröras så starkt av konsten att hjärtat slår snabbare samtidigt som man får yrsel, blir förvirrad och svag, har ännu inte drabbat mig. Däremot är mitt litterära ressällskap skrivet av författaren som fått ge namn åt den överalltsvallande konstupplevelsen.

Jag läser Rött och svart av just Stendhal. I romanen om den inte så förtjusande unge Julien Sorel svallar just nu känslorna och "hjälten" har lagt sitt beräknande sinnelag åt sidan.



Denna djupgående moraliska kris ändrade arten i de känslor, som band Julien till hans älskarinna. Hans kärlek var inte längre bara beundran för hennes skönhet, inte bara stoltheten att äga henne.

Deras lycka var hädanefter av en vida högre natur, elden som förtärde dem långt mäktigare. De slungades ut i fullständig extas. I andras ögon skulle deras lycka nu tett sig större. Men själva återfann de inte mer den ljuva ro, den molnfria salighet, den lättlynta sinnesstämningen från deras kärleks första dagar när madame de Rênals enda bekymmer var att Julien inte älskade henne nog. Deras lycka såg ibland ut som ett brott.

Boken, som länge värmt läslistan, är en hittills trevlig bekantskap som nog kommer att både hålla och räcka under hela resan. Imorgon väntar ännu en dag av äventyr. Jag tror vi kommer att utforska närområdet - Trastevere.

7 dagar i Rom

När jag skriver det här har jag utsikt över Via del Moro, en smal gata i Trastevere. Fem trappor upp, bakom den här dörren

i en dragig och lyhörd, men mysig lägenhet, ska jag bo tillsammans med min käre make i en vecka. Planen är att se Rom från alla håll och kanter och vi har redan börjat. För fem år sedan var vi här tillsammans, då var resan kortare men vi hann ändå se oväntat mycket. Så även denna gång är det bäddat för upplevelser av alla de slag. Bara det att flanera runt i små matbutiker och besöka marknaden Campo de' Fiori med möjligheten att handla för direkt tillagning är en njutning. Likaså att i november sitta på en uteservering med ansiktet vänt mot solen.

Vi tar dagen som den kommer och låter felvägar bli rättvägar - så har vi sett både en fotoutställning från ett härjat Rom anno 1848 med sönderskjutna hus och en utställning med verk av Georgia O'Keeffe. Men vi började dagen med en promenad på Tiberön, vi bor ju på andra sidan floden, i författaren Sandra Petrignanis fotspår.



I morgon väntar nya äventyr eller så tillbringas dagen på balkongen med den vackra utsikten mot någon av Roms sju kullar. Av den ekonomiska krisen och den politiska glädjen/oron har vi som de icke-italiensktalande turister vi är ännu inget märkt.

Krumelur

Vi romanhjältar har inga rättigheter!

Jag fnissar så det går vågor i badkaret när jag läser de första 30 sidorna i Einar Már Gudmundssons Beatlesmanifestet. Tiden är 60-tal, platsen är Reykjavik, Beatles dyrkas och Jóhann är den store skämtaren.

[J]ag passar på att presentera mig redan här i början, för jag har tidigare figurerat i berättelser av denna boks författare.
Trots det gör han inget annat än skriver vad jag säger men får hela äran och kammar in honoraret som ograverat borde tillfallit mig.
Det är hårda bud men detta går inte att göra något åt.
Vi romanhjältar har inga rättigheter. Vi hittar på en massa idiotiska grejer och så får författarna tillfälle att uttala sig i tidningarna och säga ännu mer idiotiska saker. Vi skulle kanske ta och lämna in en stämningsansökan som alla andra i samhället.
Då kunde man kanske få läsa följande rubrik i tidningarna: Femton romanhjältar stämmer författare. Och så skulle det hållas kongresser och förhandlingar och avtal skulle manglas fram.

Jag blir faktiskt riktigt tjusad. Kanske stämmer det att Jóhann förekommit i fler av författarens romaner? Det var länge sedan jag läste någon. Jag tänker på en annan Beatles-titulerad roman istället.

Absurt på jobbet

- Mathilde, han har ersatt dig.
- Vad menar du?
- I fredags när du inte var här gav han ditt rum åt tjejen från kommunikationsavdelningen - den där praktikanten.
Mathilde blev förstummad. Det var helt absurt.
- De flyttade dina saker och placerade henne där, på din plats, för gott. (...)"

Ja, visst sträckläste jag Delphine de Vigans Underjordiska timmar, det gick inte att läsa den på något annat sätt. Så satt jag först på bussen,  och sedan, under hemfärden, på Upptåget och kallsvettades med hög puls. Så fysiskt påträngande och inträngande är romanen.

Mathilde, romanens huvudperson, har en hög position där hon arbetar och en god och vänskaplig relation till sin chef. Men så krackelerar allt. Mathilde blir fråntagen arbetsuppgifter och befogenheter, hennes chef negligerar eller kontrollerar henne och kollegorna tystnar när hon närmar sig i korridoren. Utan någon egentlig förklaring blir Mathilde helt och hållet utfryst. Från att ha trivts på arbetet, varit en drivande person med många vänner, drar hon sig undan och hennes liv blir alltmer surrealistiskt och ensamt - samtidigt som hon måste vara stark inför sina tre söner.

En parallell historia berättar om en hårt pressad jourläkare, Thibault, som uppsöker patienter i Paris olika delar. Han lever i skuggan av kärleken som aldrig blev av. Historierna är parallella också genom att de båda huvudpersonerna speglar varandra.

Men det är i första hand skildringen av Mathilde som griper mig, det är lätt att leva sig in i det fruktansvärda hon utsätts för - som tyvärr känns mycket realistiskt och trovärdigt. Vi tillbringar så många timmar på arbetsplatsen, under så många år. En stor del av vårt liv är i arbete så när detta händer - hur överlever man och går vidare? Och vem skulle jag själv vara - den orädda som stöttar eller den rädda som ängsligt sluter upp bakom den mobbande chefen?

En spådam har sagt Mathilde att hennes liv ska komma att förändras den 20 maj. Det är under denna dag som berättelsen äger rum, medan det mesta som berättas hände under föregående månader. En del av tiden tillbringar Mathilde i Paris tåg- och tunnelbanesystem, så krokar romanen i den nyss lästa Utrop av Céline Curiol. En annan skildring jag tänker på är Underkastelsens sötma av Amélie Nothomb men om jag minns rätt är det där den japanska företagskulturen som gör tillvaron besvärlig och absurd för den unga kvinnan. Det är dock också en stark skildring av ett arbetsliv som får negativa följder.

Underjordiska timmar var en oväntat stark läsupplevelse. Författaren är djävulskt bra på att skapa stämningar och får mig att känna mig lika mordisk som Mathilde när jag läser om hur hennes chef agerar. Jag tyckte även mycket om de Vigans tidigare roman, No och jag, men den här nya är vassare. Det är, vilket nog redan framgått, en riktigt obehaglig läsning. Men bra. Så bra.

Sträckläsning på väg?

Snart sitter jag på bussen för att åka mot en kort men intensiv kulturhelg i huvudstaden, där en fin väninna möter mig. Väskan är packad med bland annat boken som det tipsades om i ett inlägg här nedanför.

Efter att ha läst de första 60 mardrömslika sidorna, och sugits in i de parallella historierna, antar jag att det blir 2 timmars sträckläsning på sträckan Gävle-Stockholm.

Omelett i bokform

"Hon bestämmer sig för att laga till något att äta. Kanske köksbestyren kan hjälpa henne att tänka. Hon rensar några champinjoner som hon skär i bitar och steker,

sedan vispar hon två ägg med en gaffel och häller över.

Medan omeletten steks sätter hon på teven, zappar förbi några kanaler innan hon får syn på två ansikten som tillhör några tonårstjejer. Den första har huvudet fullt med flätor. Den andra tjejens tänder täcks av en invecklad metallanordning.
[.................................................]
 Det luktar bränt. Hon skyndar sig ut i köket där omeletten håller på att förkolna. Irriterat stänger hon av gasen, slänger stekpannan i diskhon och vrider på kallvattenkranen. Ett moln av ånga slår upp i ansiktet på henne. Hon hämtar sina saker i vardagsrummet och lämnar lägenheten."


Förutom att jag väljer att äta mina champinjoner vid sidan av så blir min omelett inte bränd till skillnad från för "hon" i Céline Curiols roman Utrop som jag nu läst ut. Brandvarnaren, som är överkänslig, tjuter faktiskt hos mig, men med min rätt är det ingen fara. Medan jag hinner stanna upp innan maten bränds vid, är "hon" inte riktigt med. Den kvinnliga berättaren har också i sig själv bränts, av livet. Med sig bär hon hemligheten om vad som hände i det rosa rummet. Kanske är det vad som gjort henne på samma gång okänslig, som hyperkänslig. Nu har hon funnit mannen i sitt liv, men han har en annan. Hur ska hon få träffa honom?

Både du och jag har nog känt oss utanför, fel och missanpassade - och lärt oss hantera det och kanske insett att det är en del av att vara människa detta att aldrig vara helt och hållet förstådd. I hennes tillvaro är detta tillstånd konstant, hon uppfattas som "konstig" både i sina egna och andras ögon, fast det ibland är tydligt att det är de andra som är konstiga... I hennes möte med världen kan vad som helst hända, hon är oberäknelig till och med för sig själv. Det tycks inte finnas något filter mellan henne och omvärlden, samtidigt som filtret är en tjock betongvägg - det finns ingen väg ut.

Att romanen Utrop skakar om och berör, är vi flera som fått uppleva. Det är häftigt också att ena dagen läsa en mångstämmig roman som Livet börjar på fredag för att sedan, strax därefter, komma så nära en annan fiktiv persons tankar och hud.

Et Voilà

Så franskt...

Igår fick en liten trave blandad litteratur följa med hem från biblioteket, med tanken att fortsätta min läsmaraton. Men den text jag till slut landade i stod i den egna bokhyllan, eller snarare i makens del av den. Céline Curiols Utrop har stått och väntat ett bra tag nu. Så nog är det på tiden att jag läser.

Vad möter mig? En suggestiv text, om en ung kvinna - en "hon" - som har svårt passa in i sitt eget liv. Oväntade ord kommer ur hennes mun och försätter henne i svåra situationer. Så långt just nu. Det är en fransk roman, från Sekwa, av en fransk författare. Ibland blir det extra tydligt:

"På eftermiddagen dagen därpå stannar hon till i en pappershandel på väg hem från stationen. Hon väljer ut ett grått presentpapper med kulörta ränder. Papperet är slätt och glansigt. Expediten rullar ihop det och sätter ett gummiband runt det. När hon går ut från affären blir hon osäker på hur hon ska hålla rullen. Hon föreställer sig att det är ett svärd eller en käpp eller en trollstav. Till slut tar hon den under armen. För självklart är den en baguette hon bär."

Läs vad Jessica/Ord och inga visor respektive JennyB/Kulturdelen skrev efter att ha läst Utrop!

Proust i litet format

För ganska snart ett år sedan började jag, efter stor längtan, att läsa Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Men det har inte gått så bra med läsningen. Den andra delen som jag började på under sensommaren har jag fortfarande inte läst ut. Istället ligger flickorna i blom och tittar lite uppfordrande på mig. När jag läste njöt jag, av formuleringarna och av de olika scenerna. Men i mitt huvud hade jag svårt att foga samman helheter, svårt att greppe textmassan. Jag tror inte det är mitt fel, snarare att läsningen kräver ett annat tempo, en annan sorts tid. Eoner av tid, kanske pensionärstid. Men jag längtar fortfarande.

Så nu provar jag ett slags Proust light istället, nämligen hans noveller. Dessa tillkom före det stora verket, men visar i korta scener, i skildringar av intensiva känslor som svartsjuka och förälskelse på vägen dit. Här finner jag mig till rätta och stannar denna söndag i societeten, bland prinsessor, prinsar och salongslejon.

"Man ska aldrig underskatta böckers makt"

Året är 2000 och i USA står inför ett val, där Bush II är en av de som slåss om makten. Det förestående valet är ett återkommande samtalsämne i Paul Austers Dårskaper i Brooklyn (2005). Men hans roman är inget politiskt drama utan ett drama om några människor som kommer att bli väldigt betydelsefulla för varandra. Auster utmanar tanken, läsarens och huvudpersonernas, genom att bjuda på överraskande händelser och möten. I Den röda anteckningsboken visade Auster att livet ofta överträffar dikten, vilket nog både du och jag upptäckt i våra egna liv. Men ändå kan jag ibland tycka att författaren i den här romanen tenderar att bli väl überdramatisk i sin diktning. Fast trots det så gillar jag Auster när han fabulerar på det här sättet, i just den här miljön med intellektuella resonemang, äventyr, antikvariatsbesök och människor av alla de slag.

Romanens berättarröst tillhör en äldre man, detta är hans livsverk som skapas när han blivit förklarad frisk efter en svår sjukdom. Hans eget liv och de människor han oväntat kommer att leva nära utgör stoffet. Litteraturen har spelat en stor roll i berättarens liv och romanen väcker verkligen min läslust. Medan jag läser tänker jag med stor hunger på de litterära utflykter som ligger framför mig, på alla olästa klassiker, på alla nya verk. Den kärlek till litteratur som lyser genom hela Dårskaper i Brooklyn ger ny energi till min egen, den öppnar ögonen för alla texter som väntar på mig.

Min vagabond och jag

Imorgon åker min älskade make till Indien på arbetsresa. Medan han läser Culture Shock! India läser jag i Eva-Stina Byggmästars Vagga liten vagabond. Faktiskt tror jag poesin kan ge minst lika mycket vägledning som guideboken till det stora, divergerade, landet.

"Kappsäck full med dadlar, pistachnötter
och solhattar, men ta med paraplyer också
för att med dem kunna göra de där allra
ljummaste skuggorna, och flororna behövs
för igenkänningens lusftfyllda kvällar och
stora bleckmuggar behövs för små, men
underbara tedrickningsceremonier på de
helt och hållet gyllene sanddynerna! men
kom också ihåg myntabuketterna - ja, och
de eldröda yllemattorna med de vackraste
rosenmönstren man kan tänka sig -

så glöm inte att alla kamelväskorna ska
vara rikligt bräddfulla med solmogna
mullbär och fikon!"


Så där, nu känner jag mig redo att hjälpa till med packningen!

Och så fyller Hermia Says fyra år idag. Ett så ihållande intresse kunde jag nog inte föreställa mig att detta skrivande skulle bli. Och vad snabbt tiden går.

Tea for two

Förutom att ägna dagen åt att läsa inviterar jag den hemarbetande maken till Afternoon Tea och lyssning av Spanarna i det egna köket. Snart fortsätter jag med Paul Austers Dårskaper i Brooklyn. Men först kan vi väl jazza lite?

Livet börjar på fredag

Det är skönt att så här efter en arbetshelg få extra mycket fri lästid - fyra hela dagar. Igår läste jag hänförd, från morgon till kväll, Ioana Parvulescus Livet börjar på fredag. Precis som Ingrid och La bibliofille läste jag romanen med stor förtjusning. Det är en berättelse som på flera plan väcker mitt intresse, så läsupplevelsen blir mångdubblad.

Bukarest år 1897 visar sig vara riktigt charmerande - framtidstron är stark, det nya året väntar och kanske kommer någon att vinna i det stora lotteriet. I romanen finns en gåtfull historia om en man som likt lille prinsen tycks ha trillat ned från en annan planet, eller en annan tid, medan en annan man avlider i sviterna av en skottskada. Samtidigt skildras en kärlekssaga bl a genom en ung litteraturälskares dagbok. Här möter vi journlister, poliser och läkare i arbete där de två senare vittnar om deras respektive yrken vilar kärleken till människan. Det spekuleras och resoneras om stort och smått, i hemmet och på arbetet.

Det är vinterkallt och förargliga isfläckar gör att budpojken Nicu drattar på ändan. Men stämningen är varm och inbjudande - för mig som läsare. Det är många röster som talar i texten och jag är så förtjust i denna sortens mångstämmighet och njuter därför i stora drag av perspektivbytena, av att få se händelser filtrerade genom olika människors ögon och tankar. Det är en rik roman författaren skrivit och kriminalgåtan balanseras skickligt mot   allt annat som äger rum i staden. Det är en skildring som rör sig från barn till vuxen, från de fina salongerna till brottslingen på gatan eller barnet som överlever för dagen, det är en skildring av en tid som snart, strax, måste bereda plats för en ny. Texten är omsorgsfullt skriven och finns någonstans utanför vår egen tid. Och tiden spelar i olika skepnader en stor roll i den fina romanen.

Det är levande personer jag lämnar bakom mig när jag slår ihop boken och varsamt lägger den ifrån mig. Jag är förundrad över de upplevelser en författare kan skapa åt sin läsare. Förundrad också över slutet. Om jag inte minns fel så berättade författaren på bokmässan att svenska är det första språk romanen översatts till, det är jag väldigt lycklig över.

Sista mötet med det hemliga sällskapet

Så var sagan om Knut slut. Några år har gått när Claes Hylinger startar upp I det hemliga sällskapets tjänst (2002) och Knut har kappsäcken packad i väntan på uppdrag från det hemliga sällskap som han blivit medlem i. Men uppdragen kommer inte. Istället drar sig Knut fram genom tillfälliga inhopp som lärare och som journalist. Han kanske inte är någon stjärna som skribent men han löser uppgifterna på ett hm...kreativt sätt. Sällskapet väcker stor nyfikenhet hos utomstående - en nyfikenhet som man inte vill stilla. Istället läggs märkliga dimridåer ut för att hålla inkräktarna på avstånd. Och så kommer förälskelsen från Paris, Charlotte, tillbaka!

Jag läser trilogin om sällskapet som en lek både med Knut och med läsaren. Livet är stort och märvärdigt i sig självt, även om det är lätt att fastna i tankar om den grå vardagen. Genom sällskapet blir livet ett äventyr och vardagen är en grogrund för detta. Men vad är egentligen sällskapet? Är det svårgenomträngligt och hemligt eller är det egentligen helt vidöppet och enkelt? Kanske är du och jag också dess medlemmar?

Men så är det ett begrepp som har följt mig genom läsningen, "patafysik" eller "läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap" - och lite grann stört mig. För jag tänker att med lite vidare horizont hade jag läst trilogin på ett annat sätt.

Billiga pärlor

Ett citat ur Den stora sammankomsten apropå en viktig fråga som Jessica/Ord och inga visor väckt:

"- Det är en sak som förundrar mig, sa jag till Quedal. Världslitteraturen är full av sköna berättelser och sagor, visdom, poesi och levnadsråd - men människorna tycks hålla dessa rikedomar för intet. Varför värdesätter inte människor de pärlor som de stora klassikerna är, klagade jag.
- Därför att de får dem för billigt, sa Quedal.
- Vad menar ni?
- Föreställ er en juvelerarbutik där diamanterna var lika billiga som de slipade glasbitarna. Vad tror ni skulle hända?
- Alla diamanterna skulle gå åt i ett nafs, sa jag.
- Inte alls. Det första som skulle hända vore att folk inte skulle känna igen dem. Det andra att de skulle tappa intresset för dem."