Mördaren ljuger inte ensam

Puck är gäst i en sommarstuga på en ö i en sjö i Bergslagen. Det börjar så bra med att Einar, som hon är på flirtstadiet med när boken inleds, är där liksom en del andra intressanta personligheter. Men lite spänd är stämningen allt mellan de mer eller mindre inbjudna.

Under en nattlig tur i skogen påträffar Puck en av gästerna död under en gran, hon tycks ha blivit strypt med sin röda sjal. När den lokala polisen slutligen ansluter till sällskapet är den döda borta! Vad har hänt med henne? Inbillade sig Puck det hela? Som tur är kommer Einars barndomsvän kriminalaren Christer Wijk farandes. Innan trådarna i Mördaren ljuger inte ensam knutits ihop har mer vatten flutit runt ön och fler har fått (eller nästan fått) sätta livet till.

Detta är Maria Langs stämningsfulla debut och en fin introduktion till Puck och de andra. Lang skildrar bra relationsdramat mellan de olika ögästerna men varvar det med mer materiell oro, som när Puck inser att kläderna hon packat inte riktigt motsvarar händelseutvecklingen. Och så får jag svart på vitt att Puck verkligen döpts efter sin namne i Shakespeares En midsommarnattsdröm. Det gör henne ännu lite charmigare.

Under krigets himmel - direkt från Aleppo

Omslagsbilden är vacker, tänker jag, tills jag inser att motiven är spetsarna av dödande missiler.

I 56 korta texter, betraktelser, berättar Niroz Malek direkt ifrån Aleppo i Syrien. Han som valt att inte gå i exil lever med döden tätt inpå, ibland med döden som en verklig skugga. Livet är osäkert, vapnen osäkrade, och tillvaron både vardaglig och absurd. För bokens jag växer dröm (mardröm) och liv samman, verkligheten är precis så nyckfull overkligt surrealistisk som drömmens värld är.  Och samtidigt så brutalt konkret.

Knappt hade han klivit över tröskeln förrän en kula avfyrad på långt håll klöv luften och träffade honom i pannan.

Det här är obehaglig, stark och helt nödvändig läsning. Läsning för oss som lever i ett skyddat hörn av världen, där missiler inte regnar från himlen och människor inte lemlästas på gator eller förhörs eller sätts i häkte utan grund ofta med inslag av tortyr. Där mardrömmen inte går att vakna upp ur.

Det kan tyckas korkat att inte lämna. Samtidigt finns det något hoppfullt i det, att hjärtat klappar så starkt för det egna landet, den egna identiteten och att framtidstron vilar i det.

Säker stil eller blond och lång över allt förstånd

Det händer att jag läser böcker om stil som t ex Säker stil av Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret.

Det finns flera i genren, av de jag har aktuella i minnet kanske den här mest liknar Karina Ericson Wärns Chic den kompletta garderoben. Säker stil handlar om hur man bygger upp en funktionell, snygg och smart basgarderob, om förhållningssätt till mode och konsumtion och en del annat. De båda ciceronerna är kunniga och engagerade skribenter och deras målgrupp är kvinnan med många bollar i luften och en aktiv livsstil. Det skulle kanske kunna vara jag.

En sak som frapperande ofta framhålls både av författarna och av de personer (modeskapare m fl) som intervjuas är uniformen som ideal. Det konforma, likriktade som visst skapar en säker stil men kanske också vittnar om en viss osäkerhet? Till skillnad från t ex Camilla Thulins stiltips i Stil med Thulin som handlar mer om att finna sin personliga stil, även om det hon tipsar om till en del springer ur hennes egen smak.

Ändå tilltalas jag av den skandi-chica stil som beskrivs i ord och bild i Säker stil, det svala, enkla och sköna i nedtonade färger som svart, grått, beige. Och det finns något lockande i att titta in i en garderob där det mesta hänger samman på ett välkoordinerat sätt. Där varje plagg sitter som en välskräddad smäck. Fast författarna pratar också med värme om de gamla noppiga plaggen, de innötta favoriterna. Och deras råd känns mer förankrade i den normala kvinnans vardagsverklighet än de mer extravaganta insikter Martina Bonnier bjuder på i Fashionista. En bra sak är att von Sydow och de Poret tänker långsiktigt, hållbart och gångbart och de uppmuntrar inte till slit-och-släng. Även om det verkar bli en del släng på vägen mot den perfekta basen.

Jag är lite kluven till det här - å ena sidan älskar jag den här svala, enkla stilen och å andra sidan känns den fruktansvärt tråkig. Fast det är ju just basen boken handlar om, att ha en grund att mer fritt uttrycka sig klädmässigt utifrån. Man ska lyckas balansera både och - basen och det kreativa - vilket känns som en utmaning. En annan sak är att kläder överlag sällan sitter särskilt bra på mig som befinner mig en bra bit under medellängd, det korviga och uppvikta förtar elegansen så att säga. Dessutom har jag kort 40-års hår (det som dissas i ett avsnitt av podden Säker stil)... Min egen stil är rätt oansenlig,viljeinriktningen kanske sportig bohem kulturtant?

Hur som helst så är jag mycket svag för den här sortens litteratur, fast det att jag läser den får mig att känna mig lite fånig och ibland ännu mindre stilig. Men jag tar förstås till mig en del tips och tankar. Och så börjar jag direkt att följa första budordet för en säker stil:

1. Sträck på dig. Försök inte gömma dig, självförtroende är faktiskt den bästa accessoaren, i alla lägen. Och tänk att den är gratis!

Läs gärna samtalet som Sydsvenskans kulturtanter har om boken.

Avd. för grubblerier - galet bra

Som jag sett fram emot att läsa Elena Ferrantes omtalade och hyllade Min fantastiska väninna. Men så - förskräckelse! - händer det som händer ibland; texten griper inte tag i mig, den lyfter inte! Jag drabbas inte av Ferrantefeber... Istället seglar jag mot Avd. för grubblerier av Jenny Offill och läser en helt underbart smart roman.

En nackdel med att läsa mycket, och att ha läst mycket under många år, kanske kan vara att kraven på texterna ökar, att det med läsåren allt mer sällan händer att man bländas av en text, att man blir överraskad av form eller innehåll. Som läsare har man redan sett så mycket, kanske till och med blivit lite blasé?

Offill tränger med sin både roliga, sorgliga och finurliga text direkt igenom och får mig att häpna, stanna upp, läsa högt för mig själv. Så rätt ligger orden i den här lilla boken, så välanvända är de.

Handlingen? En berättare, en kvinna, har bestämt sig för att viga sitt liv åt konsten. Hon ska leva som ett "konstnärsmonster" men så tränger sig kärleken in och med den äktenskap och snart därpå en dotter. Livet går på, kvinnan handleder studenter, skriver en bok och försöker spökskriva. Så en dag kommer det fram att maken träffat en annan. Vad ska nu hända?

Handlingen i sig är om än ett trauma inte på något sätt unikt - det är sättet boken är skriven på som är det speciella. Här finns insprängt citat från filosofer och poeter, invävda i berättarens liv. Här är rymdvetenskap i populärform - det stora jämsides vid det "lilla" livet.

Jagets/hustruns historia ges i korta stycken, i perfekt avvägda ofta komiska meningar och vändningar,  med bråddjupet hela tiden lurande vid sidan av. Bokens människa är i kris ändå är berättelsen så lustfylld. En del stycken är som små noveller, t ex den här som skildrar ett möte jaget är med om under en resa:

Jag träffade en australiensare som sa att han älskade att resa ensam. Han berättade om sitt jobb medan vi satt och drack vid havet. När en student fattar, när ansiktet liksom lyser upp, det är så jävla vackert, sa han. Jag nickade, rörd, trots att jag aldrig hade lärt någon en endaste sak. Vad är det du undervisar i? frågade jag. Rullskridskor, förklarade han.

När jag läser Avd. för grubblerier känner jag att jag verkligen lever som läsare. Att läsning är något som berikar, skakar om och kanske omformulerar mig. Det är inte ett tidsfördriv, det är en livsform. Och jag helt enkelt älskar de cyniska, roliga, djupa inpassen som den här romanen består av.

En Puckad lista

Här är ett försök att för min egen skull bringa lite ordning i Maria Langs rika deckarskatt. Listan rymmer de böcker där Puck Ekstedt, senare Bure deltar. Christer Wijk agerar sedan på egen hand, med nya medspelare.

Mördaren ljuger inte ensam (1949)

Farligt att förtära (1950)
Inte flera mord (1951)
En skugga blott (1952)
Rosor, kyssar döden (1953)
Tragedi på en lantkyrkogård (1954)
Se döden på dig väntar (1955)
Mörkögda augustinatt (1956)
Vår sång blir stum (1960)
En främmande man (1962)

För listan har jag haft god hjälp av den här sidan som sammanfattar handlingen i Langs böcker som sträcker sig från 40- till 90-tal (!). Ett tips är att läsa listan kisande eftersom såväl mordoffer som mördare namnges.

Måste bara lägga till att det är riktigt roligt och inspirerande att det någonstans i landet sitter en till bokbloggare som också drabbats av Langfeber!

Vurmen fortsätter.

Farligt att förtära

Det händer inte så ofta att jag betar av flera titlar tätt inpå varandra i ett författarskap. Men nu verkar jag ha fastnat hos Maria Lang och hos hjältinnan Puck. Det är ju berättaren Puck som ger liv och nerv åt böckerna, inte charmören Christer Wijk! Helst av allt skulle jag vilja stanna hemma från jobbet, ligga i uppkuddad i soffan, äta praliner och dricka champagne - och beta av Puckböckerna.

Nåja. Jag har i alla fall läst Farligt att förtära (1950) som är nummer två i ordningen. Litteraturvetaren Puck vikarierar på Stockholms Stadsläroverk där även fästmannen Einar jobbar. Det är strax sommaravslutning och digra examensprov väntar de äldsta gymnasisterna. Väntar gör också den traditionsenliga teaterföreställning som eleverna sätter upp, verket är nyskrivet av ingen mindre än Einar. 

Äntligen blir det dags för föreställning när så plötsligt den kvinnliga huvudrollsinnehavaren faller död ner! Förgiftad av cyankalium och champagne som ju var en farlig kombination redan hos Agatha Christie. Den döda visar sig bara vara början på en obehaglig härva av mord och misstänkta. Flera i den lilla kretsen runt teateruppsättningen och skolan har så väl motiv som tillfälle, till och med Einar. Som tur är kliver Christer Wijk in på scenen.

Min bild av Lang är att hon skriver snälla, rätt mesiga pusseldeckare, men de är ju faktiskt något mer. Lang skildrar ju faktiskt rätt makabra dödsfall. Men ännu mer spännande är att hon inte drar sig för att berätta om människans mörka innersta, om drifter och hemliga önskningar med lite så där småerotiskt underbubbel. 

Den här 50-tals- och bittermandeldoftande världen var underhållande att vistas i. Nu längtar jag efter nästa bok.

Karthago - en roman om ett försvinnande

Hon säger det i en parentes i lördagens stora intervju i Dagens Nyheter 

(Av alla sociologiska enheter är familjen den mest djupgående och underbara, tycker hon, och samtidigt den sköraste. Det gör den förstås ultimat för en författare.) 

Och det stämmer ju så väl in på Karthago som jag läste ut för någon vecka sedan. Det är den första roman jag läser av Joyce Carol Oates sedan, om jag ska lite på min blogg, 2008. Handlingen utgår från kärnfamiljen - mamma, pappa och två vuxna/halvvuxna döttrar; Juliet och Cressida som är varandras motpoler, där förenklat sätt Juliet är den sköna och Cressida den fula. Det är en framstående familj där pappan är ett känt, högprofilerat ansikte i staden Carthage, New York.

Men i romanens upptakt är Cressida försvunnen. Har hon gått vilse i vildmarken i fyllan och villan (även om hon inte har för vana att berusa sig), är hon kidnappad (varför begär ingen lösensumma?) eller har något ännu värre hänt? 

Juliets, tills helt nyligen, fästman som återvänt svårt skadad efter att ha stridit i Irak blir misstänkt för att ha något med försvinnandet att göra. 

Det hade kunnat vara en deckare, men författaren har andra intentioner med sitt försvinnande. Oates berättar om sorgen och oron som drabbar en familj som plötsligt svävar mellan hopp och förtvivlan. Det handlar om de olika roller man intar eller tilldelas i en familj och hur det påverkar en. I romanen blottas familjen när den är som skörast. Här är mer än så, fast att fortsätta återge handlingen är att berätta på tok för mycket. Romanen vinner på ett visst icke-vetande. 

Det är många sidor text, kanske hade historien vunnit på ett tightare upplägg? Eller så fyllde de många orden sin exakta funktion? Hur som helst tyckte jag mycket om att ur olika synvinklar ta del av samma skeenden. Så här kan ett liv se ut - eller så där, helt annorlunda. Alla delar av berättelsen är inte lika starka, medan en del är påträngande och mörka är andra allt för synligt konstruerade. 

En sak jag inte riktigt förstår är varför boken heter Karthago på svenska när platsen där större delen av handlingen utspelar sig fått behålla sitt namn inuti boken - Carthage. 

Efter en tids paus från romanförfattaren Oates (hennes Änkans bok läste jag ju däremot nyss) känns det ändå bra att ha varit tillbaka i hennes språk- och romanvärld.

Påsk i Holland - en resa genom konsthistorien

Att kuska runt mellan olika konstutställningar har nog kommit att bli en inte alltför ovanlig sysselsättning under påskhelgen. Det bjuder på fina tillfällen att möta lokala konstnärer i de egna ateljéerna eller i samlingsutställningar där spännande möten kan uppstå. Men den här påsken gjorde vi, min man och jag, en resa i konsthistorien, närmare bestämt den holländska.

Från Schiphol, Amsterdams flygplats, tog vi tåget till 's-Hertogenbosch, eller Den Bosch som staden, tack och lov, kallas för att se en utställning med verk av stadens son tillika 500 års jubilar Jheronimus Bosch (ca 1450-1516). Det här är stort för holländarna och för alla andra konstintresserade - mästarens verk har på ett unikt sätt återvänt hem till Den Bosch och det märks precis överallt i staden. Alla är med och firar!

Det är högt tryck på utställningen men vi har tur och får entrébiljetter till kl. 9 på skärtorsdagskvällen. Istället för en tur till Blåkulla blir det en in i den store visionärens universum. Titeln för utställningen - "Visions of a Genius" - är perfekt vald. 

Vi är många som trängs framför målningarna, det gäller att ha tålamod både för att få komma långt fram och för att ta till sig det ibland myllrande livet på dukarna. Det är svårt att fatta att verken skapades för mer än 500 år sedan! Det är som att se in i framtiden. Här finns mer eller mindre religiösa motiv och helgonmålningar - men inte utan Boschs både skrämmande, roliga och fantastiska inslag. Det råder strikt fotoförbud på museet, men googla gärna hans namn, titta och förundras av målningar och av detaljer som:

Det är svårt att se sig mätt på dessa fantastiska verk. Svårt att slita sig.

Men vi sliter oss, säger hej då till Den Bosch och tar på långfredagen tåget vidare till Delft. Att besöka Delft har varit en mångårig dröm för mig, kulturtant från födseln, jag har velat flanera längs med kanalerna och titta på de fina husen länge nu. 

Och staden, som liksom mitt Gävle har ca 99 000 invånare, är verkligen rar med gränder och små broar. Här finns mysiga kaféer och restauranger med vällagad, prisvärd mat. 

Konstnären Johannes Vermeer (1632-1675) levde hela sitt liv i Delft och har satt sin prägel på staden och turismen. Av honom finns drygt 30 verk bevarade, han tycks överhuvudtaget ha varit en lågproduktiv målare. Vanligtvis finns inget av hans verk i Delft, fast lustigt nog har ett av dem nu tillfälligt återvänt hem. Det visas i ett museum som annars mest ägnas åt stadens hjälte Willem van Oranje. Efter att ha passerat de stränga museivakterna,ett gäng historiska målningar och ett antal montrar med blåvit delftporslin  kom vi så fram till målningen som kommit hem igen efter 320 års bortavaro. Målningen är ett mysterium som engagerat många forskare och hobbydeckare. Vad man försökt lösa? Vilket huset och gatan på tavlan är!

Vermeer Centrum Delft är däremot alltid aktuellt och där kan man ta del av tillkomstprocesser, motiv och teman i konstnärens värld. Här trängs vi med en måttligt intresserad fransk skolklass samtidigt som jag försöker förstå hur Vermeer och hans samtida konstnärskollegor använde hjälpmedel som snören och camera obscura för att skapa perspektiv. Jag är måttligt tekniskt intresserad.

Tack vare Tracy Chevalier som skrivit Flicka med pärlörhänge som sedan filmades blev Vermeers målning med samma namn alldeles extra känd. Den hänger i Den Haag på fina Mauritshuis och eftersom det från Delft till Den Haag tar ungefär 12 minuter med tåg så åker vi också dit. 

Konsten lever sitt eget liv och Flicka med pärlörhänge 

har fått efterföljare

Pryttlar ja visst, men rätt charmiga ändå? På museet dyker också en viss steglitsa upp med koppling till den litterära världen. 

Åter i Delft fortsätter vi promenaden och utforskar fler gränder, går över fler broar och dricker flera glas vin i vårsolen. Och så får man se upp var man sätter fötterna.

Resan varade under påskhelgen men den har innehållit så många olika upplevelser och plaster att det känns som vi varit borta mycket längre. Jag tycker om att vila genom att resa så ju fler resor en resa innehåller desto bättre. Det holländska tågnätet med täta turer och enkelt köpta biljetter gjorde det hela väldigt enkelt.

Om någon är intresserad av vad vi åt så kila in på Sarbans kulinariska äventyr där maken berättar om maten (mest om den han åt, som semivegetarian åt jag fisk, fisk, fisk)

Natt för gott - en stark läsupplevelse

De är inne på samma tema Kate Atkinson och Jenny Erpenbeck med Liv efter liv respektive Natt för gott - möjligheten att få en ny chans, ett nytt liv, att testa svaret på "tänk om?"-frågan. Och igår dök de båda två upp i Babel om än inte tillsammans.

Men även om Erpenbeck visst ger sin kvinnliga huvudperson liv efter liv så är det en betydligt mörkare berättelse. Om Atkinsons text vibrerade av de många liven, så går Erpenbecks mot döden. 

Om bebisen inte dött utan överlevt hur hade hennes liv sett ut då? Ett "Intermezzo" bryter in och läsaren får ta del av en alternativ väg. Så formas ett livsöde på lite olika sätt, men ändå med samma grundförutsättningar.

Det handlar om minnet och om vad vi berättar för varandra och håller tyst om för överlevnads skull eller i tron att lögnen skyddar någon annan. Om livsvilja och bristen på den. Om det lilla som blir kvar även av en högt uppburen människa. Om sorgen över det olevda livet eller det länge levda.

Det är på samma gång ganska kargt och opersonligt som exakt och känslomässigt starkt. Jag blev starkt påverkad av romanen och pausade från den ett par dagar, läste annat istället. Erpenbeck kommer så nära åt det här förgängliga livet, vad vi lämnar efter oss och vad andra lämnar åt oss.


Läs mer än gärna JennyB/Kulturdelens uttömmande text. Den lyckans osten hörde dessutom Erpenbeck på Kulturhuset!

En dikt till frukost...

blev det i morse - på världspoesidagen. Som så ofta annars en tugga ur Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen. Lent för själen.

Flickan framför muren - helgens andra deckare

Kristina Appelqvists pusselaktiga deckare jämförs visst med Maria Langs. I just de här böckerna har de också ett inledande Shalespearecitat och den akademiska miljön gemensamt - och båda fick mig att sträckläsa. 

Precis som i Minns mig som en ängel möter läsaren litteraturforskaren Helena Waller och återser också några av hennes vänner. Den här gången är handlingen förlagd till universitetet i Skövde där det pågår en hel del, på olika sätt, uppseendeväckande och känslomässigt engagerande aktiviteter. Det finns en hotbild kring den vikarierande rektorn, en hedersdoktor med kontroversiella åsikter om DDR ska krönas och en sammanslagning av högskolor står för dörren. Stora saker alltså. 

Så inträffar förstås ett mord och allt ställs på ända. Helena involveras precis som kriminalare Carlsson och journalisten Frida. Helena lanseras som huvudperson, även om jag tänker att det lika väl hade kunnat vara någon av de andra. 

Spåren färdas åt olika håll och allt verkar mycket rörigt. Men pusslet (som har lite för många bitar) blir till slut lagt. Appelqvist saknar Langs mer koncentrerade berättarstil ändå känns den här lite piggare än den förra jag läste. Och jag läste de ca 400 sidorna snabbt, rätt så road av deckarintrigen. 

En skugga blott! Krim inför påsk

Jag smygstartar påsken med en, i alla fall i Norge, traditionsenlig krimläsning.

Puck har varit i Kairo. Väl hemma finner hon en död kvinna i badkaret medan hennes älskade Einar är puts väck. Det är skönt och lite svängigt i mordiska En skugga blott! som jag började på strax innan läggdags (!) igår. Maria Lang som stockholmsskildrare har jag inte riktigt tänkt på, men så här i början av boken har jag bland annat hängt med Puck till Stureplan -  till Humanistiska biblioteket. Det känns lite Trenter faktiskt.

Tack Boktanken för inspirationen till Lang!

Ett par meningar

"Redaktörer och trädgårdsmästare är eviga optimister. Ingen som har en dyster syn på livet kan bli någotdera." 

"De trevligaste människor man träffar är överallt ofrånkomligen - (ja, i fråga om detta får ni gärna citera mig!) - troligtvis bibliotekarier." 

Ur Änkans bok av Joyce Carol Oates, annars fylld av sorg och förtvivlan. 

Långläsning pågår - Änkans bok

Det verkar som att jag är i något slags återseendefas. Först Ullmann som jag inte läst på länge, och nu Joyce Carol Oates som jag läst mycket av (eller kanske snarare en gnutta av med tanke på hennes enorma produktion) tidigare men inte på flera år.

Änkans bok har jag dragit mig för att läsa eftersom ämnet - en makes död och en änkas överlevnad - är så tungt. Men när jag fann den på ett antikvariat i Göteborg, på samma ställe som försåg mig med Northanger Abbey, så slog jag till på grund av en plötslig läslockelse. Nu har jag kommit en bit in i boken, men har fortfarande mycket kvar.

Det är förstås en mardrömshändelse som skildras. Oates man sedan många år, Ray Smith, går bort så att säga mitt i steget. Ingen tid för avsked finns, ingen förstod att hans sjukdom var på allvar. Så skriver Oates om dödsfallet men framförallt om tiden därefter. Om vännernas missriktade omtanke när det ensamma hemmet bombarderas med fruktkorgar, blommor och annat till tröst som änkan får ta hand om. Hon som varken kan äta eller sova.

Det är en skör människa som tvingas till styrka som berättar. Öppet, ärligt och besvärligt. Hon skriver om frågorna som uppstår. Vem var mannen hon levde ihop  med, vilka var de för varandra? Kände de ens varandra? Och hur ska hon överleva och gå vidare när det som lockar mest är att ge upp? Det är en bitvis bitsk sorgesång.

När jag läser tänker jag, det är nog oundvikligt, på mitt eget äktenskap, på hur värdefullt det är och hur mycket min älskade betyder för mig. Och på hur viktigt det är att han vet det - nu och inte när det är för sent.

Har ni läst den här? Vad har ni annars för Oates-favoriter?

Det dyrbara

Linn Ullmann. Jag läste henne i början av 00-talet när debuten Innan du somnar kom på svenska. Jag minns fortfarande mannen som förvandlades till en fisk när han tog av sig sina stövlar… Det var en roman med minst sagt absurda inslag.  Sedan läste jag När jag är hos dig, och kanske även Nåd.

Men efter det ingenting. Fram tills för några veckor sedan när jag läste den stora fina De urolige som nu blivit nominerad till Nordiska rådet litteraturpris! Romanen som jag skrivit om tidigare gav mersmak och nu har jag läst Det dyrbara från 2012.


Barnflickan Mille försvinner en natt från familjen hon jobbar hos, ett par år senare hittar ett par pojkar henne nedgrävd i skogen. Det hade kunnat vara upptakten till en riktigt läskig thriller. Men att skriva en gastkramande bladvändare är inte författarens avsikt. Istället berättar hon om familjen i tre generationer. Mormor i vars sommarhus alla befann sig i vid försvinnandes, om hennes dotter, svärson och barnbarn.


Mannen i familjen, Jon, är författare med skrivkramp. Han har kämpat länge nu med en besvärlig tredje del. Han är också notoriskt, nästan tvångsmässigt, otrogen. Hans fru förstår att det är något som inte stämmer men härdar ut, för han berättar ju ingenting. De har ett gemensamt problem i dottern Alma som inte beter sig som man förväntar av ett barn, hennes utagerande beteende växer och blir svårhanterligt. Mormor, som när Mille försvinner motvilligt har födelsedagskalas och firar för sig själv med att för första gången på 20 år bälga i sig vin, drar sig alltmer in i sig själv. Hennes trassliga relation till sin dotter och det mörker som ryms i deras gemensamma förflutna tar också del i romanen. I mormor känner jag igen delar av Ullmanns kända pappa så som han är beskriven i De urolige.


Frågan av vad som hände Mille hänger över boksidorna – och över familjen. Men det är familjen som är intressant. De personer de är, hur de är med varandra, vad de berättar eller inte berättar, om tillit och brist på tillit. Hur ska Siri kunna lita på att Jon inte har något med Milles försvinnande att göra? Som läsare vet jag mer om paret än vad de vet om varandra.

Ullmann är en exakt författare, här finns inte ett ord för mycket. Allt känns kontrollerat, men utan att det blir tråkigt tillrättalagt. Här är ett skönt driv med vändningar och infall som driver upp en hög lästakt, läsjakt. Möjligen var där någon uppgörelse för lite, något oavslutat för mycket, men annars gav Det dyrbara en rätt så perfekt läsupplevelse.