Men efter det ingenting. Fram tills för några veckor sedan
när jag läste den stora fina De urolige som nu blivit nominerad till Nordiska
rådet litteraturpris! Romanen som jag skrivit om tidigare gav mersmak och nu
har jag läst Det dyrbara från 2012.
Barnflickan Mille försvinner en natt från familjen hon jobbar hos, ett par år senare hittar ett par pojkar henne nedgrävd i skogen. Det hade kunnat vara upptakten till en riktigt läskig thriller. Men att skriva en gastkramande bladvändare är inte författarens avsikt. Istället berättar hon om familjen i tre generationer. Mormor i vars sommarhus alla befann sig i vid försvinnandes, om hennes dotter, svärson och barnbarn.
Mannen i familjen, Jon, är författare med skrivkramp. Han har kämpat länge nu med en besvärlig tredje del. Han är också notoriskt, nästan tvångsmässigt, otrogen. Hans fru förstår att det är något som inte stämmer men härdar ut, för han berättar ju ingenting. De har ett gemensamt problem i dottern Alma som inte beter sig som man förväntar av ett barn, hennes utagerande beteende växer och blir svårhanterligt. Mormor, som när Mille försvinner motvilligt har födelsedagskalas och firar för sig själv med att för första gången på 20 år bälga i sig vin, drar sig alltmer in i sig själv. Hennes trassliga relation till sin dotter och det mörker som ryms i deras gemensamma förflutna tar också del i romanen. I mormor känner jag igen delar av Ullmanns kända pappa så som han är beskriven i De urolige.
Frågan av vad som hände Mille hänger över boksidorna – och över familjen. Men det är familjen som är intressant. De personer de är, hur de är med varandra, vad de berättar eller inte berättar, om tillit och brist på tillit. Hur ska Siri kunna lita på att Jon inte har något med Milles försvinnande att göra? Som läsare vet jag mer om paret än vad de vet om varandra.
Barnflickan Mille försvinner en natt från familjen hon jobbar hos, ett par år senare hittar ett par pojkar henne nedgrävd i skogen. Det hade kunnat vara upptakten till en riktigt läskig thriller. Men att skriva en gastkramande bladvändare är inte författarens avsikt. Istället berättar hon om familjen i tre generationer. Mormor i vars sommarhus alla befann sig i vid försvinnandes, om hennes dotter, svärson och barnbarn.
Mannen i familjen, Jon, är författare med skrivkramp. Han har kämpat länge nu med en besvärlig tredje del. Han är också notoriskt, nästan tvångsmässigt, otrogen. Hans fru förstår att det är något som inte stämmer men härdar ut, för han berättar ju ingenting. De har ett gemensamt problem i dottern Alma som inte beter sig som man förväntar av ett barn, hennes utagerande beteende växer och blir svårhanterligt. Mormor, som när Mille försvinner motvilligt har födelsedagskalas och firar för sig själv med att för första gången på 20 år bälga i sig vin, drar sig alltmer in i sig själv. Hennes trassliga relation till sin dotter och det mörker som ryms i deras gemensamma förflutna tar också del i romanen. I mormor känner jag igen delar av Ullmanns kända pappa så som han är beskriven i De urolige.
Frågan av vad som hände Mille hänger över boksidorna – och över familjen. Men det är familjen som är intressant. De personer de är, hur de är med varandra, vad de berättar eller inte berättar, om tillit och brist på tillit. Hur ska Siri kunna lita på att Jon inte har något med Milles försvinnande att göra? Som läsare vet jag mer om paret än vad de vet om varandra.
Ullmann är en exakt författare, här finns inte ett ord för mycket. Allt känns kontrollerat, men utan att det blir tråkigt tillrättalagt. Här är ett skönt driv med vändningar och infall som driver upp en hög lästakt, läsjakt. Möjligen var där någon uppgörelse för lite, något oavslutat för mycket, men annars gav Det dyrbara en rätt så perfekt läsupplevelse.
Jag har en känsla av att jag läst denna i DN som sommarföljetong. Kan det stämma? Det var fel sätt att läsa boken på, inser jag nu, för jag har inte läst alla delarna och det blev bara trist uppstyckat. Minns att jag tyckte det var en rätt obehaglig stämning genom texten.
SvaraRaderaDet kan säkert stämma... och jo, den behöver nog läsas i ett helt stycke. Jag håller med dig, det var en obehaglig, lite opålitlig, stämning. Hon är bra på stämningar, Ullmann.
RaderaVad spännande. Jag har bara läst Innan du somnar och det var ju typ hundra år sedan. Minns inte någon fiskman men har en svag känsla av att jag inte fick lust att läsa något mer av henne. Det var väl Ullmans debut? Det här låter däremot mycket bra så hon kanske är värd en chans till, vid tillfälle.
SvaraRaderaJa, visst var väl Innan du somnar debuten. Jag minns att jag gillade den, nu står den i hyllan och lockar med omläsning. Tycker du ska sikta in dig på De urolige!
Radera