Det är förstås en mardrömshändelse som skildras. Oates man sedan många år, Ray Smith, går bort så att säga mitt i steget. Ingen tid för avsked finns, ingen förstod att hans sjukdom var på allvar. Så skriver Oates om dödsfallet men framförallt om tiden därefter. Om vännernas missriktade omtanke när det ensamma hemmet bombarderas med fruktkorgar, blommor och annat till tröst som änkan får ta hand om. Hon som varken kan äta eller sova.
Det är en skör människa som tvingas till styrka som berättar. Öppet, ärligt och besvärligt. Hon skriver om frågorna som uppstår. Vem var mannen hon levde ihop med, vilka var de för varandra? Kände de ens varandra? Och hur ska hon överleva och gå vidare när det som lockar mest är att ge upp? Det är en bitvis bitsk sorgesång.
När jag läser tänker jag, det är nog oundvikligt, på mitt eget äktenskap, på hur värdefullt det är och hur mycket min älskade betyder för mig. Och på hur viktigt det är att han vet det - nu och inte när det är för sent.
Har ni läst den här? Vad har ni annars för Oates-favoriter?
Jag har inte läst den. Låter som en tung historia att ta till sig. Gillar Oates, så denna bok skulle jag nog kunna tänka mig att läsa trots det svåra ämnet - däremot har jag enormt svårt för Joan Didions berömda bok om när HENNES man ramlade omkull och dog.
SvaraRaderaÄr det jag som är knäpp, eller har du bytt färg på bakgrunden? Var den inte lite chokladbrun och gyllene? Eller? Jag brukar lägga märke till sånt där - det är väl en yrkesskada - men nu börjar jag undra om jag kanske inbillar mig. Har du alltid haft denna blekgröna bakgrund?
Oates sätt att skriva gör att det funkar trots det så tunga ämnet. Didion har jag däremot inte heller läst, eller ens lockats av..
RaderaBloggen har tagit på sig vårstassen :) Bloggers eget mönster så inget avancerat.