Augustidagar i Oslo

Det känns fint att ha tillbringat några av semesterns sista dagar i en av mina favoritstäder - Oslo. Jag tror att jag kanske har en kärleksaffär med den byn.

Den här gången bodde vi i Uranienborg, en stadsdel med flotta hus som det bara går att drömma om att bo i på riktigt. Men ett hotellrum där ett par nätter är alltid något.

Det finns alltid mycket som lockar i den här stan, och dessa sensommardagar bjöd dessutom på en hel del utomhusväder som drog oss till folk- och skeppsvimlet vid Aker brygge. Vi passade också på att se Oslo från vattnet och åkte på Fjord Sightseeing... Vi såg käcka små badhus med sitt tillhörande stora hus någonstans längre upp på udden. Badhus från tider då människor inte badade tillsammans utan avskärmat i all enskildhet.

Och så såg vi förstås operan!

Och dit gick vi tillbaka senare för att se byggnaden på nära håll - och promenera på den. Det var lätt att låta mobilkameran löpa amok på och i detta speciella hus. Skapelsen är så tilltalande - ALLA kan verkligen gå på operan, oavsett musikaliska preferenser eller social kostym.

Huvudmålet med resan var dock något annat - jubileumsutställningarna som hedrar att det är 150 år sedan som Edvard Munch föddes. Något som syns lite här och där...

Utställningen är fördelad på Nasjonalmuseet som visar de tidiga åren i konstnärskapet och Munchmusset på Tøyen som innehåller verk från de senare åren.

Vi skaffade oss ett Munchpass och gick mot strömmen, det vill säga började med slutet. Vi såg en konstnär som gått sin egen väg, som följt egna mönster och återkommer till egna motiv som skapas om gång på gång. En konstnär där melankoli och ångest är lika tydlig som lekande badscener. Det är ett par riktigt fina utställningar som på ett väl avvägt och välhängt sätt låter oss ta del av ett stort konstnärskap, som är mycket mer än ett skrik på en bro.

Nära Munchmuseet ligger Botanisk hage där vi väjde mellan vattenpussarna för att komma till fina Grünerløkka med sina kaféer och små butiker. Ett stopp på Litteraturhuset är också ett måste för den sköna atmosfärens och för den fina och välsorterade Tanumfilialens skull.

I bokhandeln drabbades jag av litterär vånda men efter ett par initierade tips från bokhandlaren gick jag därifrån med en Espedal och en Solstad, glad över att för ovanlighetens skull varit den som fått ta del av boktips - från en som verkligen kunde konsten att rekommendera!

Några goda fiskrätter och fina kulturupplevelser senare satte vi oss på planet tillbaka hem. Passande nog var det ett Munch-flyg.

Musik i sommarvärmen

En vecka innan semesterns början möter maken mig, efter en söndag på jobbet, för att ta plats i Boulongern där Gävle kommuns kulturpristagare 2013, Moneeo, arrangerar Elektronsöndag. Musikerduon, Irene Sahlin och Per Samuelsson, har lyckats pricka in en av den här sommarens allra hetaste dagar så vi sitter tillbakalutade i skuggan av ett träd med Carl Milles musicerande änglar framför ögonen, och låter tankarna flöda med musiken. Det hade kunnat vara i Berlin am Spree men det är vid Gavleån i Gävle.

Någon vecka senare tar vi plats i våra medförda campingstolar framför Freluga trädgårdsscen en bit från Bollnäs. Runt omkring oss sorlar människor och äts picknick. Snart är det dags för Weeping Willows och Ebbot att ta plats på scenen. Två starka röster bjuder på ett uppbåd av både egna och andras låtar, och ett av de knasigaste mellansnack jag hört. De traskar bakom scenen när de inte står på den, och det är inte alltid lätt att hinna fram över gräset i tid till nästa låt.

Scenen verkar ha blivit alla artisters utomhusälskling och kvällens sällskap är en repris från förra året. Artisterna trivs, publiken trivs och det är förståeligt när man hör den arrangerande syskontrions inledande information - de vill frihet och trivsel, de vill en blomsterhäck framför kravallstaket! Det smittar. Maken och jag gjorde debut som publik men också vi vill komma tillbaka.

Ytterligare någon vecka senare cyklar vi till den gamla grosshandlarvillan Engeltofta vid havet. Här har arrangerats kulturkvällar under många somrar, så även i år men i ny regi. Vi är där för att höra Gästriketrion Sunset Serenaders som spetsat sin sig på populärmusik från 20-och 30-talen vilket i deras fall innebär steel guitar och stämsång. Det svänger som vanligt störtskönt av dessa tre män, som vore de nedsläppta direkt från förr.

I fredags susade vi iväg till grannkommunen Sandviken för att gå på en av konserterna i årets upplaga av Kammarmusikfestivalen. Det är så oerhört lyxigt att på så nära håll kunna ta del av så fantastisk musik! Bakom festivalen står Kammarmusikföreningen i Sandviken och de konstnärliga ledarna, initiativtagarna, Tobias Carron och Mats Widlund.

Vi är där för femte gången i rad och konserten vi hör är en av de finaste. Vi får höra något helt fantastiskt - Asuka Nakamura spela Sergei Prokofievs pianosonat nr 7 B-dur op 83. Ett stycke med så mycket energi, dynamik och frustration att det nästan vänder ut och in på konsertsalen. Detta är bara ett av fyra olika framföranden, som avslutas fint med Antonin Dvoraks Stråkkvartett nr 12 F-dr op 96 ("Amerikanska") med Wihan Quartet.

I Gefle Dagblad skriver musikkritikern Camilla Dal om hur man behandlar/misshandlar föreningen, och om hur lite festivalen lyfts fram i jämförelse med mer publikfriande framgångar eller tillgångar. Jag hoppas innerligt att det inte är som Dal skriver, även om de återkommande minskade anslagen talar om en festival i fara. Jag hoppas man vågar se det stora i denna fina festival som bjuder in världsartister, och vågar tänka bortom det utslätade och för "alla" gångbara. Att man inte låter järnhanden strypa detta som verkligen skulle kunna vara ett signum, något att vara riktigt jädra stolt över.

Att det finns och behövs eldsjälar inom musiken - och att det behövs människor som tror på dem - visar sommarens musikupplevelser. Och att man inte måste åka särskilt långt hemifrån för att finna guldkorn - oavsett var i landet man bor.

Tack alla som fyllt mitt hjärta med musik i sommar!

Film och bild i Umeå

Att Umeå rustar inför att bli kulturhuvudstad 2014 går inte att missa, mitt i staden lyftkranar och avstängda gator. Jag ser med viss oro på det som ska bli ett nytt kulturhus - tänker "kommer de verkligen att hinna?". Stadens kulturella centrum skjuts mot älven. Vyer vidgas.

Vi besöker en annan ny byggnad, som inrymmer Bildmuseet, i husen runt omkring universitetets kreativa institutioner. Så här visar Bildmuseet upp sig själv:

Huset domineras av trä och milda toner, det är så nordiskt det kan bli. Men det är också labyrintiskt, och som syns på bilden stort på höjden med många trappor, och fönster på ojämna ställen och med lite väl "hemliga" eller oansenliga dörrar som vi efter viss tvekan öppnar för att gå in i utställningssalarna. Här och där finner jag fina tittplatser - sittplatser med utsikt mot Ume älv.

Tre utställningar pågår där just nu, där särskilt en griper tag och dröjer sig kvar - den som presenterar den franska konstnären Agnès Varda. Varda (född 1928) rör sig i sina filmverk mellan och genom fiktion och dokumentär med ett tydligt berättande även i det dokumentära. Jag önskar att vi haft mer tid på oss för jag blir fast i de filmer jag ser och önskar jag kunnat se dem alla.

Ett par av dem utgår t ex från fotografier hon tagit och som hon sedan antingen diktar upp en historia kring eller söker sanningen om. När sanningen söks sätts minnet på prov och det blir känslosamma möten mellan nu och då. Mellan pojken på bilden och pojken som sedan blivit man. Varda har också dokumenterat Black Panthers kamp för svartas rättigheter genom intervjuer och närvaro på möten, intervjuer med fängslade kämpar mm.

Varda har varit aktiv sedan 50-talet och rönt stor framgång även om hon i stort format inte visats i Sverige tidigare. Jag tyckte väldigt mycket om det jag hann med att se!

Häftigt var också att se den amerikanske konstnären Jacob Hashishimotos (född 1973) installation som täcker en hel utställningssal. Verket "Superabundant Atmosphere" består av ellipser gjorda av bambu och vitt siden som bildar ett kolossalt moln. Jag tänker på Ai Wei Wei som även han i sina verk bygger på upprepning, men kanske i ett annat syfte i sin vilja till gestaltning. Hashimoto åskådliggör former, tar ner dem på jorden, samtidigt som de blir undersköna och själva skapar ett vackert skuggspel på väggar och golv.

Vi avslutar museibesöket i den jättefina lilla butiken som gör mig glad genom de oväntade sammansättningarna av böcker och föremål. Här råder något slags glad lustprincip i urval (och shopping).

Vi väljer sedan bort den lite slamriga museirestaurangen och fikar gott på Bokcafé Pilgatan istället. Det fina stället har jag skrivit om tidigare.

Nu ser jag mycket fram emot att möta Umeå 2014 - stadens kulturella program ser redan nu digert och intressant ut med gränsöverskridande möten i konsten.

Jazzig sommarläsning!

Innan jag loggade ut och gick på semester fick jag tips om en jazzig bok av Sture Dahlström, Änglar blåser hårt (1961). Jag är mycket glad att jag hörsammade tipset för boken var riktigt rolig och givande att läsa!

På ett ställe i boken låter Dahlström sin huvudperson Jeb tänka om sitt framtida skrivande att: "Och jag tänkte att när jag skulle börja skriva skulle jag skriva som en vilt wailande tenorspelare blåser - bara raka spåret." Och precis så skriver Dahlström! Det är tvärrakt, snabbt och roligt - en bok full av liv och inte minst av jazz. 

Med Köpenhamn som favoritstad beger sig Jeb ut i Europa, skumpar fram i bilen ihop med bästa vännerna och musikanterna. Han själv drar runt på sin bas. De testar gränser, utvecklar nya spelstilar och får spela med både traditionella dansband och mer framåtsyftande stjärnor. 

När de inte spelar ger dig sig ut på äventyr eller flirtar med tjejer som de går med på museer, barer och fester. Men Jeb längtar konstant efter kärleken, konstnären, Helen, som trivs allra bäst i sin ateljé i Paris. De virrar hit och dit i sitt förhållande, svårt att bestämma sig och överge friheten.

För mig har det här varit en alldeles perfekt sommarläsning med de vilda, ljusa och vänliga tongångarna i perfekt harmoni med ett mer reflekterande berättande. Dahlström berättar ju genom sina figurer om ett Europa som fortfarande är sargat efter kriget, om de människor som lever där. Det är också inspirerande att höra (ja, det känns så) de livfulla samtalen om musik, även för mig som inte själv spelar. De är så mycket på gång, de har så många idéer!

Den där målande killen intresserade mej och vi satt för oss själva och snackade. Han var mycket ung och hade en massa fina teorier om jazz och måleri. Han ritade skisser på en serviett, gjorde utkast till allt han hört på kvällen och grejorna han ritade svängde.

"Vi vänder på det", sa jag, "om du kan måla efter vår musik måste vi kunna spela efter ditt måleri."

"Dumkvickt", sa han.

Om man tycker om Europa, att resa i Europa, är det också väldigt tilltalande läsning. Resenerven triggas av romanen samtidigt som den får mig att vilja lyssna ännu mer på jazz - och kanske läsa något mer av Sture Dahlström. 

Tour de Norrland

Den senaste veckan har inte bjudit på särskilt mycket lästid - däremot på skön restid och möten med både vänner, djur och kultur. Tillsammans med min västerbottnade make har jag gjort en Norrlandstur deluxe!

Se! En rastplats för själen vid Indalsälven, en del av ett vackert landskap, där plötsligt en thailändsk paviljong tittar fram omgivet av jämtländska åkrar.

Så hedras den framsynte thailändske kung som besökte platsen 1897 och skapas band mellan länder och kulturer - redan innan svenskarna började åka i karavan söderut. 

Vägen vindlar vidare mot Sollefteå och vackra Norrfrid som erbjuder säng och frukost. Omsorgen och kärleken till det huset och dess tillresta, tillfälliga gäster märks i varje liten detalj. 

Utvilade efter en natt i lugnet åker vi vidare mot bland annat Ådalen. Bo Widerbergs film lånade vi med oss på vägen upp, på biblioteket i Söderhamn, den ska vi snart se. Och ungefär här, i Lunde, föll skotten 1931

Det uppmärksammas genom ett monument och informativa skyltar.

En annan sorts historia väntar på veteranbilsmuseet strax intill. Museet överraskar mig med sina fina kreativa skyltningar som ger liv åt de välskötta bilarna. Man behöver inte ha körkort för att uppskatta en snygg kärra! Det är lätt att föreställa sig Jeeves ratta Wooster i något av de äldre fordonen. Men där finns mer än bilar att se.

Vi lämnar historien och åker vidare mot lek och mys med små, stora och till min lycka också ulliga vänner. 

Och en kväll ser jag solen gå ned vid Lövvattnet, i landskapet som gett oss så många berättare - Västerbotten.

Senare ska jag berätta lite om kulturell spis i den kommande kulturhuvudstaden Umeå.

Från Gentlemen till Gangsters

Så läste jag dem till slut, Klas Östergrens så uppmärksammade böcker. Först alltså Gentlemen (1980) om berättarjaget, namne med författaren, som efter att ha förlorat allt han äger och har flyttar in i Henry och Leo Morgans märkliga lägenhet. Här lever de genom berättarens tillbakablickar tillsammans ett bohem- och boxarliv fullt av hemlighetsmakeri och skattjakter, brakmåltider, dryckeskalas och kärleksfulla uppvaktningar.

Men i bokens nu har någonting allvarligt hänt. Bröderna är försvunna. Hemligheter har hotats att avslöjas. Klas, berättaren, försöker sätta ord på det han genom Morgan-brorsorna varit med om. Han samlar minnesbitar, fragment av händelser och fogar samman en berättelse som rör sig i flera skikt och samhällsplan. Under den lite farsartade ytan finns något annat, kännedomen om sådant som inte får avslöjas.

Tiden skiftar mellan författarens nu och runt 50- 60-talet, miljön är så stockholmsk den kan bli. Jag drar ofta, på munnen åt språkliga klurigheter och tycker om att läsa om dessa ibland verklighetsfrånvända upptågsmakare. Särskilt när det handlar om Henry, som varit så mycket och varit med om så mycket när han jazzat runt! Men det tar en stund innan jag inser att det inte är Klas, utan Henry och Leo, jag är jämnårig med. Med den tweedklädda Henry-gubben. Romanen är på ett sätt realistisk men samtidigt så mycket av en saga att en del figurer blir nästan allegoriskt, eller kanske arketypiskt gestaltade. Jag tänker äventyrsberättelse och nästan skälmroman när jag läser. 

Direkt efter att jag läst ut Gentlemen så ger jag mig i kast med uppföljaren Gangsters (2005). Och till min förvåning så sticker den hål på och punkterar sin föregångare. Här ska frågetecknen rätas ut, handlingen i Gentlemen förklaras och bitarna läggas till rätta.  Jag sitter med facit i handen, så att säga. Och det känns väl så där. Även om jag har en viss förkärlek för texter som kommenterar sig själva, i det här fallet recenserar sig själv, så tycker jag att Gangsters allra mest gör Gentlemen illa.

Historien i den andra romanen saknar den förstas stora rikedom av infall och känns, förlåt alla Östergren-fans, faktiskt lite medioker. Kontrasten mot Gentlemen blir helt enkelt lite för stor. Men kanske har det också med samhället att göra, att det förändrats under de 25 år som gått mellan böckerna, det är ett kallare mer cyniskt klimat som råder i Gangsters. 

Om jag tyckte om att läsa Gentlemen för berättelsens skull så läser jag Gangsters för att komma till slutet, få reda på vad som "egentligen" hänt. Det är en annan läsning, en mer frustrerande läsning som minner mer om sättet att lockas in i en deckare eller thriller. Jag känner därför väl igen mig i Nina Björks krönika i söndagens Godmorgon världen i P1. 

Gentlemen var ungefär som jag föreställt mig att den skulle vara. Klurig, rapp, full av upptåg och fabuleringsglädje. Men jag hade varit nöjd om sagan slutat så som den gjorde, och har lite svårt förstå varför eller om Gangsters verkligen var nödvändig. Det får någon annan gärna svar på! 

Om bloggen haft ett poängsystem så hade Gentlemen fått fyra klart lysande solar, Gangsters inte mer än två. 

Kan böcker bli för billiga?

En stor lår fullpackad med pocketböcker mötte väninnan och mig på loppisen. Böckerna rann över kanterna när vi letade runt bland titlar som Syster Barbro möter kärleken för att hitta pärmar med ett mer lockande innehåll. 

Och några verkliga fynd gjordes. Stieg Trenter är makens semesterläsning så de var lätta val, likaså Gävlepärlan Hello Love av Charlotta Cederlöf. Och när jag fick syn på de två av Jan Kjaerstad nästan spann jag av lycka. Någon har till min stora glädje inte alls lockats av norrmannen utan lämnat hans verk till mig - Upptäckaren som ju är tredje delen av den storartade och nu hyperaktuella trilogin om Jonas Wergeland och så Kungen av Europa som en mycket god tipsare rekommenderat mig att läsa. Böckerna i botten belastar inte mitt bokkonto utan ingenjörmakens.

Men nu till saken. För detta var verkligen fynd! Endast 2 (två) kronor stycket. Det gör mig på samma gång förtjust som förfärad. Nog för att jag gillar att låna böcker helt gratis på biblioteket, men jag undrar över detta med vad saker och ting är värda. Även om det väl i första hand är innehållet som gäller i de allra flesta fall när det handlar om böcker. Men en bok som slumpas bort för ynka 2 kr - säger prissättningen något om hur vi ser på boken och hur vi värderar den?

Förhoppningsvis lockar det låga priset många att köpa, och att läsa, gör litteraturen tillgänglig. Men tänk om värdet av att läsa, eller litteraturens - bokens - värde istället minskar genom dessa jättebilliga gott&blandat-högar? Vad händer med varan boken och med allt arbete som ligger bakom den? Kan böcker helt enkelt bli FÖR billiga? Förstår du hur jag resonerar (jag gör det knappt själv)?

På besök i New Yorks societet

'Det är Lily i ett nötskal, förstår ni. Hon arbetar som en slav för att bereda marken och så sina frön, men den dagen hon skulle ha höstat in skörden har hon antingen försovit sig eller farit ut på picknick.'

Ja, men vilken tur att jag fann inspiration att låna hem ett par volymer av Edith Wharton. Att börja semestern med Glädjens hus visade sig ju vara riktigt lyckat.

Men hjältinnan Lily Bart som lever livets glada dagar, väcker männens beundran och kvinnornas avund är inte helt lätt att tycka om. Hon går, precis som många andra, vilse i societeten och i det sociala spelet. Hennes lystenhet efter pengar och tjusighet sväller okontrollerat, precis som i vissa fall hennes ego. Lily är dåren i glädjens hus som inte låter hjärtat välja. För det är ingen vinnande hjältinna Wharton berättar om och hon styrs av andra människors nycker och viljor.

Wharton är bara för bra på att skruva åt överklassen i New York, innan staden blev vad den är idag, och genomskåda deras "bravader". Därtill med ett språk som lyser, särskilt när jag läser stycken högt för maken. Riktigt lika fångande och engagerande som Oskuldens tid tyckte jag kanske inte att den här var, men den har ändå gjort att jag mycket ser fram emot att läsa ännu mer av författaren. Bra så!

Reader, she married him first!

"'Vill du inte gifta dig med mig?'
'Nej.' Hon talade mycket tyst.
'Men varför?'
'Jag är rädd för vad som kan komma att hända.'"

Äntligen har jag läst Jean Rhys berättelse om den första hustrun, den galna kvinnan på vinden, d v s Bertha, eller Antoinette som hon föredrar att kallas, Mason. Kvinnan som mr Rochester gifter sig med för pengarnas skull långt innan han möter Jane Eyre. Bertha/Antoinette kanske gifter sig till ett visst anseende och en väg ut, men ingen blir vinnare i äktenskapet. 

Bertha/Antoinette lever ett utsatt mittemellanliv på sin västindiska ö - sedd och hatad av alla. Hennes utanförskap, hoten hon utsätts för och den inre pressen skildras mycket starkt. I bakgrunden minnet av mamman också hon hårt ansatt, och allmänt känd som galen.

Men det är inte bara Bertha/Antoinettes historia som berättas, effektivt och effektfullt alterneras berättarperspektivet mellan henne och mr Rochester. Deras olika motiv och känslor blir förklarade för mig som läsare men förblir ändå oförlösta mellan dem. Båda framstår som ett par komplexa romanfigurer, båda är på sätt och vis offer. Men bara en av dem låses in på vinden.

Den galna kvinnan har fått en röst, en gestalt och ett liv i en alldeles briljant berättad roman.

Årets vingliga sommarskörd

Det som bekymrar mig mest just nu är inte om jag ska komma att hinna läsa alla biblioteksbunkrade böcker (det kommer jag inte..) utan hur i all världen jag ska få hem dem! För jag behöver dem ju, alla valmöjligheterna! 

I sista stund har jag fyllt på med ljudböckerna on top eftersom sommarens resa tycks bli med bil till Norrland. Med trivsamma stopp längs med vägen innan svärföräldrahemmet i Västerbotten nås. Därför hamnade hastigt både Lindgren och Enquist i högen.

Resten är en blandning av länge framemotsedd läsning som Östergrens Gentlemen och Håkanssons Fallet Sandemann och infall efter att ha läst t ex Åren i Paris.

Den som läser får se...

På drift med Javier Marías

Vladimir Nabokovs Tala, minne får vila lite under sängen, istället läser jag Tidens mörka rygg av en annan fabuleringsglad man nämligen Javier Marías. Det är inte ofta jag fnissar mig fram genom en bok men nu gör jag faktiskt det, men inte bara för den spanska författaren är allvarlig också. I boken utgår han från reaktionerna på en tidigare roman, Alla själar, där många läsare i det Oxford han skildrar inte kan motstå att väva in sig själva i berättelsen - på ett sätt som blir en aning besvärligt för författaren.

Tidens mörka rygg är en metaberättelse, men jag tror författaren slirar ganska friskt och fritt mellan fantasi och verklighet i sin kluriga text. Och så tror jag han driver lite med författandet? I alla fall med Paul Auster:

"Det är inte konstigt att jag ibland har känslan av att jag lockar till mig saker och ting och händelser och även personer, men jag försöker att inte tillskriva sådana sammanträffanden eller slumpens ständiga agerande alltför stor betydelse och inte heller ta dem som exceptionella besynnerligheter som utmärker en 'utvald': hos kollegor i USA skulle det ha orsakat stor fascination för det egna livet och gett upphov till flera böcker eller i alla fall anteckningsböcker."

Att se eller inte se?

Det är den stora frågan just nu. Och då handlar det inte om någon otäck skräckfilm utan om tv-serien baserad på förra årets semesterläsning Jan Kjaerstads trilogi om Johan Wergeland - Förföraren, Erövraren, Upptäcktaren som Svt börjar sända imorgon.

Hur kom man ens på tanken att det skulle vara möjligt att göra tv av dessa komplexa verk? Eller är det möjligt? Jag har inte bestämt om jag kommer att våga se efter. Har du både läst och sett och kan vara min rådgivare?

En smartbok

Precis som många andra små flickor var jag väldigt förtjust i allehanda anteckningsblock, brevpapper, pennor och suddgummin när jag var liten. Minns miniblock och pyttepennor men inte riktigt vad jag använde dem till? Att skriva krumelurer i allra först, antar jag. Kanske påhittade att göra-listor eller stora romaner?

Intresset för särskilt de fina blocken och brevpappren har hållit i sig men som vuxen har jag blivit tråkigt nyttoinriktad. Tänker "men vad ska jag HA det till..." tänker för mycket egentligen för ett litet block kanske främjar kreativiteten? Och så finns ju planen att bli en mycket bättre kaféuppsökare!

Så i London, i en liten pappers- och presentbutik i Clerkenwell, inhandlades det här lilla blommiga.

Men vad ska jag HA det till? Jo, det är mitt bokblock. Ett sådant borde väl alla läsare ha i väskan eller fickan? Läsplaner, boktips från här och där samlas i den. Hålls ihop på ett smart ställe.

Gästbloggarduo - inte här men där

Lite reklam. Under tre veckor skriver Anette Helgesson/Feelgoodbibliotekarien och jag på Bokcirklar.se. Ni vet. Vi började idag med att ställa diagnos på varandra. Kila över och läs om du vill. 

Presemesterläsning

Precis som förra året tänker jag nästan lika mycket på presemesterläsning som semesterläsning. Fast så värst mycket mer behöver jag nog inte tänka på den första, för boken jag började med igår kan nog komma att räcka de två veckor som är kvar innan det är dags för ledighet.

Jag vindlar vidare i Vladimir Nabokovs självbiografi (typ) Tala, minne.

"Som liten visade jag en abnorm fallenhet för matematik, 

vilken jag fullständigt förlorade i min enastående talanglösa ungdom"