Boken som jag började läsa på
ett kafé i Paris under trettonhelgen har nu tagit slut. Däremellan lästes ett par andra romaner, vilket inte kändes så rättvist mot Proust. För Marcel Prousts
Swanns värld, som första delen i
På spaning efter den tid som flytt heter, hade varit värd en obruten läsning. Men tålamodet tröt lite bland de vindlande meningarna. Nästa del ska få en längre sammanhållen lästid.
Detta första verk var ju en omläsning - en omläsning av en text som många redan känner till. Orden nedan är till för mig, några ytliga innehållsliga beskrivningar för att jag ska hitta tillbaka nästa gång. Den äldre berättaren minns sin barndoms somrar i Combray. Minns moderns nattpuss som förvägras honom när det är gäster i huset, han minns den elegante monsieur Swanns besök, måltiderna som präglar livet och de olika växterna som han så hängivet älskar. Han minns även första anblicken av Gilberte, Swanns unga dotter.
Bokens andra hälft berättar om en yngre Swann, om hur han för sig i de fina salongerna. Han möter Odette som han först inte attraheras speciellt av men sedan blir huvudlöst förälskad i. Svartsjukan förtär hans liv och han vill kontrollera hennes varje steg och försöker göra det med impulsiva metoder. Swann förpassas från sällskapet men försöker finna vägar att återförenas med Odette - och vara hennes enda älskling. Berättaren tränger ibland igenom med sina kommentarer. Denna del av romanen föregår tidsmässigt den första.
I den avslutande delen möter vi åter berättaren som barn. Han tjusas i Paris av Gilberte Swann. Men reflekterar även fint över städers namn och vad de ger honom för inre upplevelser.
Romanen är kompakt och tät, med slingrande meningar att förlora sig i. Den kräver full koncentration och intensiv läsning av mig för att komma helt till sin rätt. Flyger tanken, tappas tråden. Den är skriven med en djup psykologisk insikt som berör minnet, barndomens trauman men också psykologin bakom det sociala spelet. Detta kan vara ganska underhållande. T ex när Odette försöker förklara för Swann vad som är "chic", vilket de har olika uppfattningar om:
"Han [Herbinger, en snobb enligt Odette] gav en bal häromkvällen, och där var alla som kan kallas 'chic' i Paris. Dit skulle jag ha velat gå, men man måste visa upp sitt bjudningskort vid ingången, och jag hade inte lyckats skaffa mig något. I grund och botten är jag lika nöjd att inte ha varit där; det var en ohygglig trängsel, och jag skulle inte ha sett någonting. Det skulle i så fall ha varit för att kunna säga att jag hade varit hos Herbinger. Men äran är nu något jag inte bryr mig om! Du kan förresten vara säker på att av hundra människor som säger att de har varit där, så är det femtio som ljuger... Men vad som förvånar mig är att en man som är så up to date som du inte var där."
Detta som andra passager i romanen går lätt att översätta till vår tid... De många personer som Swann möter i salongen hos paret Verdurin, där ovanstående samtal äger rum, får alla sina drag frammejslade, ingen lämnas obeskriven.
Helt inne i Swanns eller Prousts värld är jag inte efter denna första del. Jag måste gå djupare, längre in i verken utan att distraheras av annat för att komma dit jag vill. Det är en krävande lustläsning. Med tanke på svitens omfång kanske den bara läses en gång och då vill jag göra det ordentligt. Jag har gott hopp om att band två, som är helt nytt för mig, kommer att ta mig vidare in i denna värld. Men den får anstå tills mer lästid infunnit sig.
