söndag 6 februari 2011

Men jag är också en biblioteksälskare

Blogg är blogg och jobb är jobb - det brukar jag ha i åtanke när jag skriver här och har valt att hålla biblioteket där jag tillbringar mina vardagar (och ibland helger) utanför Hermia Says. Men när artiklar som "Hjälp! Biblioteken rensar bort de gamla klassikerna" (DN 110206) eller "Litteraturen måste få ta plats" (SvD110205) eller den raljanta i Vi läser som spanar efter framtidens bibliotek indirekt (eller kanske direkt?) ifrågasätter min profession är det svårt att låta bli. Att blogga om jobbet, alltså. Men det är också svårt att bemöta de här tankarna om vad ett bibliotek borde vara - det är lättare att fastna i en oro över att bli sedd som en framåtsträvare som inte tänker på att bevara Boken.

Biblioteket är en fantastisk uppfinning och dess uppdrag är stort och mångskiftande. Biblioteket kan (och ska) vara en angelägenhet för alla människor, på olika sätt och för olika behov. Det finns en demokratisk aspekt av bibliotek som jag tycker väldigt mycket om: Det att biblioteket är en öppen, kravlös mötesplats, att där finns datorer för människor att använda, att där erbjuds arrangemang som väcker nya tankar och skapar nya möten, att där finns olika former av media att fritt använda, där litteratur erbjuds för alla sorters läsare oavsett om du kan läsa tryckt text eller inte m.m. Dagligen vägleder jag människor till information - oavsett om den är i tryckt eller digital form - och guidar mellan hyllor. Dagligen arbetar jag för lässtimulans och förmedlar efter bästa förmåga läsglädje - oavsett vilken form berättelsen är i. På biblioteket ryms många olika och likvärdiga kulturella uttryck - t ex böcker, filmer, tv-spel, musik - för människor att ta del av och inspireras av. På biblioteket ryms många olika former av information t ex av facklitteratur, tidskrifter för vidarestudier, förkovran eller som stöd i livet. Och biblioteket i sig självt är alltid tillgängligt - oavsett var du är kan böcker lånas, direkt till datorn eller läsplattan etc. Här finner man också en intention för att skapa ett mer jämlikt samhälle, för när alltmer i vardagen ska lösas genom internet uppstår klyftor. Det finns en stark vilja att minska dessa klyftor, mellan de som har tillgång till den digitala världen och de som inte har det.

Skönlitteraturen som är att bibliotekets starkare varumärken kommer, tror jag, alltid att ha en stark ställning på biblioteket - men det kommer de övriga delarna också att ha. Biblioteket behöver inte ses som ett antingen eller eller som att där finns ett motsatsförhållande mellan de olika rollerna (och de är många). Bland oss som arbetar på biblioteket finns en bred och blandad kompetens som väl motsvarar bibliotekets olika arbetsområden. Många arbetar med ett stort engagemang för att skapa en bra verksamhet och för att förbättra och utveckla bibliotekets service till bibliotekets användare. Bibliotekets böcker och annan media hanteras strategiskt, genomtänkt och långsiktigt - vi vet vad vi gör. Blandningen av de allra mest efterfrågade titlarna och de smalare, som inte har lika många läsare, skapar, tillsammans med att där finns både gammalt och nytt, en stor bredd och djup. Detta är något unikt, men så kommer det att se ut oavsett vilken form litteraturen förpackas i.

Mitt barndoms bibliotek finns inte mer, men det som finns idag är varken något mindre eller sämre. Biblioteket utvecklas i takt med att samhället (och även bokutgivningen) förändras. Ibland är biblioteket i framkant men ofta agerar det med en viss fördröjning. En del bibliotek är fenor på att finna nya metoder för läsfrämjande arbete, en del är snabba att använda ny teknik, andra är först med det mesta vilket inspirerar. Jag hoppas innerligt att dagens barn kommer att ha vackra minnesbilder av sina första trevande biblioteksbesök - men jag hoppas också de kommer att minnas en levande plats som har något att säga dem där de befinner sig just precis nu.



Biblioteksdebatten rasade het i min stad, Gävle, för något år sedan med anledning av en större in- och omflyttning i biblioteket. En välformulerad kollega fick debatten att svänga.

6 kommentarer:

  1. Så klokt och fint, tack Hermia.
    Lena K E

    P S Är du också nöjd med din utbildning?

    SvaraRadera
  2. Tack, Lena.
    Min utbildning är nu drygt 10 år gammal, från Borås. Det jag saknade mest var att det inte ingick någon praktik på samma sätt som i Uppsala. Jag är annars en rätt klassiskt bibliotekarie med en större mängd litteraturvetenskapspoäng i bagaget. De kollegor som har en annan bakgrund tillför andra saker som biblioteket väl behöver, i form av pedagogik t ex.

    SvaraRadera
  3. I Umeå var jag engagerad i planeringen av "bibliotekarieutbildningen", Jag kämpade hårt för att studenterna där dels skulle få pratik, dels - under sin studietid - tillsammans få träna sig i "boksamtal", bokprat. (Hade det varit i dag så skulle jag ha föreslagit träning i mediasamtal.)
    I mitt förslag ingick det då att studenterna skulle få använda sig av varandra som lyssnare när de tränade sig på detta - till exempel i form av att alla under ett par veckor läste in sig på deckargenren samt fick pröva på hur en bibliotekarie på bästa sätt talar om/skriver om den genren.

    Men jag blev nerröstad av de båda männen i planeringsgruppen. (Den ene blev sedan föreståndare för utbildningen i Borås.)
    Argumentet var alltid att "alla" redan hade läst litteraturvetenskap. Vilket jag tycker är något helt annat än genrekunskap och förmågan att förmedla läslust ( och lust att se film, spela spel, bli informerad utanför googlesfären osv osv).

    (Men jag fick undervisa i den Umeåutbildning som blev av.
    Jag höll en väldigt knepig teoretisk kurs, knappt att jag förstod den själv....
    På utbildningen i Uppsala har jag dock, minns jag nu, en gång gett en jätterolig kurs om att förmedla litteratur - men den var förstås icke-obligatorisk.)

    lena k e

    SvaraRadera
  4. Ja, det glömde jag. Själv förmedlandet övades ju inte alls... Traditionellt har man nog inte tänkt så mycket på hur socialt och utåtriktat biblioteksarbete verkligen är, men det känns i alla fall som om det har förändrats.. Det var ju bokprats-sm för bibliotekspersonela i höstas, som ett lite mer udda sätt att lyfta den biten. Jag var varken med eller där, hade ett annat bokprat/presentation då - i Kaliningrad :)

    SvaraRadera
  5. BokpratsSM - som Krister Hermansson ordnade på sitt bibliotek och som blev inspirerande lustfyllt och kul - skulle väl kunna vara en obligatorisk del i utbildningen för blivande bibliotekarier.
    Och i fortbildningen.

    Idén där att alla i en grupp förbereder ett boksamtal/ett kåseri/ett bokprat/en fundering om en och samma bok tror jag skulle fungera alldeles utmärkt i utbildningen till modiga kulturförmedlare och inspiratörer. Och i fortbildning av bibliotekarier.
    (Tävlingsmomentet kan man då hoppa över, det behövs inte.)

    lena kjersén edman
    (Jag längtar efter att få lyssna till Hermias boktankar - men det är också underbart att få, via bokstäverna, ta del av dina tankar.)

    SvaraRadera
  6. Jag håller med dig! Men just nu känner jag att i Malmö har man tagit det ett steg för långt i sin vilja att ... ja vadå? Jag köper inte böcker utan lånar alltid på biblioteket. Men jag håller mig kvar nere i entrén där jag kan hämta mina beställda böcker eller låna något från nyhetshyllan. Att gå upp på avdelningarna har förlorat sin charm då man där alltsomoftast är i vägen för något arrangemang. Sist jag skulle ha en bok där uppe fick jag kliva över en scen för att komma fram till den bok jag ville ha. Och då har de ändå en föreläsningssal på biblioteket, men den används nog bara till filmvisning numera. Jag vet att jag inte är en prioriterad grupp, jag läser ändå. Men liiite plats kan väl vi också få? Om man vill ha bokläsarna på biblioteket och bara som adlibrisshoppare? Nå, nu tror jag att Malmö är ett extremexempel. Jag tycker också att blandningen och det demokratiska är viktigt, tro inte annat!

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!