Sommarregn - årets Durasläsning

Den här tiden på året är som gjord för Durasläsning och igår, medan regnet föll, läste jag Sommarregn. Den visade sig dock inte vara som det jag läst av henne tidigare. 

Ernesto och Jeanne är äldst i syskonskaran, de bor med sina nyckfulla föräldrar och ett gäng "brothers och sisters" i en utkantsförort till Paris. 

"Deras gemensamma hemlighet var att ingenting var självklart för dem, som för andra barn. De visste att de var sina föräldrars olycka, var och en för sig och alla tillsammans." 

Deras största oro är också att syskonen ska skiljas åt, placeras i fosterhem, ansvaret för att hålla samman skaran vilar på Ernesto och Jeanne. De båda stora barnen, som i ålder är någonstans mellan 12 och 20 år, har valt att inte gå i skolan. Ernesto visar däremot en fenomenal förmåga att på egen hand inhämta kunskap. Föräldrarna har kommit till landet som invandrare, men det är inte anledningen till deras utanförskap. Kärleken mellan Ernesto och Jeanne är på gränsen till ohälsosam och gränsar till destruktivitet.

Sommarregn är skriven efter filmen Barnen som Duras gjort, vissa stycken är också skrivna som vore dialogerna tagna från ett manus. Det är en poetisk, bitvis absurd och gåtfull roman om livet i utkanten av livet. Associerar gör jag en del till Eva-Stina Byggmästars små poeter, till Stina Stoors barn i Bli som folk och till Beppe Wolgers - "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land..."

2011 läste jag Halv elva en sommarkväll och De små hästarna i Tarquinia