 |
| Boken hade jag turen att vinna i en tävling Adlibris anordnade på Instagram. |
Läsaren lär känna Teddy på olika hållplatser i livet - som barn hemma i Rävhörna, i äktenskapet med barndomsvännen Nancy, i den trasiga relationen till dottern Viola, i den något mer harmoniska med barnbarnen, som pilot i ett av andra världskrigets bombplan osv. Varje del är drabbande, väl berättad, levande och rör sig på djupet. Vad formar oss som människor? Och hur formar vi varandra? Hur förhåller sig vår uppfattning om sådant som sker till hur det egentligen gick till? Vilka motiv styr vårt handlande? Kring de frågorna tänker jag att Atkinsons roman formerar sig.
Författaren låter flera tidsplan pågå samtidigt - här berättas nutid, dåtid, framtid i lager på lager i en kapitelordning som inte heller följer den kronologiska. Framtida händelser, ibland minst sagt skakande, omnämns medan läsaren hålls på halster tills de dyker upp igen i sitt fulla sammanhang (om de dyker upp igen). Även om Teddy är den person som handlingen kretsar kring är det inte bara han som har tolkningsföreträde eller vars blick författaren låter läsaren se med. Händelser tas om, upprepas med små nyansskillnader. Detta påverkar mitt sätt att läsa, jag rör mig fram och tillbaka i texten, tar om, jämför. Det tar tid. Men det är ren njutning.
Mitt i texten finns författaren, det råder inget tvivel om att det är fiktion jag läser. Teddy är dessutom en fiktiv gestalt på två nivåer, i romanen jag läser och i barnböckerna hans faster skriver, som baseras på delar av honom själv. Mot slutet av romanen, och ännu mer i efterordet, blir det dock snudd på för tydligt hur intresserad Atkinson är av det fiktiva, av fiktionen i sig.
En gud i spillror är läsarens bok, författaren är generös med oväntade gåvor, små askar med betydelsebärande innehåll, oväntade korsande händelser och ibland lustigheter. Atkinson gör mig alldeles läslycklig.
Läslycklig - vilket underbart ord!
SvaraRadera:) Härligt när den kommer läslyckan.
RaderaJag har bara läst Atkinsons deckare med Brodie, heter han väl? Hennes övriga romaner har verkat så ogenomträngligt av någon anledning. Men nu blir jag plötsligt jättesugen att ta mig ann hennes författarskap, kanske börja med någon av de tidigare romanerna? Har du läst mer av Atkinson är de två titlar du nämner här, och i så fall, var ska jag börja, tycker du?
SvaraRaderaJo, jag har läst mer av henne! Precis som du har jag läst deckarna och när I museets dolda vrår kom läste jag den och en eller ett par till av hennes tidigare. Minns jag fick kämpa lite, men det var ju ett tag sedan. Liv efter liv är jag jätteförtjust i, inte lika som du skriver ogenomtränglig som jag minns hennes tidigare romaner som. Och så tyckte jag mycket om den här senaste. Mycket text men inte ett onödigt ord. :)
RaderaJag gillar verkligen böcker som kompletterar varandra utan att vara direkta efterföljare. Den här pendangen till en spännande historia låter mycket intressant. Jag har ju velat läsa Kate Atkinson hur länge som helst - tänk att det kommer så mycket annat emellan! Men det känns som att jag har en massa bra framför mig i hennes böcker!
SvaraRaderaSamma här - tycker också om pendanger.. Det här är tredje omgången Atkinson för mig - första var när I museets dolda vrår kom, sen deckarna och så nu de här. Blir lite sugen på att börja från början igen, tänker jag skulle läsa hennes tidiga på ett annat sätt nu!? Fast jag är en dålig omläsare..
RaderaJag tyckte mycket om Liv efter liv och Teddy var mitt favoritsyskon i den. Därför ser jag fram emot att läsa den här boken. Läslycklig <3
SvaraRaderaHoppas du också får känna läslyckan med boken! :-)
Radera