I boken pågår två berättarskikt parallellt - vi får barnets perspektiv på det som händer, tryggheten som försvinner och vi får berättelsen om det som händer några år senare då berättaren godtyckligt slängs i fängelse, en plågsam vistelse där presidentens apelsiner har en alldeles särskild innebörd. Abbas Khider berättar starkt om saker delvis självupplevda. Förutom att det är fasansfull skildring av krig, fängelsetid, av att leva i diktators grepp så är det en berättelse om osjälvisk kärlek, om släktband som inte brister och om duvor. Författaren fann själv tryggheten i Tyskland, det är gott att veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!