Sommarpaus

Nu väntar Krilon i kulissen, snart redo att träda fram. Det är några veckor kvar innan årets semester börjar men Hermia Says tar sommarlov redan nu. Du finner mig med näsan i en bok eller på väg genom den svenska sommargrönskan.

Ha en riktigt skön sommar!

Den store Gatsby - The Great Gatsby

Hela sommaren hördes musik från min grannes hus. I den blå skymningen i hans trädgård svärmade män och kvinnor omkring som fjärilar bland viskningar och champagne och stjärnor.

Klassikern Den store Gatsby (1925) av F. Scott Fitzgerald verkar ha fått en liten renässans genom att ha givits ut på nytt. Jag har i alla fall blivit påmind om en bok jag gärna vill läsa. Fast jag lånade hem ett exemplar utgiven på 70-talet i samband med att boken blev film. Robert Redford som syns på omslaget spelade den mystiske mr Gatsby.

Om man som jag fascineras av 20-talet är det en självklar bok att läsa. Här jazzas* det i det stora huset utanför New York där Gatsby fungerar som den generöse värden. Det är en man svår att få grepp om, hans livsväg är kantad av frågetecken som väl aldrig blir riktigt uträtade. Bokens jag-berättare är grannen som dras in i Gatsbys umgänge. När det visar sig att jagets syssling Daisy för några år sedan haft ett kärleksförhållande med Gatsby dras han allt längre in mot händelsernas centrum.

Genom förvecklingar och möten mellan människor som inte borde mötas berättas historien om en man som få känner och få egentligen tycker om. Det är en värld av glamour, av drinkar och vackra klänningar men det är också en värld av ensamhet. För trots att tonen är lätt är det en ganska mörk skildring. Det som levs ut är en dröm, men hur många människor som än samlas hos Gatsby så är de ändå inte riktigt där och tillsammans.

Författaren skrev om sin samtid men har en röst som talar direkt in i 2010-talet. Det är fascinerande hur litteraturen håller och kan återanvändas om och om igen. Det känns skönt kunna finna gamla guldkorn, särskilt då bokutgivningen av idag, tyvärr, lockar allt mindre.

*Jag letade duktigt efter Vladimir Tostoffs stycke "Jazzens världshistoria" som nämns i boken tills jag förstod att det är ett påfund av författaren... Jazz är där likafullt.

En enda man - A Single Man

Ungefär 50 sidor in i boken går jag på bio och ser filmen. En enda man/A Single Man skriven 1964 av Christopher Isherwood, filmad 2009 av Tom Ford. Tiden är 1962, platsen Los Angeles. Både bok och film utgör en dag i George Falconers liv, i filmen fint spelad av Colin Firth. Han är engelsman, arbetar som universitetslärare och lever i stor sorg efter hans sedan många år älskade Jims hastiga död. Boken beskrivs i förordet som en "gayklassiker" - att George är gay är något självklart och naturligt däremot är tiden inte riktigt mogen för bemötandet av hans sorg.

Romanen, som jag läste ut på morgonen, är trots temat faktiskt roande att läsa, författaren tränger in i George men ger också en utifrån-bild av honom i situationer där man helst vill vara för sig själv, t ex på toaletten. Glimtvis får läsaren ta del av hans saknad efter Jim - efter deras samtal på morgonen, kvällarna i soffan med varsin bok. Men deras kärlek var inte bara lycka och rosa moln. Ganska nytert försöker George finna sin väg vidare. Under den här dagen hinner han förutom att undervisa också äta hos väninnan Charley, ta ett dopp i havet och dricka sig ganska full. Sen är det slut.

I filmen är melankolin djupare. Här varvas nutid med minnesbilder från ett perfekt förhållande. George är grå men ges färg både i de lyckliga tillbakablickarna och när andra människor närmar sig honom, som tar han av deras värme. Det är snyggt iscensatt. Det är överhuvutaget snyggt - människorna i filmen är nästan irriterande vackra. I filmen packas "i första akten" pistolen i väskan - att George planerar ta sitt liv vid dagens slut framgår snabbt för åskådaren. Det ger en nerv åt filmen som saknas i boken eftersom hotet om självmordet inte finns där. Men i det sorgsna finns en del av bokens humoristiska lätthet kvar.

Filmen känns som ett tidsdokument och den vårdar bokens sätt att rama in berättelsen i tiden, det tidiga 60-talet. Men där författaren gestaltar känslouttryck i korthet och ganska subtilt väljer filmskaparen det melankoliska och den uttalade sorgen i mer starka uttryck. Och tvärtom - där boken är färgstark i beskrivningarna av person och rum är filmen sval och stilenlig. En detalj från Georges och Charleys middag i hennes hem visar något av denna skillnad

Hennes klänning visar på en grotesk sorts tapperhet, opassande men charmig; en broderad enkel blus i starka färger, röd, gul, violett, med ärmarna uppkavlade till armbågarna; en zigenarlik mexikansk kjol som ser ut att ha bundits fast som en filt, med ett silverbehängt cowboybälte - vilket endast understryker hennes oformlighet. Åh, om hon nu måste ha sandaler och bara fötter, varför håller hon inte efter sina tånaglar?

Jämför detta med filmens Charley, spelad av Julianne Moore, i samma scen:Lite sliten kanske men sval och sofistikerad jämfört med den bild som ges av henne i boken. Men så är regissören Tom Ford också modeskapare vars känsla för färg, form och bild gör filmen till en extremt visuell upplevelse.

Filmen är värd varje lovord och boken är en berikande läsning. I både film och bok är George en enda man, en singelman men främst en änkeman.

Se filmen - läs boken!

PS

Cilla är en riktigt god och fin vän - inte bara för att hon generöst visar sin uppskattning genom en "award"! Dessutom tar hon fantastiska bilder och skriver välformulerade och ofta roliga inlägg. Jag önskar ofta att vi bodde lite närmare varandra, som då när det begav sig.

Adjö Malina, Bonjour tristesse

Efter Ingeborg Bachmanns Malina kändes det skönt att välja något mer rakt berättat. Valet föll på Bonjour tristesse (1954) av Francoise Sagan, vilket jag är väldigt glad över. Det är ju en snygg, skärpt och spänstig kortroman som snabbt förmedlar en ganska speciell stämning där livsnjutningen går i riktning mot dekadensen. Det är sommarförälskelser och drinkar, sköna stunder på stranden. Men det ljuva livet varar visst inte för evigt, vilket unga Cécile snart erfar. Det ingick ju inte i hennes planer att pappan skulle bli kär på riktigt och att en tredje person skulle bli en del av det fria far-dotter-livet. Det är skickligt skrivet och jag blir väldigt nyfiken på Sagans andra texter.

Nu följer läsning av Christopher Isherwoods En enda man (1964) som delar utgivare med Malina. Även denna är försedd med Liselotte Watkins illustration.

Idag boken, imorgon filmen. 6 sidor lästa 146 kvar - vi får se om det går.

Malina

Den är ingen lätt och ledig läsning, Ingeborg Bachmanns Malina (1971) - den är krävande, frustrerande och stark. Därför känns den också lite svår att skriva om. Romanen har både svävat ovanför mig och ätit sig in i mig. Ni märker hur konstigt jag beskriver den. Jag vill gärna tro att jag klarar "svårare" texter, att reflektera och att sätta in dem i den kontext som behövs. Ändå kan en läsupplevelse vara svår att fånga, att fästa på papper och göra begriplig - kanske för att jag själv inte vet på vilken nivå jag begripit texten. Ett försök ändå:

Berättarjaget är kvinnan som lever i spänningsfältet mellan älskaren Ivan och kombon Malina. I drömsekvenser lyfts en tredje man in - en tyrannisk far som utsatt jaget för de hemskaste av övergrepp. Att just dessa handlingar skildras genom drömmens glidande språk gör dem mer påtagliga tror jag än om det var faktiska minnesbilder. Minnena är både för diffusa och för svåra för jaget att berätta om, kanske är de till och med förträngda.

Jag har tyvärr, min tid är

Det är klart att, om du har sådan tidspress

Det är bara idag jag har så dåligt med tid

Självklart, om du inte har tid nu

Om jag har mer tid då

Med tiden kommer vi ju, det är bara nu

Då skulle vi ju kunna, om du har tid någon gång

Just nu är tiden, om det går en annan gång

Du måste ju med tiden bli lite mindre

Om jag bara, i tid

Men du milde tid, du får inte komma för sent

Jag har aldrig haft så lite tid, det är tyvärr

Om du då får mer tid igen, kanske

Sen kommer jag att ha mer tid!

Ovanstående är ett telefonsamtal med älskaren Ivan, som skulle kunna vara en dikt av Kristina Lugn. Bachmann i svensk språkdräkt är en njutning att ta del av. Tid och rum är förvirrande saker för jaget, hon lever i ett yttre och inre kaos där Malina står för den upprätthållande ordningen och som också är den som bär jaget. Det är ett kaos där ingenting blir slutfört, där breven aldrig skickas. Jaget är plågat av ångest, av panikattacker där staden svindlar och oro försöker få grepp om tiden och om livet, försöker finna en väg mot trygghet och ro.

Samtidigt som berättarrösten är innesluten i sig själv och de fasor hon brottas med är hon påtagligt närvarande i staden: Wien. På en karta kan jag följa henne från hemmet på Ungargasse 6 till andra platser, parker, kaféer. Den fysiska förankringen är viktig för berättaren, genom den kan hon orientera sig, har hon något att hålla fast vid.

Romanen är uppdelad i tre huvuddelar där vissa partier är framställda i pjäser med tydliga replikskiften, en del är brottsstycken av telefonsamtal andra är mer rakt berättade. Det ger en böljande text, där motiv återkommer.

Här finns en dualistisk uppbyggnad kring ordning-kaos, man-kvinna, liv-död, sömn-vakenhet osv. I denna uppdelning blir Malina en sida av jaget - den sida som står för lugnet men också för det mer ytliga icke-grubblande jaget. Jag är alltså inte helt säker på att jag förstår allt jag läser, boken kan tolkas ur så många olika perspektiv vilket översättaren, Linda Östergaard, bl a lyfter fram i efterordet. Det psykoanalytiska perspektivet ligger nära till hands med tanke på drömmarna som vill tolkas. Det ska också vara en roman om döden, en del i ett större skrivprojekt enligt efterordet. Döden som är något välkomnande och samtidigt något att kämpa mot. Döden som slutet och som början på något nytt.

Det tar mig runt 100 sidor innan jag känner att jag är i texten, att jag behärskar den utan att förstå den helt men att jag accepterar att det är så. Acceptans hoppas jag på från er för en bokbeskrivning gränsande till berättarjagets förvirring!

Jag skulle snart kunna lära mig segla här, men jag vill inte.

Jag får tag i en bok till, SLÅ KNOPAR, SPLITSA, TAGLA, det är nog den rätta för mig, "boken kräver inga förkunskaper...behandlas med samma systematiska tydlighet... med enkla och lättfattliga instruktioner om hur man gör prydnadsknopar, från hohenzollerknop till makramé". Jag läser i en lättfattlig bok för nybörjare. Sömntabletten har jag redan tagit. Vad kan det bli av mig, om jag börjar först nu? När kan jag ge mig av, och hur? Jag skulle snart kunna lära mig segla här, men jag vill inte. Jag vill ge mig av, jag tror inte att jag kommer att behöva något mer, att jag någonsin i livet behöver förstå vad termerna trimma, trimma in och vältrimmat betyder.

Ett citat ur pågående läsning, Malina, abrupt taget ur sitt sammanhang. Ett citat som belyser min egen ambivalens inför jättebebisen, makens segelbåt. Just idag är jag allra mest lycklig över att inte vara med på 4-5 timmars turen från vinter- till sommarviste. Över att min käre make hittat en annan sailor som inte räds vatten - för en dag som denna torde det vara mer vatten i än utanför båten.

Om ett land med många ansikten

Igår tänkte jag på den, den utlovade överraskningen. Tänkte att jag minsann har något att se fram emot. Och idag kom den!

Från Karavan en fullmatad indienspecial med artiklar om och ett lexikon över författare i detta komplexa mångspråkiga land. En exklusiv, fyllig gåva som alldeles säkert kommer att utöka läslistan till det oändliga.

Bläddrar i den tillsammans med en kopp chai.

Men jag ska fortsätta med Malina också. Ur den tänkte jag bjuda på ett citat - men till min glädje ser jag att Ingrid både läser boken och citerar just stycket jag fastnat för. Ett lustfyllt stycke i en kanske inte direkt lustfylld bok. Eftersom Ingrid och jag verkar vara inne på samma tankespår har hon förstås redan skrivit om Karavan. Men den tidskriften kan inte nog uppmärksammas!

Trevlig helg, kära läsare!

Husligt

"Vi är det stoff som drömmar vävas av
och våra korta liv är omfamnade av sömn"

En bok som kommer utgöra en del av min sommarläsning är Husbibeln av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Den kommer att bli min guide under sommarens inomlandsresa bland vackra gårdar och djupa dalar.

Boken är tjock som en bibel och texten överraskande poetisk med associationer till synes långt från gårdarnas väggar. Här och där citat av litterära storheter, som det ovan av Shakespeare, och så texter: En med rubriken "Inre och yttre rum" där Virginia Woolf bildar utgångspunkt. (Det påminner mig om att jag har lite mindre än halva Orlando kvar att läsa.)

Med de poetiska texterna och de konstfulla bilderna av exteriörer, interiörer och vackra landskap som tar andan ur en har jag en mycket vacker bok framför mig.

I begynnelsen boken, huset:

"Men i själva verket är varje läsare, när han läser, sin egen läsare. Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok inte skulle ha sett hos sig själv." Marcel Proust.

Långläsning pågår V

Nu har turen kommit till en bok som (med biblioteksögon sett) legat alltför länge i läshögen. Texten bjuder in till en långsam läsning med tid för reflektion och språklig njutning. Jag tror den är ett mästerverk. Och om jag ägnat dess baksida lite större uppmärksamhet hade jag redan tidigare sett att författarillustrationen är gjord av Liselotte Watkins, tyvärr tillstökad av etiketten. Watkins har visst illustrerat även andra delar ur förlaget Salamonskis utgivning. Ett intressant förlag förresten med sin satsning på moderna klassiker, tidigare ej översatta till svenska.

Du då, har du redan läst Malina eller kanske något annat av Ingeborg Bachmann?

Smärtans ministerium - Ministarstvo boli

Smärtans ministerium hade jag nog inte tagit från bibliotekshyllan utan Jenny B och Kulturdelen. Författare är Dubravka Ugresic kanske mer känd för den relativt nya Baba Jaga la ett ägg som ingår i "mytserien".

I romanen möter läsaren f d jugoslaver som lever i exil i Amsterdam (som skildras föga insmickrande..). I centrum står Tanja, kroat och universitetslärare i litteraturhistoria, kring henne samlas ett gäng studenter av olika ursprung. Under lärarens ledning slår de in på den nostalgiska vägen och istället för att studera litteraturen skriven i landet de lämnat samlar de minnen därifrån. Det är ett sätt att hitta något som enar, ett enande som gått förlorat då landet splittrats. Men minnen är inte vägen framåt och när det framkommer att någon av studenterna kritiserat Tanja inför universitetets ledning rämnar tillvaron för henne.

Författaren gräver sig under historiens gång allt djupare in i romanens berättare, Tanja, som görs allt naknare. Bland de som lämnat landet, som blivit flera länder, finns känslor av skuld och skam. De är de som lämnat, kanske utan att verkligen ha tagit sig vidare. De är på ett sätt fast i ett ingenmansland - oavsett var de befinner sig är de på fel plats. Några ord återkommer som beskriver tillvaron

Att återvända till de länder som vi har kommit ifrån innebär att dö, att stanna kvar i de länder som vi har kommit till innebär att förlora.

Ett omöjligt val att göra och en situation svår att sätta sig in i. Men bilden som ges av det tillstånd Tanja befinner sig i, att ha kommit en sekund för sent för att vara en del av det nya landet men heller inte längre hemma i det gamla, skapar hos mig en förståelse för ett utanförskap som många människor delar. Men trots jag-berättaren är det inte EN människas öde som skildras - romanen rymmer något mycket större än så. Här finns en stor smärta som alla inte orkar bära men samtidigt en längtan framåt tydligt gestaltad genom Tanjas grundliga fejande i det tillfälliga boendet. För tillfällig är just vad tillvaron är för flera av personerna i romanen.

Jag tänker inte i nyttoaspekter när jag läser - ändå kommer jag inte ifrån känslan av att jag har nytta av just denna historia, av att få en inblick i detta i att lämna ett land som imploderade. Det är stark läsning som kommer att dröja sig kvar. Det är nationens öde mejslat i individerna.

Besvarad blomsterbön

Efter en dag i solen framför den lilla gula stugan på ön är huden rodnande och ansiktets fräknar så vakna de kan bli. Det är inte längre vår i luften - det är ju sommar! Men än är det tid innan högsommardagarna kommer, när lojheten tar över i det heta.

Älvdrottningen får tala

"Högsommardagarnas schvung:

som en tungkyss,

den heta luften, full av blomdofter...

omöjlig att urskilja (dem från

varandra) eller gröna vulkaner

från andra, det är precis

som ett rus, men med råge -

som en blomsterbön, besvarad."

Förstås ord av Eva-Stina Byggmästar.

Båten - The Boat

Det har gått några dagar sedan jag läste ut Båten av Nam Le. Läsningen av de olika novellerna var ganska mentalt krävande - som att på varandra läsa flera starka, gripande romaner. Noveller är ju på något sätt romaner i koncentrerad form vilket av författaren kräver förmågan att snabbt skapa ett rum för läsaren. Le är fantastisk på det, raskt byggs bilden av de olika personerna i novellerna upp och snabbt sätts läsaren in i problematiken med samma djup som en välskriven och utbredd roman. För det är problematiska förhållanden som skildras - med mycket stor närvaro.

Den första novellen är en metatext som från början sätter in de andra texterna i en kontext, eller snarare i en icke-kontext. För författaren väljer, trots sitt ursprung, att inte skriva de etniska noveller som människorna omkring honom förväntar sig. I Båten presenteras något helt annat - det är en inkännande djupdykning i människans livsvillkor i olika delar av världen. På ett trovärdigt sätt skrivs miljöer och människor i Australien, Teheran, Iowa m fl ställen fram. Och oavsett om det handlar om relationen till föräldrarna, samhället eller något annat blir berättelserna sanna och inträngande - till och med påträngande. Jag tycker mycket om det jag läser både för att det är intressanta ämnen som författaren valt att ta upp och för att det är så bra skrivet. Boken hakar också direkt fast i min tidigare läsning eftersom huvudpersonen i den första novellen studerar på en skrivarkurs i Iowa - på ett universitet i den staden undervisade en av Emilys män under en period (alltså i Richard Yates Easter Parade).

Den fantastiska läsvåren fortsätter lässommaren har börjat.

Watkins & Wilde

Åh, vad snyggt! Tack till min andra kollega (har åtminstone sex andra hyfsat nära kollegor som bloggar, finns säkert fler ändå) för tips! När jag var i London för två år sedan köpte jag en betydligt tristare utgåva av The Picture of Dorian Gray än den nedan med illustration av Liselotte Watkins.
Och så pingvinen.

När vi nu ändå är inne på yta. Kollegan tipsade om Watkins via bloggen Caustic Cover Critic där det verkar finnas lite av varje. Bland annat det här som drar upp munnen i ett trivsamt leende.

Trevlig helg nu!

Ibz Watkins

Igår på en kurs för biblioteksfolk tipsades det lite om böcker, mest om dess utsidor. En bok blev jag tvungen att direkt låna hem (är glad att jag hann före min (serie)nördiga kollega till hyllan).

Det är en bilderbok med uttrycksfulla bilder på kvinnor - de är snygga, vackra, vardagliga, sexiga, aktiva, kontemplerande, glamorösa. De är fångade i olika positioner och situationer och i olika relationer till betraktaren. Men framför allt är de tecknade.

Titeln är Heroine, tecknare är Liselotte Watkins, för mig mest bekant som modetecknare. Om jag inte minns fel såldes tryck av henne på det där hotellet jag bodde på i Stockholm tidigare i år. Heroine är en, ursäkta uttrycket, skitsnygg bok som jag vill bläddra mera i.