Om jag inte jobbade idag skulle jag ta bokbåten till Macondo och fira Världsbokdag. I kappsäcken förstås världens bästa bok (och i det här fallet guide) - Hundra år av ensamhet. I tankarna att det fria ordet inte är en självklarhet men värt allt.

Trevlig läshelg!

Det bara är så

Nej, det han tycker om är något mer ogripbart; i Paris känner monsieur Spitzweg hur han befinner sig i händelsernas centrum. Frågar man honom varför biter han samman och ser nästan irriterad ut, han snörper på munnen och mästrar:
- För att det är här det händer, det bara är så.

Det bara är så. Man kommer inte längre än så. Det är i Paris det händer. Vad då? Tja, det, helt enkelt. Något som får fumliga flanörer att till sin förtjusning tro att de spankulerar i världens mitt.

Jenny tipsar i en kommentar här nedanför om den franske författaren Philippe Delerm. Tre av hans böcker finns utgivna på svenska däribland Det hade regnat hela söndagen. Ur den kommer citatet här ovanför. Än vet jag inte vad jag ska tycka om monsieur Spitzweg men jag ser fram emot att försöka (ty lunchrummet är bullrigt) ha Delerms lilla bok som lunchläsning. Tack för tips!

Partir

Jag läste någonstans en intervju med Kristin Scott Thomas. Hon berättade att hon för tillfället föredrar att göra film i Frankrike eftersom hon där får mer intressanta roller än i England. Efter att nu ha sett skådespelaren i ett par franska filmer är det lätt att förstå hennes val.

I den nya, En sydfransk affär, gör hon en mycket komplex karaktär som förälskar sig i en av de byggnadsarbetare som arbetar med renoveringen av hennes familjs hus. Det är en roll som kräver förmågan att gestalta ett brett register av känslor vilket gör Scott Thomas helt rätt. På ett par sekunder skiftar hennes ansikte från den vildaste glädje till största förtvivlan. Uttrycksfullt och med små medel mejslar hon fram kvinnan som vill välja den egna lyckan och oväntade kärleken framför tryggheten - den ekonomiska och sociala. Uppbrottet från familjen leder till uppslitande scener med maken som inte öppnar för försoning.

Det här är ännu en i raden av starka franska filmer - en film mer i min smak än den första jag såg på SF:s filmfest - som vågar både allvar och glädje och som låter skådespelarna agera naturligt, självklart. Ännu en rekommendation, alltså.

En sak jag funderar på är att jag tycker om dessa filmer så mycket men däremot förhåller mig sval till omtalade böcker som Den röda soffan och Igelkottens elegans. Finns franska (till svenska översatta) författare som skriver mer i samma stil som filmerna?

Mr Nobody

När SF bjuder på filmfest vill jag förstås vara med och på äkta festivalmanér och för det oväntade mötet väljs filmer efter knapphändig information. Gävle är en av de städer som får se några nya väl valda filmer lite före alla andra. Igår såg jag tillsammans med maken Mr Nobody.

Filmen har en filosofisk ansats - det handlar om valen vi gör i livet och om tiden som inte kan tas tillbaka och investeras på nytt. Filmen är kärleksfullt gjord och har en rejäl dos berättar- och bildglädje. Dessutom är det en film inom Science Fiction-genren. Kanske låter det märkligt?

För det är märkligt. Fram och tillbaka slungas jag i Mr Nobodys eller Nemos* över 100-åriga liv. Som den sista dödliga människan försöker han år 2092 minnas sin tid på jorden. Men det är inte lätt - kanske minns han fel, kanske levde han flera parallella liv. För liksom i filmer som Sliding Doors får tittaren ta del av huvudpersonens olika val i livet och de konsekvenser dessa får. Nemo tvingas välja mellan att resa iväg med sin mamma eller stanna med sin pappa när dessa separerar. Eller väljer han? Här är det inte någon enkel parallellhandling utan en ständig rörelse fram och tillbaka i tid och rum - inom respektive val. De olika val Nemo gör påverkar förstås hur hans liv kommer att gestalta sig, vilka kvinnor han lever med, vilka barn han får, hur hans personlighet utvecklas. Ibland korsar de egna vägarna varandra vilket gör personen förvirrad, som befinner han sig i en dröm. Föreställningen om livet som en dröm är ett av filmens tankespår. Det är rörigt men ändå ganska lätt att hänga med. Däremot är det inte en film enkel att förstå och jag tror den i första hand vill få åskådaren att reflektera och tänka efter.

Under filmens första timme sitter jag helt förstummad, förundrad över det fantastiska jag ser, över de vackra bilderna och de duktiga skådespelarna. Men mot slutet upplever jag en viss mättnadskänsla. Det blir några rörelser i tiden för mycket och lite onödigt utdraget vilket gör att filmen tappar en del av sin ursprungliga magi. Jag hoppas att filmskaparen, Jaco van Dormael, plockar upp några av de idéer som används i filmens sekvenser. För det är en film fylld av olika uppslag som vart och ett för sig skulle kunna bli något mycket större och längre. Ändå rekommenderar jag den - det är en filmresa som jag har svårt att hitta verkliga motsvarigheter till.

Ikväll fortsätter filmfesten - för min del med En sydfransk affär där Kristin Scott Thomas spelar huvudrollen och kanske, om orken håller i sig, avslutas dagen med Kärlek på italienska.

*Om du är i min ålder eller lite yngre kanske du såg en serie på 90-talet som hette Mitt så kallade liv med en ung Clarie Danes i huvudrollen. Den unge man som spelade hennes stora kärlek, Jared Leto, har en minst sagt bärande roll som Mr Nobody.

"men idag är mina tanter nästan alltför vackra"

Inför ett Bokkafé på mitt bibliotek (Stadsbiblioteket i Gävle 22/4 kl. 14, kom om du är i närheten) förbereder jag mina boktips. Eftersom jag är helt beroende av en viss poet så måste jag förstås presentera ett par av hennes samlingar. Därför sitter jag nu återigen och myser med Men hur små poeter finns det egentligen.

"men idag är mina tanter nästan alltför vackra
en dag som den här bär de paraplyer och nätta
broscher vilka nästan liknar sjöstjärnor poem
eller havstulpaner de sätter sig tillrätta med
utflyktskorgarna de dricker sitt silverte - ja,
men se HUR de lättar...svävar omkring på
stranden och sedan hur de bara så där lyfter
upp den här världen som man lyfter upp en
liten igelkott i knät!"

Om jag inte var människa önskar jag att jag vore en dikt av Eva-Stina Byggmästar.

Små figurer

Den här dagen börjar lite tidigare än vanligt och när jag dessutom är i väl god tid till bilen som ska skjutsa mig vidare ut i länet tar jag en morgonsolig promenad. När jag går på Kyrkogatan, förbi där Konstcentrum huserade förut i vackra men kanske inte funktionella lokaler, kommer jag att tänka på en utställning jag såg. Inte på Konstcentrum utan på eller vid just den här gatan. Det kan ha varit 15 år sedan, kanske mer eller mindre. Figurer var placerade lite här och var längs med gatan, på linor spända mellan husen hängde de och på balkongen på en husgavel satt en liten figur och dinglade med benen. Det var lekfullt och finurligt. När jag går där idag minns jag hur glad jag blev när jag såg de små till synes enkla statyerna. Det enkla kan ibland vara det allra mest överraskande. Undrar var figurerna befinner sig idag?

Långläsning pågår IV

Det kommer nog att ta en stund att läsa denna tjockis, men om färden är fin så spelar det förstås ingen som helst roll. Mycket bra har jag tyckt om Curtis Sittenfelds tidigare romaner och den här senaste har jag hört mycket gott om. Sittenfeld verkar också vara en författare som både min kära väninna Dora och jag gillar. Att vi tycker om samma böcker eller tycker lika om det vi läser tillhör annars inte det vanliga. Så denna bok läser jag med en känsla av hopp - äntligen möts våra boknördssjälar.

Om detta vore en helt annan sorts blogg hade jag visat hur fint min randiga tröja matchar ränderna på bokens omslag, kanske burna av presidentens hustru.

Snabbt tips, tack!

Sökes: Intelligent deckare med bra flytande språk

Finnes: Alldeles för många böcker att välja bland i bibliotekets hyllor


Tips emottages tacksamt!

Tusen skäl att leva

En del texter kommer till en på lite oväntade vägar. Idag återser jag en fin poet via senaste numret av Svensk natur, Naturskyddsföreningens tidskrift (som rekommenderas vid sidan av det litterära. Visste ni förresten att alla bladlöss är honor? Att de föder levande ungar? Vilket supermatriarkat...).

Poeten heter Dom Helder Camara och den enda samling jag känner av honom och kanske den enda som finns är Tusen skäl att leva. Eftersom författaren också var katolsk biskop finns i hans poesi naturliga uttryck för en djup kristen tro. Uttryck som kan tilltala (och tala till) vem som helst genom den filosofiska och meditativa tonen.

Texten som citeras i Svensk natur är

"Bara en

vattenpuss

ville jag vara

och spegla

himlen"

Gammalt möter nytt

"Is he married or single?"

"Oh! Single, my dear, to be sure! A single man of large fortune; four or five thousand a year. What a fine thing for our girls!"

När jag övar läsplatta gör jag det helst med en text jag gillar. Ett kärt återseende här strax innan Mr Bingley träder in i handlingen.

I morgon under striden, tänk på mig

Ingen tror väl att han någonsin ska komma att hålla en död kvinna i famnen och aldrig mer få se hennes ansikte, men ändå minnas hennes namn. Ingen tror väl att någon ska dö vid alldeles fel tidpunkt, trots att det är något som händer hela tiden, och inte heller tror vi att någon oförutsett ska dö i vårt sällskap.

Men just detta händer Victor, berättaren i I morgon under striden, tänk på mig (1994) skriven av den spanske författaren Javier Marías även författare till Alla själar. Bokens jag är bjuden till Marta på middag en kväll när hennes man är i London. Victor vill gärna att något mer ska hända, och efter att Marta lagt sin lille son för natten är hans önskningar på väg att uppfyllas. Men så blir Marta hastigt dålig och dör i Victors armar. Vad ska han göra nu? Hur reagerar man i en sådan situation?

Victor handlar i sina ögon rationellt, i läsarens kanske snarare irrationellt. Han bäddar ned Marta mellan lakanen, ställer fram mat till pojken ifall han vaknar hungrig, avlägsnar spåren efter sig själv och flyr fältet. Dock inte utan skuldkänslor eller oro. Tankarna på händelsen vill heller inte släppa - på ett något krångligt sätt närmar sig Victor Martas familj. Vid sidan av den direkta handlingen återges sekvenser ur Victors tidigare liv. Bilden av honom men också av de andra som agerar i boken blir svajig. Vilka är dessa människor egentligen?

Jag gillar Marías sätt att berätta med sidohistorier som berikar romanen. Författaren ställer frågor om namn och identitet och om skapandet eller mer exakt skrivandet. Ibland blir de lite för många, den modeste kvinnotjusarens blickar på kvinnors vackra vader. Men Marías kommer undan med det genom sin engagerande historia som skulle kunnat vara en kriminalberättelse men som är något annat. Berättarglädjen är farligt smittsam.

Vänta, blinka

En bok som var väl värd att vänta på i bibliotekskön och ett fint resesällskap var Vänta, blinka av Gunnhild Öyehaug. Denna norska roman som charmar sin läsare, i alla fall mig. På ett alldeles eget sätt berättar författaren några olika människors historia. Det är befriande att läsa något som inte räds det lite absurda eller osannolika utan att för den skull tappa allvaret eller djupet. Det är tanden som färdas från gatubrunnen via fiskens buk till den älskandes ficka. Det är osäkra litteraturstudenten som möter författaren vars ansikte hon nyss smekt på omslaget till hans senaste bok. Det är en smart komponerad roman som håller flera olika trådar levande.

Namn faller tätt i boken - som både tillhör den klassiska och populära kulturen. Det skapar naturligtvis en trivsam igenkänning. Det är lätt att tänka på andra just norska författare som skriver med en befriande lätthet, t ex Henrik H Langeland vars Manuskriptet väckte en känsla hos mig av att vara på äventyr.

Författaren berättar om människor mitt i livet men ändå lite på sidan av. Jag får en känsla av att hon släppt på bromsarna och bestämt att hennes historia ska färdas fritt. Det är inte ogenomtänkt, det är inte flummigt (jo, lite) - utan rart på ett sällsynt vis.

Bokhora delar med sig av en trevlig intervju med författaren.

Miramar

Innan resan till Amsterdam läste jag ut Naguib Mahfouz roman Miramar. Johannes gav rådet att läsa den i ett tidigare inlägg därför och för att jag haft Mahfouz i åtanke som en författare jag gärna vill läsa gjorde jag det.

Miramar är skriven som något slags replik på Lawrence Durrells Alexandriakvartetten som jag läste i februari. Men där Durrell bygger sin berättelse på omkring 800 täta sidor håller sig Mahfouz till det lite mindre formatet - ca 150. Detta är skönt för jag hade inte orkat med ännu ett mastodontverk. Även i Miramar är handlingen förlagd till Alexandria men här är det egyptierna själva som kommer till tals. Det är också i viss likhet med Alexandriakvartetten en historia som berättas ur flera olika synvinklar. Miramar är namnet på ett pensionat där dess ägarinna härskar, hon anställer en ung kvinna från landsbygden på flykt undan ett påtvingat äktenskap. I huset finns flera män vilkas röster berättar i romanen. De representerar olika perspektiv - olika sätt att se på landet, på utveckling och framtid. En person insatt i Egyptens olika politiska skeenden får säkerligen ut mer av romanen än jag. Därmed inte sagt att det är en varken svårbegriplig eller ointressant historia.

Den unga kvinnan utgör föremålet för männens olika intressen - hon ses som en dotter, som åtråvärd eller som äktenskapskandidat. I männens förhållningssätt till henne speglas hur de också ser på Egypten. Saker framträder ur olika synvinklar och bilden av det som sker skiftar under berättelsens gång. Om jag finge önska något så är det kvinnans egen röst, eller kanske landets röst. Även om jag märker att jag lagt boken något bakom mig är det en författare att vilja läsa mera av.

Var om inte i Amsterdam kan man köpa tulpaner på burk?

I fyra dagar har jag tillsammans med kärleken tittat på konst - för förutom blommorna, vissa rökverk och kanaler är ju staden välfylld med stora skapelser. Fina museer med ovanligt trevliga restauranger med gott vin har vi besökt. Och med tanke på museernas stora omfång var det skönt att Rijksmuseet bara hade en flygelbyggnad öppen med ett begränsat urval samt att det moderna museet var helt stängt. Det är en speciell känsla att se vissa verk på riktigt - som Vermeers vackra målningar eller van Gogh, Matisse, Gaugain - bara några av de stora mästarna vi stiftade lite närmare bekantskap med under resan. Jo, där var en viss mansdominans.

Min plan var att avnjuta våren men det blev bara en dag utan regn och kall blåst. Mina enda bilder av staden togs då. (notera husbåten med "trädgård" på taket)
Sedan höll jag värmen men händerna långt in i jackans ärmar. Och så längtade jag lite grann hem till min cykel som vilat några månader, för oj - vad de cyklade! Svisch svisch - snabbt och snyggt. I kappor och kjolar och i fina mössor.

Friskt och gott te ha jag druckit; varmt vatten med några färska myntakvistar i. Hur lätt som helst och ett uppslag till vårens såning. Pannkakor blev det också men ännu mer av friterad potatis och så slank visst några goda bakverk ned.

Läsvägen var jag under resan en sväng till Norge och en till Madrid vilket också var trevligt.