söndag 1 mars 2009

Avslut: Göra gott

Den här helgen var extra lång med en ledig fredag och det är jag glad för eftersom det gav mig möjlighet att på maratonvis läsa Trude Marsteins roman Göra gott. Att läsa den på ett så här sammanhängande sätt tror jag underlättar läsningen eftersom Göra gott är en roman med en stor mängd berättarröster, över 100 stycken, annars kanske svåra att komma ihåg.

Historien utspelar sig under en sommarhelg, varmare än på mycket länge. I centrum står till en början den lilla norska stadens "drottning", Karoline, och hennes 50-års fest. Men ganska snabbt inser jag att här kommer berättelsen inte att stanna. Under handlingens gång får jag en inblick i ett stort antal människors liv och tankar. På ett som jag tycker oerhört skickligt sätt behärskar Marstein sin berättelse och jag imponeras av hur och att hon lyckas hålla i hop det här stora romanverket. Det är så många människor som korsas under de här dagarna, så många möten som sker. Vi är aldrig många steg ifrån varandra.

Marstein berättar om män och kvinnor, yngre och äldre - eller snarare låter dem berätta. Inblickar ges, en del återkommer författaren till. Allt känns lika säkert, lika trovärdigt. Det är en melankolisk roman för människorna vi möter är inga lyckliga människor, de kämpar med sina liv - med brustna kärlekar, åldrande föräldrar, sjuka barn, osäkerhet och otillräcklighet. Marstein skrapar på ytan, kommer åt det mörka och låter läsaren upptäcka människan bakom masken. Det blir väldigt effektfullt när berättarperspektiven växlar och vi ser människor från olika håll. Växlingen sker genom ögonkontakt, via sms, telefonsamtal, via ljud - på något sätt lämnas den osynliga stafettpinnen över till nästa berättare. Jag tänker på en roman jag ännu inte läst men som jag haft hemma från biblioteket flera gånger, Georges Perecs Livet - en bruksanvisning som jag tror är uppbyggd enligt liknande princip. Berättandet sker alltid genom någons jag, ett jag som obeserverar eller blickar inåt. Som är i dialog med någon annan eller i inre monolog med sig själv. Historien växer i takt med att personerna framträder tydligare för Marstein släpper inte sina figurer utan låter dem återkomma. En del mer än andra.

Jag läste med stor beundran och förtjusning som i ett rus med andan i halsen. Det var svårt att lägga romanen åt sidan.
Mycket svårt.

10 kommentarer:

  1. Jag har varit sugen på att läsa "Göra gott" ett tag nu, men lyckades tyvärr missa att hämta ut min reservation från biblioteket (bortrest). Fick börja om i kön, men förr eller senare så!

    SvaraRadera
  2. Jeg har den i bokhylla, men har aldri begynt. Jeg tror egentlig at jeg kommer til å like den.

    SvaraRadera
  3. Hoppas ni läser! Och gillar, förstås!

    SvaraRadera
  4. Åh, det var en så bra bok! Så här ett år efteråt längtar jag fortfarande efter att läsa någon liknande bok. Mitt i en annan bok kan jag önska/förvänta mig att historian skall gå över till nästa person inom synhåll. Faktiskt var det nästan det som hände i boken jag nyss läste ut, Junot Díaz' Drown. Men få böcker har nått upp till Göra gott. Det är inte bara berättargreppet utan kvaliteten i historierna som gör det: så mycket insikt i en persons liv på bara några rader! Underbart.

    SvaraRadera
  5. Jenny, vad roligt att den är med dig, fortfarande! Bra att du lägger till det där om berättelserna, för det missade jag i min text ovan - för de är precis som du skriver om dem. Har du läst något mer av Marstein? Mitt romanår har börjat oväntat bra, med flera oerhört fina historier...

    SvaraRadera
  6. Något som fascinerar mig, Lena Kjersén Edman, i de 118 jagberättelserna (någon älskar, någon bedrar, någon skvallrar på någon, någon retar sig på någon, någon rymmer, någon är på kalas, någon längtar) är hur MÅNGA det är som ljuger. "Det är synd om människorna." Ja.
    Fascinerande är också baklänges-kronologin.
    Allt händer under två sommardagar: 8 juli och 7 juli - i den ordningen. (Sade inte filosofen Kirkegaard något om att livet bara kan levas framlänges, men bara förstås baklänges?)
    Vilken imponerande mosaik Trude Marstein har skapat! Och så elegant: Karoline lägger den sista mosaikbiten.

    SvaraRadera
  7. Det är lustigt, men jag fick först den här boken rekommenderad av någon vars smak jag inte ofta synkar med, så jag var osäker på om den skulle falla mig i smak. Men efter att ha läst Jenny B:s och nu din beskrivning får jag klart för mig att den här boken verkligen måste läsas. Så tack för det!

    SvaraRadera
  8. Lena: Jag gillar också romanens upplägg, blev lycklig när jag insåg att författaren börjat med slutet. Att jag skulle få fler ledtrådar. Ja, många ljuger, lever kanske i något slags livslögn. Det är sorgliga människor. Läser nu till frukost i SvD bl a om Susan Sontag som under sitt liv läst och levt Kirkegaard - just så som du "citerar" honom. Framåt, bakåt i efterhand. Din kommentar får mig också att tänka på en svårighet med det här bloggeriet: vissa läser inlägg som boktips, så även jag ibland, ibland läses de om böcker jag läst själv. Ibland när jag skriver tänker jag på de som har böckerna olästa, på att inte lämna ut för mycket, i det här fallet t ex den omvända kronologin. Men att utelämna gör diskussionen svår med sådana som t ex dig och Jenny B som också läst böckerna. Kluvenheten i det där - skriva för sin egen skull men samtidigt för andras ögon. Och så som sagt på annat håll det där att inte veta om de jag vill föra samtal med kommer tillbaka. Bra roman var det i alla fall Göra gott.

    Jag hoppas du, Spectatia, läser den. Kanske är det faktist en bok även du skulle gilla?!

    SvaraRadera
  9. Jag har nyligen lärt mig ordet "spoilers".
    Men jag är för dum för att riktigt förstå innebörden (utom när det gäller de deckare som bygger på överrasknings och gåt-effekter).
    Om någon berättar för mig innan jag har läst en roman vilka personerna i den är är eller hur boken berättas (formen) - så tycker jag nämligen att det förhöjer min läsupplevelse.
    Jag hör också till dem som uppskattar "trailers" - för det är väl ungfär samma sak fast det då hanldar om film istället för bok.
    Men jag läser nog "konstigt", inser jag nu, för jag hatar överraskningar och läser alltid det sista kapitlet i varje roman på ett tidigt stadium.
    Men.....
    Varför kan man inte ta till sig en skriven text (roman) så som man tar till sig upplevelsen av en tavla, ett konstverk? VAarje konstbetraktare koncentrerar sig på olika saker, det finns ingen "början" .. .
    LKE

    SvaraRadera
  10. Det ligger något i det sista du skriver... Och lite är det väl på egen risk man läser recensioner och texter om texter, film etc.
    Men hur du läser!? Låter helkonstigt för mig som alltid kollar in sidnr på sista sidan men aldrig själva texten... Jag har alltid tänkt jag förstör läsupplevelsen om jag avslöjar slutet för tidigt. Men inte? Ska inte praktisera din läsart dock.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!