[Vän i förödelsens stund]

Erik Johan Stagnelius (1793-1823). Jag kommer inte förbi honom på denna poesins dag, hans ord måste fram.

Vän i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes,

När i ett afgrundsdjup minne och aning förgå,

Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,

Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;

När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,

Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,

Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den vänliga ängel,

Som åt ditt intre ger ordning och skönhet igen,

Bygger på nytt din störtande verld, uppreser det fallna

Altaret, tändande der flamman med presterlig hand? -
Endast det mägtiga Väsen, som först ur den eviga natten

Kysste Seraphen till lif, solarna väckte till dans.

Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: "Blifven!" -
Derföre gläds, o vän! och sjung i bedröfelsens mörker:

Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.