Årets nyårsläsning framkallar reflektioner om hur en del texter tycks tala till varandra och på ett eller annat vis vara varandras skuggor. Ibland förstås i form av en författare som medvetet strävar efter intertextualitet. Men i det här fallet i form av att läsaren, det vill säga Hermia, associerar samman texter. Det tänker jag efter att ha avslutat Joyce Carol Oates
Svart flicka/Vit flicka. En roman som beskriver händelser vid ett college i USA under en kort period i mitten av 70-talet. Här möts den svarta flickan Minette och den vita flickan Genna. Genna är också bokens berättarröst.
Redan i inledningen får vi veta att Minette kommer att dö - en död som Genna hade kunnat förhindra. Genna försöker desperat vinna Minettes hjärta men Minette är stolt och avogt inställd till de flesta, hon är svår att komma nära, och inte intresserad av att bli vän med Genna. Minette blir utsatt för olika typer av angrepp som verkar ha en rasistisk grund och utreds på skolan, samtidigt börjar hon te sig alltmer besynnerligt.
En skuggberättelse framträder för berättarjaget genom att hon kommer på sig själv med att skriva även sin fars historia och därmed om en sammanfallande antirörelse på den amerikanska vänsterkanten. Även sin fars hjärta vill Genna vinna men han tecknas som en till större delen frånvarande gestalt som inte uppfyller löften om att komma och hälsa på Genna, vad han egentligen sysslar med ska Genna helst vara helt ovetande om. Han kallas också "Mad Max", inte utan anledning. Faderns aktioner kommer så småningom att vändas mot honom och Genna medverkar till att han hamnar i fängelse.
Vilken annan bok associerar jag då denna historia till? Jo, till den nyligen lästa
Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl. I stil står de långt ifrån varandra, där Pessl är översvämmande är Oates återhållsam och undanhållande. Men där finns liknande tematik:
Det är i båda berättelserna en mer eller mindre ung kvinna som, i jag-form, ser tillbaka på en i tid begränsad händelse som utspelats i amerikansk studiemiljö. I båda historierna presenteras ett dödsfall för läsaren medan vad som egentligen hänt nystas upp under berättelsens gång. Avsikten för berättarrösterna är att berätta och kanske för sig själv förstå vad som hänt. Författarna skildrar båda sammanhang som är större än vad läsaren och berättarrösten först anar.
I böckerna finns en dominerande far – dominerande genom sin närvaro och sina idéer hos Pessl och hos Oates dominerande i första hand genom sin frånvaro och den nonchalans som visas mot dottern. Och i slutändan stjäl fäderna scenen – det är egentligen kring dem det mesta utspelat sig, det är genom kvinnornas förhållande till dem som handlingen drivits framåt. Gennas avslöjande av sin faders affärer och aktioner leder till fängelsestraff och till en större bundenhet vid honom för Genna som besöker honom i fängelse på utsatta tider med jämna mellanrum. Som sin fars dotter tar hon på sig ansvaret att vara den som från familjen upprätthåller kontakten med honom. Blues far flyr fältet, i Pessl roman, men vad fadern som även här är av mer tvivelaktig karaktär utgör grunden utifrån vilken hon agerar och fungerar. Hos kvinnorna finns en strävan efter att både komma närmare fäderna – att säga det rätta, vara deras älskade flicka - och att frigöra sig från dem.
Så rör sig dessa texter runt varandra i en tematisk dans, åtminstone i det hermiska huvudet.
Första gången jag började skriva om böcker var för sisådär 20 år sedan. I en dagbok med romantisk bild på omslaget. Efter att ha ålat mig fram i det allt för lilla vindsförrådet har jag den åter i min hand. Det blir en nostalgisk tripp genom min alldeles personliga bokhistoria. Skuggan över stenbänken lästes mellan den 1 och 3 december 1988. Omdömet då var att den var "Jättebra. Onaturlig, spännande. Jag har läst den förut men den var lika bra nu." Nu nästan två decennier senare är jag alltså inne på min andra omläsning och omdömet är detsamma nu även om jag skulle byta ut ordet "onaturlig" mot tja "mystisk".
