Mamah - Signe - Ellen

Bredvid mig i soffan ligger två tidningar som jag verkligen vill läsa, i datorn stör Facebook som jag precis gått med i, i mitt huvud, trött efter dagens arbetspass, snurrar tankar om Signe, Mamah och Ellen. Kvinnorna som blev mina vänner.

Ellen mötte de båda andra, men de förenas av så mycket annat. De bryter ny mark för kvinnan och ser den lilla människan, hon som inte är lika välbeställd. Alla tre sätter också, med varierande resultat, sin egen lycka främst. De har något slags tilltro till att vara värd det bästa, vara värd kärleken även om det betyder ett liv åtskild från sina barn så som händer för Mamah. Under någon tid lever de i en relation till gifta män. Ellen dock utan att verkligen få sin man.

Under en ganska lång period läste jag så gott som bara kvinnliga författare - mest svenska och andra nordiska. En förskjutning har skett på senare år och läsningen har vidgats, breddats, på gott och ont. Att läsa dessa böcker kändes som att komma hem och kliva in i en varm famn. Jag tänker på dessa kvinnor. Skulle vilja ha de tre böckerna framför mig på bordet för att klappa lite på dem.

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

Ellen Key har varit närvarande i ett par av de böcker jag läst under sommaren - nu är det om henne själv jag läser. Och det är som läste jag hennes egna ord - så nära, så sant upplever jag det Anneli Jordahl skriver. Ellen Key, samhällsmodern, som brevledes har ett kärleksförhållande med en gift man. Den förbannade Urban von Feilitzen, finlemmad litteraturkritiker med ibland äckligt hånfull stämma som tjatar om sig och sitt. Så jag lider med Ellen Key som bara väntar, bidar sin tid, men som aldrig får det hon behöver och vill ha. Kärlek. Närhet. Ömhet. Ellen Key som blir känd i världen och en person man lyssnar till men som ändå förblir ensam.

I berättelsen blandas brev som växlas mellan de älskande - träffas gör de bara ett fåtal gånger - med Ellen Keys reflektioner. Hon skrivs fram som en kvinna som oroar sig för hur hon tar sig ut, om hon är fin nog men också som den betydande intellektuella hon var.

Syntes det att hon var på väg till ett rendezvous? Gick hon mer rakryggad? Sög in magen? Svängde hon lite extra med stussen, kanske? Hade hon krusat för många lockar i pannan? Satt lösflätan på plats? Tänkte: Ha! hon av alla, så långt från en grannlåtskvinna man kunde komma.

Som läsare kommer jag så nära att hennes tankar nästlar sig in i mina. Hennes öde är mitt. Undantagsmänniskan hade lika väl kunnat vara jag. Det är lätt att glömma författaren bakom verket, Anneli Jordahl, vilket bidrar till att den här romanen är så bra.

Men vilken romanförfattare hon är - Jordahl! Vilken schvung i språket! Romanhösten kunde, för mig, inte ha fått en bättre början.

Minitomat har blivit stortomat

Detta inlägg är en uppföljning, långt från temat litteratur. I maj fanns här ett annat obokligt inlägg om mitt återvunna miniväxthus. Så här har det gått - en tomatplanta

Biblioteksrelaterat - kurslyx

Hermia har tillbringat ett par dagar på Alfta Gästgiveri, Hälsingland, tillsammans med biblioteksfolk i Gävleborgs län. Vi har ett nätverk tillsammans på temat skönlitteratur. För oss är det självklart att biblioteket ska arbeta med skönlitteratur - levandegöra, förmedla och inspirera. För alla är det inte så.

På programmet bl a:

• Alltid lika välformulerade och genomtänkta Ann Östman, konsulent på Länsbibliotek Gävleborg, berättade om hur skönlitteratur kan förändras, utvecklas och hitta nya vägar. En författare med en kreativ hemsida där läsaren bemöts på ett nytt sätt är Jeanette Winterson. Alla är inte tekniknördar men nu fick vi, genom Ann, en inblick i diverse läsapparater. Mobilromanen är stor i Japan, om den kan man lära sig här

• Bernt-Olov Andersson är en av flera författare från Gästrikland som nyss utkommit med en ny roman - Balladen om Big O. Han har även tidigare skrivit om liv i Sandviken genom bl a Älskade slaktare, I syrenernas tid och Som en lilja som jag läste och uppskattade för flera år sedan. Andersson delade med sig av sina tankar kring varför han skriver. (De andra gästrikeförfattarna jag i första hand tänker på är poeten Carolina Thorell som fått finfina recensioner för Matriser för ett landskap och Anna Jörgensdotter vars Bergets döttrar gavs ut igår även den med ett fint mottagande.)
• Fausta Marianovic, författaren till Sista kulan sparar jag åt grannen, avlöste. Vi förflyttas från ett underfundigt Sandviken till krigets Balkan. Vi får ta del av en berättelse om hur kriget bryter in i familjen, där författaren inte kan välja sida. Vi får höra om en resa i språket - om hur svenskan gjorde det möjligt att berätta. Boken blir ett läsmåste.
• På kvällen flyttar vi från konferensrummet Olof till ett mysrum i Gästgivarhuset. Nu är det dags för poeten, poetry slam-vinnaren m m Solja Krapu. Jag har hört henne en gång tidigare under författardagarna i Mariehamn och det är härligt att få göra det igen för tusan vad bra hon är. Det finns en sådan träffsäker humor i hennes dikter och de framförs så väldigt bra! Smarta var de som hade kontanter med, köpte Det började så oskyldigt med diskbänken.
• Maria Ehrenberg är kultur- och fritidschef i Östra Göinge där hon omstartat huvudbiblioteket. Hon berättar om arbete med skönlitteratur - om varför det är viktigt. Ja, ja tänker jag så HÄR ska det vara! Och jag gillar visionären som står med ena foten fast i biblioteksmyllan. Om du, biblioteksmänniska, får ett tillfälle att höra henne - grip det!

Här bilder tagna av Maria Westerman.

Mätt och belåten åker jag hem. Tankad i den vackra miljön med nya intryck och idéer. Kan bokmässan toppa detta?

Livets fest - Dzīves svinēšana

Vad eller hur är en människa? I den lettiska författaren Nora Ikstenas roman Livets fest (2008) gestaltas en människas liv genom några andra människors speglingar, berättelser. Eleonora har dött och hennes dotter Helena ordnar mer av plikt än av kärlek hennes begravning. Enligt moderns önskan och genom prästens försorg finns sju personer från det förflutna, okända för Helena, närvarande.

Redan genom deras namn anger författaren tonen för romanen, där är

Jonatan Sjöman

Bita-Bita

Sofia Tår

Cyril Aska

Konrad Kejsare

Emma Virgo

Uga Todhauzen

Var och en ger sin bild av Eleonora, från olika delar av hennes liv. De ger Eleonora livets fest men berättar om både gyllene kärleksstunder och plågor av svält, om lilla Lettlands lidande. Men i lidandet finns ljuset, finns språket

När Sofia låste upp sitt språk uppdagades så sällsamma och vackra ting att Eleonora för en stund glömde svälten, kylan, hopplösheten, slitet och tankarna på döden som de var lika vana vid som vid den sena soluppgången och den tidiga solnedgången.

Nora Ikstena är en helt ny bekantskap för mig. Jag kan förresten inte ens komma på att jag läst något skrivet av en lettisk författare vilket känns pinsamt med tanke på att det är ett så nära grannland. Romanen är poetisk och gåtfull rent av ganska underlig. Troligen är jag otränad på att läsa den här typen av texter, men det jag läser gör gott.

Ordet är viktigt i berättelsen, det är genom orden som Eleonora kommer till. Genom att minnen får nytt liv. Det blir en stark stund när hennes liv återberättas i spegelskärvor. Bit läggs till bit samtidigt som både Eleonoras och de andra gäckar läsaren, förblir otydligfa. Berättandet och orden alltså

Orden har väldig styrka. De kan hålla dig fången och skänka dig oanad frihet. De kan plåga dig likt tortyrredskap och ge dig efterlängtad vederkvickelse. För dem kan du brinna på bål och erhålla evig ynnest. Med dem kan du förbanna och bönfalla. Säga rena lögner och dagens sanning.

Men det är en text som bjuder in till många tolkningar, där varje delberättelse kan betraktas ur olika synvinklar. Det gör romanen både svårtydd och vidöppen.

Att romanen från början finner sin väg till mig beror på en kombination av romanens omslag och författarens nationalitet.

Den utstötte - The Outcast

Jag har åkt forsränning genom Sadie Jones debutroman Den utstötte. Den här historien om Lewis som blir ensamt vittne till hur hans mor drunknar är romanens huvudperson. Det går snett för Lewis som drar sig in i sitt barn. Han blir våldsam, skadar andra och sig själv men det är romanens vuxna som är de verkliga skurkarna. De som vänder pojken ryggen och inte tar sitt ansvar istället för att ta honom i famn. Lewis är på samma gång introvert och våldsamt och frustrerat utåtagerande. Samtidigt är det en mjuk och fin person som skildras, en av få i romanen med empatisk förmåga. Sadie Jones lyckas väl gestalta den här trasiga, sårade och sorgsna pojken som växer upp till en ung man.

Historien sträcker sig under några år på 50-talet då mycket händer - och där Lewis fungerar som katalysator. Perspektiven skiftar och även andra människor i den lilla byn någon timme från London skildras. Jag tänker en del på Richard Yates Revolutionary Road när jag läser ty här finns samma förljugenhet, samma känslor av skam. Sadie Jones roman fångar mig med sin starka och trovärdigt berättade historia. Lite überdramatisk ibland kanske - stackars den utstötte.

En sak jag funderar på är citatet på romanens omslag "En gripande kärlekshistoria med en oväntad vändning". Dels tänker jag på att jag inte ser det som en berättelse om kärlek i första hand och dels tänker jag - vilken vändning? Det finns flera vändningar i romanen som alla spelar in i det som sker. Flera dramatiska ögonblick, men just vilken är det som avses här?

En bra sträckläsningsbok är det hur som helst, även om jag inte formulerar mig som väl om den.

Kanske tre timmar har gått sedan jag avslutade läsningen och det känns som om jag avverkat ännu en bok sedan dess. Men det har jag inte däremot har jag sett film - Woody Allens Annie Hall. Jag har sett den förut men då liksom nu häpnar jag - oj vad bra den är! Den känns ny och fräsch fastän inspelad 1977. Snygg dialog och snyggt designad. Kläder designade av Ralph Lauren snappar jag upp i eftertexten.

Smarta dialoger - en litterär film!

En mening

Igår lyssnade jag med ett halvt öra på Snittet som sänds i P1. Det handlade om det svenska deckarvidundret som nu säljs i världen. Det pratades bl a med litterära agenter som berättar om vad som säljer och är gångbart även utomlands - det ska vara exotiska, men inte för exotiska texter. De ska ha något lite annorlunda.

En mening som sägs, som beskriver dagens situation för litteratur som säljer, hakar jag upp mig på (det är reportern som säger den, som ett slags summering, så uppfattar mitt halva öra det):

"Att vara originell handlar alltså mycket om att ligga rätt i tiden."

För mig låter det väldigt bakvänt. Det stör min bild av vad originalitet är. Men kanske har jag missuppfattat något.

Lördag - Saturday

Ian McEwan blev något av ett sommartema för mig. Nu har jag avslutat läsningen av Lördag, en roman jag började på när den kom på svenska år 2005 men då inte alls tilltalades av. Nu ger jag den en ny chans i ett McEwan-begär och den fungerar bättre.

Bokens huvudperson ska likt en Mrs Dalloway ägna sin lediga dag åt att göra inköp inför kvällens middag. Men det som skulle kunnat vara en lugn dag får en dramatisk start då Henry, som huvudpersonen heter, blir vittne till ett plan på vådlig färd in mot London. I minnet finns 9/11 och bilderna därifrån. Nu är det inte fråga om ett nytt attentat men den tidiga morgonen skakas ordentligt om. Henry beger sig ut i staden, samtidigt som en stor mängd människor laddar för en stor demonstration mot krig. McEwans skildring befinner sig mitt i händelserna men han ger sin Henry ett alldeles eget drama: Efter att oavsiktligt krockat med en annan bil möter Henry föraren i den andra bilen, en labil och aggressiv man som bryter in i huvudpersonens liv.

McEwan är skicklig på att berätta. Liksom i Kärlekens raseri byggs här en thrillerliknande historia upp. Läsarpulsen höjs och trådarna vävs samman. Liksom i andra av hans texter handlar det mycket om skuld och moral. Vad är det rätta att göra? Henry är neurokirurg och hans yrke har en framträdande plats i romanen och även i dess handling. McEwan håller en klinisk distans med läkarord och facktermer vilket är ganska skönt, det minskar risken för hypokondri under läsningens gång.

Av de böcker jag nu läst, Försoning (som jag minns lite av och inte var särdeles förtjust i), På Chesil Beach, Amsterdam, Kärlekens raseri och nu Lördag är det På Chesil Beach jag tycker mest om. Den skiljer sig, tycker jag, en hel del från de andra. Här finns inte samma uppladdning, samma hintar om att ett drama ska äga rum - den har en annan täthet och närhet till sina figurer. Men McEwan är en författare jag blivit nästan oväntad förtjust i. Han är lättillgänglig utan att vara ytlig, bygger upp en historia utan att bli alldeles för förenklad med komplexa karaktärer. Jag gillar det helt enkelt.

Maxad konst

Idag cyklade maken och jag iväg på en improviserad skattjakt efter ny konst i stadsdelen Öster i Gävle. Öster har genomgått en metamorfos de senaste åren - denna till det yttre skamfilade stadsdel med eftersatt underhåll och dåligt rykte har rustats upp och försetts med stora takvåningar. Förnyelsen har även inneburit att man arbetat med boendeinflytande på initiativ av bostadsbolaget Gavlegårdarna - ett exempel på det är hur man tagit fram utsmyckningen i stadsdelen. De boende har röstat fram konstnären, som blev Rolfcarlwerner, och de är själva motiv för konstverken som nu börjat pryda stadsdelen och också mycket väl speglar den.

Här handlar det inte om några futtiga kluddeduttar - utan om helt maxad konst. Titta nu - för det här är häftigt!

Mer om konstnären och projektet här, i Gefle Dagblad.

Livet en bruksanvisning - La vie mode d'emploi

Min semester börjar och slutar i Paris. Georges Perecs roman Livet en bruksanvisning (1978) som utspelar sig i staden sluter cirkeln. Det här är en bok jag haft i åtanke under många år och även lånat hem från biblioteket vid ett par tillfällen, fast först nu läser jag den alltså. Men det är när jag slutar fundera på VAD jag läser som läsningen börjar fungera. Det är en bok att förundras över - genom att öppna sig för dess märkliga infall öppnar sig också texten för mig. Jag läser på tåg, på bussar och boken letar sig in i mina drömmar om natten. Georges Perec (1936-1982) var alltså en fransk författare som gärna experimenterade med litterära stilar. Enligt NE.se var han en stilistisk tekniker, som lekte med strukturer och former - vilket verkligen bekräftas av boken jag läst, som också anses vara en sammanfattning av författarens experimentrande.

Skådeplatsen i Livet en bruksanvisning är 11 rue Simon-Crubbelier, där står ett hus med 8 våningar samt källare och drygt 30 lägenheter, dessutom finns vestibuler och förråd, köksingångar och en hiss som ofta står stilla. I varje hörn av huset finns en historia som måste berättas. I lägenheterna bor människor, finns tavlor, ligger böcker uppslagna alla med egna berättelser. Det är den 23 juni 1975 men berättelserna sträcker sig långt utanför detta datum och detta hus.

Pussel läggs med besatthet och författaren reflekterar över pusslets egenskaper - där flera delar bildar en helhet snillrikt komponerad. Som för att göra mig uppmärksam på att varje liten del skriven i boken är delar av en helhet som anas först när pusslet är lagt eller boken läst. Jag njuter dock storligt av de små bitarna, av infall, klurigheter, av de olika deckarhistorier som har en tendens att dyka upp. Även saker kan berätta en historia eller ge en bild av en människa och med en katalogartad stil räknar Perec t ex upp innehållet husets källarförråd. Författaren vet allt om huset och dess invånare. Om deras tankar, historia, funderingar. Människors vägar korsar varandra, möten uppstår. Det är ett myller som jag trivs i men eftersom jag inte är som romanens Léon Marcia

Ju mer han lärde sig desto mer ville han veta. Hans läslust kände knappast några gränser och likadant var det med hans minne. Han behövde bara läsa något en gång för att sedan alltid komma ihåg det och han slukade lika snabbt, lika glupskt och lika intelligent läroböcker i grekisk grammatik, böcker om Polens historia, episka diktcykler i tjugofem sånger, handböcker i fäktning eller fruktodling, populärromaner och stora uppslagsverk med, det ska erkännas, en viss förkärlek för de senare.

är det tur att här finns ett register över personer, platser etc.

Huset i sig är en helhet som rymmer mågna olika bitar. Varje bit som berättas fångar mig på något sätt, får mig att fundera, skratta eller bara ivrigt läsa vidare som vore det en thriller. Jag vet inte om jag förstår eller förmår se allt Perec lägger framför mig - och det gör ingenting! Det här är en läsupplevelse utöver det vanliga, svår att beskriva. Det är en roman som i sin form och stil och kanske t o m innehåll skiljer sig från de allra flesta andra.

11 rue Simon-Crubbellier

på den adressen kommer jag att vistas den närmaste tiden - det är där Georges Perecs roman Livet en bruksanvisning utspelar sig. Boken är ett exempel på en sådan där outläst sak som Lyran frågar efter i veckans tematrio. Ambitionen är att den inte längre ska vara det - outläst. Fast det är med viss bävan jag inleder läsningen på nytt.

Ett par andra sådana där oavslutade böcker är Dostojevskijs Bröderna Karamazov och första delen av Mircea Cărtărescu självbiografiskt präglade trilogi. Det dumma är att alla tre är romaner jag verkligen verkligen vill läsa. Men av någon anledning har de kommit in vid fel tidpunkt.

Om det verkar avslaget här ett tag beror det på att jag är fast på nr 11 i Perecs universum. Jag hoppas att jag gör det - fastnar.

Notering för minnet - Jordahl skriver liv i Key

Idag en intervju i Arbetarbladet med Anneli Jordahl som just skrivit en roman om Ellen Key med titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Ellen Key verkar ha mer gemensamt med Mamah Cheney än vad som rymdes i min egen "kunskapsbank" samt i Nancy Horans roman, beskriven här nedanför. Eller hade de båda kvinnorna mer gemesamt än vad Key ville låta påskina i sitt möte med Cheney? Om den kommande boken här.

En intressant iakttagelse gör Jordahl med följande ord:

Jag har funderat över varför man aldrig visar henne som ung på bild. Det gör man ju med Strindberg. Men man vill nog ha henne som den där robusta tanten – asexuell

Nej, inte kan jag minnas någon bild i tryck av Key som ung... Tål att tänka på. Lena K E:s kommentar här nedanför gör att jag febrilt letar runt på nätet efter en ungdomsbild. Mest hittar jag den där vi alla känner - den äldre damen, grått nästan vitt hår i knut och ett lite bistert ansikte. Men så hittar jag den här bilden:

En lite annan Ellen Key.

Kärleken till Frank - Loving Frank

Skakad lägger jag ifrån mig romanen med det fasansfulla slutet. Det smärtar att tänka att det som skildras hänt på riktigt. För Nancy Horans bok Kärleken till Frank är den tredje jag läser på kort tid som baseras på verkliga personer*. Horan skildrar kärlekshistorien mellan arkitekten Frank Lloyd Wright (1867-1959), som utvecklade en alldeles egen organisk byggnadsstil och Mamah Cheney (1869-1914) som var en välutbildad och språkligt begåvad feminist samt bibliotekarie. Romanen som handlar om åren de fick tillsammans bygger bl a på biografiska verk, på efterlämnade anteckningar och brev växlade mellan Mamah Cheney och Ellen Key som finns förvarade på KB i Stockholm.

Mamah Cheney och Frank Lloyd Wright möts då makarna Cheney anlitar Wright som arkitekt. De finner varandra och förstår varandra på ett sätt som deras respektive makar inte gör. Mamah Cheney vill förverkliga sig själv på ett annat sätt än hon kan göra inom ramen för sitt äktenskap. Efter några år av smygande ger sig Mamah Cheney och Frank Lloyd Wright av från Oak Park. Kärleksparet tillbringar tid i Berlin, Paris, bland kullarna i Fiesole utanför Florens för att nämna några ställen. Kvar hemma finns de försmådda äkta hälfterna samt barnen. Att de båda lämnat sina hem och äkta hälfter är hett stoff för pressen, den tidens skvallerjournalister är dem hack i häl, och upprör den societet som de lämnat.

I Berlin möter Mamah Cheney Ellen Key - om hon också träffade Signe Thiel som jag nyss läst om i Hon älskade och som reste tillsammans med Ellen Key framgår inte, men jag vill gärna föreställa mig det. Ellen Key sätter ord på Mamah Cheneys outtalade tankar om fri kärlek, om kvinnans rätt att finna sig själv och de blir bekanta med varandra. Mamah Cheney blir Ellen Keys amerikanska översättare som ska sprida hennes ord till en ny publik - för att kunna genomföra det studerar hon och lär sig svenska. Att Ellen Keys idéer inte var helt konsekventa förstår Mamah Cheney i sitt arbete med texterna och beundran förbyts till viss del i förbryllan och besvikelse.

Wright och Cheneys liv levs på flykt: Paret flyr journalister, flyr det ständigt dåliga samvetet för att få vara med varandra, det enda som känns rätt. Men Wrights uppdrag minskar och han har svårt att hushålla med pengar. Till sist reser de hem till USA - uppfylld av tanken på ett eget hem inspirerat av Fiesoles natur. Nu startar deras arbete för att bygga upp ett nytt liv, kantat av kamp för att få träffa sina barn och av reportrar som hänger vid staketet. Situationen kompliceras ytterligare av att mannens mor och syster finns nära, för nära.

Horans roman går lite hand i hand med nyss nämnda Hon älskade. Böckerna utstpelar sig under ungefär samma tid och liknande kretsar av människor skildras. Det är kvinnokamp och konstnärsskap - en tid i gungning och utveckling. I Kärleken till Frank gestaltas dock händelserna utan att författaren ger sig till känna, personerna behandlas mer som romanstoff än vad Signe Thiel gjorde. Det är intressant att se hur man på olika sätt kan förhålla sig till ett faktiskt "material" och hur författarens närhet eller distans till de som beskrivs påverkar formen.

Någon gång i våras försökte jag läsa romanen men då blev det bara ett försök, den kändes alldeles för ordtung för mig men nu lyckas det mig att läsa den och läsningen går snabbt. Mamah Cheney är en intressant kvinna och tiden som skildras är den som intresserade mig mest när jag var litteraturstudent. Frank Lloyd Wright kom jag i kontakt med för några år sedan när jag läste konstvetenskap men i den här texten är det Mamah Cheney som blir min huvudperson. Jag tycker om att resa med det här paret men ibland vill jag stoppa författaren som har en tendens att beskriva allt som sker, som inte förmått välja andra vägar att skildra än de beskrivande. Översättningen verkar ibland lite kantig för ord saknas på vissa ställen medan ett ord som "gapflabb" förekommer på minst två ställen. Det blir i språket något slags krock mellan den tid som skildras och som känns bra i dialoger och vår egen tid. Men det känns som petitesser som jag inte låter överskugga något av historien.

När jag stänger boken är det en vän jag lämnar, för Mamah och jag har funnit varandra.


Här kan man titta på byggnader av Frank Lloyd Wright, och här är huset han och Mamah Cheney byggde tillsammans i Wisconsin.

* Anne Delbée: En kvinna om Camille Claudel
Helena Henschen: Hon älskade om Signe Thiel Henschen

Hon älskade

En del böcker tränger undan allt annat, pockar på omedelbar uppmärksamhet. En sådan bok är Helena Henschens Hon älskade. Historien är väl inte okänd? Författarens farmor Signe Thiel (1885-1969) är den vars liv skildras i romanen. Signe som är dotter till Ernest Thiel, grundaren av Thielska galleriet som lämnar sin familj för en annan kvinna. Signe som är skolkamrat med Harriet Löwenhjelm och Honorine Hermelin, ett par andra flickor från överklassen som ska komma att göra stora avtryck. Signe som växer upp med Ellen Key som gäst i huset och med andra kulturmänniskor i sin närhet.

En kort passage beskriver den salong modern bjuder in till efter att ha återhämtat sig från maken Ernest svek:

Signe slår upp Anna Karenina och läser andäktigt bokens första mening högt, så som hon planerat.
- "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."
- Det där är Signe för ung för att begripa, svarar Heidenstam och vänder sig bort.
- Ja, jag är ung, svarar Signe, men det går över. Men Verner är dum och det går visst aldrig över!

Signe räddas ur situationen av Hjalmar Söderberg som uppmanar att hon ska stå på sig.

Jag fullständigt njuter av namndroppandet - det var under 1880-talet det hände! Då det gamla rensades ut och det nya och unga tågade in!

Signe gifter sig två gånger, först med en man som visar sig vara väldigt opålitilig. När äktenskapet är över gifter hon sig med den man som blir farfar till författaren, Helena Henschen. Förhållandet slutar då maken deklarerar att han inte kan leva med Signe utan att samtidigt ha andra kvinnor på sidan om. I Oscar Vogt, den tyske hjärnforskaren, finner Signe till sist den bestående kärleken. Relationen varar livet ut men Vogt förblir gift med en annan kvinna. Signe får sex barn, som mer eller mindre figurerar i texten.

Signe är drivande inom Fredrika Bremerförbundet - hon är en av dessa kvinnor som banat väg, skapat utrymme för andra kvinnor att ta sig fram och ut i världen. Hennes liv är en revolt mot överklassuppväxten, mot konventionerna.

Två krig bryter ut under Signes levnad. Andra världskriget väcker hennes avsky och Signe får se Berlin, som varit hennes kulturella hemvist, slitas sönder av onda krafter. Hon tar skarp ställning mot nazismen och arbetar för att hjälpa judar m fl att fly nazityskland. Avsnitten som skildrar kriget berör mig starkt. På ett gripande sätt skildras Signes stora engagemang och den rädsla som finns för vad som kan komma att hända. Vilken hjälte hon var, Signe.

Henschen skriver fram Signe genom brev, dagböcker, berättelser från farmodern själv och andra. Det är en själfull bok om en passionerad och engagerad människa. Henschen skriver inte distanserat utan vågar gestalta sin farmors innersta. På ett språk som flyter så lätt, så lätt levandegör Helena Henschen dock inte bara ett enstaka människoöde utan en tidsanda och ett Europa i brand. "Hon älskade" ville Signe ha som text på sin gravsten, en önskan som uppfylls först långt efter hennes död.

Den här boken sätter jag bestämt i din hand. Säger: Läs!

Thielska galleriet besökte jag i februari. Om det besöket (och lite annat) här.

Lucca

Jens Christian Grøndahl är en av Danmarks större författare, uppskattad av läsare och kritiker. Därför är det med vissa förväntningar jag tar mig an hans Lucca - en kärleksroman. I romanens upptakt förs Lucca svårt skadad till sjukhus efter att en natt ha krockat med en långtradare. Olyckan har gjort att Lucca förlorat sin syn, hon ligger i sitt eget mörker och vill inte träffa någon förutom sin son, inte ens sin man. Kvinnan fattar förtroende för läkaren Robert och öppnar sig sakta för honom. Baklänges berättas hur kvinnan kom att hamna i bilen som körde i mörker mot Köpenhamn, men på fel sida av vägen.

Historien som berättas handlar i första hand om de kärlekar som funnits i Luccas liv. Fram och tillbaka böljar berättelsen, med nedslag i händelser, även inom dessa sker tillbakablickar. Även Roberts, läkaren, historia tar läsaren del av. Ungdomsförälskelser, relationen till frun och dottern etc. Genom Robert möter vi också den ångerfulle make som Lucca lämnat körande i sin bil. Det som är tänkt som ett samtal mellan Lucca och Robert presenteras i ganska syrefattiga textsjok. Här finns ingen plats för avbrott, för inflikade kommentarer av åhöraren vilket gör berättelsen monoton. I avsnitten som skildrar Robert har berättelsen mer av liv, kanske för att hans liv sker till större delen i presens. Det är här och nu hans relationer äger rum.

I Luccas liv finns, innan sonens födelse, endast två saker att leva för: kärleken (till män) och arbetet (skådespelarkarriären). I de relationer som beskrivs ser sig Lucca också hela tiden i relation till männen, det är i deras ögon hon blir till. När Lucca får barn ger hon upp karriären, för att, av helt egen fri vilja, satsa på hus och hem. Det är kanske det första riktigt egenfattade val hon gör - men för hennes make är det inte okej och då blir inte heller Lucca tillfreds. För att vara en kärleksroman tror den väldigt lite på kärleken - det är snarare regel än undantag att människor förr eller senare bedrar varandra. Och då finns ingen tröst att få, inte ens av sin egen mor vilket Lucca upptäcker.

Romanens uppbyggnad med tillbakablickande samt tillbakablickar i tillbakablickandet är kanske avancerad men hade kunnat göras mycket smidigare. Romanen skulle mått bra av ett minskat antal upprepningar, idisslanden. Grøndahl nöter in händelser och iakttagelser tills de känns uttjatade. Men det är också listigt hur han låter Luccas blindhet föranas genom de kärlekshistorier som berättas, tills synen och det egna ansiktet inte längre spelar någon roll. Listigt också hur han låter läkarens och Luccas liv rymma liknande motiv. Det är klart att de båda ska mötas till slut.

Mest kommer jag minnas texten som ett stretande, att läsa den var som att gå långsamt i motvind. Luccas nickedockebeteende irriterar mig men jag att jag ändå läser vidare är för att se om hon hittar hem i sig själv om hon lyckas (bildligt) se sig själv med egna ögon. Att romanen ibland utspelar sig i Italien och Paris utgör förstås en viss lockelse på mig likaså skildringen av teatervärlden även om några figurer mest framställs schablonartat.

Lucca blir inte helt och hållet tillfredsställd i de relationer hon befinner sig i och jag blir det tyvärr inte heller i min relation med boken.