Kanske är jag naiv - ett inlägg i debatten

Hos Malin ställs frågan om varför vi som bokbloggar bokbloggar. Ett svar från mig är att mina tankar sätts in i ett sammanhang, jag ingår i en gemenskap och kan där dela andras lästips och framför allt reflektioner över det lästa.

En annan anledning till att jag bokbloggar är att det i mig bankar ett hjärta av kärlek till boken, det skrivna ordet och de som skriver och har skrivit. Det finns en liten varning för ett missionerande drag hos mig som läsare och taleskvinna för boken. Läsfrämjare är jag såväl till yrket som privat.

Därför kan jag inte låta bli att ramla in i den debatt som pågår hos Ylva, Calliope och Hans och är både livlig och intressant. För att mitt inlägg inte ska framstå som alltför naivt måste jag först tydliggöra att jag naturligtvis förstår bokhandlarnas dilemma, ser riskerna rent verksamhetsmässigt och ekonomiskt med att böcker sprids i så många olika kanaler och inte över bokhandelsdisken.

Sen är jag ändå naiv att tänka gott om Konsums pocket, om storvaruhusens bokavdelningar. Ur läsfrämjande aspekt, alltså. Att pocketböcker konkurrerar med utrymmet om godiset nära disken hos min Konsumbutik på hörnet känns därför inte helt fel. Jag ser gärna boken som allmängods, som lättillgänglig. För det direkta okomplicerade mötet med boken tror jag ökar frestelsen att handla, och därmed läsa och bli konsument av litteratur (vare sig du lånar på biblioteket eller shoppar loss i bokhandeln).

Både bokhandeln som vill överleva och biblioteket som inte vill tappa fler besökare tror jag måste fånga upp de människor som tror sig vara nöjda med det begränsade urvalet - hur för bokhandel och bibliotek ut sin bredd och kvalitet till dem? Så jag håller helt med Hans och Calliope – nya arbetssätt och nya metoder behövs för bibliotek såväl som för bokhandel.

Hur ser samarbeten mellan bokhandlar och matbutiker ut? Kan biblioteket och ica-butiken bjuda in till boktipskvällar? Vilket tillfälle att läsfrälsa människor på en plats där de känner sig hemma, för att få dem att uppsöka biblioteket eller bokhandeln.

Nämen

vart tog läsron vägen i förkylningssjukstugan? Dags för en micropaus från bloggosfären, tills åtminstone pågående roman är färdigläst.

I Londons labyrinter

Om man ska vara bakis ska man väl ändå vara det efter häftig konsumtion av champagne? Det är i alla fall Euthanasia Bondeson, hjältinnan och författaren i Carina Burmans pastisch Babylons gator, efter ett besök på en kulturell salong. Mer om bokens form kan man läsa i Ylvas förtjusta och förtjusande inlägg. Nu är jag ingen anglofil men jag gillar den här berättarformen, det direkta tilltalet till läsaren och den allvetande berättarrösten. Roligt är också den pastisch (väl?) på äventyrsroman som Bondeson författar i boken. Den håller dock inte samma höga kvalitet som Burmans roman...

Under tiden som Bondesons unga sällskapsdam Agnes är spårlöst försvunnen i världsstaden Londen gästar mamsell själv salonger, dinerar med professorn och löser mysterier tillsammans med polisinspektören. Det visar sig dock att Agnes inte är den enda som försvunnit, även andra unga damer är borta. Och i Whitechapels slum hittas också prostituerade kvinnor mördade. Ungefär 30 år senare 1888 härjade Jack the Ripper i samma område. Vår hjältinna börjar agera deckare och hamnar mitt i en härva av olika brott och mystiska typer.

Burman är sin stil trogen hon skriver humoristiskt med snärtiga formuleringar. I pastischens form låter hon nutid möta dåtid vilket ger en ibland underhållande fräck berättelse. Lika mycket som det är en deckare, som dock aldrig blir riktigt ruskig på grund av den följsamma men lustiga tonen den är skriven på, är det en berättelse om författarskap. Här får vi ta del av författarbesökens mödor i form av t ex publikens besvärande frågor – som kanske även drabbar dagens författare. Men också om stämningen i den litterära salongen:

Salongsgästerna var inte glada att se mig, de var överväldigade, mötet förvandlade hela deras liv och tillvaro, de var som slagna av en trollformel. Jag kände kulturlivets sammanhållning och avsky. De ville alla vara min vän, men också klösa ögonen ur mig.

Kanske är det långsökt men jag kan inte låta bli att tänka på Maja Lundgrens skildring av dagens litterära värld i Myggor och tigrar. Det kanske inte bara är stämningar i en svunnen tid som Burman skildrar?

Jag gillar Bondeson som romanfigur men skulle nog bli galen på henne om vi möttes i verkliga livet. Hon verkar en aning jobbig i sitt självförhärligande. Men jag gillar hennes självständighet och påhittighet. Hon söker äventyret men är ibland för framfusig för sitt eget bästa. Påhittig är hon när hon tar på sig manskläder för att kunna röra sig fritt i natten. Påhittig får också en kvinna vara för att komma någon vart i livet, eller som här i vardagen:

En betjänt bjöd dem [männen] cigarrer. Jag tog en, jag också, bet av toppen som fruntimmer gör i Sverige – cigarrsnopparen brukar ju alltid vara fast inne hos herrarna – och tände den.

En underhållande roman är det och jag är nyfiken på uppföljaren Vit som marmor. Om den skildrar Rom lika bra som London vill jag läsa den bara därför.

I Whitechapel finns för övrigt numera ett tjusigt bibliotek, eller Idea Store.

Filmade oböcker

Malins Bokfemma är svår att släppa. Tänker på filmer jag sett som jag önskar fanns även i bokform, alltså inte någon efterskapad produkt för såna finns ju utan som original i bokform. Tänk att få läsa t ex Amelie från Montmartre, Den röda filmen, Me and You and Everyone We Know, något av Woody Allen eller varför inte de fina filmerna med Ethan Hawke och Julie Delphy där Before Sunset är den ena.

Dream on Hermia, dream on

Läsning i förkylningsland

En del böcker passar det fysiska dagstillståndet bättre än andra. Som tur är har jag en sådan i min hand nu, eller nåja bredvid mig i alla fall. Min hjärna inkapslad i förkylning passar perfekt ihop med de londonska labyrintiska gatunäten. Euthanasias opiumrus blir min feberdimma. Babylons gator är perfekt för den som är hemma för vård av förkylning. Känns lite som en vuxenvariant av Enid Blytons fem-böcker. Färre detektiver men minst lika mycket mat.
Boken ökar dock inte aptiten - de äter ålpaj, alltså ålpaj.

Veckans Bokfemma - film

Veckans Bokfemma handlar om filmatiserade böcker. Det var svårt att välja fem speciella filmer, men några som berört mig ibland överraskande, är:

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren
Det första mötet med filmen minns jag fortfarande. Åh, vad jag tyckte om den! Har en betydligt starkare relation till filmen än boken och kan fortfarande flera repliker utantill.

Bridget Jones dagbok av Helen Fielding
Renée Zellweger förkroppsligar alla singlars hjältinna. Det är tramsigt men det är engelskt och jag gillar det!

Ett rum med utsikt av E M Forster
Jag är osäker på om jag verkligen läst boken från pärm till pärm. Filmen i sig är så stark för mig. Såg den på teve en sen kväll för flera år sedan och blev helt bländad - av Florens och den vackra kärlekshistorien. Har sedan varit i Fiesole, den plats där filmens första kyss äger rum.

Timmarna av Michael Cunningham
Har sett filmen en gång och den lever kvar. Boken kändes tydligt igen och de parallella historierna skildrades fint. Nicole Kidman som Virginia Woolf är svår att glömma.

Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
Efter ett par försök tog jag mig igenom boken. Bara förordet är fantastiskt. Var skeptisk till filmen eftersom så många scener verkade för osannolika för att kunna göras på film. Men filmen överraskade genom att fånga boken så väl.

Jag är lite kär i Torgny Lindgren

Torgny Lindgren är en författare jag alltid återkommer till och tycker om att lyssna på. Därför satt jag förstås framför tv:n när Daniel Sjölin intervjuade honom i Babel Special. Samtalet var ömsint och roligt och mysigt att lyssna på. Sjölin känns som en pålitlig intervjuare, han gör det aldrig obekvämt för samtalspartnern. I det här fallet kändes det riktigt bra.

Lindgrens äldre verk har jag läst i efterhand och hans nya ofta direkt när de kommit. Att läsa honom är för mig förknippat med en viss känsla av obehag. Det finns en speciell stämning i hans böcker - hans figurer är som på riktigt, fast bara nästan. Jag gillar glidningen mellan det sannolika och det fantastiska.

Efter att ha hört intervjun läste jag hans senaste roman, Norrlands Akvavit. Den utspelar sig som sig bör i Västerbotten. Hit återvänder väckelsepredikanten Olof Helmersson i syfte att på ålderns höst återomvända de han en gång frälste. Efter mycket grubblande på tionde våningen i hemma i Umeå har Olof nämligen kommit till insikt om att den tro han förmedlade mest var inbillning.

På sin hopfällbara cykel söker han nu upp de tidigare frälsta själarna. Det visar sig dock att merparten i församlingen antingen avlidit eller redan lämnat trons väg. Många byinvånare vet alls inte vem han är. På sin färd genom byarna möter han ändå några av de äldre vännerna men också en del nya invånare. En av de nya är lokalredaktören från Jörn som i bloggform skriver om Karl den femtondes besök i trakten. Så har även bloggen letat sig till den här avkroken. Under cykelturerna uppdagas också hemligheter för Olof, livet har fortsatt i byn efter att han lämnade den ungefär femtio år tidigare.

I den kollektiva glömskan finns dock en som väntar på Olof. Det är Gerda som har legat för döden de senaste åren. Hon vill att Olof gör några sista gudstjänster för henne. Romanen upptas till stor del av åldrandet och döden. Det görs på ett lindgrenskt vis med ett klurigt allvar.

Det var en stor glädje att det fanns gamla och sjuka att vårda. Den dagen ingen längre behövde vårdas, då var det slut med bygden. Ja, de sjuka och döende var en välsingnelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.

Många är de släkten som passerar genom romanen. En del namn tror jag mig känna igen från andra romaner av Lindgren, eller kanske Sara Lidman? Jag inbillar mig att författarens ögon glimmade av okynne när han skrev in den lindgrenska släkten i sin historia?

Att somliga Lindgrenare och Burvallare skulle ha gått bort, det hade han förutsett, i de släkterna fanns ju inte endast musikaliteten och dragningen åt det konstnärliga, utan också sedan länge den slumrande lungtuberkulosen, för att inte tala om andra svagheter [...]

Så skrivs även det egna författarskapet in i historien.

Jag är så lycklig, jag är så lycklig

I går höll jag ett smått lyriskt tal för fästmannen...

om hur glad jag är över att ha hittat till den bokbloggande delen av världen.

och om alla fantastiska läs- och bokrelaterade upplevelser jag får dela, om alla kloka inlägg jag läser och om de fina kommentarerna här hos mig.

och om böckerna jag inte hade hittat utan er - som Babylons gator eller Den gåtfulle fotografen. De ligger hemma i väntan på att bli lästa.

och om hur roligt det är att i bloggform lära känna en "riktig" vän genom hennes läsning.

Tänk att ni finns - boknördar!
Ni önskas en riktigt skön och festlig läshelg.

This is my hometown

Äntligen börjar den litterära gråzonen Gävle märkas på den litterära kartan.

Per Agne Eklund debuterar med Tro, hopp och kärlek som enligt Bibliotekstjänst utspelar sig under 1850-talet. Boken beskrivs tyvärr som en "omständlig berättelse av konventionellt snitt, ett gott hantverk av en amatörskrivare [..]". Intressant verkar det ändå med en roman som tycks lyfta fram hamnstaden och faktiskt cirkusstaden Gävle.

En författare som låter Gävle skymta förbi är Pär Östling som i Vi faller låter huvudpersonen resa från sitt hem i Hälsingland till pojkvännen i Gävle: "För andra gången åkte hon med sjuan till det orange huset i Andersberg." Japp, Andersberg har stans mest färgglada höghus.

Boken? Den är fantastiskt bra! En stark berättelse som dröjer sig kvar, om sorg och om att gå vidare.

astra regunt orbem. dirgit astra deus.

Stjärnorna styr världen.

Men över stjärnorna råder Gud.

står hugget i sten över ingången till slottet Rosengåva dit Berta och Carolin åker för att vara sällskap åt tvillingarna, undantagsmänniskorna Arild och Rosilda. Detta sker i -och de vita skuggorna i skogen, andra delen i Maria Gripes skuggserie.

Omläsning är för mig ett risktagande. Jag är rädd att bli besviken på texten eller på den läsare jag var då, förra gången. Men Gripe har fortsatt förtrolla mig och jag känner igen den läsare som var jag. Jag identifierade mig med Bertas utanförskap och oro för att inte passa in. Jag var tillsammans med henne svartsjuk på de triangelscener som utspelar sig mellan Carolin (Carl på slottet), Arild och Rosilda. Jag minns det så tydligt.

Och ändå ser jag så mycket mer nu:
Hur böckerna är uppbyggda kring dualiteter; Stad - Landsbygd; Man-Kvinna; Död-Levande; Ljus-Skugga. Men ingenting är på något sätt självskrivet, motsatserna är till för att brytas och blandas.

Gripes text ekar av tidigare berättarröster. Det sker genom direkta citat och namedropping av böcker och författare. Men ännu intressantare är de motivmöten som sker. Här finns ekon från Shakespeare och Agnes von Krusenstjerna - jag tänker på brottet mot rollen Man-Kvinna och den androgynitet som finns, framförallt hos Carolin/Carl. Här finns spår av Charlotte Brontes Jane Eyre där huvudpersonen gäckas av det förflutnas skuggor. En doft av skräckromantik sveper över sidorna. Det är verkligen böcker att läsa intertextuellt.

Jag blir förstås också intresserad av att läsa t ex Ying Toijer-Nilssons Skuggornas förtrogna och Carina Lidströms Sökande, spegling, metamorfos för att få mer fördjupning i serien. Men innan jag gör det eller fortsätter läsningen av följande delar tar jag en paus från skuggorna kring Rosengåva.

Veckans Bokfemma - språket

Veckans bokfemma handlar om språket. Utmaningen är att nämna fem böcker med språket som ledord. Min lista innehåller böcker av författare som på olika sätt utmanar språket, tänjer gränserna och känner rytmen. Ibland samspelar ord med bild. Den första boken är översatt, resten svenska.

När kommer bussen? av Ryôji Arai
En fantastisk bilderbok där språket har en alldeles egen rytm. Trots att bilderna tar stor plats är språket minst lika viktigt. "Himlen är stor. Vinden rasslar. Ännu har bussen inte kommit". Poesi!

Hit och dit men ganska långt bort av Johan Althoff
Djuren som är på vandring i skogen testar ord och ords betydelser. Stora älgen tycker t ex att ordet "bakmaskin" är ett alldeles underbart ord.

Du! Hitta rytmen av Daniel Möller
"Måndag är värst. Det är då skiten står dig upp i halsen och du vaknar av att du inte kan andas." Bilderbok för unga vuxna med skön berättelse till.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemeri
Ett brott mot alla grammatiska regler leder till ett levande språk som inte liknar något annat.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
På sin tid var Lagerlöf en nydanare av språket. Hennes berättelser och språket hon använder är helt enkelt fantastiska.

"Jättebra. Onaturlig, spännande."

Första gången jag började skriva om böcker var för sisådär 20 år sedan. I en dagbok med romantisk bild på omslaget. Efter att ha ålat mig fram i det allt för lilla vindsförrådet har jag den åter i min hand. Det blir en nostalgisk tripp genom min alldeles personliga bokhistoria. Skuggan över stenbänken lästes mellan den 1 och 3 december 1988. Omdömet då var att den var "Jättebra. Onaturlig, spännande. Jag har läst den förut men den var lika bra nu." Nu nästan två decennier senare är jag alltså inne på min andra omläsning och omdömet är detsamma nu även om jag skulle byta ut ordet "onaturlig" mot tja "mystisk".

Förutom Maria Gripes böcker gillade jag tydligen väldigt mycket Bakom väggarna på vinden, Den oändliga historien, Grottbjörnens folk, Fly Elke och Stormvind. De två senare titlarna har jag inget som helst minne av. Med tanke på det tidigare inlägget undrar jag också hur dessa andra böcker förhåller sig till Gripes. Fast när jag läser i min bok med recensioner ser jag också att jag var en riktig skuttare. Blandade Moberg med Keene och Christie i en galen röra. Hur var du som ung läsare? Skuttig mellan författare och genrer eller mer entydig ungdomsbokläsare? Var du som är bokslukare i dag även det som barn/tonåring?

skarsnö födgeni besinningslös

Jag läser ett sunkigt biblioteksband med röda kanter. Det är Maria Gripes Skuggan över stenbänken, utgiven 1982. Första gången jag läste den måste ha varit när jag var omkring 13 år, ungefär sju år efter att boken utkom.

Jag läser och förtrollas. Historien minns jag oväntat mycket av men att hennes språk var så fint, så välformulerat hade jag inget minne av. Det får mig att undra om det finns en diskrepans mellan den storläsare jag var i slutet av 80-talet och dagens storläsare. Det skrivs fortfarande många bra historier av svenska författare av Annika Thor, Mårten Sandén och Johan Unenge till exempel. Men språkligt är de väl ändå långt från Gripe? Gripes språk förefaller inte vara anpassat, hon tycks inte ha givit avkall på något i sitt språkbruk, sin konstnärlighet, för att målgruppen råkar vara ung. Men kanske var Gripe unik?

Bland annat SvD har skrivit om undersökningar som visar hur ungas läsförståelse minskar, att läsningen blir instrumentell och kvanitativ. Och jag kan inte låta bli att undra om det ställs för låga krav på dagens unga läsare? Att det som skrivs blir för tillrättalagt? Glappet mellan Gripe och en text skriven för en vuxen publik borde inte vara alltför stort. Kanske är det glappet större idag och kräver mer av den unga själv för att överbrygga? Ja, hur ser det egentligen ut?

Ack så dramatiskt

Fru Ståhlberg (öppnar dörren till vänster och ropar)

Elin, Elin, kom genast in! Sven får inte hälsa på dig förr än han tagit af sig sina kalla öfverplagg. Kom ihåg din hosta.

Elin (kommer motvilligt)

Åh, mamma lilla, inte är det farligt.

Fru Ståhlberg

Kära barn hur kan du tänka dig för så litet!

(Sven kommer in genom vänstra dörren)

Sven (till Elin)

God afton, min lilla älskling! Din stygga mamma ryckte dig ju från mig, innan jag fick kyssa dig riktigt. (omfamnar och kysser henne)

Agda (mumlar halfhögt)

Ja, kyss henne nu och håll på med det hela julen, om det smakar.

--------------------

Någon gång under senhösten besökte jag Folkteatern som bjöd in till Teaterkafé. Temat för kvällen var kvinnliga författare och i centrum stod Anne Charlotte Leffler (1849-1892), en av 1880-talets stora dramatiker.

Hennes skådespel Skådespelerskan skulle läsas och eftersom rollerna var många och både publik och skådespelare ganska nätta så fick vi besökare rycka in och läsa. Det gav något alldeles extra att på detta sätt ta till sig texten - den fick liv även genom vår amatörmässiga men inlevelsefulla läsning på samma sätt som vid mer vanlig högläsning.

Det är roligt att se att Stockholms Stadsteater har dessa kvinnliga författare som projekt under våren, att de lyfts fram ur malpåsarna och sätts upp igen. De har på sin hemsida också en del intressanta texter om projektet och om de författare som ska spelas. Som det anstår en modern kvinna har Leffler även en egen plats på MySpace. Den 26 april har Skådespelerskan premiär och jag hoppas verkligen att jag kommer iväg och ser den eller någon av de andra pjäserna.

Läsning på jobbet

Faran med att ta med pågående läsning till jobbet är att fika och lunchrast tenderar att bli en aning för långa. Men det är förhoppningsvis en försvarbar maskning från biblioteksjobbet. Kanske är det mindre ok att dessutom blogga? Idag har Mohsin Hamids Den ovillige fundamentalisten sinkat mig. Det är en stark historia där författaren på ett subtilt sätt skapar stämning och spänning.

I huvudrollen: Changez, som lever sitt liv på Manhattan. Han är toppstudent från Princeton och nyanställd analytiker på ett ansett värderingsinstitut. Under en resa i Grekland blir han förälskad i Erica som tar honom med in i den newyorkska societeten. Men hans liv förändras den 11 september när World Trade Center attackeras. Boken återknyter därmed till ett tema jag skrivit om tidigare.

Changez kommer från Lahore, Pakistan, ett ursprung han görs alltmer påmind om. Attentatet får honom att se sitt eget land ur ett nytt perspektiv - som grannland till ett av USA hårt ansatt Afghanistan. Han börjar ifrågasätta amerikanernas beteende, till en början mest för att han tvingas ta ställning till deras misstänksamhet mot honom själv.

"'Hörru', sa han 'jag vet inte vad grejen är med det där skägget, men jag tror inte det hjälper till att göra dig populär på jobbet.' 'Det är vanligt i mina hemtrakter' svarade jag. 'Chilikyckling är vanligt i mina hemtrakter', sa han, 'men inte har jag sås över hela fejset för det. Du får passa dig. Den kollegiala fasaden här på firman är jäkligt tunn. Tro mig'" sid 133

Han tvingas omformulera sin identitet och syn på sig själv utifrån hur andra betraktar honom. Men även Erica förändras, hon försvinner bort från Changez och in i sig själv till sina nostalgiska minnen av en (annan) förlorad kärlek.

Historien framförs som en monolog. Changez berättar som sitt liv för en amerikan i Lahore samtidigt som de äter middag. Åhöraren kommer inte till tals i boken men genom Changez får man veta även hans reaktioner, eller en tolkning av dem. De båda har inte träffats innan utan sammanförs av en slump. Amerikanen förefaller till en början något obekväm med situationen att vara ofrivillig lyssnare. I takt med att historien växer blir Changez åsikter också alltmer USA-kritiska och han blir mer och mer sammanlänkad med sitt förflutna och sina egna nostalgiska minnen.

Mohsin Hamid har också skrivit Nattsvärmare som är olik denna roman men lika läsvärd.