Förlorade själar

"Det enda som somalier verkar kunna räkna med är katastrofer.”

En av sensommarens skönaste, lugnaste dagar läser jag den här meningen i Nadifa Mohameds roman Förlorade själar. Den sammanfattar det kaotiska läget i landet, läget för de människor boken handlar om.

I centrum för handlingen är en flicka och två kvinnor som speglar olika generationer, samhällsklasser och inställningar till de pågående konflikterna mellan regering och rebeller. Det är barnet Deqo, övergiven av alla och uppväxt i flyktingläger, Filsan som i soldatrollen tagit ställning för regimen och Kanwar den gamla kvinnan från goda förhållanden som plötsligt reagerar och agerar i en händelse som inledningsvis får de tre att brutalt mötas.

Så följer vars och ens berättelse och deras kamp för överlevnad. Det är obehagliga scener som utspelas där människovärdet minskar till ett ingenting och där det till synes lugna och trygga snabbt kan vändas i sin motsats.

Författaren berättar levande och i det hemska vackert, får persongalleriet att träda fram tydligt. Förutom att Förlorade själar är en gripande och även fin läsupplevelse så är det en viktig läsning för att få en i alla fall liten förståelse för, en liten bild av, vad de somalier som lever och andas i min närhet flytt ifrån. Och jag känner en enorm tacksamhet över att jag råkar leva i detta skyddade hörn av världen - och över att här finns rum för fler.

Efter semestern Semestern

I år började jag arbetshösten med semester eller i alla fall med boken Semestern. 

Här möter läsaren familjen Post som lämnat USA för ett par veckor i ett hyrt hus på Mallorca. Förutom makarna Post, Franny och Jim och de båda vuxna barnen Sylvia och Bobby så är också sonens sambo samt Frannys bäste vän med make med på resan.

Utöver badkläder har de allihop en del trassel med sig i bagaget vilket undan för undan avslöjas för såväl läsaren som de andra i ressällskapet. Otrohetsaffärer luftas, projekt och planer avslöjas och relationerna skaver. Straub skriver med lätthet och fångar med komiska poänger en rätt miserabel semester, som tematiskt har vissa beröringspunkter med David Nicholls familjetripp Vi. Så skönt ibland med en stunds underhållning, som att en sen sommarkväll se en riktigt rolig komedi.

Rapport från en lässommar

Snart är höstens första arbetsvecka till ända och jag ser tillbaka på en semester med flera fina läsupplevelser - och läsplatser. Nedan följer ett flöde av det senast lästa.

Redan innan sommarledigheten försökte jag komma i stämning med bland annat den här.

Det är fint att se deckardrottningen i nytryck och det var riktigt trevligt att i textform återigen få möta monsieur Poirot som jag väl inte läst om sedan tonårens vurm för Christie.

Min längtan till Italien är alltid stark och i år firades den första lediga veckan i Malcesine vid Gardasjön och i Veronas heta gränder. Goethe och väl en hoper andra författare har varit i trakterna men min huvudläsning under veckan var istället av en nutida britt.

Det här var verkligen en roman i min smak, bara det att handlingen snurrar runt en dikt och dess gåtfulla poet... Till vem skrevs dikten och varför? Vem var egentligen poeten som dog ung? Det blir en bra utgångspunkt och katalysator för en roman med många ingångar, utgångar och teman. Alan Hollinghurst skriver bländande, oemotståndligt charmfullt och väldigt klurigt, han berättar en historia som sträcker sig från 1913 och nästan in i vår egen tid. Här är liv och lögn, bedrägliga, krackelerande minnen, kärlek och vänskap i en helt uppslukande och förvirrande form. Det här var faktiskt sommarens bästa godbit även om det förstås fanns mer att plocka fram ur konfektasken.

Ibland var det lite svårt att slita blicken från omgivningen, här njuter boken och jag i hotellets trädgård, Dolomiterna är där borta.

Sedan följde en svensk roman jag inte varit så intresserad av tidigare men nu fastnade och föll för.

Vilken välskriven och skrämmande roman detta är om ett otäckt stycke svensk historia - häxprocesserna i Medelpad. Söderlind berättar skickligt utifrån olika perspektiv - med en underliggande påminnelse om att det som sker inte tillhör det förgångna.

Även en bibliotekarie behöver få vara vanlig biblioteksbesökare ibland och på Stadsbiblioteket hittade jag en bok jag inte hört talas om tidigare trots att jag läst annat av författaren.

Läsningen påbörjades på tåget mot Västerbotten och jag sögs snabbt in i texten. Två familjer med släktband följs nedslagsvis under några decennier från och med början av 1900-talet, förutom i det första introducerande avsnittet skildras en dag för varje utvalt år. Mellan avsnitten har alltså mycket hänt och som läsare får jag sporadiskt och ledigt kännedom om mellanliggande skeenden och förändringar samt orsakerna till dessa. Jag gillade mycket Virginia Woolf i den här formen och fann persongalleriet intressant och engagerande. En bonus med boken var så klart det eminenta efterordet av Bernur.

Med från biblioteket följde också Cirkelmakaren av Fred Vargas som jag den senaste tiden stött på lite här och där.

Men nja. Trots Parismiljön så var det inte min sorts historia eller deckare. Men den bjöd på några mordiska timmar under äppelträdet.

En bok om en man som heter Ove blev nästa läsakt.

Marstein, vars Göra gott jag älskade, bjuder här på en historia om en man som lever familjeliv men vid sidan av är konsekvent otrogen mot sin fru i ett slags motvilligt dubbelliv. Han går famn ur famn och famlar sig fram i ett känslomässigt kaos. Det är bra skrivet, drivet men även en tung och ångestladdad läsning. Att läsa sig så nära en så på många sätt och vis osympatisk person, och ändå sympatisera, det ger en märklig känsla.

I Norberg finns mitt favoritantikvariat som jag bloggat om tidigare, med en hylluppställning värdig en quirky Brooklyn-film. Här fann jag till min stora glädje en verklig pralin av Thora Dardel som jag läste en mer självbiografisk skildring av tidigare i år.

Romanen Konfektasken som kom 1924 är hennes första och den utspelar sig i en miljö hon måste ha känt väl - Paris mest dekadenta konstnärskretsar. Det är en fest att läsa den, ett dokument från en svunnen tid. Dessutom är den fylld med bilder gjorda av Dardels konstnärs - och musikervänner så det är rent ytligt en fin bok, och jo ytan är nog en aning bättre än innehållet.

Jag gottar mig åt att ha en förstautgåva i hyllan, som kostar några hundralappar mer på Bokbörsen än där jag lade beslag på den.

Så var det äntligen cocktaildags och tid för sommarens Wodehouse.

Så här i efterhand kan jag omöjligt redogöra för ens en gnutta av det fnissiga innehållet. Men det var som det ska vara många turer hit och dit.

Semestern började i Italien och slutar på samma ställe med hjälp av Hemingway.

En sjuk överste, på väg mot livets slut trots en inte alltför hög ålder, befinner sig i Venedig. Här pågår andjakt och här finns hans kärlek, den betydligt yngre baronessan. Det händer inte ofta att jag skummar igenom sidor men överstens skildringar av kriget (som baronessan envisas med att få ta del av) var bara åh så tråkiga. Ändå är det en läsvärd roman om en kärlek, ett liv och en tid vi lämnat (särskilt en del av de ord och uttryck som används). Det blev ett par dagars litterärt guppande på kanalerna i Venedig (fast boken jag läste ur fick bara guppa i Gävlebukten).

Nu har arbetshösten startat men det känns helt rätt att börja den med Semestern. 

Åh, Jenny.

Jenny är den första bok jag läst av Sigrid Undset som tilldelades Nobelpriset 1928. Romanen som kom 1911 handlar om just Jenny som verkar som konstnär i Rom, hon umgås med andra skandinaver och söker leva ett friare liv utan andra krav än de egna. Så möter hon Helge Gram, en osäker, ung man nyss nedrest från Norge och de två inleder ett förhållande – för Jenny längtar även om sin självständighet efter kärlek. De två planerar att gifta sig och de reser tillbaka till Norge. Men de känslor som svallat mellan dem i den italienska värmen svalnar i den nordiska kylan, i alla fall Jennys. En bidragande orsak till det är mötet med Helges mamma, en riktigt hemsk tant som förpestat både sin sons och makes tillvaro genom åren. Kanske inte var det inte Helge hon var kär i, utan i kärleken? Det visar sig också att hon har mycket mer gemensamt med Helges konstintresserade far.

Det är något slags grundhandling i denna historia, som starkt grep tag om mig och som innehåller så mycket mer. Jenny våndas med sig själv och sina känslor, försöker förstå hur hon vill leva sitt liv och varför. Hur välja rätt väg för sig själv? Hur välja rätt väg utan att såra någon annan? Mänskliga frågor. Jag tänker en hel del på t ex Cora Sandels böcker om Alberte när jag läser, problematik och tematik påminner om varandra men här är nog tätare skrivet och mer ångestladdat.


Berättelsen är dramatisk, känslosam och äkta. Men det är en skildring som gör ont att läsa, och redan när jag ögnar igenom Ebba Witt-Brattströms förord innan jag läser förstår jag att det inte kommer att gå Jenny väl. Inte på något sätt.   


Att jag äntligen fick Jenny läst är tack vare fina rekommendationer från läsande vänner. Tack för det!

  

Lyckligt lottad?

Det har gått drygt en vecka sedan jag läste ut Lyckligt lottad av Amy Bloom och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om.

Jag minns halvsystrarna Eva och Iris, att Eva dumpas av sin mamma på tröskeln till Iris och den gemensamma pappans hem. Jag minns att Iris vill bli filmstjärna, att hon råkar illa ut och att den lite udda familjekonstellationen flyttar. Pappan blir butler, Iris ska föreställa något slags guvernant och Eva alltiallo och senare tarotkortsläsare i en frisersalong. En pojke tas om hand och något dramatiskt händer. Det är spridda skurar av minnesbilder från denna 40-tals skildring - brev skickade eller icke-skickade, ett ibland återkommande berättarjag, oväntade relationer.

När jag försöker återkalla romaninnehållet tänker jag på citatet på bokens baksida, det är från
New York Times och säger "en del av nöjet att läsa [Amy Bloom] är helt enkelt att hålla jämna steg med henne. Du kommer inte veta var Lyckligt lottad är på väg förrän du plötsligt är där … ” I det här fallet tänker jag att det är ett annat sätt att säga att det saknas en riktning eller bärande tanke i berättelsen eller att mängden av händelser och lite osammanhängande struktur i alla fall förklarar mina svårigheter att komma ihåg.

Och så tror jag inte riktigt på historien och personerna. Fast jag kan också bli irriterad på mitt eget trovärdighets- och äkthetsbehov, en roman är en roman är fiktion vilket är precis vad jag söker och vill ha. Och jag accepterar utan vidare att blommor regnar från himlen eller att katter intar mänsklig skepnad - så länge det sker med en sannhet/sannolikhet utifrån berättelsens typ, själ och kärna. Så nja, Lyckligt lottad av tyvärr inte riktigt i min smak. Eller så var det bara för spretigt för min semesterlängtande hjärna.

Johannas deckarhörna har också skrivit om boken som vi tycks ha gjort en någorlunda liknande läsning av.

Från Blekingegatan till Beverly Hills

Nu har jag äntligen läst den! Lena Einhorns roman om Greta Garbo - Blekingegatan 32.

Einhorn följer Garbos väg från det fattiga hemmet på Söder till den glassiga filmvärlden i Amerika. Vägen dit går via PUB:s hattavdelning och Dramatens elevskola. Garbo tar för sig av världen, dejtar äldre män och roar sig gott. Men det är på elevskolan hon finner kärleken, i Mimi Pollak. Förstås möter läsaren också andra teatervänner och framför allt Moje eller Mauritz Stiller som kom att stå Garbo nära. Men relationen till Mimi är den viktigaste och varmaste - och sorgligaste. Vad hände egentligen med den? 

Det här är en fin roman att läsa. Jag tycker Garbo skildras ömsint och med god blick för och insikt i människans olika sidor såväl, de introverta och extroverta. Jag har inte tidigare haft så bra koll på Garbo utöver den mediala bilden om den skygga nästan-divan. Här ges på ett respektfullt sätt en djupare bild av skådespelerskan, utan att det blir spekulativt. En del saker låter Einhorn bara anas i texten, en del googlar jag för att få veta vilka de olika människorna omkring henne var, jag ligger steget före i vad som händer hennes familjen, hennes syskon. Läsningen väcker intresset för det strikt biografiska.

Det finns många spår i den här romanen som är intressanta att ta del av - bilden av teater- och filmvärlden, kärleken, miljökrockarna och det att lämna sitt ursprung och så är det en bra Stockholmsskildring. Precis som Siri så är det här en mycket lyckad roman om en alldeles riktig människa.

Den hand som först höll min

Sekwa förlags lillasyster Etta har jag hållit ett öga på sedan de gav ut  Maggie O'Farrells Sommaren utan regn förra året. Jag tyckte mycket om romanen som på ett sofistikerat sätt var både psykologiskt djup och bladvändarvänlig. Nu har jag läste den nyutkomna Den hand som först höll min, som O'Farrell om jag förstått det rätt skrev tidigare än Sommaren utan regn.

Författaren bygger romanen i två spår som sakta leds allt närmare varandra. Lexie lämnar föräldrarna i 50-talets England och flyttar till London, ditlockad av en man, Innes, som driver en tidskrift med konst och kultur i fokus. Efter att ha hankat sig fram som bl a hissförare får Lexie jobb på redaktionen och bygger upp ett kontaktnät i konstvärlden - samtidigt som en innerlig men inte enkel relation inleds med den äldre Innes. Det är en levande miljö som skildras och jag gillar Lexie och det liv hon lever. Dock vet jag tidigt att hon inte kommer att leva länge.

Historiens andra spår handlar om Elina och Ted, ett par i konst- och kultursvängen, som fått sitt första barn. Förlossningen var tuff och Elina har fullt sjå med att återhämta sig och acklimatisera sig i sin nya roll. Det går sådär för henne, särskilt som Ted börjar svaja. Han drabbas av mentala glipor där minnesbilder sipprar in, det gör honom förvirrad och fundersam. Vad är det han minns?

De två spåren förs samman och jag tror inte det är att avslöja för mycket att en familjehemlighet kommer i dagen.

Baksidestexten lyfter fram de båda kvinnorna. Deras liv är intressanta att jämföra, samtidigt som Lexies 50-tals liv känns mer modernt och frimodigt än Elinas nutida. För den lilla barnfamiljen går tillvaron i stå, och bebislivet framstår som minst sagt outhärdligt. Det är också Lexies del av romanen som jag engagerar mig mest i och som jag tycker författaren lyckas göra mest levande fast jag förstår det är en poäng med att betona vardagen och dess alla olika detaljer också. Men här finns ju också männen som "äger" romanen i lika stor grad - med Ted i centrum.

Ibland är romaners skelett för tydligt, författarens avsikter och intentioner för blottade - så tänker jag om Den hand som först höll min. Jag gillar på så vis mer romanens olika delar än den som helhet. Bitvis läser jag med stort nöje och väntar med spänning på vad som ska hände de olika personerna och tycker författaren lyfter fram intressanta aspekter av liv, men med tiden blir jag alltmer fundersam och ifrågasättande kring hur författaren bär fram sin historia. Men det är nu inte alls så illa som det låter, det är sällan det. Det är egentligen en bra skriven och intressant roman om några människors outgrundliga livsöden. Fast Sommaren utan regn upplevde jag som mer fulländad.

Min debut som Jojo Moyes-läsare

Efter att bästa kollegorna så många gånger pratat uppskattande med både mig och flera av våra kära biblioteksbesökare om Jojo Moyes böcker föll jag till föga, lånade hem och läste hennes Sophies historia.

Moyes berättar här i två parallella spår där en tavla är den gemensamma nämnaren. Tavlan föreställer just Sophie och den målades i Paris av hennes man konstnären innan första världskriget slog sönder tillvaron. När kriget pågår som värst hänger tavlan på ett värdshus som Sophie driver tillsammans med sin syster samtidigt som hon oroligt väntar på livstecken från sin krigande make. Värdshuset tas i bruk av ockuperande tyska soldater vilket sätter igång det ena hemska ryktet efter det andra, särskilt om Sophie.

I berättelsens nu, vår nära nutid, möter läsaren Liv som har tavlan med Sophie i sin ägo, den är en kär gåva från hennes avlidne make. Liv lever ensam men möter en blöt kväll på krogen en man som ruskar om hennes tillvaro – fast kanske inte på det sätt läsaren först förväntat sig. Tavlans historia och öde är nära förknippat med kriget och Moyes väver på ett aktuellt sätt in återbördandet av stulna konstföremål till de rätta ägarna. Liv ger dock inte så lätt upp om sin tavla.

Trots alla lovord om Moyes så var jag en smula skeptisk till att läsa henne för det här är inte längre min typ av text. Och jo, jag har en del förutfattade meningar t ex om tillrättalagd- och förutsägbarhet. Men så farligt är det ju inte i Sophies historia. Moyes överraskar ibland med vilka vändningar historien tar, vilket gör att jag får omvärdera berättelsen och mina förväntningar på den. Det är en snabb och lätt läst roman som väcker viktiga frågor kring ägande, om rätten till det förflutna men också förstås om det att gå vidare efter förlusten av någon nära och kär. Den ger också en inte direkt okomplicerad skildring av hur kriget bryter in i vardagen och skapar kaos i människors liv.

Hur tyckte jag då? Att läsa Moyes var mer givande än jag trott och berättelsen håller längre än bara under själva lässtunden. Men jag får hålla i mig lite för att inte irriteras när feelgood-stämningen blir lite för hög för min smak. Fast jag kanske också behöver lite fluff i tillvaron ibland?

Historien om Quiet Dell

Jayne Anne Phillips Historien om Quiet Dell var ju riktigt riktigt bra!

Författaren utgår i sin roman från ett äkta mordfall, som skedde 1931, där Asta Eicher och hennes tre barn hittas nedgrävda i en trädgård. Phillips berättar historien om händelserna som ledde fram dig. Om hur Asta i både längtan och desperation söker en ny man efter att barnens far gått bort och gör ett livsval som också innebär slutet på hennes och familjens liv. Men innan läsaren kommit så långt i historien har man fått lära känna både Asta och hennes tre barn, särskilt den sensibla och kreativa Annabel.

Sedan följer berättelsen det som händer sen med den unga journalisten Emily, som är en av få fiktiva figurer i romanen, och hennes jakt på sanningen i centrum. Hon är en komplex person som agerar med stort hjärta, hon är också en kvinna som männen pjåskar alldeles onödigt mycket med. Jag som brukar hålla distans till romanfigurerna när jag läser blir riktigt förtjust i Emily. Till sin hjälp har hon kollegan Eric - relationen mellan dem, helt baserad på vänskap, är riktigt fint skildrad.  Oväntat nog finner jag också att den här mörka romanen innehåller både passion och sensualitet, snyggt invävda i berättelsen.


Detta är alltså en roman om några riktigt hemska mordfall, men det är ingen deckare. Fint balanserar Phillips sin historia, vävd ihop av faktiska dokument och bilder som ger extra styrka och närvaro åt texten. Det är en bit kvinnohistoria där kvinnas möjligheter eller brist på sådana bildar ett tema, likaså det att välja sitt (kärleks)liv på sina egna villkor.


Ja, det här var starkt och fint att läsa.


Som Anna skriver i sin kommentar här nedanför så gör hon och jag en ganska lika läsning av texten. Läs mer än gärna vad Anna tycker!

Liv efter liv efter liv efter liv efter liv efter liv efter liv

Innan jag gav mig på Hyresgästerna läste jag Kate Atkinsons Liv efter liv som var en historia helt och hållet i min smak!

Det börjar i en säng i England den 11 februari 1910 när Ursula Todd föds. Och slutar lika snabbt. Det börjar igen i en säng i England den 11 februari 1910 när Ursula Todd föds. Det slutar inte riktigt lika snabbt. Det börjar igen den 11 februari 1910... ungefär så byggs en historia upp om vad som hänt om det varit lite annorlunda. Om, om inte, så kanske...

I starten tänker jag att det här kan bli väldigt tjatigt men Atkinson är så smart och berättar så bra att jag verkligen njuter mig igenom hela romanen om Ursula. Ursula som om det händer på det ena sättet avlider direkt efter födseln eller om det är på det andra sättet gör avtryck i världshistorien. När Ursulas liv fortgår som längst rör det sig över två världskrig, med det andra skickligt fångat mitt i ett sönderbombat London.

Liv efter liv är en roman som på ett alldeles förtjusande sätt tar plats och väcker tankar långt utanför pärmarna. Och inom dem är inget riktigt självklart - är det bara Ursula som begåvats med möjligheten till nya chanser eller gäller det också för de övriga i boken? Här finns ju mamma, pappa, syskon, älskare, make - på löpande band. För det är allt något mer än "bara" alternativa liv författaren berättar om. Vad kan vi själva påverka i våra liv, och  vad styrs av yttre opåverkbara omständigheter där vad vi tidigare lärt saknar betydelse? Osäkerheten i romanen  triggar min läsning, att inte alltid veta vart trådarna ska leda - om någonstans. Till detta passar Atkinsons på brittiskt vis ibland vitsiga sätt att skriva väldigt bra. Jag tänker på andra böcker som bryter upp något slags rums- och tidslogik, t ex Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru men Atkinson rör sig i en egen bana.

Atkinson bjuder på en resa genom tid och liv som vecklar ut mitt sinne. Om jag rekommenderar denna glimrande roman? Ja, om...

Av Atkinson har jag tidigare läst bl a I museets dolda vrår och En god gärning.  

Hyresgästerna - mr & mrs Barber

Mitt första möte med Sarah Waters blev hennes senaste Hyresgästerna som jag ägnat veckan åt.

I tid och rum är det en komprimerad berättelse - året är 1922, platsen London. Det är efterkrigstid och många familjer har slagits sönder, söner och fäder har dött. Mrs Wray och hennes vuxna dotter Frances är ett par av de förlustdrabbade. För att få ekonomin att gå ihop hyr de ut delar av sitt hem till paret Barber, Lilian och Leonard. Att plötsligt dela hem, mötas i korridoren, i trappan, i tvättrummet, på gården, med två vilt främmande människor är nog en påfrestning för de flesta och för Wrays får de en större betydelse än så.

Jag tänker väldigt mycket på E M Forsters Howard's end, vilken även omslagsfliken hänvisar till, när jag läser. Också där finns en Leonard och som Lilian ser jag filmversionens Helena Bonham Carter framför mig, även om hon där inte är lika excentrisk som Waters figur.

Hur som helst. Att avslöja för mycket om hyresgästerna är att spoliera en del av nöjet för andra läsare. Men känslorna svallar rejält mellan sidorna i tegelstenen och vändningarna är flera om än mindre överraskande än jag trott. Waters är en skicklig berättare som precis som Forster har ett närvarande klassperspektiv även om det inte är i centrum. Hon är fin på att skapa miljöer, men nog är hon lite omständlig och upprepande? Det är många kryddor i grytan, fast alla kanske inte passar lika bra ihop eller tillför lika mycket till anrättningen. Men jo, jag är sugen på att läsa något annat av Waters. Tipsa mig gärna om vad!

Marina Bellezza - Silvia Avallones nya

Silvia Avallone är i Sverige och imorgon ska jag, tack vare en väninna med omvärldskoll, höra henne på Kulturhuset i Stockholm. Eftersom jag tyckte mycket om Stål och verkligen vill hänga med i samtalet så passade jag under veckan som gick på att läsa hennes nya Marina Bellezza, som fått sin titel från romanens ena huvudperson.

Miljön i romanen är norra Italien, långt ifrån de turiststinna gränderna. Här drömmer de unga om ett annat bättre liv medan de lever en skamfilad tillvaro i post-Berlusconiland. Marina drömmer om en sångkarriär, om att vinna San Remo-festivalen. Hon lever vind för våg men har samtidigt ett tungt bagage att släpa på. Av en slump möter hon Andrea som hon tidigare haft ett stormigt förhållande med. De är så omaka men också så tätt sammanbundna att en relation mellan dem tycks oundviklig. Andrea vill motsatsen till kändisskapet och söker en väg fram i sin farfars spår. Här finns också Elsa - en stilla punkt, ett femte hjul, med egna drömmar. 

Avallone berättar en historia med flera ingångar och där många teman fångas upp. Här är generationsklyftor och föräldrauppgörelser, stad- och landdikotomi, djup och yta, framtid och dåtid, rikt och fattigt - och så kärleken, den omöjliga. Det är en vidare skildring än Stål, här tas svängarna ut lite mer. Bilden som ges av Italien, av Europa, är stark, likaså porträtten av Andrea och Marina och hur de dras till varandra, så plågsamt. Viljan att stanna kvar med någon slags hatkärlek och det att gå vidare, bryta upp - motstridiga känslor och behov.

Avallone lyckas också hålla mig som läser på halster länge, med hintar om sådant som hänt tidigare och som har bäring för romanens nu. Lite väl länge tänker jag för detta är en i min smak något för lång och väl aspektrik roman, jag saknar något av den mer återhållsamma stilen i Stål. Men det är bra, levande skildrat och det är nyttigt för mig som Italienälskare att ta del också av den här bilden av landet. Och det ska bli så intressant att höra Avallone imorgon!

Midsommarfirande på Valborgsmässoafton

I torsdags, efter en sen och tebaserad lunch

tog maken och jag plats på Operan för att se Alexander Ekmans uppsättning Midsommarnattsdröm, en balett i två akter. Musiken som är en sammansmält del av föreställningen är skapad av Mikael Karlsson. Han är former Gävlebo (och gymnasist samtidigt som jag!), men numera prisbelönt kompositör boende i New York.

En man vaknar, det är midsommaraftonsmorgon och den årliga festen väntar. Dag och tid syns tydligt över scenen där också ett ordspel visas, på samma gång ångestladdat som ytterst underhållande, innan föreställningens början.

Oavsett om man delar traditionen eller inte så känns ingredienserna i förställningen så väl igen - sillen, nubben, dansen runt stången, sångerna, det dåliga vädret och den pinsamma stämningen då människor som inte känner varandra särskilt väl samlas kring något så egentligen märkligt och bisarrt - allt finns där. Firandet fångas på fantasifulla, överraskande sätt i dansen, i musiken och i Annika von Hausswolffs betraktande och närvarande sång.

Så går kvällen och det blir natt. En man somnar och drömmer, surrealistiska scener och tablåer utspelas i en midsommarnattsmardröm där sillen, nubben, lustan får andra mer groteska former. Den yttre festvåndan tar sig  alltmer bisarra inre uttryck och publiken bjuds på ångestladdad underhållning och på en scen som används i hela sin bredd och djup.

Shakespeares ande och text svävar kanske över Operan men Midsommarnattsdröm är framförallt en unik och egen skapelse fylld av humor, av lust och glädje. Jag har väl aldrig fnissat så när jag sett dans och det är sällsynt att få ta del av ett så i alla bitar njutbart och väl sammansatt konstverk - ett allkonstverk som talar till sinnena genom dansen, musiken, komiken och allvaret. Detta var ett alldeles underbart Valborgsmässofirande!

Läs också gärna det här förtjusta och förtjusande blogginlägget!

Från Homan till Vane och Wimsey

Antikvitetshandlaren Johan Homan träffade jag på allvar på för ett år sedan då jag läste min första Jan Mårtenson-deckare Palatsmordet. Jag trivdes rätt bra i det småputtriga och kulturellt bevandrade berättandet. För inte alls länge sedan kom den senaste i serien Medicis ring som jag slängde mig över eftersom den utlovade en intrig utspelad i Toscana.

Tyvärr var vändan till Toscana alltför kort, det mesta i historien sker på Homans hemmaplan Stockholm. Det var nog inget fel på själva deckarintrigen, även om jag har mycket svårt erinra mig den nu. Däremot verkar man ha hoppat över korrekturläsningen vilket är nonchalant både mot läsaren och författaren. Det förvånar mig hur pass stora klumpigheter som släppts igenom, när det hade varit så lätt att undvika. Så "nä", blir mitt omdöme om Medicis ring men det är varken Homans eller Mårtensons fel. Största behållningen var avsnittet om Taverna Brillo på Sturegatan som gjorde att maken och jag åt där i torsdags! 

När Lotta Olsson gjorde den omöjliga listan i Dagens nyheter för några veckor sedan över de 100 bästa deckare hon läst reserverade jag direkt ettan - Dorothy Sayers Kamratfesten (Gaudy Night, 1935). 

Det var länge sedan jag läste om Harriet Vane och Lord Peter Wimsey så det var trevligt att återse dem. Märkliga saker händer i Oxford och Harriet blir ombedd att lista ut vad som pågår - vem skriver fräcka lappar och ritar obscena bilder? Förutom att Sayers skildrar en utredning som Harriet till en början rår över på egen hand, diskuterar hon på olika nivåer om intellektuell frihet och integritet vilket Harriet värderar högt. Jag tycker om det jag läser, förvånad både över hur rolig Lord Wimsey är och över hur resonerande romanen är.

På Youtube har jag återfunnit BBC:s serie om Vane och Wimsey från slutet av 80-talet. O joy! 

Jag for till Paris med Thora Dardel

Liksom många andra flyr jag gärna i tanken till 20-talets Paris, för några veckor sedan var jag där med Thora Dardel (född Klinckowström) som ciceron.

Mycket levande och uppsluppet berättar Thora Dardel (1899-1995) i Jag for till Paris (1941) om sina unga år i ljusets stad. Hit söker hon sig för att studera konst men byter snart pensel till penna och blir så småningom författare. Det är en fröjd att ta del av Thora Dardels name-dropping och anekdotiska skildringar, inte helt olika de Ernest Hemingway delger i En fest för livet.  Här möter hon inte bara Nils Dardel som senare blir hennes make utan en hel drös av kulturpersonligheter och konstnärsvänner - Isadora Duncan, Sigrid Hjertén, Amedeo Modigliani, Evert Taube, Rolf de Maré, Jean Cocteau m fl m fl - en blandning av nordiska och kontinentala.

Dardels upptäckariver, hennes lust för det här livet i den här staden är så fint skildrade. Men hon berättar även om det som är tungt och trist; om vänner som lämnar livet för tidigt, om dottern hon och Nils får och tidvis är skild från.

Det är verkligen en njutning att genom boken göra Paris och Europa tillsammans med Thora Dardel, hon är en underhållande följeslagare. Jag läser, bläddrar tillbaka, googlar namn får en verkligt levande bild av en svunnen tid.